fredag 30 december 2011

Summering av skrivaråret 2011


Dags att summera skrivaråret igen. Det börjar bli tradition, men jag har också insett att det är nyttigt. Speciellt nyttigt är att se om målen uppfyllts.
Varning! Långt inlägg!

Skrivaråret 2011 har varit väldigt mycket upp och ned. Jag ägnade hela första halvåret åt att slutföra mitt manus Djungelblomma (tidigare kallad Fyndet), men hjälp av kvalificerad lektörshjälp. En ganska tuff uppgift, men jag gillade det. Det var givande att få bolla sin text med någon annan och dessutom ett proffs, och det var lika givande att ta itu med det som inte fungerade och skriva om. I slutändan tror jag att jag skrev om nästan en tredjedel av manuset, hela början. Svettigt.

Till sommaren var manuset ”klart” och jag lät olika personer testläsa. De var alla väldigt positiva, något som gav mitt skrivarego en enorm boost.

I oktober skickade jag in till åtta förlag och hoppades att jag i alla fall skulle få något annat än standardrefuseringar. I skrivande stund har fyra förlag svarat med standardrefuseringar, något som jag hade väldigt svårt att hantera. Mitt kära skrivarego upplevde ett absolut bottenläge.
Så här med några veckors distans kan jag se att det berodde på andra saker än just refuseringarna (även om det är fruktansvärt jobbigt att bli refuserad, speciellt när man misstänker att manuset inte alls blivit läst i sin helhet). Hösten har varit tung privat, främst pga att svärmor varit väldigt sjuk, men också annat har hänt som inte varit så bra för självförtroendet. Refuseringarna blev den berömda droppen och länge var jag riktigt arg.

Med lite distans har jag också svårt att föreställa mig att min dröm att bli utgiven av ett etablerat förlag någonsin kommer att uppfyllas. Jag ser det inte som om jag ger upp. Jag är bara realistisk. Det är helt enkelt alldeles för svårt att få in foten om man inte redan är känd eller kan branschen, eller så måste manuset vara i Augustprisklass. Det tror jag inte att det är, men jag tror att det likafullt är förbannat bra. På ett annat sätt. Fullt läsvärt och fullt i klass med mycket annat som ges ut just nu.

Men man ska aldrig ge upp. Att säga att mitt mål är att bli utgiven 2012 aktar jag mig dock för. Mål tenderar för mig bli enbart krav, och det dödar skrivarglädjen. Ja, jag vet att många i branschen säger att man ”måste veta vad man vill” och ha ett ”tydligt mål”, annars kommer man ingen vart. Men det fungerar inte för mig. Väl definierade mål som samtidigt är ytterst svåra att uppfylla blir bara krav för mig.

Drömmer gör jag fortfarande. Och jobbar för att drömmen ska gå i uppfyllelse.

Så här såg mina planer för 2011 ut: (Kommentar i skrivande stund i fetstil).

1. Jag ska slutföra mitt manus Fyndet/Djungelblomma , helst innan sommaren, och skicka in det till förlag. Jag ska köra den vanliga rundan först. När alla refuseringarna droppat in ska jag kanske börja tänka på egenutgivning. Målet uppnått, men lite senare än vad jag hade tänkt
2. Jag ska försöka läsa mer. Målet uppnått! Dessutom har min Bokläsardagbok, bokrecensionsbloggen fått ett uppsving och nästa år är jag bloggambassadör för Bokmässan 2012. Jättekul! (Jag skaffade läsplatta också, det bästa inköpet jag gjort på många år).
3. Ska försöka hitta tillbaka till skrivarglädjen a´ la NaNoWriMo och skriva mer avslappnat. Det har inte riktigt inträffat, tvärtom har jag jobbat hårt första halvåret, men jag skriver ofta bättre med deadline och lite press, så inte helt fel.
4. Ge mina "älsklingsmanus" lite mer uppmärksamhet (de har redan pockat på uppmärksamhet i mitt skrivarsinne, men borde jag inte slutföra Fyndet/Djungelblomma först? Nu när jag ändå lagt ned så mycket tid och pengar på det?) Det har jag inte gjort. Men jag tror det var ett bra beslut att inte göra det. Jag är väldigt stolt över att manuset Djungelblomma är slutfört.
5. Försöka få svar på en del av frågorna nedan:
Borde jag ta en längre paus från skrivandet? Ett halvår? Ett år? Men är det bra att inte skriva alls? Jag har tagit en ganska lång paus från skrivandet nu under hösten, förutom ett misslyckat försök med NaNoWriMo. Jag tror att denna paus har varit nödvändig. Det betyder inte att jag inte har tänkt skrivande…
Borde jag tänka på ett annorlunda sätt? Närma mig skrivandet från ett annat håll? Detta är fortfarande en öppen fråga. Jag har ännu inte hittat svar.
Borde jag kanske kasta mig på de manus som jag älskar allra mest (mina ess i ärmen)? Trots att jag är paniskt rädd för att det inte ska bli något av dem (alltså att de inte blir utgivna)? 
Det har jag som sagt inte gjort, men 2012, minsann, då ska det bli av!

Inför 2012:

1. Jag ska börja jobba med mitt ”älsklingsmanus” När allt jag vill. Jag skiter i om det är ”ickeutgivningsbart”. Det känns helt rätt att ge mig på min ”prästskröna” igen. Bara för min egen skull!

2. Jag ska skicka in Djungelblomma till ytterligare förlag. Inte för att jag riktigt tror att det har en chans, men när jag ändå har det färdigt är det bara dumt att inte gå en runda till. Får se hur jag tacklar refuseringarna i nästa omgång. Hoppas och drömmer fortfarande om att få napp. Man ska aldrig ge upp.

3. Jag ska sätta mig in i vad det innebär att ge ut själv, i alla fall hur man ger ut en ebok. Kanske kommer Djungelblomma bara som ebok.

4. Jag ska fortsätta att läsa mer och satsa på bokbloggandet inför bokmässan 2012.

5. Jag ska åka på Bokmässan igen.

6. Och jag har ett mål till; jag skulle vilja hitta ett deltidsjobb så att jag kan bekosta eventuella skrivarutgifter (lektörsläsning, skrivarkurser?) själv. Håll tummarna för mig! De söker fortfarande deltidsbrevbärare här i Holland, det låter som ett idealt sidojobb för en författare!

Inshallah!

onsdag 7 december 2011

Den nonchalanta förlagsvärlden

Jag tar en kort paus från skrivarpausen. Jag måste bara få länka till Ninas skrivarlya, där hon skriver om något som helt får mig att förlora tron på en rättvis behandling inom förlagsvärlden.

Hon berättar nämligen hur hon fått en refusering från ett förlag som har läst hennes manus "med intresse", men tyvärr måste tacka nej till det.
Bara det att Nina aldrig skickat något manus. Bara ett mail med en presentation av manuset och frågan om förlaget kanske skulle vilja läsa det.

Så man ska akta sig för att läsa in något positivt i refuseringar där de säger att de läst "med intresse" alt. "måste tacka nej även till intressanta manus".
Personligen tror jag att lästa manus om inte alltid så i alla fall ofta får en kommentar, även om det bara är några rader, något extra positivt eller negativt som visar att de har läst.

Jag tror det är bra att alla aspirerande författare får reda på hur det verkligen går till, så att man är förberedd på hur nonchalant förlagsvärlden agerar. Sprid gärna länken till Ninas inlägg

-------------
Uppdatering: Anneli har en liknande upplevelse.


fredag 2 december 2011

Paus

Jag tar en paus från skrivarbloggandet. Och skrivandet. I alla fall tills över jul och nyårshelgen.

Jag vill inte förpesta andras författardrömmar med min självömkan. Skulle jag mot förmodan ha en positiv nyhet om mitt skrivande lovar jag att berätta det. Tills vidare förflyttar jag min skrivardagbok till en vanlig privat pappersversion.


onsdag 30 november 2011

Anders slaskar....

...så gott som alltid i Holland.

November ligger bakom mig och jag ser inte alls fram emot december. Har inte alls lust att ta itu med julstressen. Ska försöka hålla allt på ett minimum.

November 2011 var ingen rolig månad. På många sätt.
Fyra refuseringar och ett NaNoWriMo som jag inte lyckades ro i land. Det började bra, men sedan började refuseringarna för Djungelblomma regna över mig och jag tappade skrivarkoncentrationen helt. Gud vet när jag kommer att hitta den igen.

Jag vidhåller att författarlivet endast är något för en med starka nerver. Skribenter som inte är övermänniskor mentalt sett göre sig inte besvär.

tisdag 29 november 2011

FJÄRDE refuseringen inne

Standardrefusering denna gången också. Med stor säkerhet är manuset inte läst alls.

Bara lite omskriven på temat "inte plats i vår utgivning":
Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik
Jag funderar på att lägga ned skrivandet ett tag. Jag klarar inte riktigt stressen runt det här. Skriva är kul, det är inte det, men allt det här med att "satsa på att bli utgiven" håller på att helt knäcka mig. Jag har satsat på ett professionellt sätt, hyrt in nödvändig hjälp och haft mina testläsares entusiastiska reaktioner i ryggen när jag skickade in. Kan inte göra så mycket mer, och kan inte ändra innan jag skickar till nya förlag eftersom jag inte vet vad som är fel med manuset.
Ja, jag vet, jag har haft en jobbig höst här hemmavid och man ska kanske inte hålla på att skicka in manus som man slitit och jobbat med så länge om man inte är i bra mental balans. Jag blir bara så himla deppig och varken jag eller familjen mår bra av detta.
Slutsats: Författarlivet är bara för den som har starka nerver. Har inget med talang och bra idéer att göra. Eller heller med envishet och bra sittfläsk.

Så vad ska jag göra nu? Jag försöker söka jobb, men det är inte lätt i dessa tider, speciellt inte om man har ett tomt CV. Vi får se.

torsdag 24 november 2011

Som en baksmälla ungefär...

... fast inte en baksmälla efter att man har varit på en livad fest (i ärlighetens namn har jag knappt varit bakfull i mitt liv, jag får helt enkelt fruktansvärd migrän dagen efter om jag dricker mer än typ 3 glas vin...) utan en efter att man har dränkt sina sorger (vilket jag INTE gjorde igår, men ni fattar metaforen).
Fick som sagt tredje refuseringen igår, sträckte på ryggen och sa att detta ska minsann inte knäcka mig...

Men idag...
Grinig, sur, får ingenting gjort (jo, jag skrev faktisk mer än 2000 ord på NaNoWriMo, men sedan var det kört, orkade knappt laga middag till familjen) och väldigt ledsen. Har ingen runtomkring mig att dela denna vånda med, så jag gör det här.
Det känns ganska hopplöst och det enda jag tänker på är att jag har skickat in till fem förlag till, och planerar att skicka till ytterligare sex, och jag undrar i mitt stilla, förlåt, oroliga, sinne hur jag ska orka med femton (15) standardrefuseringar???? Tänk om (ständig mardröm) jag får 15 standardrefuseringar. Tänk om 15 förlag inte läser alls (för det påstås ju att standardrefuseringar betyder att manuset inte har blivit läst i sin helhet). Efter två års jobb med manuset.

Jag märker att flera av mina skrivarbloggkollegor får refuseringar just nu. Tänk vad roligt det skulle vara om man hörde om någon som lyckas (jo, Christin Ljungqvist och Frida Skybäck har ju lyckats, det är lätt att glömma ibland.)

onsdag 23 november 2011

Bloggambassadör Bokmässan

...och så lite goda nyheter som omväxling.

Läs mer på min Bokrecensionsblogg Bokläsardagbok


TREDJE refuseringen inne

Det damp ner en till idag i inboxen. När jag haft en så bra förmiddag där jag sprutat ur mig nästan 4000 ord på NaNoWriMo och berättelsen tycktes leva sitt eget liv igen precis som det ska vara...

En riktig standardrefusering, oadresserad, bara ett Hej! Vi har nu bedömt ditt manuskript och tyvärr beslutat oss för att tacka nej till utgivning. Vi får in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall. Tack för att du vände dig till oss med ditt manus!



Alltså; vi har bedömt ditt manus (med andra ord; de har inte läst det) och tack för att du vände dig till oss med ditt manus (inte tack för att vi fick läsa det).

Det var Det Stora Förlaget som refuserade, ska jag kanske tillägga. Det känns ruttet att de inte ens har läst.

Nu ska jag deppa några dagar, fundera på att lägga ned skrivandet eftersom det ändå är uruselt, tydligen... och sedan ska jag ta mig i kragen och säga det finns viktigare saker i livet än bli utgiven. Och sedan ska jag börja skriva igen.

tisdag 22 november 2011

Och så det här med NaNoWriMo...

Det började så bra, men sedan var det så mycket runtomkring som hände och då tappade jag koncentrationen. Det blev inte alls som förra året.
Om man inte håller sig till de där dryga 1600 orden varje dag halkar man snabbt efter och det bli svårt att ta igen. Nu har jag kommit så långt att jag känner mig pressad när jag gör något annat, i stället för tvärtom (jag brukar känna mig pressad när jag skriver, för att annat får vänta). Jag borde gå till gymmet och tänka på min hälsa, men inte ens det gör jag.
Då känner jag att det inte riktigt är värt besväret. Jag känner inte alls den där skrivarglädjen som jag kände förra året.
Jag trodde att det skulle vara kul att dyka in i en helt ny idé och bara skriva, efter att ha hållit på med Djungelblomma i nästan två år. Men icke.

Konstigt är också att jag inte har kunnat släppa tanken på ett gammalt manus. Jag har funderat väldigt på att ta i tu med det igen, mitt älsklingsmanus, och hela tiden poppar idéer upp hur jag skulle kunna göra manuset bättre. Jag har börjat tänka igenom varje kapitel.
Och detta som följd av att jag har dissekerat dramaturgin i BBC-serien Ballykissangel....
Ska jag skylla på någon för att jag tappat NaNoWriMo-inspirationen så ska jag skylla på Father Peter. Vilken man! (Och vilken skådespelare...)


torsdag 17 november 2011

Att gå vidare

När ett manus är färdigt är det dags att tänka på nästa projekt. Det känns som om det var igår jag satt och tänkte så. Nu är det manuset färdigt.
Jag skriver NaNoWriMo just, nu men det går väldigt trögt. För att kunna få ihop 50 000 ord på 30 dagar måste man ha tid, energi, vara i mental och fysisk balans, och jag har egentligen inte lyckats med något av dem.

Så jag har börjat snegla lite på andra projekt.
I förrgår kväll låg jag och deppade över refuseringar och tröstade med med några avsnitt ur BBC-serien Ballykissangel, som gick i slutet av 90-talet (inte i Sverige tror jag, men går att se online.). En charmig liten skröna över en ung präst som blir placerad i en liten irländsk by (fast de kallar den stad), Ballykissangel. Där möter han byns originella invånare och blir naturligtvis intresserad i den vackra Assumpta, som äger byns enda (?) pub och dessutom inte vill ha något alls med kyrkan att göra. En omöjlig kärlek, givetvis, eftersom han är katolsk präst.

Vad jag framför allt gillar med den här TV-serien är att den är en av ytterst få filmer/romaner som skildrar en präst på ett vettigt och sympatiskt sätt. Kolla in prästporträtt i svenska litteraturen, de är verkligen usla (tänker tex på deckare som Läckbergs Predikanten).

Det får mig att längta tillbaka till min egen prästskröna, den som handlar om den konservative kvinnoprästmotståndaren som efter prästvigning hamnar i en göteborgsk förort och allt han råkar ut för där. Jag sneglade på den för ett tag sedan bara för att upptäcka att storyn håller, men att den helt måste skrivas om. Lyckligtvis har mitt skrivande utvecklats sedan dess. Och lyckligtvis kan jag se det (gestaltningen är USEL).

Något att bita i?
Men inte utan hjälp, vill ha en lektör/coach med i detta projekt också. Men jag hade tänkt börja jobba lite för att tjäna ihop till avgifterna själv. Egna pengar smakar bäst! Men det jobbet fick jag ju inte...
Kanske borde jag ta itu med en annan romanidé för att utveckla mitt skrivande ytterligare. Inte kasta mig på favoriten ännu.

Vi får se vad jag gör.
Just nu håller jag som bäst på att slickar mina sår.
--------------------------------------

Scen ur Ballykissangel. Fader Peter har övertalats att hoppa in som amatörskådespelare när huvudpersonen stukat foten. Inte helt enkelt eftersom han och Assumpta måste spela mot varandra. Och så kommer givetvis fel personer in i salen vid fel tillfälle:

Bara en scen till, kan inte låta bli: Byn har haft "slave auction" (galna irländare!) dvs en välgörenhetsstunt där man får "köpa" en person tre timmer (snarare dennes arbetskraft). Assumpta har köpt fader Peter och nu står han bakom baren i puben, något som fader Mac,kyrkoherden, givetvis inte gillar.

tisdag 15 november 2011

ANDRA refuseringen inne

De kommer ofta i klump, refuseringarna. Kanske inte så konstigt när man skickat in manusen i klump.

Det är klart att man försöker mjölka refuseringen på alla möjliga budskap, men jag går verkligen bet denna gång. "Vi hittar dessvärre ingen plats för det i kommande utgivning" är egentligen bara en omskrivning av förra refuseringens "vi hänvisar till begränsat titelutrymme".


Har de läst manuset eller är detta bara en vanlig standardformulering (alltså; manuset har inte blivit läst i sin helhet)? Den korta tiden får mig att tro att de inte har läst alls, eller bara en liten del. Precis som med refuseringen i måndags. Inte någonstans i mailet står det faktiskt att de har läst, bara att de ha "diskuterat manuset". Det skulle ju kunna betyda att de bara har läst följebrevet och konstaterat att manuset inte är något för dem. Det betyder ju inte nödvändigtvis att det är något fel på följebrevet, snarare att det på ett bra sätt presenterar manuset och att förlagen kan ta beslut utifrån det.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna tackla refuseringar bättre denna gång. Att jag skulle vara med hårdhudad. Kanske borde jag skylla på PMS och huvudvärk, blir alltid så deppad denna veckan i månaden. Refuseringar hjälper inte. Inte heller att jag inte fick jobbet jag sökte (extrajobb som brevbärare i december), eller att veckan som gick var helrutten.

Jag älskar Nene Ormes gamla inlägg på Debutantbloggen  Förlagskontakt av åttonde graden. Enligt det har jag bara nått till +/- 0 refuseringen, med en liten doft av +1.


Tur att jag bunkrade upp med choklad efter refuseringen i förrgår. Och vår stad har en alldeles fantastisk chocoladeatelier, som bland gör praliner med stiltonost i. Alldeles underbar! Får nog ta och cykla dit...







måndag 14 november 2011

FÖRSTA refuseringen inne

Första refuseringen för Djungelblomma har kommit. Det är väldigt snabbt, nästan precis en månad. Tyvärr ett standardsvar.
Snabbheten och den kryptiska formuleringen "vi hänvisar till begränsat titelutrymme" får mig att tro att de inte läst manuset, i alla fall inte i sin helhet.

Hur skulle ni tolka ett sådant svar?

Det känns givetvis ruttet just nu, men jag hade redan en rutten dag, så det kan inte riktigt bli sämre.

Min dotters kompis och hennes två systrar har förlorat sin mamma och mamman begravs idag. Min dotter är på begravningen tillsammans med sina vänner och allt jag kan tänka på är hur ruttet det är att tre tonåriga tjejer förlorar sin mamma och deras pappa sin älskade.
Refuseringar blir liksom inte riktigt viktiga när man jämför...

onsdag 9 november 2011

Unni Drougges tips för utgivning är inte så uppmuntrande...

...med andra ord; det är förbaskat svårt, om inte säga omöjligt att bli utgiven. Ändå sker det gång på gång, för några få. Så undrens tid är ännu inte förbi, hoppas jag.

Intervjun med Unni finns på 1av3. Ett utdrag:

Vad är ditt främsta tips för att bli utgiven på ett förlag? 
– Ska jag vara krass är det att a) vara känd kolumnist b) vara känd artist c) vara känd deltagare i spektakulär realitysåpa d) vara kulturskribent e) jobba som reporter på teve och hata ditt jobb/din chef f) skriva om oerhört triviala relationer där något allvarligt men välkänt äger rum: mord, skilsmässa, otrohet e d g) skriva romanbiografi om känd person.

måndag 7 november 2011

NaNoWriMo Dag 7


Det går rätt så bra som ni ser. Fortfarande före schemat, vilket är bra ifall man får några dåliga dagar.
Men jag är lite orolig för att jag inte kommer att ro hela berättelsen i hamn. Jag är redan så långt inne i den. Risken blir att man skriver massa utfyllnad.
Men det är ju bara en råmanus, och tar man itu med det senare kommer det kanske att lösa sig.
Jag försöker koncentrera mig på ett par saker; konflikt och hinder. Och att de två huvudpersonerna har ordentliga mål. Mål som står i konflikt med varandra.

Hittills gillar jag det jag har åstadkommit. Och det är ju bra.

PS. Jag har ännu inte hört något från förlagen jag skickade manuset till. Men det har trots allt bara gått fyra veckor. Så snabba har inte någon varit förut. Men det känns som en evighet. Tur att jag har NaNoWriMo att roa mig med.

tisdag 1 november 2011

NaNoWriMo Dag 1

Min erfarenhet av förra årets NaNoWriMo är att det är bra att  få en bra start. Gärna skriva mycket första dagarna. Då blir det mindre att skriva varje dag efter det. Men man ska inte skriva för mycket, för då kan flödet ta slut och allt tar stopp.
Jag slutade på 3400 ord idag, vilket är som två dagars skrivande. Kändes skönt.
Nu sitter jag och försöker ge namn till alla karaktärer som poppade upp denna första dag.
Det jag skriver är något som liknar en historisk romantisk roman och även fantasy (beror på hur många "fantastiska" element som dyker upp).
En guldgruva är denna random name generator. Helt underbart! Med namnens betydelse och allt.

måndag 31 oktober 2011

Vässat pennan

Idag har jag målat tulpaner på kursen, skickat in en jobbansökan (timanställd brevbärare!), och huset är relativt städat, nästan all tvätt är struken, jag har handlat och jag har vässat pennan.

Redo för NaNoWriMo. Spännande!

Har nästan glömt alla inskickade manus. Skönt.

söndag 23 oktober 2011

Omtumlande veckor

Jag har några omtumlande veckor bakom ryggen och är innerligt glad för att jag hade manuset klart innan allt satte igång.
Först besök av mina föräldrar och syster för att fira föräldrarnas guldbröllop, väldigt trevligt, men de hann inte ens hem innan min svärmor blev sjuk i en akut hjärtattack. Nu, nästan tre veckor senare, har svärmor blivit opererad och fått två nya bypasses och är lyckligtvis på bättringsvägen, även om rehabiliteringen kommer att bli lång.
Och för några dagar sedan kom dottern hem och presenterade sitt livs första pojkvän (trevlig grabb) och då insåg jag att mitt liv håller på att gå in i nästa fas...

Lite stillsamt undrar jag (hoppas jag) om även mitt skrivarliv går in i en ny fas. En utgiven fas...

Nu börjar det lugna ned sig lite runt omkring mig och jag ser fram emot november. NaNoWriMo!! Jag har en härlig romanidé. Kan inte vänta.

Ska ni vara med i NaNoWriMo?

onsdag 19 oktober 2011

Life is easy without internet

Jag har inget internet langre, sa den har bloggen uppdateras inte for ett tag, tills vi lost problemet.
Tills dess, lasa bocker och skriva, ar det som galler. Hoppas vi har internet igen innan NaNoWriMo borjar.

lördag 15 oktober 2011

Stänger dörren för förra manuset

Det känns lite konstigt att ta upp mitt förra manus igen, när jag är mitt inne i inskick av det nya. Men jag antar att det är något jag måste vänja mig vid. Hela inskick och vänta-på-svar- processen för förra manuset har tagit nästan två och ett halvt år. Känns som en evighet. Men ju fler manus man har i luften, ju fler sådana här konflikter kommer man att ha. Man måste lära sig att ta refuseringar samtidigt som man håller sig taggad och satsar på nästa skrivprojekt.

Ändå känns det skönt att göra ett ordentligt avslut. Jag fick en refusering igår, efter sex månaders väntan. Jag har önskat att det skulle få ur sig något mer än en standardrefusering, men icke. Ett par gånger hade jag bett dem meddela om jag "åkte ut i första rundan", så att jag inte behövde gå och hoppas i onödan, men fick inget svar. Och då börjar man ju hoppas. Men de var bara extremt försenade i sin manushantering pga personförändringar. Så jag åkte ut i första rundan i alla fall. Känns lite snopet.

Men egentligen tror jag inte på manuset längre. Jag har lärt mig enormt mycket på de två och ett halvt åren som har gått sedan jag blev färdig med förra manuset. Förutom att jag tror att jag har blivit bättre på att gestalta så har jag insett att man ska inte ge sig in i en genre som på något sätt liknar deckargenren. Se på Frida Skybäck, jag tror hon skrev fyra manus innan hon bytte genre. Och fick napp direkt.
Jag är inte så långt än. Jag har inga förlagskontakter och är en okänd för hela branschen, kanske med några få undantag. Efter fyra manus (tio år med min slutföringstakt...) kanske någon känner igen mitt namn.
 Jag vågar inte hoppas. Men gör det ändå. Tänker att när smällen kommer får jag ta den då. Inte nu.

Men jag önskar innerligt att jag fick lite respons denna gång, så att vet vad som är fel med manuset. Inte bara dessa förhatliga standardrefuseringar.

Nästa steg. NaNoWriMo. Jag ser verkligen fram emot det. November är en mörk och rutten månad, som gjord för att stänga in sig i en skrivarhörna med en kopp te och en bra story i huvudet.
Något konstigt hände häromdagen när jag funderade på vad jag skulle skriva om. En gammal, mycket gammal romanidé blev plötsligt helt klar i huvudet. Plötsligt visste jag vad jag ska skriva om.
Förra NaNo-manuset, vad hände med det? Jag har inte hunnit ta i det, har varit för upptagen med Djungelblomma. Men jag gillar det skarpt!

onsdag 12 oktober 2011

Manusinskick

Jag skickar in manus för fullt! Både via post och mail. Till åtta förlag, sedan får det vara stopp.
Kanske får jag respons som jag kan använda mig av innan jag skickar till fler förlag. Kanske. Man kan ju alltid hoppas.
Mest hoppas jag givetvis att något förlag ska nappa.

I mina bästa stunder tycker jag att jag har skrivit en vasst och komprimerat följebrev och en rasande bra manus.
I mina sämsta stunder... Äsch, det pratar vi inte om nu.
Visst ska man fira när man lyckas skilja sig från sitt alster och överlämna det till någon annan?


fredag 7 oktober 2011

Idédusch och tungsinne, hur går det ihop?

Jag får nya idéer vid de konstigaste tillfällen. Formuleringen till följebrevet för mitt manus dök upp när jag stod i duschen häromdagen. Skulle jag skriva ned den med duschkräm. Eller immet på spegeln?
Idag fick jag nya idéer för mitt favoritromanprojekt när jag satt i roddmaskinen på gymmet.
Ingenstans i närheten fanns en anteckningsbok.

Nu känner jag en enorm längtan efter att ta i tu med favoriten igen. Men jag tror inte jag vågar.

Överhuvudtaget brottas jag med en massa tankar och känslor just nu. Å ena sidan känns inte manusinskicket av Djungelblomma så viktigt längre. Det finns viktigare saker; som familjen. Svärmor ska antagligen genomgå en bypassoperation nästa vecka. Ingen walk in the park för någon som är 74 och just har haft en hjärtinfarkt.
Allt är tungt och går långsamt just nu. Ändå pockar idéerna på. Jag vill börja med ett nygammalt manus, jag vill skriva NaNoWriMo. Och jag vill skicka in manuset till några första utvalda förlag, men jag måste först läsa igenom det igen. Jag har inte tid och orkar inte riktigt.

Vad göra?
U2 i hörlurarna kanske.
Finns inget som ger mig romanuppslag som deras musik.
Men fler romanuppslag har jag egentligen inte tid med...

torsdag 6 oktober 2011

Kan alla lära sig skriva?

Jag slänger ut en fråga så här i höstgrådasket.

Kan alla lära sig skriva?
Och då menar jag inte lära sig stava och formulera meningar och ha korrekt grammatik.

Utan jag menar skriva berättelser. Skönlitterärt och fakta. Och jag menar skriva så att det är njutbart att läsa (Hur många av oss har inte läst faktaböcker och studielitteratur som är så tråååkiga att man vill dra något gammalt över sig. Författaren kan sitt ämne, men kan inte skriva. Med hjälp av proffs har de dock lyckats få till en bok, men ack så oläsbar).

Jag tror nämligen inte det. Jag har svårt att tro att någon med 3 i svenska uppsatserna på gymnasiet plötsligt skulle kunna skriva fantastiska episka romaner med fulländat språk. Lite tillspetsat, men ni förstår vad jag menar.
Andra tror annorlunda. Att det är ett hantverk man kan lära sig utan talang.

Jag kan inte vissa saker, därför att jag inte har talang. Jag kan inte komponera sånger. Jag kan inte jobba med barn (även om uppfostrandet av mina egna gjort mig lite mer kunnig på området). Jag är skitkass på att ta nya kontakter. Även om det är något man till viss mån kan träna bort, men det är inte samma sak. Som min äldste son till exempel, hos honom verkar det sitta i ryggmärgen, förmågan att ta kontakt med okända. Glömmer aldrig hur han som 3-4 åring kunde sitta och prata länge och oblygt med den okände medpassageraren i flygplansstolen intill under en långflygning. Mina andra barn skulle aldrig göra något sådant.

Jag är bra på annat. Jag kan skriva. Det är en gåva/talang som jag utvecklar.
Jag är rätt så bra på att måla och teckna. Också det är något som jag försöker utveckla.
Jag är rätt bra på att sjunga (har en bra röst), men skulle inte kunna "sjunga efter noter". Kan höra när något är falskt, men inte hitta ett g utan hjälp av ett instrument eller stämgaffel.

Åsikter om detta?



Steve Jobs

Det är klart att man måste skriva något om Steve Jobs.

onsdag 5 oktober 2011

Perspektiv

...på tillvaron, inte i skrivartermer, ville jag skriva om.

Får man ibland.

Först något trevligt. Ännu en skrivarbloggare verkar ha fått napp. Och av två förlag, dessutom! Grattis Christin!
Det är nästan så att man undrar ifall förlagen har plats för fler debuterande skrivarbloggare. Jag kanske borde undvika de förlag som just tagit sig an Christin, Pernilla och Frida. Med flera. Men min genre är lite annorlunda, så det kanske inte spelar roll.

Själv har jag suttit och grubblat länge på hur följebrevet skulle formuleras. Häromdagen lossnade det, jag fick lite feedback av ett proffs, och nu känns det riktigt vasst! Hoppas det får förlagen intresserade. När jag orkar ta mig i kragen, läsa igenom manuset igen och skicka in det. Måste välja vilka förlag jag ska skicka till också.

Sedan. Har några omtumlande dagar bakom mig. Glada och tråkiga. Mina föräldrar och syster har varit här och vi har firat mammas och pappas Guldbröllop. Tänk att fira 50 år tillsammans. Det är dubbelt så länge som antalet år som gått sedan jag flyttade hemifrån. Vi hann fira makens och yngste sonens födelsedag under helgen också. Allt på en gång.

Men. Igår fördes svärmor i ambulans till sjukhus. Hjärtinfarkt. I skrivande stund är hon stabil, men vi vet inte hur illa det är med hjärtats kondition, kranskärlen etc.
I söndags var hon med och firade, vi åt på restaurang och hon var pigg och på gott humör. Nu intensivvårdsavdelning.

Skrivardrömmar blir så små och intetsägande när livets allvar kommer tätt inpå en.


lördag 1 oktober 2011

NaNoWriMo närmar sig!







Snart
börjar
National (eller International)
Novel
Writing
Month









Jag vill delta, förra årets NaNo-upplevelse var fantastisk, men jag har inte tillstymmelse till idé. Jag vet inte ens vilken genré jag ska skriva i.
Romance? Unga vuxna? Ungdom? Fantasy? Thriller?
Deckare blir det i alla fall INTE!


tisdag 27 september 2011

Amandas tips

Amanda Hellbergs blogg är ofta fullproppad med skrivartips. Det här inlägget är dessutom fullt med vad förläggare och annat löst förlagsfolk viskat i hennes öra under bokmässan. Läs och begrunda.
Tex det här:

"Se till att det är ett bra manus. Ett äventyr av något slag. "Alla romaner är egentligen spänningsromaner", var det en annan förläggare som sa. 
De viskade också att 90% av spontanmanus som kommer in är mycket lätta att tacka nej till. En sidas läsning räcker gott.
Och att de verkligt skrivbegåvade inte verkar skriva klart och skicka in i samma utsträckning som knasbollarna. Alltför många skickar in självbiografisk terapi - - - i stället för att låna in självupplevda svårigheter i en dramaturgiskt uttänkt berättelse som faktiskt kan underhålla en läsare och vara tankeväckande på samma gång. Och det är hemskt synd."

söndag 25 september 2011

Nöjd med bokmässan?

Nöjd med bokmässan 2011?

Som läsare och vanlig svensson?
Ja! Sprang på flera intressanta seminarier (men flera hann jag inte med) och blev inspirerad av läsa en massa böcker (inte bra för plånboken tyvärr). Mer om detta på Bokmässebloggen.

Som skrivarbloggare?
Ja! Många av er skrivarkollegor där ute i cyperspace fick ett ansikte och en röst. Underbart!

Som skribent?
Nej. Jag fick alldeles kalla fötter. Hade drömt om hur jag skulle gå runt och leta reda på förlagsmänniskor som jag skulle "bli ett ansikte för". Men det är svårt när man inte vet vem man ska leta upp. Jag hade i princip bara två som jag "kände" via mailkontakt och andra sociala media. En av dem hann jag bara säga hej till och svisch så försvann hon. Såg henne aldrig igen även om jag gick förbi montern så där varje timme.
Den andre hann jag byta några ord med och det kändes bra. Han var som han verkade på Twitter. Alltså genuint trevlig!

Ska jag skylla på att jag är en feg person? Kanske.
Ska jag skylla på att det råkade vara helt fel tid i månaden? Jag mådde egentligen skit alla tre dagarna. Hade jag varit hemma hade jag legat i sängen med fördragna gardiner och en bra ljudbok inpluggad i öronen.I stället flög jag över halva Nordeuropa, satt på bussen drygt 2 timmar på dag och sprang runt på en myllrig bokmässa med ständig huvudvärk, magont och ryggvärk och allt annat dj-skap det där drar med sig, som bottennapp vad det gäller självkänslan (för att inte tala om toalettköer!) Och noll energi för att vinna över den där fegheten.
Jag blir så trött på mig själv. Jag tror ju verkligen på mitt manus. Varför lyckas jag inte tro på mig själv då?

Lärdom: Jag skulle aldrig kunna bli en bra försäljare. ;)

Men jag träffade två av mina testläsare och pratade med dem ordentligt. Uppmuntrande. Behövdes. Mycket. Nästan så att jag börjar längta efter att ta tag i ett nytt manus. Vet bara inte vilket. Det finns så många där i digitala skrivbordslådan.

Som minglare?
Nästan lika med noll. Litet undantag lördag kväll. Fick bland annat träffa Amanda Hellberg och det var kul!
Men Simona dök inte upp.


Bokmässan 2011

Jag bloggar om bokmässan HÄR


tisdag 20 september 2011

Desirée Fredlund på TV!

Missa inte. Desirée Fredlund på Smålandsnytt. (Tacka vet jag den moderna tiden. Före internet hade jag bara kunnat se Västnytt. Om jag bodde i Sverige).
 

Och har du inte läst hennes härliga Refuserad så är det dags nu.

onsdag 14 september 2011

Felskrivningar

När jag skrev förra inlägget skrev jag faktiskt fel; stavade titeln tacka refuseringar, i stället för tackla.
Ändrade snabbt men då hade det redan automatiskt skickats runt till bla. Twitter.
Felskrivningar är kul. Freudianska sådana, speciellt. (Jo, jag tror inte att det bara finns freudianska felsägningar).

Kan jag tacka refuseringarna på förra manuset?

Kanske, de tog mig i alla fall ned på jorden. En refusering fick upp ögonen på mig och jag förstod lite vad som var fel med manuset.
Jag lärde mig att inte slå mig för bröstet. Man är inte fullfjädrad författare med en gång. Man lär sig eftersom. Under förutsättning att man får feedback förstås.

Därför har jag jobbat annorlunda denna gång. Målet har varit att få ett så bra manus som möjligt, och då kan det behövas hjälp. Så det hyrde jag in.

Tror ni på klyschan tror du inte på ditt manus, så kommer inte förlagen att tro på det heller?
Det beror väl på vad man menar med tro på sitt manus. Tror jag.
Det är klart att jag tror på mitt manus. Att jag tror att det skulle hålla för publicering och till och med sälja bra. För det tror jag.
Men jag tror inte automatiskt att jag kommer att ta mig förbi nålsögat pga av det. Det är så mycket som spelar roll när man skickar in manus. Tidpunkt man skickar in, vilken person som läser, vad förlagen letar efter just då, osv. Tyvärr tror jag också att det inte hjälper att vara en okänd författare. De flesta, men inte alla, debutanter som ges ut just nu har redan foten inne på något sätt; de har en välläst blogg, är kändisar på annat sätt, är journalister osv.

Efter tionde manuset kanske de känner igen ens namn. Och manus nummer 10 är förhoppningsvis bättre än manus nummer 1.
Jag har inte skrivit manus nummer 10 än. Jag har kanske 6-7 manusidéer.

Jag vet bara en sak. Manus nummer 2 är mycket bättre än manus nummer 1. Det har jag att tacka refuseringarna för. Delvis.

måndag 12 september 2011

Tackla refuseringar

Det är ett ofta återkommande tema på skrivarbloggar; hur man tacklar refuseringar.
Alla har sitt sätt. Ingen skulle nog erkänna att de är bra på att tackla refuseringar. Visst lär man sig en del (i alla fall att ta sig vidare och ta nya tag), men kul är det inte. (Nene Ormes skrev underbart och lärorikt på debutantbloggen för ett tag sedan).

En sak som förbryllar mig när jag läser skrivarbloggar är att det ofta talas om att "skriva om" och "skicka in igen". Med mitt förra manus fattade jag inte vitsen med det, eftersom jag egentligen inte visste vad som var fel med manuset. Jag fick ju bara standardrefuseringar.
I min naivitet trodde jag på manuset (det ska man ju göra) och tyckte det var riktigt bra.
Det var det alltså inte. Det var så dåligt (speciellt inledningen) att ytterst få förlag läste vidare (antar jag).

Till slut fick jag en utförlig refusering. Äntligen trillade poletten ner.
Det var tufft. Det och att jag fick tipsen alldeles för sent. När jag inte hade lust att ens titta på manuset igen (jag har gjort det en gång, och faktiskt skickat in det, något redigerat, igen. Till ett förlag jag hade "glömt bort". Har inte fått svar ännu...).
Jag kommer nog aldrig att ta tag i det manuset igen. Trots att jag älskar storyn och karaktärerna, och trots att jag skissat ganska långt på en fortsättning. Jag beundrar alla som skriver om och skriver om och skickar in igen, och igen.

Jag var usel på att tackla refuseringarna. Det var en så fet smäll att det tog väldigt lång tid att ta sig ur den skrivarsvacka som följde. Som tur var hade jag en ny bra story i bakfickan och dessutom åkte jag på skrivarkurs våren 2010.

Med nya manuset har jag jobbat med målsättningen att det verkligen ska bli utgivet (jag har haft professionell hjälp... ovärderligt...).
Därför börjar jag bli lite rädd nu. Manuset är nästan klart att skickas till förlag. Egentligen bara korrläsning kvar.
Har jag lagt ribban för högt? Men om man inte lägger den högt och dessutom inte ens bryr sig om att hoppa, det är klart att inget händer då.

Har jag blivit såpass hårdhudad att jag klarar refuseringar? Har jag lärt mig från förra gången? Vad gör jag (vad händer med skrivarlusten) om jag bara får standardrefuseringar? Jag är beredd på att få refuseringar, men inte bara standardrefuseringar, i alla fall inte från alla förlag. Nu vet jag att debutanter som fått napp på ett förlag har fått standardrefuseringar på andra, så det händer. Ständigt. Men det skulle ju var "kul" om man fick en kommentar (så att man kunde skriva om och skicka till ett annat förlag). Det är lite naivt att säga att jag skulle bli "glad" över en ickerefusering, jag kommer antagligen att slita hår och deppa i tre dagar. Eller trösta med för mycket choklad (som Nene Ormes, jag är precis sån... tröstäter choklad...)

Det värsta är att jag har så svårt att se framåt just nu. Allt är ju satsat på detta manuset. Hela potten.
Vad skulle jag vilja ta tag i sedan? Det finns åtskilliga råmanus i den virtuella skrivbordslådan. Jag tror att jag kommer att rota lite i något av dem, och sedan skriva NaNoWriMo i november. Och sedan... borde jag veta vad jag vill ägna mig åt.

Nu ska jag till gymmet, ägna mig åt min fysik lite, sedan sätta mig i kafeterian och korrläsa, det är mindre som distraherar där (här hemma sticker tvätt- och strykberget i ögonen just nu).

torsdag 8 september 2011

Slutspurt

Manuset närmar sig fullbordan. I den mån ett manus någonsin kan räknas som färdigt.
I alla fall är det nära det skick det bör ha när man skickar det till förlag. Bara ren korrläsning var med andra ord.
Efter en dipp i förra veckan, första omgången av separationsångest antar jag, känns det nu mycket positivare.
Det trots att jag fått nobben av ett av förlagen högt upp på "wanted-listan" (alltså de lag jag skulle vilja bli utgiven av, om jag fick välja). Ett mindre, nyare förlag, som inte trodde att manuset passade deras utgivning. Något som jag i och för sig hade på känn, men det känns ändå lite tråkigt. Antalet förlag som inte vill läsa/har manusstopp börjar tyvärr rada upp sig.
Det är bara att leta vidare.

Men en positiv sak är att en person inom förlagsvärlden vill läsa mitt manus, även om jag nästan är helt säker på att manuset inte passar dem (det är en nischat förlag, om man säger så...). Men om någon vill läsa så säger jag inte nej. Kanske kan man få lite feedback och tips.

Och bokmässan närmar sig! Det ska faktiskt bli riktigt kul!

tisdag 30 augusti 2011

Snuvad på konfekten/Min vanliga otur del II

Jag hade inte tänkt åka på bokmässan i år, det kostar med flygresor. Men jag bokade resan ändå, bland annat därför att Kabusa böcker gav möjlighet till manuspresentation. En fem minuters pitch. Presentera ditt manus.
Jag tyckte det lät som en fantastisk möjlighet. Att faktiskt få prata (om än i bara fem minuter) om sitt manus med en riktig förlagsperson. Inte bara vara en anonym författarwannabee som skickar försynta mail och undrar om de vill läsa mitt manus.

I flera veckor har jag gått och laddat.

Men nu är det bara det att inte förrän nu har Kabusa lyckats klämma ur sig när manuspresentationen ska äga rum. På söndag mellan 10 och 12.  Jag flyger kl 12, alltså... Det blir ingen manuspresentation för min del.
Jag kommer redan på torsdag, är där hela fredag och hela lördag och så lägger de in manuspresentationen på söndag... (Dessutom kunde man inte boka i förväg, bara på mässan. Tänk om man reser dit och inte får någon tid alls, det skulle vara snopet...)

Jag var tvungen att boka resan för länge sedan, för att få ett bra pris. Nu känns det som jag åker för ingenting. (Nej, inte riktigt, det är kul på bokmässor...)

Sååå besviken.... Luften har heeelt gått ur mig nu.
Manusutskriften jag håller på att redigera höll på att åka i pappersinsamlingen. Varför håller jag på med detta egentligen? Och varför blir jag så arg när sådant här händer? Jag måste lära mig att inte investera så mycket emotionellt i mina manus. Måste uppföra mig professionellt...

Ni andra, med färdiga manus, som är på bokmässan på söndagen, ta chansen och pitcha ert manus. Ni kommer i alla fall inte att få konkurrens av mig. Haha...

Någon som kan tala om för mig vad jag ska göra på bokmässan nu? Förutom att förhoppningsvis träffa några trevliga skrivarkompisar? (Det hade jag ju iofs tänkt att göra ändå).



fredag 26 augusti 2011

Genreblandning del femtioelva

Jag har varit inne på det här tidigare; genreblandning. Kan liksom inte släppa det.
Vad är det för fel på kebabpizza egentligen? En del gillar det, andra inte.
Jag väljer att kalla mitt nya manus en kärleksroman. Och tillägger; med en stor dos spänning. För den blir spännande efter ett tag, min kärleksroman.
Om jag inte skulle genreblanda, hur skulle romanen se ut då? Den skulle falla platt. Det skulle inte bli någonting.
Dessutom har mina testläsare sagt att jag har lyckats få ihop det där med relationsdramat och den klassiska spänningen. Så jag tror det funkar.

Och jämfört med det här:
Cowboys and Aliens

















är min genreblandning ganska mild.


tisdag 23 augusti 2011

Min vanliga otur

Varför är det alltid så här, när jag nästan är klar och snart ska skicka in manus:



fredag 19 augusti 2011

Hinna med skrivarforum

Det finns flera olika skrivarforum därute i cyberspace. Kapitel 1 är ett, 1av3 är ett annat. De är ganska olika varandra, men fyller sin funktion.

Jag har bara ett problem; jag hinner inte med dem. Jag hinner på sin höjd med ett par skrivarbloggar där jag försöker vara aktiv och kommentera.
1av3 håller jag ett öga på via mailutskick och RSS-läsare, men Kapitel 1 glömmer jag helt bort emellanåt, eftersom de inte har något RSS-flöde. (Jag har påpekat det till Kap1 minst två gånger, men inget har ändrats).
Ja, jag vet, jag är lite Google Reader-bunden.

Internet betyder mycket för mig, väldigt mycket. Jag har hittat så många skrivarvänner där.

Men ibland (ofta) inkräktar surfandet på skrivandet och läsandet (det var därför jag inte köpte en iPad, utan en Sony Ereader), speciellt om jag har lite skrivkramp. Då är det lätt att fastna i surfandet när man borde ta tag i skrivandet.

Någon som har samma problem?


torsdag 11 augusti 2011

Läsarreaktion på Djungelblomma III

Ännu en av mina testläsare har reagerat. Ett långt mail, med ganska många synpunkter, som jag måste fundera på. Men det är bra att ha något att bita i när jag tar tag i texten efter att inte ha tittat på den alls på två månader (bra gjort, va!?). Jag hade förväntat mig en del kritiska påpekanden från denne läsare, som har läst ett tidigare manus av mig, så det var väntat.
Därför är den positiva feedbacken som han också gav alldeles extra glädjande. Inte så att jag inte värderar de överväldigande positiva orden från tidigare  testläsare, men ni förstår vad jag menar.
Jag saxar åter:
"Det är driv i texten."  
"Metaforerna ligger som hand i handske, ganska lagom många, gillar dem. Rytmen är proffsig..." 
"Personbeskrivningarna fungerar..."  
"Kul att du lyckas mata in relationsdrama, med klassisk spänning och kunnig samhällsbeskrivning."   
"...på slutet ville jag inte sluta--- ville veta hur det skulle gå. Jag sögs in i boken allteftersom..." 

"Tack för en spännande och välskriven läsupplevelse---Du har gjort fantastiska framsteg, proffsigt, Monica! Blir inte detta manus antaget är det fel på förlagen. 

Är extra glad över att jag fått läsa manuset till en bok som blir den första publicerade av en blivande välkänd författare."


När jag fått så genomgående positiva (och överensstämmande) reaktioner från tre väldigt olika läsare börjar jag faktiskt riktigt tro på det här manuset.
Det ska bli kul att komma hem, återuppta en bra skrivarrutin och ta i tu med manuset igen.

fredag 5 augusti 2011

Läsarreaktion på Djungelblomma II

Ännu en av mina testläsare har kommit med sin reaktion på mitt romanmanus Djungelblomma.
Den förre var man och präst. Och författare. Denna är kvinna och sångerska. Och författare. Ganska olika typer alltså.
Men ungefär lika entusiastiska. Det måste vara ett bra tecken.

Jag saxar lite igen:
"Du har gjort det IGEN!!!!" 
"Jag blir fullständigt uppslukad av dina manus."
"varenda minut som  tillfälle gavs var det djungelblomman som tog min uppmärksamhet" 
"väldigt spännande och berörande historia"
"Det finns bara ett problem. Jag vill veta mera NU! Vad händer sen?"


En ros till mina
försökspersoner
Det där sista fick mig att tänka efter. Visst har jag funderat på det. Skulle jag kunna skriva en fortsättning? Finns det stoff för en fortsättning? Jag har faktiskt ingen aning. Kanske.
Efter bakslaget med förra manuset (där jag hade skissat ganska långt på en fortsättning), har jag inte vågat tänka så långt. Jag har många andra romanuppslag, så tomt är det inte i skrivbordslådan.



tisdag 2 augusti 2011

Jag skriver ingenting just nu

Är det ett dåligt tecken?
Eller behöver jag skrivarpausen?

Jag läser däremot mycket, och stickar. Utan att ha dåligt samvete.

Samt njuter av semestern. Just nu i ett tält i Småland. Inträngda mellan ett tyskt kärlekspar och en dansk barnfamilj. Badstrand 50 meter bort. Sol och värme. Lite ont i ryggen pga hård termarest. Börjar jag bli gammal? (Nu ska jag inte börja oroa mig för att jag inte ska hinna skriva alla romaner jag har i huvudet innan jag blir för gammal...)

Ha det så gott, alla skrivarvänner!

onsdag 20 juli 2011

Missade deadline

Jag upptäckte i går att jag har missat deadline för ICA-kurirens novelltävling. Trodde att det var 25 juli när det i själva verket var 15 juli. Det kändes lite snopet. Jag som trodde att jag hade minst en vecka på mig efter att vi kom till Sverige.
Men samtidigt ger det mig ett märkligt lugn. Jag hade en novell som var så spretig och som jag inte fick fason på. Det gjorde mig stressad när jag egentligen bara ville vara ledig. Sitta vid stugan och läsa böcker.
Så nu kan jag göra det. Fulltime. Kanske fila lite på synopsis till nästa roman, men bara om idéerna dyker upp själv. Jag ska inte tvinga fram dem


Sommarmorgon vid stugan som inte är någon bra skrivarlya

fredag 15 juli 2011

Läsarreaktion på Djungelblomma

Jag har fått in min första läsarreaktion på mitt manus Djungelblomma. De andra läsarna dröjer med sina, de har ännu inte hunnit läsa. Men det är semestertider, så det ska väl ordna sig.
Men ett har jag fått in och det var smått överväldigande. Jag saxar lite ur mejlet:
"hållit mig trollbunden hela eftermiddagen och kvällen" 
"Du skriver mycket bra och har ett angeläget ärende utan att det på något sätt inkräktar på själva berättelsens kvalitet" 
"Inledningen fungerar bra, jag vill absolut läsa vidare - inte minst eftersom jag med en gång blir mycket nyfiken på vem denna Nina är. Och jag hör till dem som älskar din typ av berättelse, där karaktären undan för undan blir allt tydligare. Det har du lyckats med". 
"Jag märke till ett par anglicismer i texten - rent engelska uttryck som du har försvenskat. Dessvärre var jag så tagen av spänningen i historien att jag glömde anteckna dem."
Speciellt det där sista tycker jag är kul. Nog är det bra när läsare kan peka på felaktigheter, men det är ännu bättre när de sugs in så i historien att de glömmer anteckna dem.


fredag 8 juli 2011

Bokmässan 2011

Jag vill bara meddela att jag kommer till bokmässan!
Har inte varit där sedan 2008 och tycker att det är dags. Dessutom visade sig flygbiljetterna vara betydligt billigare än jag hade trott. Jag bor gratis hemma i stugan och dessutom går Express Röd ända hem till stugdörren, nästan, ända från Korsvägen.

Hoppas även kunna genomföra den där manuspresentationen... Måste öva på en Pitch! Någon som har tips? Hur bär man sig åt? Jag är inte van vid sådant där. Har faktiskt bara varit på en enda anställningsintervju i hela mitt liv (men det jobbet fick jag!) och tror att jag gör ett ganska bra intryck IRL. Men det här är annorlunda. Att presentera sitt manus på fem minuter så att förlagsmänniskorna blir intresserade. Spännande, men svårt.

Hoppas det ordnas en del bloggträffar, så att man kan se sina bloggvänner IRL. Hur gick det till förra året? Bokbloggar och skrivarbloggträffar, blev det några sådana?

onsdag 29 juni 2011

Nästa projekt

Det är segt som sjutton på den här sidan, men jag funderar lite på nytt skrivarprojekt.
Det blir alltid segt när jag precis har "avslutat" ett manus, men sedan börjar det krypa i mig igen.

Jag har så många idéer.

En är att ge mig på mitt hjärtebarn, När allt jag vill, berättelsen om nyprästvigde Henrik, den unge kvinnoprästmotståndaren, och hans Ellinor, som själv brottas med en kallelse till att bli just präst.
Denna berättelse deltog jag en gång med i BokSM. Jag har tagit bort den från Kapitel 1, men några av  kommentarerna jag fick lät så här:

"Välskriven, vill veta hur det går. Så enkelt är det." 
"Det kyrkliga och det erotiska är för många en spännande blandning. Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet." 
"Jag kollar varje dag efter nya kapitel!" 
"Mera mera mera...." 
"Efter att ha läst dom första sidorna--- kan jag konstatera att du har en historia som ingen annan har skrivit om. Mycket fyndigt att dessutom placera honom i en problemförort med alla intressanta scener som kan utspela sig där." 
"Om detta är ett råmanus, så ser jag verkligen fram emot vad du presterar i färdig form."

Berättelsen är min personliga favorit och därför vågar jag inte riktigt ta tag i den, trots responsen ovan. Jag känner att jag fortfarande har mycket att lära och jag lär genom att skriva. Annat.
För en refusering för detta manus tror jag inte jag skulle klara av att tackla. Men det är klart, när jag har kommit långt, att alla refuserar, då är det nog dags att tänka på att publicera själv.

En annan tanke är att göra ett experiment. Jag funderar på att ta tag i min NaNoWriMo-text, ett smakprov finns på Kapitel 1, men att jobba snabbt och utan att tänka efter för mycket. Lite förlängning av NaNo-konceptet. Men först en bra kapitelplanering. Sedan flödesskriva. Lite som jag nyss har gjort när jag skrev om inledningen till Djungelblomma (den var överbearbetad). Lita på att mina kunskaper om bland annat gestaltning fungerar och att storyn håller. Sedan göra en noggrann efterkoll och skicka in till förlag. Bara som ett test. Vad händer om man inte lägger ned för mycket tid på ett manus? Arbetar med magkänslan?
Någon som har gjort något liknande någon gång?

--------
Ibland inspireras man på egendomliga sätt. Manuset När allt man vill har fått sitt namn av en U2-låt, All I Want is You (den har också gett min "vanliga" blogg sitt namn). Just denna låt finns inte med på denna Jukeboxlista med U2-låtar, som jag fick/hittade borta hos Birger i morse, men när jag lyssnade på den fick det mig att börja tänka på  När allt jag vill igen.
--------

måndag 27 juni 2011

En liten refusering så där i sommarhettan...

Efter ett år dök den upp (i ärlighetens namn hade jag glömt att jag skickat till dem...), en liten refusering.

Och eftersom jag har distanserat mig så mycket från Kvarnsten om Halsen (kan inte ens komma på så där på rak arm vad det är som är för mycket) känns det just nu inte så illa. Jag är mest glad för att de överhuvudtaget läste. Två gånger till och med, verkar det som. Och så fick jag några rader där som jag kan klippa ut och gotta mig i.

måndag 20 juni 2011

Lite sur...

Är lite sur just nu...
Det är inte lätt att vara utlandssvensk och aspirerande förförfattare. Förutom att de flesta förlag vill ha pappersmanus (kostar skjortan att skicka alla dessa pappersmanus till Sverige) så dyker nu ett nytt fenomen upp.
Manuspresentation. I sig en bra idé, eftersom man kan träffa en förläggare personligen.
Men inte för en utlandssvensk.

Ett förlag som jag gillar och som jag gärna skulle vilja skicka mitt nya manus till, har slutat ta emot "spontanmanus" (vilket ord, som om man skickar det helt spontant och oplanerat... när man i själva verket har jobbat och slitit i kanske två-tre år med det och försöker välja förlag med omsorg). I stället ska de ha en manuspresentation på bokmässan i höst.
Jag kommer antagligen inte att ha råd att resa till Göteborg och bokmässan i år. Jag har lagt ut så mycket pengar på skrivandet det senaste ett och halvt året (författarcoaching plus skrivarkurs i London) och måste dra ett streck någonstans.

Så därför är jag lite sur just nu...

Men lite glad också. Manuset är "färdigt" och jag håller på att skicka ut det till mina försökskaniner.

fredag 17 juni 2011

Fääärdig!!

Vet inte vad det är som får mig att tänka på Beppes godnattstund just nu.

Manuset är färdigt.
I den mån ett manus någonsin blir färdigt.
Nu ska jag skicka ut det till några läsare och se vad de tycker. Kanske fångar de upp något som ingen annan har sett.
Om det inte fungerar för en "normal" läsare, så kommer det antagligen inte att fungera för förlagen heller.

Som alltid i just det här stadiet av skrivarprocessen får jag otroligt kalla fötter. Iskalla. Tänk om det inte alls fungerar. Tänk om det inte alls är läsbart/spännande/medryckande.

Nåja, jag har indikationer från tillförlitligt håll att det faktiskt är bra. Men tillräckligt bra?

tisdag 7 juni 2011

Lite mer om mitt manus Djungelblomma

Djungelblomma
Bläck och akryl
Kanske ett framtida bokomslag?
Nu har jag börjat vänja mig vid manusets nya arbetsnamn, Djungelblomma i stället för Fyndet. Jag har haft detta i huvudet ett bra tag och till och med målat en hel målning på min kurs med typiska tropiska blommor, djungelblommor, som jag minns dem.

Och så har jag funderat mycket på varför jag har skrivit den här romanen.
En sorts exorcism, visst. Romanskrivande är alltid det. Lite.
Man bearbetar sina upplevelser lite. Eller mycket.
Mitt första slutförda manus, Kvarnsten om Halsen, var också det.
Djungelblomma är inget undantag.

Jag har bott totalt fyra år i Afrika, i två olika länder, Uganda och Gabon. Dessutom har jag en gång varit i Zimbabwe (där på ett hotell vid Viktoriafallen råkade jag träffa en ung holländare som nu  nästan tjugo år senare fortfarande är min man...).
Till Uganda kom jag som stipendiat som tjugotvååring. Mycket ung och väldigt naiv. Det var en omtumlande och mycket givande tid.

En del av detta kommer tillbaka i Djungelblomma. Huvudpersonen Nina är visserligen inte tjugotvå, utan trettiofem, men mycket av det hon går igenom bottnar i vad jag upplevde.

Namirembe guesthouse, Kampala, Uganda
Jag bodde på ett liknande gästhem som det Nina bor på i början av berättelsen. Nina är malariasjuk när berättelsen börjar, något som jag slapp, men jag minns hur en amerikansk gäst var sjuk och hur personalen på ett föredömligt sätt tog hand om henne. Mitt första kapitel är inspirerat av detta. (Finns att läsa på 1av3).

Sedan ger sig Nina av på resa tillsammans med sin vän och lokala handledare, läkaren Florence. (Personer som Florence, modiga, uthålliga och positiva, har jag mött i Uganda, och hennes karaktär har egenskaper som är en blandning av några av de kvinnor jag mötte i Uganda). De ska besöka ett flyktingläger uppe i bergen, på gränsen till grannlandet. Nina tycker inte om att resa, eftersom busschaufförerna ofta kör vårdslöst i sina matutus.

Typisk matutu

Jag hade några sådana ångestskapande resor. Bland upp till denna vackra plats, Kibale, som har fått stå som förebild för romanens Ibanda (som egentligen också är en plats i Uganda, men på ett annat ställe).
I Ibanda möter Nina den mystiske bananfarmaren Jack, som hon kallar "övervintrad brittisk kolonialherre", även om Jack är för ung för att ha upplevt kolonialtiden.
Kibale, sydvästra Uganda, på gränsen till Rwanda
Centralt i berättelsen är fyndet (därav förra arbetsnamnet) och jag ska inte avslöja vad Nina och Jack hittar.
Men det bygger på en helt sann historia, som jag hörde berättas av en kvinna som hade bott många år i Nairobi. Djungelblomma föddes nog i samma sekund som jag hörde den historien, för mer än sex år sedan.

Landet Nina reser till är fiktivt. Jag har att valt att berätta om ett land som inte finns, därför att det har egenskaper som är en blandning av det jag har upplevt i Afrika. Presidenten är en blandning av Zimbabwes Mugabe och Gabons Bongo (regerade när vi bodde där, han lever inte längre).
Naturen har mycket av Uganda, men också Gabon och Zimbabwe.

Hoppas att ni ska få möjlighet att läsa hela berättelsen så småningom! Ett försök till en "baksidestext" kan ni läsa här.
Väntan i vaccinationskö

måndag 6 juni 2011

Blogg Award- tack!

Fick denna utmärkelse från Ann, min författarcoach, som nu har lotsat mig fram till ett manus som man nästan kan kalla "färdigt". Tack! Det värmer extra i sommarvärmen.

Nu tror jag att det flesta skrivarbloggar jag följer redan har fått denna utmärkelse men jag skickar vidare ändå.
Amanda är en av de få publicerade författare som tar aktiv del i sin blogg. Dessutom ger hon många bra tips till blivande författare.
En annan som jag gärna läser är Kim, som alltid är så positiv och uppmuntrande. Jag har inte läst några böcker av henne, ska försöka ta mig till biblioteket i sommar i Sverige och låna något.
Och så skrivande månskensbonden Desiree. Ska köpa hennes bok Refuserad också. Bloggen gillar jag skarpt!

söndag 5 juni 2011

Skrivande karlar som också bloggar

Finns de?

Det är en liten spinoff från förra inlägget om att skapa sig en bloggplattform som (blivande) författare.

När jag gick igenom min blogglista, och andras, tex Ann Ljungbergs skrivarbloggsamling, så insåg jag att de flesta som bloggar är kvinnor. Det finns några få karlar mellan alla kvinnor, men de är .
Någon annan som har tänkt på detta? Varför så få karlar med skrivarfingrar som bloggar om sitt skrivande? När de är aktiva i bloggvärlden på andra håll.

Eller har jag missat dem?

torsdag 2 juni 2011

Bygga en bloggplattform

Ann Ljungberg skriver idag om hur viktigt det är att författarwannabees (fånigt ord, det låter bättre med "blivande författare", som Ann kallar oss) bloggar. De flesta av de hon jobbar med som skrivarcoach bloggar inte.
Ändå kan man se hur många av de som har kämpat med att bli utgivna, och till slut blivit det, faktiskt bloggar. Och har gjort länge. (Åsa Hellberg nämner några exempel).
Jag har bloggat i över fyra år, på tre olika bloggar. Det har varit både en positiv och en negativ erfarenhet. På min "vanliga" blogg gick det trögt ett tag. Jag har inte mer än drygt 50 läsare per dag, om jag inte länkar till någon tidning, och kunde efter ett tag inte motivera mitt skrivande. Jag tyckte jag hade skrivit om allt och alla, flera gånger om, och jag slutade. Ganska tvärt. Höll upp i ett halvår och började sedan igen, och kände att jag hade mycket mindre press på mig själv. Jag hade lagt ned det där med att bli storbloggare, en som alla läste.

Hela tiden har denna blogg varit en ren nischblogg, bara om skrivande, och det ska den förbli. Jag har få, men trogna läsare, och får mycket feedback. Det betyder oerhört mycket, speciellt när skrivandet går trögt, eller man drunknar i refuseringar.
Skrivandet är ensamt, speciellt för mig. Jag behöver kontakten med andra som känner och tänker som jag (dvs är totalt skrivargalna...).

För den som vill börja blogga, men inte riktigt vet hur, maila gärna, jag har en del tips (börja med att öppna en blogg på Blogger, Blogspot, som jag tycker är enklast för nybörjare). Ann ger här en del tips om vad man som skribent kan blogga om.

onsdag 1 juni 2011

Flyt!

För inte så länge sedan gick det trögt, men nu flyter det.

Jag har hållit på med att skriva om inledningen av mitt romanmanus, och det har tagit tid. Sedan januari har jag kämpat med detta, mycket längre tid än jag trodde det skulle ta.
Förra versionen var alldeles för överbearbetad, något som min författarcoach Ann uppmärksammade. Just då var det inte så kul att ta beslutet att skriva om, med jag insåg snart att det var nödvändigt.
Och det har givit resultat. Responsen från Ann har varit väldigt positiv och det är uppmuntrande. Speciellt när jag får tillbaka manuset med sådana här anteckningar:
(jo, det är ett digitalt manus, Ann har lekt med sin nya lilla gadget).

Nu måste jag bara skriva om lite till. Och det är inte helt enkelt. Kärleksscener är aldrig enkla.

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...