Sjätte och sjunde refuseringen inne och antagningarnas lotteri

Den sjätte kom förra veckan, glömde skriva om det, det liksom rann av mig lite... och den sjunde kom i dag.

Det får mig att fundera rejält. Jag har fått refuseringar från sju av de elva förlag jag hittills har skickat till. Tre har ännu inte svarat. Förlag nummer elva, eller ska vi kanske kalla det Förlag nr 1 (jag skickade faktiskt till dem först!) har jag redan berättat om.

Sju standardrefuseringar. Jag hade varit ett vrak nu om det inte hade varit för Förlag nr 1.
Men hela processen är märklig, egentligen. Det handlar varken om talang eller bra manus, tror jag. Det handlar om TUR. Det är ett lotteri, hela skiten! (Om man inte kändis för då räcker det ibland att vara bara kändis).

Hur ska man annars förklara att sju förlag säger; tack, men nej, tack (men egentligen har vi inte läst manuset, men tack i alla fall för "visat förtroende") när ett annat förlag skickar ett lektörsomdöme med meningar som:

• ...en riktigt medryckande berättelse som sveper iväg läsaren från första sidan.
• Om detta är det första författaren skrivit måste jag säga med beröm bravo, en imponerande debut
• ...älskar författarens totala koll på hur mycket som krävs för att förmedla en stämning.
• jobba verkligen igenom den här historien, arenan är briljant!

Jag kan verkligen inte förklara det på något annat sätt än att det är ett lotteri. Någon som har en annan förklaring?

Jag läste någonstans (kommer inte ihåg var) att en rätt så känd författare hade sagt att blir man bara standardrefuserad ska man vänta ett halvår eller ett år, skriva om lite, byta titel framför allt, och skicka in igen, i alla fall till de stora förlagen. Chansen är att en helt annan redaktör får manuset i sin hand denna gång, och tar ett annat beslut.

Jag tycker det låter lite märkligt, kan det verkligen vara så? Har de inte bättre koll på manusen, diskuterar de dem inte på redaktionsmöten? Någon borde väl minnas, det här har vi sett förut (och så direkt i papperskorgen).

Har någon av er skickat in "samma" manus två gånger till ett förlag?

För att avsluta: Jag vill säga till dig som läser det här som kanske inte vågar skicka in ditt manus (som du innerst inne VET är precis lika bra eller bättre än de som ges ut varje år) för att du har haft dåliga erfarenheter, för att du skräms av alla andras dåliga erfarenheter: GE INTE UPP! Du kan ha TUR!

(Om du inte har en jäkla superduper-underöverallaunder-änglarna gråter/skrattar i himlen-manus, då kommer du att bli utgiven ändå, men det är en annan historia.)

Guud, vad skönt det var att få ur sig det där... Nu känner jag mig ruskigt taggad att fortsätta skriva om mitt manus. Det kanske inte blir något, men ord som ovan från en lektör kan man leva på i evighetersevighet... Jag VET att jag kan skriva!

Disciplin del 50-11

Jag har säkert klagat på min dåliga disciplin förut. Jag vet att författarskap (framgångsrikt sådant) består av en kombination av passion, talang och hårt arbete. Utan det sista blir det ingen framgång.

Jag har speciellt svårt med disciplinen när jag ser andra saker hänga över mig (städning, tvätt, strykning... allt det där som följer en hemmamamma (hemmamamma deltid, jag jobbar faktiskt ca 20% numera), kombinerad med den där trista PMS-veckan (allt är värdelöst typ, inklusive mitt skrivande...)

Nu ska jag försöka skriva en halvtimme innan jag går till jobbet. Man hinner ganska mycket på en halvtimme. Jag fick till ca 2000 ord i går totalt.
Målet är att gå och lägga mig i tid (och helst också somna) och gå upp ännu tidigare, så att jag kan skriva mellan 7.30-9.30. Efter jobbet är ingen idé, då är jag för trött...

Jag har i alla fall mindmappat och kapitelplanerat. Och städat skrivbordet. Men det är så härligt att se att när man väl börjar skriva så lever texten sitt eget liv. Och då får man ändra i kapitelplaneringen, inte tvärtom (även om en del "nya älsklingar" säkert måste dödas senare ändå).

När man "ger upp" så händer det saker...

Länge har jag blivit itutad att man måste tro på sitt manus och aldrig ge upp.

Men jag måste säga att jag faktiskt hade gett upp. Nästan i alla fall. Jag sade i alla fall att jag skulle ta en paus, satsa på läsandet och bokbloggandet fram till bokmässan (är ju en av bloggambassadörerna där iår). Och jag skaffade mig ett jobb. Bara 15% men ändå. Några timmar i veckan, gratis motion och några tusenlappar extra i plånboken varje månad.

Jag trodde jag skulle känna mig som en svikare, som en som gav upp sin dröm, men det kändes ganska skönt. Lite lättad var jag.

Då small det plötsligt till och jag fick en förlagskontakt. Absolut inget ja, men inget nej heller. Inklusive en rejäl lektörsfeedback. Lektörens ord har jag levt på i flera veckor nu.
Jag har hört från andra håll att det inte så sällan händer. När man släpper taget så händer det något. Ungefär som när man slutar leta aktivt efter den stora kärleken så dyker den upp när man minst anar det (hände mig också).

Om jag får ett nej i slutändan, så blir jag givetvis väldigt besviken. Men jag har fått lite hopp och en rejäl bekräftelse om att mitt skrivande håller. Det måste bara hålla hela manuset igenom. Det ska jag försöka ändra på nu.

Samtidigt strular det med jobbet. Jag gillar jobbet i sig (brevbärare) men ett antal gånger har posten inte varit på sin plats kl. 10.00, utan kommer av misstag 13.00. Vi hade kommit överens om att jag skulle få en "morgonrunda" för att jag skulle hinna vara klar innan barnen kommer hem från skolan. Nu kan jag inte lita på att posten kommer när den ska och kan följaktligen inte planera in något på eftermiddagarna, vare sig det gäller att hjälpa svärmor, gå till tandläkaren med barnen eller själv gå till frissan. Ni ser, i-landsproblem, men det är väldigt irriterande. Jag har klagat och klagat, men i morse hände det igen. Då blev jag så arg att jag nästan grät och cyklade hem igen (och städade halva huset i rena ilskan, åtminstone något.)
Jag som skulle jobba några timmar och sedan sitta i lugn och ro och skriva några timmar innan barnen kom hem.

Och varje gång det händer tar jag det som ett tecken du ska inte jobba, du ska skriva!
Men jag har lovat mig själv att jobba tills jag får ett förlagskontrakt.

Och i helgen blir det inget skrivet heller, massa andra grejer på gång. Nu känns det frustrerande, jag vill komma igång. Nu!

Något rörigt

Skrivarveckan jag planerade har inte riktigt blivit som jag planerade. Just nu byter hantverkare fönster, ni kan bara gissa hur skräpigt det är på övervåningen. Lyckligtvis dröjer det till nästa vecka innan de kommer tillbaka.

Dessutom förstår jag inte varför familjen nödvändigtvis måste slänga så mycket kläder i tvätten just denna veckan. Jag hade ju jobbat undan så bra...

Skrivbordet är rörigt det också, men det gillar jag (förutom när det blir för dammigt).

Och det är väldigt mycket rött i manuset. Men jag har hunnit ganska långt med den nya historien, och den nya kapitelindelningen. Det kan nog bli något till slut. Fast just nu känns själva skrivandet ganska avlägset.

Kony

Barnsoldater är ett tema i mitt manus Djungelblomma. Vissa scener var rätt så tuffa att skriva.
Men verkligheten överträffar dikten, tyvärr.
Se Kony 2012, om den förskräcklige krigsherren i norra Uganda, hangömmer sig nu någonstans i Centralafrika, som västvärlden inte lyft ett finger för att få fast.


KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.

Uppdatering:
Ja, jag vet Kony 2012 har fått mycket häftig kritik.
Inget är svart eller vitt tyvärr.

Jag låter ändå videon vara kvar. Kanske just för att inget är svart och vitt.
Och för att hela diskussionen runt Invisible Children faktiskt gett mig en massa nya idéer om hur jag ska skriva om mitt manus.
"Vem ska man lita på?"- problematik handlar det om. I vilket fall som helst, i sådana här konflikter finns det väldigt få 100% renhåriga deltagare. Och de finns inte i mitt manus heller, tror jag.