Det är lite dött här på bloggen och kommer så att förbli, ett tag till.
Främsta orsaken; jag skriver inget just nu, har inte skrivit på åtskilliga veckor. Och kommer nog inte att bli så mycket skrivet de närmsta veckorna heller. Varför?
Jo, jag har ju som sagt börjat jobba som brevbärare, bara några timmar i veckan (på papperet), men inkörssträckan kommer att bli lång. Jag är helt slut efter några timmars jobb och får vara glad att jag lyckas laga mat till familjen.
Alla har varnat mig för att de första veckorna är tuffa, men att det blir bättre (och då har man bättre kondition på köpet! Kanske blir jag av med några kilo också, om jag dessutom ser till att äta nyttigt). Hoppas bara att knän, axlar och rygg håller, så ska det nog bli bra till slut.
Men skrivandet. Det får vänta ett tag.
tisdag 31 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Jobb!
För er som inte redan har sett det på nätet, jag fick brevbärarjobbet!
Bara 6 tim/vecka, men det räcker för mig. Går bra att kombinera med skrivandet och att ta hand om familjen.
Och jag har infört trådade kommentarer på bloggen. Om det krånglar, hojta via blogg eller mail.
Bara 6 tim/vecka, men det räcker för mig. Går bra att kombinera med skrivandet och att ta hand om familjen.
Och jag har infört trådade kommentarer på bloggen. Om det krånglar, hojta via blogg eller mail.
lördag 21 januari 2012
Vad ska jag göra nu?
För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till i första omgången.
Visst förväntade jag mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. Jag tänkte att någon hade säkert något att säga, något litet, som skulle hjälpa mig att ändra i manuset till nästa inskick. Annars kan man ju lika gärna skicka in till alla förlag på en gång (jag tror jag har 15 förlag på min lista som jag vill skicka till).
Nu är jag nästan där; bara standardrefuseringar, och jag skulle gärna vilja ha lite tips och råd av er därute, skribenter och er som känner branschen; vad ska jag göra nu?
Jag har ingen aning om varför manuset refuserades.
Kan det ha berott på en enda felformulerad mening i följebrevet? Kanske har de hakat upp sig på den och antagit att hela manuset är fullt av liknande fel.Det har fått mig att fundera på att nästa gång ska jag inte skriva mer i följebrevet än vad för genre det är och mina kontaktuppgifter. Alltså ingen "baksidestext" eller liknande.
Det är det enda jag kan komma på i nuläget som jag kan göra annorlunda.
Jag har också funderat på om jag har ratats för att jag är utlandsbosatt. Det krånglar till mycket att ha en författare inte är nära till hands, antar jag (även om jag tror att det kostar lika mycket att flyga in en författare från norra Sverige till Stockholm som en som flyger från Amsterdam...).
Främst tror jag att jag har sämre chanser därför att jag inte redan är känd av förlagen. Många debutanter har ofta haft en eller två fötter inne, av olika anledningar.
Nu kan det ju också vara så att mitt manus faktiskt är riktigt dåligt. Men det skulle också betyda att mina betaläsare och min författarcoach inte har varit ärliga mot mig och det har jag väldigt svårt att tro.
Jag fick ett tips på Facebook från Inga-Lina Lindqvist, själv författare och skrivarkursledare, att göra något helt annat. Skriva något helt annat utan tanke på vare sig förlag, utgivning, lektörer eller läsare. Bara skriva för mig själv.
Faktum är att jag redan har slagit in på den vägen. Mitt nästa manus kommer aldrig att bli utgivet, det är alldeles för nischat. Detta faktum ger mig en oanad frihet i skrivandet, något förvånande.
Borde jag låta en annan lektör titta på manuset, för att få en annan vinkling? Det skulle kännas helkonstigt att göra det, som om jag börjar om helt från början, och att jag inte litar på min författarcoachs omdöme.
Är det bättre att låta manuset ligga ett år och sedan se om jag har kommit på något nytt? Kanske skriva om igen och skicka till återstående förlag.
Jag tar gärna emot era synpunkter. Vad har ni varit med om och hur har ni tacklat liknande situationer? Om ni känner branschen kanske ni har en infallsvinkel som jag inte känner till.
Tips? Råd?
Ryggdunkar behöver jag inte. Har fått tillräckligt av dem. Är lite trött på att författarwannabees alltid förväntas vara så stoiska, de ska bita ihop och le och gå vidare som om ingenting har hänt.
Visst förväntade jag mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. Jag tänkte att någon hade säkert något att säga, något litet, som skulle hjälpa mig att ändra i manuset till nästa inskick. Annars kan man ju lika gärna skicka in till alla förlag på en gång (jag tror jag har 15 förlag på min lista som jag vill skicka till).
Nu är jag nästan där; bara standardrefuseringar, och jag skulle gärna vilja ha lite tips och råd av er därute, skribenter och er som känner branschen; vad ska jag göra nu?
Jag har ingen aning om varför manuset refuserades.
Kan det ha berott på en enda felformulerad mening i följebrevet? Kanske har de hakat upp sig på den och antagit att hela manuset är fullt av liknande fel.Det har fått mig att fundera på att nästa gång ska jag inte skriva mer i följebrevet än vad för genre det är och mina kontaktuppgifter. Alltså ingen "baksidestext" eller liknande.
Det är det enda jag kan komma på i nuläget som jag kan göra annorlunda.
Jag har också funderat på om jag har ratats för att jag är utlandsbosatt. Det krånglar till mycket att ha en författare inte är nära till hands, antar jag (även om jag tror att det kostar lika mycket att flyga in en författare från norra Sverige till Stockholm som en som flyger från Amsterdam...).
Främst tror jag att jag har sämre chanser därför att jag inte redan är känd av förlagen. Många debutanter har ofta haft en eller två fötter inne, av olika anledningar.
Nu kan det ju också vara så att mitt manus faktiskt är riktigt dåligt. Men det skulle också betyda att mina betaläsare och min författarcoach inte har varit ärliga mot mig och det har jag väldigt svårt att tro.
Jag fick ett tips på Facebook från Inga-Lina Lindqvist, själv författare och skrivarkursledare, att göra något helt annat. Skriva något helt annat utan tanke på vare sig förlag, utgivning, lektörer eller läsare. Bara skriva för mig själv.
Faktum är att jag redan har slagit in på den vägen. Mitt nästa manus kommer aldrig att bli utgivet, det är alldeles för nischat. Detta faktum ger mig en oanad frihet i skrivandet, något förvånande.
Borde jag låta en annan lektör titta på manuset, för att få en annan vinkling? Det skulle kännas helkonstigt att göra det, som om jag börjar om helt från början, och att jag inte litar på min författarcoachs omdöme.
Är det bättre att låta manuset ligga ett år och sedan se om jag har kommit på något nytt? Kanske skriva om igen och skicka till återstående förlag.
Jag tar gärna emot era synpunkter. Vad har ni varit med om och hur har ni tacklat liknande situationer? Om ni känner branschen kanske ni har en infallsvinkel som jag inte känner till.
Tips? Råd?
Ryggdunkar behöver jag inte. Har fått tillräckligt av dem. Är lite trött på att författarwannabees alltid förväntas vara så stoiska, de ska bita ihop och le och gå vidare som om ingenting har hänt.
fredag 20 januari 2012
Femte refuseringen inne
En vanlig standardrefusering denna gång också. Faktiskt en exakt kopia av refuseringen för mitt förra manus av samma förlag.
Nu väntar jag på tre till från detta första inskick. Om jag får standardrefuseringar för de tre också, är det då någon idé att skicka manuset till en andra omgång förlag (jag har redan tjuvstartat inskickandet, ett förlag tog emot manus via epost så jag skickade det häromdagen)?
Jag menar, eftersom standardrefuser brukar betyda att manuset inte har blivit läst, är det då troligt att andra förlag verkligen läser? Det måste ju uppenbarligen vara något fel på manuset.
Nu väntar jag på tre till från detta första inskick. Om jag får standardrefuseringar för de tre också, är det då någon idé att skicka manuset till en andra omgång förlag (jag har redan tjuvstartat inskickandet, ett förlag tog emot manus via epost så jag skickade det häromdagen)?
Jag menar, eftersom standardrefuser brukar betyda att manuset inte har blivit läst, är det då troligt att andra förlag verkligen läser? Det måste ju uppenbarligen vara något fel på manuset.
torsdag 19 januari 2012
En bra början
Jag brottas med min "prästskröna", får inte till en snärtig början, så jag tänkte jag skulle ta och titta i en roman av favoriten Susan Howatch, the mother of all modern prästskönor. Och hon börjar så här (och tar andan ur en från början)...
...alltså; på ett par rader har man mött två av romanens huvudpersoner, den yngre prästen Nicholas, som pysslar med saker som exorcism, och den äldre, Lewis, en konservativ stöt, som alltid har på sig kaftan, och som därtill har sina egna små problem. Som spriten.
Så här sa Publishers Weekly om Howatch:
Tänk om någon skulle skriva något liknande om mitt författarskap i framtiden. Det vore något.
Okej, det är ingen idé att ens inbilla sig någonting. Jag kommer aldrig komma upp på Susan Howatchs nivå (men det är ju inte fel att ha någon att se upp till och beundra). Hennes romaner är oerhört drivna och medryckande. De är de där sortens böcker som man vill studera, hur gör hon egentligen, men varje gång glömmer man sin självpåtagna uppgift och sveps med i berättelsen och bara läser. Men det är väl så det ska vara. Det är tecknet på en bra berättelse. Man glömmer allt annat.
Jag lär mig något av denna inledning i alla fall:
Introducera huvudpersonen och väck stort intresse.
Klipp ur Mystical Paths.
...alltså; på ett par rader har man mött två av romanens huvudpersoner, den yngre prästen Nicholas, som pysslar med saker som exorcism, och den äldre, Lewis, en konservativ stöt, som alltid har på sig kaftan, och som därtill har sina egna små problem. Som spriten.
Så här sa Publishers Weekly om Howatch:
‘Arguably no one writing today can equal Howatch's ability to write compelling novels that combine theology and psychology in a complex, fast-moving plot offering beautifully delineated characters and the suspense of a mystery thriller' Publishers Weekly
Tänk om någon skulle skriva något liknande om mitt författarskap i framtiden. Det vore något.
Okej, det är ingen idé att ens inbilla sig någonting. Jag kommer aldrig komma upp på Susan Howatchs nivå (men det är ju inte fel att ha någon att se upp till och beundra). Hennes romaner är oerhört drivna och medryckande. De är de där sortens böcker som man vill studera, hur gör hon egentligen, men varje gång glömmer man sin självpåtagna uppgift och sveps med i berättelsen och bara läser. Men det är väl så det ska vara. Det är tecknet på en bra berättelse. Man glömmer allt annat.
Jag lär mig något av denna inledning i alla fall:
Introducera huvudpersonen och väck stort intresse.
Klipp ur Mystical Paths.
söndag 15 januari 2012
Lite längre...
...har jag kommit nu. Har dock problem med koncentrationen just nu.
Men jag har synopsis klar i alla fall. Eller ett utkast till synopsis, detta är lite väl långt, 5700 ord.
Och jag ska på en jobbintervju nästnästa vecka, för ett deltids brevbärarjobb. Spännande!
måndag 9 januari 2012
måndag 2 januari 2012
Produktiv författare...
Det här låter som den ideala kursen för mig.¨
Produktiv författare - för dig som har en släng av skrivkramp, skjutauppsjuka och vill höja din självkänsla för skrivandet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
NaNoWriMo Dag 9
Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...
-
... och blir förhoppningsvis lite mer hårdhudad till nästa gång. Jag erkänner låååångsamt för mig själv att det troligtvis är över för den...
-
För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till ...
-
Debutantbloggen har stått för ett par bra inlägg om refuseringar som jag har läst och känt igen mig i. Och jag grubblar faktiskt fortfaran...