Summering av skrivaråret 2019

Inget.
Jag har inte skrivit något. Inget alls. Det har inte hänt på många år att jag inte har skrivit något alls på ett helt år.
J-vla skitår.
Jag har inte ens lyckats med målet att skicka in Sanden är inte smutsig till förlag.
Men jag har redigerat klart det. Och ska bara korrläsa en sista gång. Bara.

Mål för 2020:

• Skicka in Sanden är inte smutsig till förlag
• Spåna lite om jag ska börja skriva på en uppföljare till Kvarnsten om Halsen .Den har snurrat en del i huvudet och kommit upp till ytan igen de senaste veckorna. Av erfarenhet vet jag att man då ska skriva, om det är något som snurrar i huvudet.
• Skriva mer på "prästskrönan", favoritmanuset.
• Se om jag kan få igång skrivandet på alternativa sätt. Blogga?
• Om livet tillåter: Åka till Bokmässan.

Risken är bara att 2020 blir en bergochdal-bana. Kommer jag att orka skriva? Hur kanaliserar man sorg, oro och trötthet in i skrivandet? Jag lyckas bara skriva när jag mår någorlunda.

Någon som har tips?

NaNoWriMo 2018 Dag 13

Mer än 25000 ord. Alltså över hälften. Det är bra att ligga före, för då måste man inte skriva 1667 ord per dag i fortsättningen. 1667 ord är mycket.

Igår hade jag sådan flow att jag även satt och skrev sent på kvällen.
Jag ska inte skriva sent på kvällen. Det blir alltid dåligt. Jag är ingen morgonmänniska heller (jag tror det är Åsa Larsson som börjar skriva klockan fem på morgonen...) utan en förmiddagsmänniska.

Och manuset börjar bli rörigt. Det är typiskt för ett "NaNo"-manus, eftersom man inte går tillbaka och petar. Det hinner man helt enkelt inte. Man har på sin höjd tid att skriva upp några punkter i en anteckningsbok.
En annan sak man ska akta sig för att att köra lite research vid sidan om. Jag skriver på en manus där berättelsen utspelar sig i slutet av 1980-talet, och det är inte klokt hur mycket detaljer man har glömt från den tiden. När huvudpersonen måste ringa efter ambulans måste han hitta en telefonkiosk. Och när han kom fram till den var jag tvungen att googla på hur en telefonkiosk såg ut förr. Minns den där gröna telefonen, men hur ringde man 90 000? Röd knapp att trycka in, visade det sig.
Ska strax ta en runda med hunden. Vi har haft en fantastisk höst här i Holland (fast egentligen borde det regna mer, har jag förstått), med mycket sol och härliga höstfärger. Ännu har inte alla träd fällt sina blad. Jag tar med mig kameran så fort jag tar en längre promenad. Härligt.

©Monica Olsson Kolkman

©Monica Olsson Kolkman

©Monica Olsson Kolkman

NaNoWriMo 2018 Dag 7

Över 15000 ord.
Ligger alltså före.

Jag är rätt stolt över mig själv.

Hade bestämt mig för att lägga upp en bra rutin.
Stiga upp i tid och äta frukost.
Skriva koncentrerat en timme och sedan gå till gymmet, gå ut med hunden eller åka och handla.

Skriva koncentrerat till lunch och helst efter lunch också. Eller researcha lite.
Funkar bra hittills och det ses på ordantalet.

Jag skriver som sagt om ett riktigt gammal manus, mitt favoritmanus. Jag har valt att inte alls titta på en gamla texten, bara läsa mitt nyskrivna synopsis. Om jag missar godbitar ur gamla texten så går det ju bra att redigera in dem i ett senare skede.
Det är intressant att se hur mycket jag minns. Och inte minns.

I am back!

Trodde aldrig jag skulle skriva något här igen. Trodde knappt jag skulle börja skriva igen. Men ungefär samtidigt som kurslitteraturen sa att jag skulle läsa Kafka och Joyce, så pockade mitt gamla favoritmanus på uppmärksamhet igen.
Jag tror att jag har varje kapitel, varje scen i huvudet. Ett icke nedskrivet synopsis som jag kan utantill. Så egentligen är det vara att skriva ned scen efter scen.
Det har jag börjat göra nu. Och inte i ordning, utan jag börjar med den scen som talar om för mig att den ska skrivas först.

Det har hänt en massa saker som den senaste tiden som gjort att berättelsen fått liv igen. Flyktingsituationen i Europa, en bekants plötsliga självmord, bland annat.

Så nu står han väldigt levande för mig igen. Henrik, den nyprästvigde unge mannen, han är både högkyrklig och kvinnoprästmotståndare, som biskopen beslutar att placera i en rätt så besvärlig göteborgsförort för att han ska "slipas lite i kanterna". Bara det att slipningen blir rätt så plågsam.
Det är slutet av 1980-talet, kvinnoprästmotståndet sjunger på sista versen, gryende rasism ses i förorterna i samband med att antalet flyktingar ökar, Henrik förälskar sig i en flicka som egentligen tillhör en annan. Och dessutom kämpar hon med en kallelse att bli... just det; präst.
Mitt nya (nygamla) manus i korthet.

Blogg100 #35 - Drömtydning någon?

Vaknade tidigt i morse med stor olustkänsla. Hade drömt att jag var skulle skriva kontrakt för en lägenhet som jag hade blivit lovad av en privat hyresvärd, bara för att få reda på när jag väl var på plats att han hade gett kontraktet till en annan hyresgäst. Lägenheten såg dessutom precis ut som den lägenhet jag hyrde under drygt sju år som student och i början av min yrkeskarriär.

Det är givetvis min dotters kamp för att få ett studentrum som spökar. Under flera månaders tid hade hon otur. Blev "lovad" ett rum, men när hon väl kom dit för att titta var massa folk där och hyresvärden valde den hyresgäst hon gillade bäst... Och så där höll det på tills hon i november fick ett rum på det gamla hederliga sättet; stå i kö för att få ett studentrum som tillhörde universitetets hyresförmedling.

När jag sedan låg och försökte somna om kom jag på att jag kanske skulle kunna skriva en veckotidningsnovell på temat. Kvinnans som blir snuvad på lägenhet, och som sedan... ja, jag vet inte vad som ska hända sedan, men jag funderar på det.

Det är inte första gången drömmar inspirerar mig. Händer det någon annan? Jag bara undrar.

För övrigt har en annan romanidé dykt upp till ytan. En riktigt gammal en, den är över tio gammal. Prästskröna II kallar jag den.
Det är nog allt lyssnade på Bachs Matteuspassion som spökar. Allt Erbarme dich får mig att tänka på en stackars präst som är helt under isen. Det är likadant varje påsk; Matteuspassionen får mig att vilja skriva på mina prästskrönor igen.

Stilla veckan; inget bloggande

Stilla veckan börjar i morgon och och jag ska inte ägna mig åt bloggning. Tar en paus alltså. I stället ska jag ägna mig åt passionen. Passionshistorien, alltså. Vad som hände med Jesus den sista veckan, från palmsöndagen till påsk.

Jag är inte så öppen med min tro på den här bloggen, eftersom den handlar om skrivande. Dessutom tror jag inte att personlig kristen tro gagnar chansen till utgivning speciellt mycket, eftersom Sverige är så antireligiöst. Tyvärr.
Jag är lite som JK Rowling, som vägrade tala om sin gudstro i intervjuer innan sista Harry Potter gavs ut, eftersom många då kanske skulle gissa vad som skulle hända på slutet med Harry.

Sedan är jag inte så "missionär". Tycker personligen att folk som försöker "pracka på" sina medmänniskor sin tro är pinsamma och jobbiga. Den enda effekten är att man får "Jehovas vittnen-stämpel". Samtidigt är det synd, eftersom många har fördomar om vad det handlar om att följa Jesus, de flesta associerar tro med halvgalna kristna pastorer i USA som säger att homosexuella inte har plats i Guds rike (eller värre...). Eller så tror man att man måste tro på allt som står i Bibeln.Jag tror inte på Bibeln, brukar jag säga, jag tror på Jesus. Samtidigt är jag såpass konservativ att jag hävdar att vi firar jul för att fira att Jesus föddes (inte midvinterblot, eller julklapparnas ankomst) och påsk för att minnas hur Jesus dog och fira att han uppstod (inte att det är vår och det är gott att äta  vackert målade ägg, både riktiga och de av choklad).

Men det är klart att ens tro påverkar skrivandet. Har man en livsmoral i botten påverkar det ens skrivande. Ofta blir den ett tema i boken, om än inte alltid så tydlig.

Jag har också ett manus, När allt jag vill,  som jag har hållit på med sedan 2005, som handlar om en nyprästvigd kille, Henrik. Det är mitt hjärtemanus, som jag tar fram emellanåt och skriver på (kanske borde jag ta fram det under stilla veckan, det är som att återse en kär vän varje gång jag gör det). Men när det är färdigt, gud vet när, kommer jag antagligen inte ens att bry mig om att skicka det till vanliga förlag. Det får nog bli Verbum, Libris eller Marcus förlag direkt. Fast jag är rädd att de tycker manuset är för "världsligt" (de både ligger med varandra och syndar på olika sätt i berättelsen...).

Nåja, vi ses efter påsk. Lite stilla veckan-reflektioner kan ni hitta på bloggen All I Want. Samt lite vegetariska fasterecept.

Vad ska jag göra nu?

För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till i första omgången.
Visst förväntade jag mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. Jag tänkte att någon hade säkert något att säga, något litet, som skulle hjälpa mig att ändra i manuset till nästa inskick. Annars kan man ju lika gärna skicka in till alla förlag på en gång (jag tror jag har 15 förlag på min lista som jag vill skicka till).

Nu är jag nästan där; bara standardrefuseringar, och jag skulle gärna vilja ha lite tips och råd av er därute, skribenter och er som känner branschen; vad ska jag göra nu?

Jag har ingen aning om varför manuset refuserades.
Kan det ha berott på en enda felformulerad mening i följebrevet? Kanske har de hakat upp sig på den och antagit att hela manuset är fullt av liknande fel.Det har fått mig att fundera på att nästa gång ska jag inte skriva mer i följebrevet än vad för genre det är och mina kontaktuppgifter. Alltså ingen "baksidestext" eller liknande.
Det är det enda jag kan komma på i nuläget som jag kan göra annorlunda.
Jag har också funderat på om jag har ratats för att jag är utlandsbosatt. Det krånglar till mycket att ha en författare inte är nära till hands, antar jag (även om jag tror att det kostar lika mycket att flyga in en författare från norra Sverige till Stockholm som en som flyger från Amsterdam...).
Främst tror jag att jag har sämre chanser därför att jag inte redan är känd av förlagen. Många debutanter har ofta haft en eller två fötter inne, av olika anledningar.

Nu kan det ju också vara så att mitt manus faktiskt är riktigt dåligt. Men det skulle också betyda att mina betaläsare och min författarcoach inte har varit ärliga mot mig och det har jag väldigt svårt att tro.

Jag fick ett tips på Facebook från Inga-Lina Lindqvist, själv författare och skrivarkursledare, att göra något helt annat. Skriva något helt annat utan tanke på vare sig förlag, utgivning, lektörer eller läsare. Bara skriva för mig själv.
Faktum är att jag redan har slagit in på den vägen. Mitt nästa manus kommer aldrig att bli utgivet, det är alldeles för nischat. Detta faktum ger mig en oanad frihet i skrivandet, något förvånande.

Borde jag låta en annan lektör titta på manuset, för att få en annan vinkling? Det skulle kännas helkonstigt att göra det, som om jag börjar om helt från början, och att jag inte litar på min författarcoachs omdöme.

Är det bättre att låta manuset ligga ett år och sedan se om jag har kommit på något nytt? Kanske skriva om igen och skicka till återstående förlag.

Jag tar gärna emot era synpunkter. Vad har ni varit med om och hur har ni tacklat liknande situationer? Om ni känner branschen kanske ni har en infallsvinkel som jag inte känner till.
Tips? Råd?
Ryggdunkar behöver jag inte. Har fått tillräckligt av dem. Är lite trött på att författarwannabees alltid förväntas vara så stoiska, de ska bita ihop och le och gå vidare som om ingenting har hänt.

Summering av skrivaråret 2011

Dags att summera skrivaråret igen. Det börjar bli tradition, men jag har också insett att det är nyttigt. Speciellt nyttigt är att se om målen uppfyllts.
Varning! Långt inlägg!

Skrivaråret 2011 har varit väldigt mycket upp och ned. Jag ägnade hela första halvåret åt att slutföra mitt manus Djungelblomma (tidigare kallad Fyndet), men hjälp av kvalificerad lektörshjälp. En ganska tuff uppgift, men jag gillade det. Det var givande att få bolla sin text med någon annan och dessutom ett proffs, och det var lika givande att ta itu med det som inte fungerade och skriva om. I slutändan tror jag att jag skrev om nästan en tredjedel av manuset, hela början. Svettigt.

Till sommaren var manuset ”klart” och jag lät olika personer testläsa. De var alla väldigt positiva, något som gav mitt skrivarego en enorm boost.

I oktober skickade jag in till åtta förlag och hoppades att jag i alla fall skulle få något annat än standardrefuseringar. I skrivande stund har fyra förlag svarat med standardrefuseringar, något som jag hade väldigt svårt att hantera. Mitt kära skrivarego upplevde ett absolut bottenläge.
Så här med några veckors distans kan jag se att det berodde på andra saker än just refuseringarna (även om det är fruktansvärt jobbigt att bli refuserad, speciellt när man misstänker att manuset inte alls blivit läst i sin helhet). Hösten har varit tung privat, främst pga att svärmor varit väldigt sjuk, men också annat har hänt som inte varit så bra för självförtroendet. Refuseringarna blev den berömda droppen och länge var jag riktigt arg.

Med lite distans har jag också svårt att föreställa mig att min dröm att bli utgiven av ett etablerat förlag någonsin kommer att uppfyllas. Jag ser det inte som om jag ger upp. Jag är bara realistisk. Det är helt enkelt alldeles för svårt att få in foten om man inte redan är känd eller kan branschen, eller så måste manuset vara i Augustprisklass. Det tror jag inte att det är, men jag tror att det likafullt är förbannat bra. På ett annat sätt. Fullt läsvärt och fullt i klass med mycket annat som ges ut just nu.

Men man ska aldrig ge upp. Att säga att mitt mål är att bli utgiven 2012 aktar jag mig dock för. Mål tenderar för mig bli enbart krav, och det dödar skrivarglädjen. Ja, jag vet att många i branschen säger att man ”måste veta vad man vill” och ha ett ”tydligt mål”, annars kommer man ingen vart. Men det fungerar inte för mig. Väl definierade mål som samtidigt är ytterst svåra att uppfylla blir bara krav för mig.

Drömmer gör jag fortfarande. Och jobbar för att drömmen ska gå i uppfyllelse.

Så här såg mina planer för 2011 ut: (Kommentar i skrivande stund i fetstil).

1. Jag ska slutföra mitt manus Fyndet/Djungelblomma , helst innan sommaren, och skicka in det till förlag. Jag ska köra den vanliga rundan först. När alla refuseringarna droppat in ska jag kanske börja tänka på egenutgivning. Målet uppnått, men lite senare än vad jag hade tänkt

2. Jag ska försöka läsa mer. Målet uppnått! Dessutom har min Bokläsardagbok, bokrecensionsbloggen fått ett uppsving och nästa år är jag bloggambassadör för Bokmässan 2012. Jättekul! (Jag skaffade läsplatta också, det bästa inköpet jag gjort på många år).

3. Ska försöka hitta tillbaka till skrivarglädjen a´ la NaNoWriMo och skriva mer avslappnat. Det har inte riktigt inträffat, tvärtom har jag jobbat hårt första halvåret, men jag skriver ofta bättre med deadline och lite press, så inte helt fel.

4. Ge mina "älsklingsmanus" lite mer uppmärksamhet (de har redan pockat på uppmärksamhet i mitt skrivarsinne, men borde jag inte slutföra Fyndet/Djungelblomma först? Nu när jag ändå lagt ned så mycket tid och pengar på det?) Det har jag inte gjort. Men jag tror det var ett bra beslut att inte göra det. Jag är väldigt stolt över att manuset Djungelblomma är slutfört.

5. Försöka få svar på en del av frågorna nedan:

Borde jag ta en längre paus från skrivandet? Ett halvår? Ett år? Men är det bra att inte skriva alls? Jag har tagit en ganska lång paus från skrivandet nu under hösten, förutom ett misslyckat försök med NaNoWriMo. Jag tror att denna paus har varit nödvändig. Det betyder inte att jag inte har tänkt skrivande…

Borde jag tänka på ett annorlunda sätt? Närma mig skrivandet från ett annat håll? Detta är fortfarande en öppen fråga. Jag har ännu inte hittat svar.

Borde jag kanske kasta mig på de manus som jag älskar allra mest (mina ess i ärmen)? Trots att jag är paniskt rädd för att det inte ska bli något av dem (alltså att de inte blir utgivna)? 
Det har jag som sagt inte gjort, men 2012, minsann, då ska det bli av!

Inför 2012:

1. Jag ska börja jobba med mitt ”älsklingsmanus” När allt jag vill. Jag skiter i om det är ”ickeutgivningsbart”. Det känns helt rätt att ge mig på min ”prästskröna” igen. Bara för min egen skull!

2. Jag ska skicka in Djungelblomma till ytterligare förlag. Inte för att jag riktigt tror att det har en chans, men när jag ändå har det färdigt är det bara dumt att inte gå en runda till. Får se hur jag tacklar refuseringarna i nästa omgång. Hoppas och drömmer fortfarande om att få napp. Man ska aldrig ge upp.

3. Jag ska sätta mig in i vad det innebär att ge ut själv, i alla fall hur man ger ut en ebok. Kanske kommer Djungelblomma bara som ebok.

4. Jag ska fortsätta att läsa mer och satsa på bokbloggandet inför bokmässan 2012.

5. Jag ska åka på Bokmässan igen.

6. Och jag har ett mål till; jag skulle vilja hitta ett deltidsjobb så att jag kan bekosta eventuella skrivarutgifter (lektörsläsning, skrivarkurser?) själv. Håll tummarna för mig! De söker fortfarande deltidsbrevbärare här i Holland, det låter som ett idealt sidojobb för en författare!

Inshallah!

Att gå vidare

När ett manus är färdigt är det dags att tänka på nästa projekt. Det känns som om det var igår jag satt och tänkte så. Nu är det manuset färdigt.
Jag skriver NaNoWriMo just, nu men det går väldigt trögt. För att kunna få ihop 50 000 ord på 30 dagar måste man ha tid, energi, vara i mental och fysisk balans, och jag har egentligen inte lyckats med något av dem.

Så jag har börjat snegla lite på andra projekt.
I förrgår kväll låg jag och deppade över refuseringar och tröstade med med några avsnitt ur BBC-serien Ballykissangel, som gick i slutet av 90-talet (inte i Sverige tror jag, men går att se online.). En charmig liten skröna över en ung präst som blir placerad i en liten irländsk by (fast de kallar den stad), Ballykissangel. Där möter han byns originella invånare och blir naturligtvis intresserad i den vackra Assumpta, som äger byns enda (?) pub och dessutom inte vill ha något alls med kyrkan att göra. En omöjlig kärlek, givetvis, eftersom han är katolsk präst.

Vad jag framför allt gillar med den här TV-serien är att den är en av ytterst få filmer/romaner som skildrar en präst på ett vettigt och sympatiskt sätt. Kolla in prästporträtt i svenska litteraturen, de är verkligen usla (tänker tex på deckare som Läckbergs Predikanten).

Det får mig att längta tillbaka till min egen prästskröna, den som handlar om den konservative kvinnoprästmotståndaren som efter prästvigning hamnar i en göteborgsk förort och allt han råkar ut för där. Jag sneglade på den för ett tag sedan bara för att upptäcka att storyn håller, men att den helt måste skrivas om. Lyckligtvis har mitt skrivande utvecklats sedan dess. Och lyckligtvis kan jag se det (gestaltningen är USEL).

Något att bita i?
Men inte utan hjälp, vill ha en lektör/coach med i detta projekt också. Men jag hade tänkt börja jobba lite för att tjäna ihop till avgifterna själv. Egna pengar smakar bäst! Men det jobbet fick jag ju inte...
Kanske borde jag ta itu med en annan romanidé för att utveckla mitt skrivande ytterligare. Inte kasta mig på favoriten ännu.

Vi får se vad jag gör.
Just nu håller jag som bäst på att slickar mina sår.
--------------------------------------

Scen ur Ballykissangel. Fader Peter har övertalats att hoppa in som amatörskådespelare när huvudpersonen stukat foten. Inte helt enkelt eftersom han och Assumpta måste spela mot varandra. Och så kommer givetvis fel personer in i salen vid fel tillfälle:

Bara en scen till, kan inte låta bli: Byn har haft "slave auction" (galna irländare!) dvs en välgörenhetsstunt där man får "köpa" en person tre timmer (snarare dennes arbetskraft). Assumpta har köpt fader Peter och nu står han bakom baren i puben, något som fader Mac,kyrkoherden, givetvis inte gillar.

Idédusch och tungsinne, hur går det ihop?

Jag får nya idéer vid de konstigaste tillfällen. Formuleringen till följebrevet för mitt manus dök upp när jag stod i duschen häromdagen. Skulle jag skriva ned den med duschkräm. Eller immet på spegeln?
Idag fick jag nya idéer för mitt favoritromanprojekt när jag satt i roddmaskinen på gymmet.
Ingenstans i närheten fanns en anteckningsbok.

Nu känner jag en enorm längtan efter att ta i tu med favoriten igen. Men jag tror inte jag vågar.

Överhuvudtaget brottas jag med en massa tankar och känslor just nu. Å ena sidan känns inte manusinskicket av Djungelblomma så viktigt längre. Det finns viktigare saker; som familjen. Svärmor ska antagligen genomgå en bypassoperation nästa vecka. Ingen walk in the park för någon som är 74 och just har haft en hjärtinfarkt.
Allt är tungt och går långsamt just nu. Ändå pockar idéerna på. Jag vill börja med ett nygammalt manus, jag vill skriva NaNoWriMo. Och jag vill skicka in manuset till några första utvalda förlag, men jag måste först läsa igenom det igen. Jag har inte tid och orkar inte riktigt.

Vad göra?
U2 i hörlurarna kanske.
Finns inget som ger mig romanuppslag som deras musik.
Men fler romanuppslag har jag egentligen inte tid med...

Nästa projekt

Det är segt som sjutton på den här sidan, men jag funderar lite på nytt skrivarprojekt.
Det blir alltid segt när jag precis har "avslutat" ett manus, men sedan börjar det krypa i mig igen.

Jag har så många idéer.

En är att ge mig på mitt hjärtebarn, När allt jag vill, berättelsen om nyprästvigde Henrik, den unge kvinnoprästmotståndaren, och hans Ellinor, som själv brottas med en kallelse till att bli just präst.
Denna berättelse deltog jag en gång med i BokSM. Jag har tagit bort den från Kapitel 1, men några av  kommentarerna jag fick lät så här:

"Välskriven, vill veta hur det går. Så enkelt är det." 

"Det kyrkliga och det erotiska är för många en spännande blandning. Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet." 

"Jag kollar varje dag efter nya kapitel!" 

"Mera mera mera...." 

"Efter att ha läst dom första sidorna--- kan jag konstatera att du har en historia som ingen annan har skrivit om. Mycket fyndigt att dessutom placera honom i en problemförort med alla intressanta scener som kan utspela sig där." 

"Om detta är ett råmanus, så ser jag verkligen fram emot vad du presterar i färdig form."

Berättelsen är min personliga favorit och därför vågar jag inte riktigt ta tag i den, trots responsen ovan. Jag känner att jag fortfarande har mycket att lära och jag lär genom att skriva. Annat.
För en refusering för detta manus tror jag inte jag skulle klara av att tackla. Men det är klart, när jag har kommit så långt, att alla refuserar, då är det nog dags att tänka på att publicera själv.

En annan tanke är att göra ett experiment. Jag funderar på att ta tag i min NaNoWriMo-text, ett smakprov finns på Kapitel 1, men att jobba snabbt och utan att tänka efter för mycket. Lite förlängning av NaNo-konceptet. Men först en bra kapitelplanering. Sedan flödesskriva. Lite som jag nyss har gjort när jag skrev om inledningen till Djungelblomma (den var överbearbetad). Lita på att mina kunskaper om bland annat gestaltning fungerar och att storyn håller. Sedan göra en noggrann efterkoll och skicka in till förlag. Bara som ett test. Vad händer om man inte lägger ned för mycket tid på ett manus? Arbetar med magkänslan?
Någon som har gjort något liknande någon gång?

--------
Ibland inspireras man på egendomliga sätt. Manuset När allt man vill har fått sitt namn av en U2-låt, All I Want is You (den har också gett min "vanliga" blogg sitt namn). Just denna låt finns inte med på denna Jukeboxlista med U2-låtar, som jag fick/hittade borta hos Birger i morse, men när jag lyssnade på den fick det mig att börja tänka på  När allt jag vill igen.
--------

I full sving igen

Vad ska jag ägna hösten åt?

Förutom att vänta?

Den frågan har jag grubblat över hela sommaren.

Med andra ord: Vad ska jag skriva om?

Med flera projekt i bakfickan var det lite svårt att välja.

Skriva färdigt utkastet till min senaste idé? Nej, jag har har hela synopsis på pränt, men just nu tryter inspiration. Bättre att det får ligga.

Skriva om en roman som jag fick refuserad för två år sedan? Nej, inte nu. Den får vänta. Och så kommer den som nummer två (eller tre) i en tänkt serie. Borde skriva nummer ett först.

Skriva om det utkast som låg ute på Kapitel 1? Jo, det ska jag göra.

Ett skrivarprojekt som jag tror inte ett vettigt förlag kommer att vara intresserad av. Varför?

Vem sjutton vill läsa om präster och Svenska Kyrkan och...

Ingen... Antagligen...

Men jag fick så många glada tillrop på Kapitel 1 att jag fick mersmak.

Kanske ändå. Man måste ju ändå skriva det man själv vill. Denna gång ska jag skriva utan baktankar, om det går, utan att vara fixerad vid att det här ska bli utgivet.

Jag ska bara skriva. Och det ska bli så bra som det bara kan!

Och själv älskar jag berättelsen.

Vad mer behövs?

Första slutspurt i BokSM

Piratförlagets, Kapitel 1:s och Aftonbladets satsning BokSM går mot slutet av första omgången. 6 alster har redan valts ut av läsarna och ytterligare 5 ska väljas ut av tävlingens lektörer.

Så nästan 400 aspirerande författare går nu nervöst och väntar. På måndag kl 12 ska valet annonseras.

Jag känner mig lite dubbel inför fenomenet Kapitel 1 och Bok SM. I princip är det en fantastisk idé och jag ljuger om jag säger att det inte har gett mig något.

Men för att få uppmärksamhet (läsare och kommentarer) krävdes det att man lade ned oerhört mycket tid på att läsa andra och kommentera (annars "upptäcktes" man inte av andra läsare, logiskt med så många användare). Något som jag inte har hunnit. Jag tror att jag på sin höjd har seriöst kommenterat 10 böcker. Tidsbrist kan man skylla på, men också att jag har hittat få böcker som givit mig whao-upplevelser. Jo, de finns där och faktiskt: två av de jag röstade på räknas till genren spänningslitteratur. De fick mina röster trots det.

Jag gillar spänningslitteratur, men när jag började på den femtielfte boken på Kap1 som hade en död kropp i prologen, då kände jag bara... neej...

Men när jag ser hur oerhört många kommentarer de topp50 har fått jämfört med mig, då kan jag ändå inte låta bli att undra; vad gjorde jag för fel?

Engagerade mig inte tillräckligt, antagligen. Jag skrev för mycket på mitt eget alster, kanske.

Men, men, jag ska inte hänga läpp, livet går vidare.

En sak är jag dock säker på:

Jag är fullkomligt övertygad om att den slutgiltliga vinnaren i juni är en bok som jag idag, 4 april, inte har läst. Så mycket finns att läsa och det är Kapitel 1:s stora förtjänst.

När tävlingen kommit igång låg mitt bidrag troget runt plats 130 och guppade upp och ned. Några få läste varje dag. Har ingen aning om vilka som röstade (förutom de som talade om det).

Faktum var att all uppmärksamhet riktades mot topp 20, kanske topp 50.

Jag fick en hel del feedback, men inte från Kap1 folk, utan från vänner och bloggkompisar som varit inne och läst. Den responsen har betytt jättemycket och har fått mig övertygad om att jag ska satsa på När allt jag vill, lite senare, när allt det är över och berättelsen fått ligga till sig lite.

Färdigskrivet

Mitt bidrag till BokSM är färdigt.

I den mån man kan kalla det färdigt.

Givetvis är det ett råmanus, inget annat. 

Ett andra råmanus, till och med.

Min första råmanus till När allt jag vill skrev jag för ett par år sedan.

Denna nya version är mycket annorlunda än den första, även om huvudlinjen i själva storyn, och många scener, kommer igen.

Hjälp vad mycket jag har kapat, ändå är jag uppe i 66000 ord.

Och allt detta har jag jobbat med i drygt två månader. Hektiskt, men jag har haft så roligt.

Och jag har nästan glömt mitt förra projekt. Kvarnsten om Halsen hette det visst.

Långt bak i mitt medvetande just nu.

Jag ska vara helt ärlig, jag tror inte När allt jag vill kommer att ha någon som helst chans i BokSM.

Inte en tillstymmelse. Den har redan alldeles för få röster för att ha någon chans att bli röstad fram till första delfinalen och jag tror inte på att få nåd av lektörerna. För även om de skulle tycka att det var bra skrivet så skulle de välja bort den på grund av dess innehåll.

Berättelsens tema är alldeles för snävt och målgruppen för liten (tror jag). Men det säger inte att just den målgruppen inte skulle tycka om den.

Men attraktivt för Piratförlaget? Knappast.

Men kul har jag haft, trots allt. Och jag har fått en del glada tillrop, det har varit mycket uppmuntrande.

Några röster om det jag har skrivit hittills:

"Romanen jag alltid velat läsa, men inte vågat drömma om skulle finnas på riktigt!"

"Kan nog bli en kioskvältare för kyrkfolk" (den kommentaren gillar jag!)

"Riktigt vasst skrivet"

"Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet."

Högproduktiv dag...

... om jag får säga det själv.

Efter en blandad helg, trevlig (besök av vänner som numera bor i Köpenhamn), och frustrerade (skällde på maken av olika anledningar), så verkar ventilerna ha släppt ut lite av frustationsövertrycket och bidragit till en bra måndag.

Jag har hunnit handla, bli medlem på den lokala gymet (inte dåligt, jag är stolt över mig själv!), tvätta 3 maskiner (eller var det 4?), debatterat på bloggar om i fall Rob Bell var felciterad eller inte (han är en kul amerikansk pastor, om ni inte visste redan), skrivit 2 kapitel till När allt jag vill, fått berget av ren tvätt att förlora toppen (åtminstone!), lagat en köttfärssås som var jättegod (massor av vitlök...), cyklat i vårsolen...

Nu är jag trött. Men har idéer till När allt jag vill som pockar på uppmärksamhet. Måste skriva.

Jag får inte så många röster i BokSM, men emellanåt droppar positiva kommentarer in och det är värmande. Ger mig en kick framåt.

Inspiration från dumma bloggdiskussioner

Jag är dum ibland, ger mig in i dumma, med betoning på dumma, diskussioner i bloggosfären som inte leder någon vart (se min vanliga blogg). 

Efteråt går jag länge och är arg på mig själv för att jag inte håller tyst.

Men så kom jag på andra tankar när jag stod och bakade en sockerkaka (får ofta inspiration när jag gör något praktiskt; bakning är bäst).

Om man skriver om en ung tjej som kämpar med sin prästkallelse, då bara måste man slänga in en karaktär någonstans i berättelsen som säger något sådant här:

Alltså är hon (kvinnan) inte själv Guds avbild, däremot är hon "mannens ära", dvs hon hör ihop med mannen.

Måste bara komma på en karaktär som slår detta i huvudet på henne.

Eller så lägger jag in det i ett hett gräl med den kvinnoprästfientlige pojkvännen.

Jag menar; vilken kvinna vill ha något med Gud att göra om hon inte är hans avbild. Inte min kvinnliga huvudperson i alla fall (och inte jag heller...)

Dear blogosphere, I love you!...

 

Förälskad i sina karaktärer

Kan man bli det?

Bör man bli det?

Blir man inte lite blind då?

I alla fall, jag skriver vidare på en gammal kärlek, När allt jag vill, och publicerar fortlöpande på Kapitel 1. 

Det är bara att läsa.

Det har varit jätteroligt att ta tag i denna berättelse igen, jag tycker verkligen om den.

Just nu känner jag att skrivandet har gått lite för fort, men jag ska lugna ned mig snart och ta en eftertänksam paus.

Har en bloggpaus på min "vanliga" blogg, men inte här

Vansinnigt skönt med tystnaden därborta på den "vanliga" sidan. Om någon saknar mig så har de inte sagt det än.

Det är så skönt att slippa tycka om allt.

Måste bara pressa fram några bokrecensioner som jag har lovat. Åke Edwardsson står på tur. Sedan ska jag läsa högklassig chicklit och det ska bli så skönt att bara gotta sig i det efter en lååång deckarperiod.

Bloggpausen har fört det med sig att jag har dragits med av en ordentlig kreativitetsvåg! Det är lika härligt varje gång det sker. Hisnande.

(Inte lika kul för familjen, som jag redan berättat, eftersom jag blir grinig när jag inte får skriva jämt, huset dammar igen och tvätten blir inte tvättad...)

Jag publicerar ett kapitel av När allt jag vill (en berättelse om en nyprästvigd kille) varje dag på Kapitel 1. Rejält oredigerad, men eftersom jag har hela berättelsen i huvudet och varje kapitel planerat, så går det ganska fort att skriva.

Kapitel 1 är förresten ett märkligt ställe, det cirkulerar en del egendomliga individer där. Någon har satt i system att lägga ettor överallt (man kan ge ett till fem hjärtan i betygsättningen), speciellt nya alster, antar jag. Om man har fått väldigt få röster är det ödesdigert (jag sjönk från fyra till två och en halv...). Moderatorn brukar ta sig en runda ibland och stryka en del ettor om de verkar omotiverat, men de har en hel del manus att gå igenom, så jag antar att de inte har hunnit med mig.

Parallellt skriver jag (jag vet, det är galet att skriva på två saker samtidigt, någon som gör likadant??) på ett råmanus som jag berättade om här. Intrigen håller på att ta form, och det är så spännande när en berättelse tar form, det är som om den har ett eget liv. Sedan gillar jag att testa ny genrer. Det är någon slags spännings/relationsroman i en futuristisk Efter-Stora-Katastrofen-miljö.

Mer av mig på Kapitel 1

Jag har haft ganska ambivalenta åsikter om Kapitel 1.

Otroligt många manus bara försvinner i mängden, tror jag. De flesta läser endast de bidrag som ligger högst på topplistan.

Jag har övervägt att ta bort de två noveller som jag hade där, men ångrade mig.

Nu kovänder jag totalt och lägger ut ännu mer.

Just nu håller jag mig sysselsatt med ett gammalt manus, alltmedan jag väntar på att jag ska bli klar över vad jag ska göra med Kvarnsten om Halsen. Ett litet hobbyprojekt alltså.

Det finns fördelar och nackdelar att lägga ut ett råmanus publikt. Men jag tar chansen.

 

Romanens tema lär inte falla alla i smaken. Det är smalt att skriva om kyrkan och troende människor. Kan inte tänka mig att den har så stor chans att bli publicerad.

Men jag saknar "vettiga" romaner om "vettigt" folk inom kyrkan, så jag skriver en själv. 

Och det ligger mer i skrivbordslådan. 

Det är sådant här jag gillar att skriva om. 

Nyfiken?

Gå in på Kapitel 1 och läs mer.

God Jul i skrivarstugan

Jag vet inte om det blir så mycket skrivet i jul. Kanske mer läst.

Men under de senaste dagarna har jag funderat alltmer på att åter ge mig i kast med ett gammalt manus som ligger i skrivbordslådan. Ett manus som jag började skriva när jag återupptog mitt författande 2005.

Nu har berättelsen legat till sig ett tag och storyn i sig tror jag håller. Men det blir att skriva om. Jag inser att jag har utvecklats sedan jag började.

Arbetsnamnet är När allt jag vill och det är en berättelse om en ung nyprästvigd man och den utspelar sig i slutet av åttiotalet. Alltså innan män som är motståndare till prästvigda kvinnor slutade bli prästvigda. För det är han; en ung kvinnoprästmotståndare som får sitt missiv i en förort i Göteborg. Och där träffar han en jämnårig kvinna som kämpar med en kallelse att bli just... präst.

Mer ska jag inte avslöja nu.

Ingen spänningsroman, men förhoppningsvis ska den var tillräckligt spännande i sig.

GOD JUL

GOTT NYTT ÅR

önskar jag alla skrivartokiga.