Blogg100 #35 - Drömtydning någon?

Vaknade tidigt i morse med stor olustkänsla. Hade drömt att jag var skulle skriva kontrakt för en lägenhet som jag hade blivit lovad av en privat hyresvärd, bara för att få reda på när jag väl var på plats att han hade gett kontraktet till en annan hyresgäst. Lägenheten såg dessutom precis ut som den lägenhet jag hyrde under drygt sju år som student och i början av min yrkeskarriär.

Det är givetvis min dotters kamp för att få ett studentrum som spökar. Under flera månaders tid hade hon otur. Blev "lovad" ett rum, men när hon väl kom dit för att titta var massa folk där och hyresvärden valde den hyresgäst hon gillade bäst... Och så där höll det på tills hon i november fick ett rum på det gamla hederliga sättet; stå i kö för att få ett studentrum som tillhörde universitetets hyresförmedling.

När jag sedan låg och försökte somna om kom jag på att jag kanske skulle kunna skriva en veckotidningsnovell på temat. Kvinnans som blir snuvad på lägenhet, och som sedan... ja, jag vet inte vad som ska hända sedan, men jag funderar på det.

Det är inte första gången drömmar inspirerar mig. Händer det någon annan? Jag bara undrar.

För övrigt har en annan romanidé dykt upp till ytan. En riktigt gammal en, den är över tio gammal. Prästskröna II kallar jag den.
Det är nog allt lyssnade på Bachs Matteuspassion som spökar. Allt Erbarme dich får mig att tänka på en stackars präst som är helt under isen. Det är likadant varje påsk; Matteuspassionen får mig att vilja skriva på mina prästskrönor igen.

Grynings- och skymningsinspiration

Jo Nesbø © Arvid Stridh

Ni missade väl inte Jo Nesbös sommarprat? Annars finns det här.
Han är en av mina absoluta favoritförfattare i deckarbranschen och kul att lyssna på.

En sak fastnade från hans sommarprat; han berättade att hans viktigaste stund på dagen för sitt skrivande var på morgonen innan han stigit upp. Där i gränsen mellan sömn och vakenhet kunde mycket i den berättelsen han höll på med klarna och få form.

Sådan är jag också, och det är första gången jag hört någon annan berätta samma sak. Men jag är lite aktivare på kvällen, innan jag ska somna. Men det sker i gränslandet mellan sömn och vakenhet.
Om jag skriver ned mina nya idéer? Nästan aldrig, jag orkar inte. Men om jag har grubblat mycket över hur jag ska gestalta en besvärlig scen i romanen, och det till slut lossnar, där i gränslandet, då brukar jag faktiskt komma ihåg det när jag väl sätter mig och skriver.

Varför skriver jag?

Jag tror var och en som skriver någon gång har ställt sig den frågan.

Och det finns nog många svar.

Själv har jag tyckt om att skriva så länge jag kan minnas. Och jag var bra på det redan i grundskolan. Det är klart att man gärna håller på med något som man är bra på.

Sedan säger jag lite som Bono från U2 (mitt husband) sa i en intervju: Jag har alltid vetat att jag hade/har alla dessa melodier i huvudet (fritt återgivet som jag minns det, jag kommer inte ihåg om han sa hade eller har).
Alltså: Jag har alltid vetat att jag har alla dessa historier i huvudet.

De finns inte där klara och färdiga att göra om i text, men de finns där. Någonstans långt inne. Ibland får de form och lever på ett högre medvetandeplan. Tills de blir text.
Att sedan flera av texterna har blivit refuserade är extra smärtsamt, eftersom man på sätt och vis dödar texterna när man lägger dem åt sidan (de återuppväcks ibland, visserligen...) och det gör ont.
Men det föds nya historier hela tiden. Och inte helt av sig själv. Man måste sitta på rumpan och skriva för att de ska utvecklas.

På senare år har skrivandet varit någon form av terapi, bearbetning rentav exorcism. Det började med att jag satt i min trädgård i Damaskus (världens äldsta huvudstad och sprängfylld av historia) och kände att jag var så full av upplevelser efter alla år utomlands (främst i Afrika och Mellanöstern) att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Året var 2005. Det var då jag började skriva igen efter ett långt uppehåll (småbarnsåren...)
Jag vill så gärna tillföra något mer, med hjälp av mitt skrivande.
Vid flytten till Nederländerna började jag också blogga, men den bloggen har gått i stiltje och jag blev så trött på min eget röst och mina egna åsikter. Det ledde ingen vart. Och det tog för mycket tid från romanskrivandet.

Att jag behövde bearbeta åren utomlands, speciellt de i Mellanöstern, är kanske inte så konstigt. Min man har nog känt lite likadant, men tacklat det på ett annorlunda sätt (han har engagerat sig mer politiskt). Jag har visserligen tjatat på honom att han måste starta en blogg, men har ännu inte övertygat honom.

Jag tror faktiskt inte jag kan sluta skriva.


Varför skriver ni?

Det var i Syrien jag började skriva igen

Och nu känner jag mig ganska maktlös när jag följer nyheterna.

Röda Korset har en insamling till en ambulans till Syrien. Det finns inte så många där, vill jag påpeka.

Så öppna plånboken och gör som jag; delta i insamlingen. Klicka på bilden i högerkolumnen.

Och så det här med NaNoWriMo...

Det började så bra, men sedan var det så mycket runtomkring som hände och då tappade jag koncentrationen. Det blev inte alls som förra året.

Om man inte håller sig till de där dryga 1600 orden varje dag halkar man snabbt efter och det bli svårt att ta igen. Nu har jag kommit så långt att jag känner mig pressad när jag gör något annat, i stället för tvärtom (jag brukar känna mig pressad när jag skriver, för att annat får vänta). Jag borde gå till gymmet och tänka på min hälsa, men inte ens det gör jag.
Då känner jag att det inte riktigt är värt besväret. Jag känner inte alls den där skrivarglädjen som jag kände förra året.
Jag trodde att det skulle vara kul att dyka in i en helt ny idé och bara skriva, efter att ha hållit på med Djungelblomma i nästan två år. Men icke.

Konstigt är också att jag inte har kunnat släppa tanken på ett gammalt manus. Jag har funderat väldigt på att ta i tu med det igen, mitt älsklingsmanus, och hela tiden poppar idéer upp hur jag skulle kunna göra manuset bättre. Jag har börjat tänka igenom varje kapitel.
Och detta som följd av att jag har dissekerat dramaturgin i BBC-serien Ballykissangel....
Ska jag skylla på någon för att jag tappat NaNoWriMo-inspirationen så ska jag skylla på Father Peter. Vilken man! (Och vilken skådespelare...)

Nästa projekt

Det är segt som sjutton på den här sidan, men jag funderar lite på nytt skrivarprojekt.
Det blir alltid segt när jag precis har "avslutat" ett manus, men sedan börjar det krypa i mig igen.

Jag har så många idéer.

En är att ge mig på mitt hjärtebarn, När allt jag vill, berättelsen om nyprästvigde Henrik, den unge kvinnoprästmotståndaren, och hans Ellinor, som själv brottas med en kallelse till att bli just präst.
Denna berättelse deltog jag en gång med i BokSM. Jag har tagit bort den från Kapitel 1, men några av  kommentarerna jag fick lät så här:

"Välskriven, vill veta hur det går. Så enkelt är det." 

"Det kyrkliga och det erotiska är för många en spännande blandning. Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet." 

"Jag kollar varje dag efter nya kapitel!" 

"Mera mera mera...." 

"Efter att ha läst dom första sidorna--- kan jag konstatera att du har en historia som ingen annan har skrivit om. Mycket fyndigt att dessutom placera honom i en problemförort med alla intressanta scener som kan utspela sig där." 

"Om detta är ett råmanus, så ser jag verkligen fram emot vad du presterar i färdig form."

Berättelsen är min personliga favorit och därför vågar jag inte riktigt ta tag i den, trots responsen ovan. Jag känner att jag fortfarande har mycket att lära och jag lär genom att skriva. Annat.
För en refusering för detta manus tror jag inte jag skulle klara av att tackla. Men det är klart, när jag har kommit så långt, att alla refuserar, då är det nog dags att tänka på att publicera själv.

En annan tanke är att göra ett experiment. Jag funderar på att ta tag i min NaNoWriMo-text, ett smakprov finns på Kapitel 1, men att jobba snabbt och utan att tänka efter för mycket. Lite förlängning av NaNo-konceptet. Men först en bra kapitelplanering. Sedan flödesskriva. Lite som jag nyss har gjort när jag skrev om inledningen till Djungelblomma (den var överbearbetad). Lita på att mina kunskaper om bland annat gestaltning fungerar och att storyn håller. Sedan göra en noggrann efterkoll och skicka in till förlag. Bara som ett test. Vad händer om man inte lägger ned för mycket tid på ett manus? Arbetar med magkänslan?
Någon som har gjort något liknande någon gång?

--------
Ibland inspireras man på egendomliga sätt. Manuset När allt man vill har fått sitt namn av en U2-låt, All I Want is You (den har också gett min "vanliga" blogg sitt namn). Just denna låt finns inte med på denna Jukeboxlista med U2-låtar, som jag fick/hittade borta hos Birger i morse, men när jag lyssnade på den fick det mig att börja tänka på  När allt jag vill igen.
--------

Lite mer om mitt manus Djungelblomma

Djungelblomma
Bläck och akryl
Kanske ett framtida bokomslag?

Nu har jag börjat vänja mig vid manusets nya arbetsnamn, Djungelblomma i stället för Fyndet. Jag har haft detta i huvudet ett bra tag och till och med målat en hel målning på min kurs med typiska tropiska blommor, djungelblommor, som jag minns dem.

Och så har jag funderat mycket på varför jag har skrivit den här romanen.
En sorts exorcism, visst. Romanskrivande är alltid det. Lite.
Man bearbetar sina upplevelser lite. Eller mycket.
Mitt första slutförda manus, Kvarnsten om Halsen, var också det.
Djungelblomma är inget undantag.

Jag har bott totalt fyra år i Afrika, i två olika länder, Uganda och Gabon. Dessutom har jag en gång varit i Zimbabwe (där på ett hotell vid Viktoriafallen råkade jag träffa en ung holländare som nu  nästan tjugo år senare fortfarande är min man...).
Till Uganda kom jag som stipendiat som tjugotvååring. Mycket ung och väldigt naiv. Det var en omtumlande och mycket givande tid.

En del av detta kommer tillbaka i Djungelblomma. Huvudpersonen Nina är visserligen inte tjugotvå, utan trettiofem, men mycket av det hon går igenom bottnar i vad jag upplevde.

Namirembe guesthouse, Kampala, Uganda

Jag bodde på ett liknande gästhem som det Nina bor på i början av berättelsen. Nina är malariasjuk när berättelsen börjar, något som jag slapp, men jag minns hur en amerikansk gäst var sjuk och hur personalen på ett föredömligt sätt tog hand om henne. Mitt första kapitel är inspirerat av detta. (Finns att läsa på 1av3).

Sedan ger sig Nina av på resa tillsammans med sin vän och lokala handledare, läkaren Florence. (Personer som Florence, modiga, uthålliga och positiva, har jag mött i Uganda, och hennes karaktär har egenskaper som är en blandning av några av de kvinnor jag mötte i Uganda). De ska besöka ett flyktingläger uppe i bergen, på gränsen till grannlandet. Nina tycker inte om att resa, eftersom busschaufförerna ofta kör vårdslöst i sina matutus.

Typisk matutu

Jag hade några sådana ångestskapande resor. Bland upp till denna vackra plats, Kibale, som har fått stå som förebild för romanens Ibanda (som egentligen också är en plats i Uganda, men på ett annat ställe).
I Ibanda möter Nina den mystiske bananfarmaren Jack, som hon kallar "övervintrad brittisk kolonialherre", även om Jack är för ung för att ha upplevt kolonialtiden.

Kibale, sydvästra Uganda, på gränsen till Rwanda

Centralt i berättelsen är fyndet (därav förra arbetsnamnet) och jag ska inte avslöja vad Nina och Jack hittar.
Men det bygger på en helt sann historia, som jag hörde berättas av en kvinna som hade bott många år i Nairobi. Djungelblomma föddes nog i samma sekund som jag hörde den historien, för mer än sex år sedan.

Landet Nina reser till är fiktivt. Jag har att valt att berätta om ett land som inte finns, därför att det har egenskaper som är en blandning av det jag har upplevt i Afrika. Presidenten är en blandning av Zimbabwes Mugabe och Gabons Bongo (regerade när vi bodde där, han lever inte längre).
Naturen har mycket av Uganda, men också Gabon och Zimbabwe.

Hoppas att ni ska få möjlighet att läsa hela berättelsen så småningom! Ett försök till en "baksidestext" kan ni läsa här.

Väntan i vaccinationskö

Duktig

Jag har plitat ganska duktigt igår och i måndags, några rader i alla fall. Har inte tid just nu.
Maken och jag ska till Paris i övermorgon. Barnen portioneras ut hos svåger och kompisar. Egentligen skulle svärmor vara "barnvakt" (det äldsta barnet är femton...), men hon har haft axeln ur led två gånger på ett par veckor, så det gick inte.
Jag som har rest så mycket har lite resfeber. Fånigt. Men kul.

Och tänk vad olika saker kan inspirera en. Jag har en annan blogg där jag skriver om annat. Bland annat trosfrågor. Jag försöker sticka ut hakan ibland, där och på andra bloggar. Det lyckas inte alltid. Igår var jag extra arg.
Men jag vände på det och började fundera på hur man kunde använda sina erfarenheter från dumma bloggdiskussioner till något annat. Mer positivt.
Som skrivandet.
Så jag skrev om det. Och la till; akta er, annars dyker ni upp som karaktärer i mina framtida romaner.
Fick snart en reaktion från en av de "utpekade": "Skriv! Skriv Skriv!"
Sånt är kul så här en onsdagsmorgon.

Drömde II

För andra morgonen i rad vaknar jag 05.30 och har drömt konstigt. Hur kommer det sig att det kan gå år utan att man drömmer (minns vad man drömmer...) och sedan drömmer man en lång period väldigt intensivt?
Mina drömmar spårar ur mer och mer. Jag drömde att jag var på Jamaica (har aldrig varit på Jamaica...), att något otrevligt hände och att jag blev räddad av Tony Curtis.

Tony Curtis till vänster. Den andre är Roger Moore

Tony Curtis?!
Ni vet han, i Snobbar som jobbar.

Min man vaknade också 05.30. Han hade inte drömt. Jag sa att jag hade drömt konstigt, men inte vad jag hade drömt hände efter det att Tony Curtis hade räddat mig. Pinsamt... Pinsamt...

Förresten har minst en av mina halvaktiva manus i digitala skrivbordslådan "kommit till" i en dröm. I alla fall fröet till den. När jag har skrivit på ett tag brukar det vara svårt att säga vad som ursprungligen är från drömmen och vad jag har hittat på i vaket tillstånd.
Någon annan som drömmer och använder det i skrivandet? (Alltså inte vad som händer när man blir räddad av Tony Curtis...)

Sportlovsummering

Tillbaka igen efter en snöig sportlovsvecka. Härliga pister, men tyvärr dålig sikt och ser jag inte snön kan jag inte åka så bra; det är min knän för dåliga för. Jag måste veta var jag kan svänga, för att uttrycka det enkelt.

Jag har skrivit lite , men läst mer (kommer recensioner på min bokläsardagbok. Det är faktiskt härligt med en internetfri vecka.

Däremot har jag tänkt mycket. Tänkt på mitt romanprojekt Fyndet. Om jag överhuvudtaget vill fortsätta med det. Och om jag vill fortsätta, vad måste jag då göra? Jag har funderat på vilka scener och till och med kapitel jag skulle våga stryka för att få upp tempot lite i berättelsen. Kom fram till att jag kan stryka ganska mycket. Det är lite oroande, rent känslomässigt. Handlar om att "döda älsklingar".
Jag är också lite rädd för att jag faktiskt stryker scener som jag inte borde stryka (för att de är bra). Att man sätter igång att "döda älsklingar" hej vilt, utan mål och syfte. Bara för att man "ska" göra det.

Annat behöver utvecklas. Så långt har jag inte kommit, men min kapitelplanering är klar, så det skulle kunna bli något.

Väl hemma kollade jag inboxen, men den innehöll inte det mail jag ville ha. Jag behöver lite respons för att orka driva det här romanprojektet vidare.

Sedan har ni författarkollegor och annat löst folk varit så flitiga under veckan jag har varit borta. Google Reader är FULL. Jag har massor att läsa! Kul!

In i en annan värld

Jag har säkert tidigare skrivit om vad jag tycker är en bra bok. Eller en bra film.
Det är en som man sugs in i, och vars värld man inte vill lämna när sista sidan är läst, eller eftertexterna på filmen börjar rulla. Redan slut?

Jag önskar jag kunde skriva så. Mitt mål är att en gång kunna skriva så.
Jag vill kunna säga; välkommen in i den här berättelsens egen lilla värld. Tag plats. Som åskådare. Medborgare.Lev med i fantasin.

Som exempel på en film, och en berättelse, där jag drogs med (inte minst av musiken) kan jag nämna Moulin Rouge, denna udda film, som har så mycket. Men som inte alla gillar.
Jag älskar den.
Och hur Ewan McGregor tolkar Elton Johns Your Song. Det romantiska inre hjärtat kan dö för mindre.
Youtubes version är lite raspig. En bättre finns på Spotify

En annan berättelse där jag dras med, igen och igen, är givetvis Harry Potter, en perfekt värld att fly in i när vardagen är trist, tung eller oinspirerande.

Ni har säkert egna favoriter.

NaNoWriMo-rapport dag 21

Som ni ser flyter inspirationens flod med strida strömmar fortfarande.
En idé om att skriva en fantasy har utvecklat till någon slags historisk fiction, även om berättelsen tilldrar sig i ett påhittat land i en svunnen tid. En del skulle kanske karaktärisera det som fantasy. Eftersom det är en kärleksroman har jag börjat kalla den fantasyromance. Har jag uppfunnit en ny genre?





Det är befriande att "slippa" skriva om nutid. Skönt att slippa tänka på alla tekniska detaljer, slippa se till att allt är korrekt historiskt och politiskt.
Det är bara att hitta på. Och inspireras.

Foto fr ianandwendy.com

Miljön är onekligen synonym med Mellanöstern, kulturen likaså.

Den kvinnliga huvudpersonen låter sig förledas på en plats liknande den här. Jag klandrar henne inte.

Fem dagar in i NaNoWriMo...

... sitter jag och förtrollas av denna skrivarmetod. Nej, den passar inte alla, men ja, den är onekligen intressant. Jag har på fem dagar hunnit få ihop nästan 13000 ord (av 50000, över en femtedel alltså), ligger fyra dagar före schema, och jag har jättekul!


Det är nästan en magisk känsla att få låta berättelsen och karaktärerna styra skrivandet. Jag började inte helt från scratch, måste jag erkänna, eftersom jag skriver en slags fantasy-light (i en annan tid och värld, men inte fylld med en drös fantastiska väsen och liknande) version av en ganska känd bibelberättelse. Synopsis fanns ju så att säga redan, flera tusen år gammal dessutom. Men det är fascinerande att se hur karaktärerna utvecklas innanför ramarna, och hur bifigurer föds och tar plats.

Det får mig att tänka på en annan sak.
Jag råkade läsa ett gammalt blogginlägg (som delvis handlar om inledningar till romaner), och mindes att jag såg mitt förra manus, som mitt foten-inne-manus (efter den förljugna bilden "har jag bara fått första boken utgiven så kan jag skriva vad jag vill", vi vet alla att även etablerade författare inte kan skriva "vad de vill" och att de faktiskt blir refuserade av förlagen de också).
Det blev ingen fot inne, det blev ingenting. Vad är mitt nya manus då (alltså inte NaNo-galenskapen)??
Foten-inne-försök-nr-II?

Jag har precis fått tillbaka mitt utlåtande från min författarcoach, och även om jag inte hunnit och vill ta itu med utlåtandet just nu(NaNo-galen, som sagt), så kunde jag ändå inte låta bli att snegla på det lite. Och jag anar (förnimmer, oroar mig för, fasar...) att jag har slagit knut på mig själv för att få till en bra inledning och en bra första hälft på manuset.
Jag vet inte om det är så, men jag måste ta tackla frågan inom en snar framtid.

Hur mycket styr viljan att bli utgiven mig?
Hur mycket hindrar den mig? Har den rentav dåligt inflytande på mitt skrivande?
Skriver jag verkligen det jag vill skriva, för mig själv, för att underhålla mig själv, för att det är så vansinnigt roligt och givande?
I skenet av NaNoWriMo-glädjen är det en berättigad fråga.

NaNoWriMo del III

Under predikans i dagens gudstjänst satt jag och funderade på vad jag ska skriva om i NaNoWriMo.
Ja, jag vet, inte speciellt schysst mot stackars prästen, men han pratade om skapelsen och när jag insåg att han tyckte ungefär som jag, så stängde jag av och började spåna. (Inte första gången det hänt...)

Jag har fortfarande som mål att skriva i en genre jag inte skrivit i förut, och det lutar åt fantasy.
Nu fick jag den vilda idéen att skriva med utgångspunkt från en ganska känd berättelse ur Gamla Testamentet (nej, inte skapelsen!) och göra om den till en fantasyberättelse.
Låter det heltokigt?

Kanske.

Andra fantasyförfattare som inspirerats av Bibeln:
Tolkien
CS Lewis
JK Rowlings (speciellt slutet av allra sista Harry Potter i fall någon missat den symboliken).

Vad som präglar ens karaktärer

De flesta författare har väl fått frågan om någon av deras karaktärer liknar dem. Eller så är de deras alter ego.
Häromdagen blev jag medveten om hur saker som jag själv grubblar över förs över på mina romankaraktärer. Det har inte riktigt varit medvetet, men givetvis vet jag att de åsikter, frågor, grubbel, trosföreställningar man har lätt kan appliceras på en karaktär i det alster man håller på och skriver.

Runt 11 september blir jag ofta lätt melankolisk. Av flera orsaker. Tycker att världen är ond i största allmänhet och jag är ytterligt liten, oförmögen att göra någon skillnad. Jag skriver lite om det här.

Min huvudperson i Djungelblomma är en kvinna i min ålder (nästan) som reser till Afrika och konfronteras med genuin ondska. Hon ska skriva sin Mastersuppsats om rehabilitering av barnsoldater, men går givetvis inte oberörd från möten med unga killar och tjejer som farit oerhört illa i ett grymt inbördeskrig i ett icke namngivet (egentligen fiktivt) östafrikanskt land.
Hon känner sig liten och oförmögen, vill hjälpa, men vet inte var hon ska börja. Det är helt enkelt för mycket elände, för mycket lidande omkring henne.

Jag har fått frågan om min roman har något budskap. Min första reaktion på denna fråga var; måste en roman ha ett budskap? Jag grubblar fortfarande över frågan. Får se om jag kommer fram till något svar.
Kanske har det något med ovanstående att göra.

Identifiering

Hur många författare har inte lipat åt sina egna berättelser när de skriver dem? Man lever sig så in i berättelsen att det knyter sig i magen och driver tårar till ögonen.

Något nyktrare undrar man sedan om presumtiva läsare kommer att känna samma sak, på samma ställe i romanen. Hoppas att ska vara så.

Just nu sitter jag här och redigerar vad jag tycker är en av de mer känslosamma delarna av manuset, och vill givetvis att det ska bli så bra som möjligt. Tar lite hjälp av smörig klassisk musik på Spotify. (Och Säg det igen, med Lisa Nilsson, som nästan har blivit manusets "signaturmelodi", Lisa Nilsson – Säg Det Igen )

Jag har ett vansinnigt tungt huvud i dag, och grusiga ögon, förkylning i antågande, antar jag, och jag tror att fysiskt illamående faktiskt ibland kan hjälpa en leva sig in i den aktuella scenen. (Ska inte säga något om att romaner som blivit skriva när folk är berusade/har baksmälla/svår depression etc).

Någon annan som gråter med sina huvudpersoner? Eller skrattar?

Min skrivarlya

Det här är för tillfället min skrivarlya. Trädgården. Våra lilla trädgård på 100 kvadratmeter.

Jag undrar kanske var solen har tagit vägen, men åandrasidan doftar det ljuvligt idag. (Ursäkta självpubliceringen a´ la en del glamourförfattare...)

Men som sagt rosorna blommar. Min man har sagt att jag inte BARA behöver plantera rosor i trädgården, men jag ÄLSKAR rosor. Kanske därför att vi har bott så många år i länder där rosor inte trivdes så bra. Men i Damaskus satt jag i trädgården och skrev under en pergola full av riktig jasmin som doftade LJUVLIGT. Jag glömmer aldrig det. Det var där jag tog upp skrivandet igen. Och det gick att sitta ute nästan hela året runt, i alla fall om man satt i solen.

Men detta går inte av för hackor heller. Jag, rosorna och den minilaptopen. Och jag kämpar vidare med råmanuset.

Afrikaresearch - verkligheten överträffar dikten

Inte på plats, men det hade varit kul. Min man är där just nu, i jobbet, gissa om jag är avundsjuk.

Men jag sysslar en del med research. Det finns en hel del på internet att dyka ned i.
Och så läser jag romaner för att "komma i stämning". William Boyds Afrikaromaner tex, super! Nu senast John Le Carrés The Mission Song (Den gode tolken), som visserligen inte utspelar sig i Afrika men i högsta grad handlar om det. Jag har nyupptäckt André Brink, min stora favorit från ungdomsåren.
Och tror ni inte att Jo Nesbös senaste, Pansarhjärta, också handlar om Afrika, till viss del. Den håller jag på och läser just nu, det blir inget skrivet, ska ni veta, inte förrän boken är slut.

Har betat av en del facklitteratur hittills, och biografier, tex André Brinks A Fork in the Road (Skiljevägar), och fredspristagaren Wangari Maathais Unbowed (ni vet den där färgstarka kenyanska kvinnan som planterar träd, bland annat). Fascinerande berättelser, båda två.

Följer en del på nätet, New York Times kolumnist Nicholas Kristof är en hit, han skriver mycket om Kongo, och kvinnornas svåra situation.

Summan av det hela blir ofta, som så ofta med Afrika, en fråga:
Hur kan människor bli så onda? Eller hur kan de begå så onda handlingar?

En del scener i min roman är minst sagt svåra att skriva, på grund av deras våldsamma natur.

Jo Nesbö fick frågan i SVTs Gomorron om han "kände igen sig i den värld han skapade" (underförstått, den är så hemsk att den inte kan finnas egentligen) och han svarade att det har skett saker i Kongo som han aldrig skulle kunna ta med i boken. Och då är vissa scener i Pansarhjärta genuint hemska, bör jag kanske tillägga.

Verkligheten överträffar nästan alltid dikten.

Så jag skriver vidare. Det säger inte att jag lägger in våldsamma scener på grund av sensationslystnad. De måste ha en plats i romanen, ett syfte, precis som sexscener måste ha ett syfte (alla scener måste väl egentligen ha sin plats).

Förresten börjar det lossna i skrivandet av råmanuset. Det är skönt. Men att få klart det innan sommarlovet, det lär blir svårt. Vi får se. Nu är det i alla fall fint väder så att jag kan ta med datorn ut i trädgården.

Glad

Vad glad jag blev när jag upptäckte att denna blogg fanns omnämnd på självaste Bokmässans hemsida som en av månadens fem bokbloggar. I fint sällskap, bla Bokhora.

Annars blir det inte så mycket skrivet just nu. Har just haft föräldrarna på besök här i Holland och det blev ett annorlunda besök, eftersom större delen av tiden gick åt att försöka se till att de kom hem igen.
Ja, ni vet, Eyjafjallajökull.

Till slut blev det att resa med dem på tåget genom Holland och Tyskland och sätta av dem vid Stenabåten i Kiel.

Men vad jag tycker är märkligt är att ibland när hjärnan verkligen är upptagen med annat, så kan inspirationen rinna till. I detta fall fick jag scener framför mig i ett romanprojekt som jag just nu inte håller på med. Ett framtida. När jag låg och inte kunde sova på grund av stress kom nya saker för mig.
Konstigt att hjärnan funkar så. Tyvärr har jag inte hunnit skriva ned så mycket, men jag brukar inte glömma. Det får vila där i ett hörn av huvudet.
Borde kanske sätta mig och skriva ett synopsis för den där berättelsen.
Borde.
Det är så mycket man borde.

Nästa vecka åker vi till Italien. Om allt går som det ska. Vi ska inte flyga och vi ska inte åka till Vesuvius.

Kreativ dag

Det ska förhoppningsvis bli en kreativ dag idag.
Jag vaknade med flera scener i huvudet, liksom färdigskrivna därinne. De kommer senare i romanen, men har pockat på uppmärksamhet ett tag. Eftersom jag har hållit på med att få de första 100 sidorna färdiga för författarcoachingen på skrivarkursen i London i mars har jag inte haft tid.
Men nu måste jag. Egentligen måste jag in till stan för att hämta mina nya glasögon. Fast det kan vänta. Huset är ganska nystädat och jag fick undan en massa stryktvätt häromdagen. Ungarna är i skolan ända till tre och huset är för mig själv.
Nu har jag satt en bulldeg och ska kombinera bakandet med skrivandet. Det brukar fungera bra.
Så börja och skriv!

Visst ja, kaffe först. Höll på att glömma det.