Varför skriver jag?

Jag tror var och en som skriver någon gång har ställt sig den frågan.

Och det finns nog många svar.

Själv har jag tyckt om att skriva så länge jag kan minnas. Och jag var bra på det redan i grundskolan. Det är klart att man gärna håller på med något som man är bra på.

Sedan säger jag lite som Bono från U2 (mitt husband) sa i en intervju: Jag har alltid vetat att jag hade/har alla dessa melodier i huvudet (fritt återgivet som jag minns det, jag kommer inte ihåg om han sa hade eller har).
Alltså: Jag har alltid vetat att jag har alla dessa historier i huvudet.

De finns inte där klara och färdiga att göra om i text, men de finns där. Någonstans långt inne. Ibland får de form och lever på ett högre medvetandeplan. Tills de blir text.
Att sedan flera av texterna har blivit refuserade är extra smärtsamt, eftersom man på sätt och vis dödar texterna när man lägger dem åt sidan (de återuppväcks ibland, visserligen...) och det gör ont.
Men det föds nya historier hela tiden. Och inte helt av sig själv. Man måste sitta på rumpan och skriva för att de ska utvecklas.

På senare år har skrivandet varit någon form av terapi, bearbetning rentav exorcism. Det började med att jag satt i min trädgård i Damaskus (världens äldsta huvudstad och sprängfylld av historia) och kände att jag var så full av upplevelser efter alla år utomlands (främst i Afrika och Mellanöstern) att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Året var 2005. Det var då jag började skriva igen efter ett långt uppehåll (småbarnsåren...)
Jag vill så gärna tillföra något mer, med hjälp av mitt skrivande.
Vid flytten till Nederländerna började jag också blogga, men den bloggen har gått i stiltje och jag blev så trött på min eget röst och mina egna åsikter. Det ledde ingen vart. Och det tog för mycket tid från romanskrivandet.

Att jag behövde bearbeta åren utomlands, speciellt de i Mellanöstern, är kanske inte så konstigt. Min man har nog känt lite likadant, men tacklat det på ett annorlunda sätt (han har engagerat sig mer politiskt). Jag har visserligen tjatat på honom att han måste starta en blogg, men har ännu inte övertygat honom.

Jag tror faktiskt inte jag kan sluta skriva.


Varför skriver ni?