Mina bokskrivarambitioner rullar för en tid framåt in på ett annat spår.
Hjärtevännen sedan nästan 2 år tillbaka,
En av Guds bättre människor, får stiga åt sidan, inte för evigt hoppas jag, för att mitt nya projekt pockar på uppmärksamhet.
En kvarnsten om halsen är arbetsnamnet och jag har jobbat parallellt med denna berättelse en tid, ungefär ett år.
Orsaken till spårbytet är
min vinst, en skrivarkurs i Sevilla, som jag vann genom Skrivarkalendern. Tävlingen gick ut på att beskriva sitt skrivarprojekt och jag insåg givetvis att det inte var någon idé att beskriva något som egentligen var klart. Nej, bättre var att plocka fram något som var halvfärdigt, och inte helgjutet, något som fortfarande var formbart, helt enkelt.
För de nyfikna; huvudkaraktären har jag
skrivit om lite förut.
Här återger jag lite av mitt tävlingsbidrag:
"Under ett antal år har jag haft några skrivarprojekt på gång. Eftersom jag
har en bakgrund inom kyrkan har flera av dem handlat om präster och troende i
allmänhet. Det är lätt att skriva om något man känner till.
Men under en längre tid har jag länge haft en idé om att skriva en roman med en socialsekreterare som huvudperson. Orsakerna är flera. Jag är själv socionom och det är ju som sagt lättare att skriva om något man känner till. En annan orsak är att jag inte har kunnat komma på en enda roman med ett positivt porträtt av en socionom. Det flesta yrkeskategorier finns representerade inom litteraturen, men det är tunnsått med socionomer. Jag har alltid funderat på varför. För det är ju ändå så att denna yrkesgrupp ändå kommer i kontakt med så mycket som skulle kunna ge upphov till väldigt bra berättelser. Det saknas absolut inte dramatik inom socialtjänsten, också om den beskrivs genom en socionoms ögon.
Varför har ingen kommit på det? Socionomer är i allmänhetens ögon nästan alltid en person som antingen gör för mycket, eller för lite. Ofta beskrivs de om närmast onda människor i romaner, om de förekommer i romaner, och i verkligheten. Medieuppmärksamheten under senare tid runt ett antal fall, har nästan helt uteslutande koncentrerat sig på ”varför gjorde socialtjänsten ingenting?”. Eller så har reaktionen varit tvärtemot ”socialtjänsten gjorde för mycket”.
Den erfarenhet som jag har, av hängivna yrkespersoner, som älskar sitt jobb och kämpar för att hjälpa sina klienter till ett bättre liv, nästan likt missionärer i ett fjärran land i tredje världen, som vill ge fattiga en mer meningsfull tillvaro, är något som nästan aldrig uppmärksammas. De är anonyma tjänstemän som trälar vidare utan att någon ser dem eller uppskattar dem. Inte sällan känner socionomer närmast en kallelse till sitt jobb. Och de som inte känner sig kallade, eller inte är tillräckligt hårdhudade, rensar bort sig själva, oftast redan som studenter på socialhögskolan. Andra rensas bort senare i karriären eller drabbas av utbränning.
Nej, jag kunde inte hitta något vettigt skrivet om min yrkesgrupp.
Det var tills jag läste Drama City av George Pelecanos, som har en frivårdsinspektör som en av huvudkaraktärerna.
Visserligen en kvinna med examen i kriminologi och inte socialt arbete, men i Sverige skulle det ha varit en socionom på ett sådant jobb. Det fick mig att bestämma för att börja skriva. Och jag började leta efter en berättelse och efter karaktärer.
Karaktären Karin växte fram och hon blev en medelålders socialsekreterare, med rötterna i 68–vågen genom sin pappa, den
kände VPK–aren och lokalpolitikern, och med ett ivrigt kyrklig engagemang som ung, två ingredienser som jag upplevde var, och kanske fortfarande är, ganska starka inom socionomkåren. Studenterna och yrkespersonerna är ofta antingen ganska röda till sin politiska uppfattning eller religiös tro präglar deras livsåskådning. Inte så sällan ser man en kombination av båda. Men när berättelsen äger rum har Karin inte så mycket kvar av det röda och den kristna tron har hon lämnat bakom sig. Det enda som hon har kvar är en närmast passionerad kärlek till sitt jobb. Att utbränningssymtomen är tydliga hos henne är något som hon inte lägger märke till, eller väljer att inte lägga märke till.
Jag har egentligen inte planerat att skriva en spänningsroman, i alla fall inte en deckare. Jag tycker fortfarande inte att det är en spänningsroman, i alla fall inte en ”äkta” sådan, men romanen har definitivt ett par spänningsmoment. De kommer dock mer i mitten av romanen, inte i slutet.
Berättelsen innehåller inte ett mord som ska lösas, snarare koncentrerar den sig på Karins och Jespers relation och hur de hanterar de trauman som drabbar dem. Ytterligare något som jag definitivt diskvalificerar romanen som spänningsroman är huvudpersonernas brottning med religiös tro, jag kan inte se det som en reell ingrediens i en ”äkta” spänningsroman. Möjligtvis som krydda, om man till exempel tittar på Åsa Larssons böcker, men inte som ”aktiv” ingrediens.
Från början ville jag helt enkelt skriva om ett socialkontor, om relationer till klienter, kollegor och chefer. Ganska snart såg jag dock att berättelsen behövde tillspetsas och att den tillspetsningen kom genom relationen till kriminalpolisen Jesper och hans inte helt okomplicerade jobb."
