Stänger dörren för förra manuset

Det känns lite konstigt att ta upp mitt förra manus igen, när jag är mitt inne i inskick av det nya. Men jag antar att det är något jag måste vänja mig vid. Hela inskick och vänta-på-svar- processen för förra manuset har tagit nästan två och ett halvt år. Känns som en evighet. Men ju fler manus man har i luften, ju fler sådana här konflikter kommer man att ha. Man måste lära sig att ta refuseringar samtidigt som man håller sig taggad och satsar på nästa skrivprojekt.

Ändå känns det skönt att göra ett ordentligt avslut. Jag fick en refusering igår, efter sex månaders väntan. Jag har önskat att det skulle få ur sig något mer än en standardrefusering, men icke. Ett par gånger hade jag bett dem meddela om jag "åkte ut i första rundan", så att jag inte behövde gå och hoppas i onödan, men fick inget svar. Och då börjar man ju hoppas. Men de var bara extremt försenade i sin manushantering pga personförändringar. Så jag åkte ut i första rundan i alla fall. Känns lite snopet.

Men egentligen tror jag inte på manuset längre. Jag har lärt mig enormt mycket på de två och ett halvt åren som har gått sedan jag blev färdig med förra manuset. Förutom att jag tror att jag har blivit bättre på att gestalta så har jag insett att man ska inte ge sig in i en genre som på något sätt liknar deckargenren. Se på Frida Skybäck, jag tror hon skrev fyra manus innan hon bytte genre. Och fick napp direkt.
Jag är inte så långt än. Jag har inga förlagskontakter och är en okänd för hela branschen, kanske med några få undantag. Efter fyra manus (tio år med min slutföringstakt...) kanske någon känner igen mitt namn.
 Jag vågar inte hoppas. Men gör det ändå. Tänker att när smällen kommer får jag ta den då. Inte nu.

Men jag önskar innerligt att jag fick lite respons denna gång, så att vet vad som är fel med manuset. Inte bara dessa förhatliga standardrefuseringar.

Nästa steg. NaNoWriMo. Jag ser verkligen fram emot det. November är en mörk och rutten månad, som gjord för att stänga in sig i en skrivarhörna med en kopp te och en bra story i huvudet.
Något konstigt hände häromdagen när jag funderade på vad jag skulle skriva om. En gammal, mycket gammal romanidé blev plötsligt helt klar i huvudet. Plötsligt visste jag vad jag ska skriva om.
Förra NaNo-manuset, vad hände med det? Jag har inte hunnit ta i det, har varit för upptagen med Djungelblomma. Men jag gillar det skarpt!

Lite mer om min NaNoWriMo-roman

NaNoWriMo var en spännande upplevelse. Efter 10 000 ord trodde jag inte att jag skulle orka i mål (50 000 ord), men berättelsen började leva sitt eget liv och växte. Det var fascinerande att se.
När jag nu snabbt läser igenom inser att mycket är bedrövligt, men inte så bedrövligt att det inte går att ändra på.
Storyn håller, tror jag.

Det var också lärorikt att det går få sådant rutin på sitt skrivande. Jag skrev faktiskt varje dag i 27 dagar.

Jag har lagt ut ett litet smakprov på Kapitel 1
Bära Huvudet Högt
Läs och säg vad ni tycker!

NaNoWriMo-rapport dag 27-redan i mål!

Och räknas därmed som WINNER!

Det gick lättare än jag hade trott. Jag ska skriva mer om NaNo en annan dag.

NaNoWriMo-rapport dag 21

Som ni ser flyter inspirationens flod med strida strömmar fortfarande.
En idé om att skriva en fantasy har utvecklat till någon slags historisk fiction, även om berättelsen tilldrar sig i ett påhittat land i en svunnen tid. En del skulle kanske karaktärisera det som fantasy. Eftersom det är en kärleksroman har jag börjat kalla den fantasyromance. Har jag uppfunnit en ny genre?





Det är befriande att "slippa" skriva om nutid. Skönt att slippa tänka på alla tekniska detaljer, slippa se till att allt är korrekt historiskt och politiskt.
Det är bara att hitta på. Och inspireras.

Foto fr ianandwendy.com

Miljön är onekligen synonym med Mellanöstern, kulturen likaså.

Den kvinnliga huvudpersonen låter sig förledas på en plats liknande den här. Jag klandrar henne inte.

NaNoWriMo-rapport dag 14

Det flyter onekligen på bra. Denna lugna mulna novembersöndag fick jag chans att skriva länge och fick ihop över 3400 ord.
Det betyder totalt över 32 000  ord och jag börjar tro att jag ska lyckas producera 50 000 ord.
Samtidigt växer storyn, brer ut sig och nya karaktärer "föds". Fortfarande lika spännande att se hur berättelsen lever sitt eget liv.
Säkert betyder det många "döda älsklingar" vid en redigering av manuset, men det bekymrar mig inte just nu.
Det var länge sedan jag kände en sådan barnslig iver inför skrivandet.

Tvivel på egna förmågan

Malin skriver kort idag om tvivel på egna förmågan; tankar och ordval som lika gärna skulle kunna vara mina.

Extra starka är vanligtvis dessa tankar om man redan är lite nere, just har blivit refuserad eller har skrivkramp, men de kommer alltid, med jämna mellanrum. Det är svårt att se vad det är man gör som lyckas ta en ur en sådan där svacka. För mig fungerar det oftast så att suget efter att skriva till slut dominerar över de tvivlande tankarna.

Det är väldigt svårt att förklara dessa känslor för någon som inte vet vad det handlar om. För någon som inte har satsat timmar, dagar, veckor på en dröm som kanske inte blir sann. För någon som har en sådan passion för just det kreativa arbete de ägnar sig åt att de fortsätter, även om framtidsutsikterna är dåliga.
Frågan är enkel; varför håller jag på med detta egentligen? Är det värt det?

Varför blir frågan så laddad? Lägger jag ned för mycket, satsar jag för mycket?

Kanske är det för att det inte finns något riktigt korplag för författare. (Möjligtvis då några av de skrivarforum, Kapitel 1 och liknande som finns på internet).
Alla som spelar fotboll blir inte proffs, men utan större problem kan man lira vidare, som amatör.
Som författare är det svårt. Det är allt eller inget. Ribban ligger alltid (för) högt. Förakten för författarwannabees är ofta tydlig bland förståsigpåare och recensenter, för att inte tala om hur styvmoderligt man blir behandlad av förlagen (man blir inte behandlad alls, egentligen).
Blir man inte bekräftad (=typ "det är så himla roligt att lira med polarna en kväll i veckan), är det lätt att lägga av helt.

Just nu har jag en NaNoWriMo-boost, jag bara skriver. Det bara flödar. Blir kanske ett riktigt uselt råmanus, men kul har jag. Och jag gillar berättelsen och dess karaktärer. Update följer snart.

NaNoWriMo-rapport dag 7

Måste erkänna att det ser ganska bra ut, men kommer det att räcka i 30 dagar?

Har hört att vissa NaNo-skribenter sitter och skriver nätterna igenom, eller i ett sträck. To Get the Right Flow, så att säga.
Det verkar onekligen lite hysteriskt. En annan har ju ett liv vid sidan om.

Fem dagar in i NaNoWriMo...

... sitter jag och förtrollas av denna skrivarmetod. Nej, den passar inte alla, men ja, den är onekligen intressant. Jag har på fem dagar hunnit få ihop nästan 13000 ord (av 50000, över en femtedel alltså), ligger fyra dagar före schema, och jag har jättekul!


Det är nästan en magisk känsla att få låta berättelsen och karaktärerna styra skrivandet. Jag började inte helt från scratch, måste jag erkänna, eftersom jag skriver en slags fantasy-light (i en annan tid och värld, men inte fylld med en drös fantastiska väsen och liknande) version av en ganska känd bibelberättelse. Synopsis fanns ju så att säga redan, flera tusen år gammal dessutom. Men det är fascinerande att se hur karaktärerna utvecklas innanför ramarna, och hur bifigurer föds och tar plats.

Det får mig att tänka på en annan sak.
Jag råkade läsa ett gammalt blogginlägg (som delvis handlar om inledningar till romaner), och mindes att jag såg mitt förra manus, som mitt foten-inne-manus (efter den förljugna bilden "har jag bara fått första boken utgiven så kan jag skriva vad jag vill", vi vet alla att även etablerade författare inte kan skriva "vad de vill" och att de faktiskt blir refuserade av förlagen de också).
Det blev ingen fot inne, det blev ingenting. Vad är mitt nya manus då (alltså inte NaNo-galenskapen)??
Foten-inne-försök-nr-II?

Jag har precis fått tillbaka mitt utlåtande från min författarcoach, och även om jag inte hunnit och vill ta itu med utlåtandet just nu(NaNo-galen, som sagt), så kunde jag ändå inte låta bli att snegla på det lite. Och jag anar (förnimmer, oroar mig för, fasar...) att jag har slagit knut på mig själv för att få till en bra inledning och en bra första hälft på manuset.
Jag vet inte om det är så, men jag måste ta tackla frågan inom en snar framtid.

Hur mycket styr viljan att bli utgiven mig?
Hur mycket hindrar den mig? Har den rentav dåligt inflytande på mitt skrivande?
Skriver jag verkligen det jag vill skriva, för mig själv, för att underhålla mig själv, för att det är så vansinnigt roligt och givande?
I skenet av NaNoWriMo-glädjen är det en berättigad fråga.

NaNoWriMo närmar sig... Lite peptalk.

Jag tjatar vidare om NaNoWriMo, alltså National Novel Writing Month, den Nationella Romanskrivarmånaden, som blivit Internationell Romanskrivarmånad.
Jag kanske inte ens lyckas komma i närheten av 50 000 ord, men jag ska i alla fall försöka.

Mycket kritiska ord hörs om NaNoWriMo, 50 000 ord är ingen roman och så vidare, men jag tror det gäller att slå dövörat till och bara ha kul. Låta det flöda utan att redigera (det är en utmaning i sig!).
Förresten har alltid vissa tyckare mycket att säga när "amatörer" sätter igång att skriva, och alla på en gång. När tusentals amatörer ger sig till att springa maraton eller åka Vasaloppet, då är det ingen som klagar! Det är klart man måste vara väl förberedd där, annars går man inte i mål. Men ni förstår vad jag menar. En som fått för sig att springa maraton och tränar för det får en massa ryggdunkar, men någon som säger att de ska få till med minst 1670 ord per dag i 30 dagar, ses det lite snett på... Eller är det bara jag som är lite paranoid?

Apropå peptalk; Nathan Bransford, litterär agent, kör en NaNo Boot Camp i dagarna. Mycket bra tips.

Och min NaNo User ID hittar ni här

NaNoWriMo del III

Under predikans i dagens gudstjänst satt jag och funderade på vad jag ska skriva om i NaNoWriMo.
Ja, jag vet, inte speciellt schysst mot stackars prästen, men han pratade om skapelsen och när jag insåg att han tyckte ungefär som jag, så stängde jag av och började spåna. (Inte första gången det hänt...)

Jag har fortfarande som mål att skriva i en genre jag inte skrivit i förut, och det lutar åt fantasy.
Nu fick jag den vilda idéen att skriva med utgångspunkt från en ganska känd berättelse ur Gamla Testamentet (nej, inte skapelsen!) och göra om den till en fantasyberättelse.
Låter det heltokigt?

Kanske.

Andra fantasyförfattare som inspirerats av Bibeln:
Tolkien
CS Lewis
JK Rowlings (speciellt slutet av allra sista Harry Potter i fall någon missat den symboliken).

NaNoWriMo-tankar

Nu har jag skickat iväg mitt manus till min kära författarcoach och det känns skönt. Nu ska någon annan få tampas med det.
Samtidigt är det nervöst. Tänk om storyn och språket inte håller?
Jag behöver en paus, har jobbat intensivt med denna historia sedan i mars (ja, egentligen ännu längre) med bara ett kort uppehåll i juli.

Jag har anmält mig till NaNoWriMo och tycker att det ska bli riktigt spännande.

Även om man ska börja helt från scratch, så måste man väl i alla fall ha en liten idé? Jag har ingen aning.
Jag sitter först och funderar på en genre. Det ska inte bli en spänningsroman och det ska inte handla om Afrika.
Kanske romance, fantasy eller science fiction? Eller rentav skräck?
Alla dessa är helt nya genrer för mig.
Vad tycker ni att jag skulle skriva om?  

Vi får se vad det blir.
(Tänk om man börjar på en romance och den utvecklar sig till en skräckis eller science fiction? Berättelser har levt sitt eget liv förut...)

NaNoWriMo

Jag funderar på att ta en paus från mitt manus och vara med i NaNoWriMo, alltså National Novel Writing Month i november.
Någon som har varit med i det förut? Erfarenheter?

Jag förstår att man måste börja från scratch och man måste skriva 50 000 ord, dvs drygt 1600 ord per dag.
Men jag har inte ens en idé.