fredag 6 april 2018

Manuset med stort M

Jag antar att alla författare, utgivna eller aspirerande, har ett manus med stort M.
Manuset.

Det har jag också. Jag har jobbat med det av och till i över tio år. Nu var det dock ett tag sedan och jag tror nyligen fram min anteckningsbok om det här Manuset (jag brukar ibland kalla det prästskrönan, eftersom det handlar om en präst). Rätt så intressant.

Hittade en anteckning som började så här:

Mayflower Hotel Beirut, Libanon
7 oktober 2005
(Alltså bara det; skrivet på anrika Mayflower Hotel, där krigsreportrarna flockades under inbördeskriget under 1970- och 80-talet)

"YYs och XXs karaktärer behöver utvecklas. YY upplever sig själv som klok och..."

Och så vidare.

Manuset har alltså mer än tretton år på nacken.
Behöver jag säga att jag inte känner mig speciellt produktiv.

torsdag 5 april 2018

Utskrivet manus!

Det finns inget härligare än ett utskrivet manus på papper! Trots att jag älskar min dator, gärna läser e-böcker och är rätt så digital i allmänhet, så är det något speciellt med ett utskrivet manus. Det blir liksom "på riktigt". Jag läser på ett helt annat sätt, ser fel och dåliga meningar på ett helt annat sätt. Att sitta där med "rödpennan" är det bästa som finns.
Jag tror det var Simona Ahrnstedt som sa att redigering var det bästa hon visste. Jag tycker det också. Bara det att som icke utgiven är det ett ensamt jobb.

Den här gången ska jag varken hyra in författarcoach, lektör eller ens anlita betaläsare. Jag struntar i det. Säg att det är dumdristigt. Men jag säger; ett nytt grepp. Författarcoacher och lektörer har lärt mig jättemycket. Men samtidigt är både de och betaläsarna jag har haft ja-sägare i kubik. Jag hoppas att de har gillat mina tidigare manus för att de har tyckt att de verkligen var bra, inte för att de ska vara snälla eller för att de får betalt för att uppmuntra. Jag litar på det.

Men jag tar risken. Det här är också ett "mellanmanus", inte Manuset.
Men jag älskar det. Jag älskar alltid mina manus.

Manuset, alltså storyn, känns färdig nu. Hädanefter ska jag bara finslipa. Vända och vrida på ord. Skriva om. Och sedan ska jag skicka till förlag. Jag är rätt så luttrad vid det här laget, har inte så stora förhoppningar. Skicka in till förlag är ett enda stort lotteri.
Men den här gången hoppas, hoppas, hoppas jag att manuset ska hamna hos rätt person, hos någon som tycker om det lika mycket som jag.

Sensommar, livets allvar och korrläsning

Mitt förra inlägg skrev jag för fyra och en halv månad sedan. I min enfald trodde jag att jag skulle kunna ägna Sverigevistelsen, som till s...