onsdag 21 augusti 2019

Sensommar, livets allvar och korrläsning

Mitt förra inlägg skrev jag för fyra och en halv månad sedan. I min enfald trodde jag att jag skulle kunna ägna Sverigevistelsen, som till slut varade i två och en halv månad, plus fyra veckor (alltså: först stannade jag två och en halv månad, var hemma fyra veckor, för att sedan åka tillbaka och vistas i Sverige ytterligare fyra veckor) åt att korrläsa och skicka in mitt manus.

Men livet kom emellan. Min pappa gick bort 22 maj, och hans sista tid var svår, cancer är helt enkelt en skitsjukdom. Han fick vara hemma hela tiden tills han dog, precis som han och mamma ville, men att få hemmet förvandlat till en sjukplats, det är inte helt enkelt. Hemtjänsten och hemsjukvården var dock mycket bra, och personalen ett under av tålamod.
Det var en svår tid, men med några ljuspunkter; jag fick uppleva en svensk vår och försommar igen, det är nog tjugofem år sedan sist. Jag tror inte att jag någonsin sett mina rhododendron, syren och pioner blomma.

Nu har jag varit hemma i två veckor, och äntligen har jag kommit in i en "vanlig" rutin. Äntligen får jag ägna mig åt min egen hälsa, ordentlig viktminskning står på schemat, samt en ny rutin på gymmet med nytt träningsprogram. Jag snackar inte om kosmetiska problem; jag behöver rent hälsomässigt gå ned rejält i vikt eftersom jag har problem med nacke, rygg och leder.

Och äntligen får jag korrläsa mitt manus!
Jag var jätterädd för att jag skulle vilja börja redigera igen och ändra på allt. Men till min lättnad känns berättelsen färdig. Jag har hållit på med den, från och till, sedan oktober 2016. En evighet sedan.
Jag är inte speciellt produktiv...
Att den är färdig gör mig nervös, nu måste jag ju skicka in den till förlag. Det var länge sedan jag gjorde det sist. Mer än fyra år sedan. (Som sagt, inte direkt produktiv. Och man blir inte yngre...).
Orkar jag tackla det där lotteriet igen? Åandrasidan har de senaste åren lärt mig mycket. Ta chansen!
Skjut inte upp något till framtiden, för det finns kanske ingen framtid! Och en refusering eller två (eller tio) är inte hela världen. Man överlever.
Nyfiken? Här skrev jag en elevatorpitch!
På väg med hunden genom
Nederländerna och Tyskland. Tågresan gav mersmak, det ska jag
göra i höst igen!

Svalört vid gäststugans veranda, det var en
överraskning

Rhododendron, så vacker!
Syrenen har jag inte sett blomma tidigare,
tror jag

Plommonblom
Pionerna, likaså mycket vackra

torsdag 4 april 2019

Redigering klar

Min stora redigering av Sanden är klar.
Berättelsen är klar, känns det som, och nu är det bara korrläsning, den sista finslipningen kvar.
På måndag tar jag med mig hunden, ryggsäcken och datorn och tar tåget och båten till Sverige. Kommer nog att stanna en månad. Orsaken är inte semester, utan sjuka och hjälpbehövande anhöriga.
Men jag hoppas att jag ska ha lite tid över för Sanden, och den svenska våren. Den senare har jag inte fått uppleva på väldigt många år.

tisdag 1 januari 2019

Summering av skrivaråret 2018

Det är åter dags för min årliga summering, som jag gör för att dels se vad jag åstadkommit under året som var, dels för att sätta upp mål för nästa år.

Skrivarmässigt har 2018 varit ett ganska bra år, om man jämför med åren innan.
Jag har skrivit en hel del, och ganska kravlöst.
Jag har inte så stora mål längre. Livet står och faller inte med utgivning. Jag skriver för mig själv, det viktigaste är att jag tycker om det jag skriver.
Visst ska jag skicka in till förlag igen.
Och visst hoppas jag att jag någonsin ska hitta någon som tycker om mina manus så pass mycket att de vill ge ut dem.
Jag har faktiskt börjat tillåta tanken självutgivning. Men så långt är jag inte ännu. Och blir det något blir det bara som ebok.
Men även om jag lyckas med att dela mina texter med någon större allmänhet så står och faller inte livet med det.
Fast drömma kan man alltid. Bara inte investera för mycket emotionellt kapital i sina manus. Det kostar för mycket.

Privat har 2018 varit ett upp-och-ned-år. Det blir så när man har sjuka anhöriga. Inte kul. Och tyvärr kommer nog 2019 inte att blir bättre. Trots det ska jag försöka fortsätta skriva.

Har jag då uppnått målen för 2018? Så här såg de ut, och med resultatet i annan färg.

  • Skriva färdigt Sanden är inte smutsig (som nya manuset heter). JA, den är mer eller mindre färdig. Jag älskar det här manuset! (I och för sig älskar jag alltid mina manus). Nu ska jag bara korrläsa.
  • Skicka in mitt förra manus till fler förlag. Nej, det har inte blivit av.
  • Skriva om mitt förrförra urgamla manus och skicka det till ett sista förlag (ett riktig utmaning). Jag tror egentligen inte att det är ett reellt mål att hinna med detta i år, men kanske är det ett lämpligt mellanprojekt, om Sanden behöver vila. Jag har sneglat lite på detta. Inte gett upp tanken ännu.
  • Att arbeta mer produktivt med mitt skrivande, mer målinriktat. Jag ska bara studera 25% i början av vårterminen och satsa resten på skrivandet. I princip har detta funkat. Under hösten har jag skrivit mer än på länge. Under NaNoWriMo i november tog jag fram mitt gamla favoritmanus När allt jag vill, min gamla ”prästskröna” och skrev ett nytt råmanus. Som inte hann bli färdigt på 30 dagar.  NÖJD med andra ord.


Mål inför 2019:
  • Skicka in Sanden är inte smutsig till förlag.
  • Fortsätta skriva på ”prästskrönan.
  • Som ”pausprojekt” titta på något gammal manus och börja skriva om.
  • Och egentligen vill jag till bokmässan igen, efter flera års uppehåll.


Sensommar, livets allvar och korrläsning

Mitt förra inlägg skrev jag för fyra och en halv månad sedan. I min enfald trodde jag att jag skulle kunna ägna Sverigevistelsen, som till s...