lördag 21 januari 2012

Vad ska jag göra nu?

För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till i första omgången.
Visst förväntade jag mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. Jag tänkte att någon hade säkert något att säga, något litet, som skulle hjälpa mig att ändra i manuset till nästa inskick. Annars kan man ju lika gärna skicka in till alla förlag på en gång (jag tror jag har 15 förlag på min lista som jag vill skicka till).

Nu är jag nästan där; bara standardrefuseringar, och jag skulle gärna vilja ha lite tips och råd av er därute, skribenter och er som känner branschen; vad ska jag göra nu?

Jag har ingen aning om varför manuset refuserades.
Kan det ha berott på en enda felformulerad mening i följebrevet? Kanske har de hakat upp sig på den och antagit att hela manuset är fullt av liknande fel.Det har fått mig att fundera på att nästa gång ska jag inte skriva mer i följebrevet än vad för genre det är och mina kontaktuppgifter. Alltså ingen "baksidestext" eller liknande.
Det är det enda jag kan komma på i nuläget som jag kan göra annorlunda.
Jag har också funderat på om jag har ratats för att jag är utlandsbosatt. Det krånglar till mycket att ha en författare inte är nära till hands, antar jag (även om jag tror att det kostar lika mycket att flyga in en författare från norra Sverige till Stockholm som en som flyger från Amsterdam...).
Främst tror jag att jag har sämre chanser därför att jag inte redan är känd av förlagen. Många debutanter har ofta haft en eller två fötter inne, av olika anledningar.

Nu kan det ju också vara så att mitt manus faktiskt är riktigt dåligt. Men det skulle också betyda att mina betaläsare och min författarcoach inte har varit ärliga mot mig och det har jag väldigt svårt att tro.

Jag fick ett tips på Facebook från Inga-Lina Lindqvist, själv författare och skrivarkursledare, att göra något helt annat. Skriva något helt annat utan tanke på vare sig förlag, utgivning, lektörer eller läsare. Bara skriva för mig själv.
Faktum är att jag redan har slagit in på den vägen. Mitt nästa manus kommer aldrig att bli utgivet, det är alldeles för nischat. Detta faktum ger mig en oanad frihet i skrivandet, något förvånande.

Borde jag låta en annan lektör titta på manuset, för att få en annan vinkling? Det skulle kännas helkonstigt att göra det, som om jag börjar om helt från början, och att jag inte litar på min författarcoachs omdöme.

Är det bättre att låta manuset ligga ett år och sedan se om jag har kommit på något nytt? Kanske skriva om igen och skicka till återstående förlag.

Jag tar gärna emot era synpunkter. Vad har ni varit med om och hur har ni tacklat liknande situationer? Om ni känner branschen kanske ni har en infallsvinkel som jag inte känner till.
Tips? Råd?
Ryggdunkar behöver jag inte. Har fått tillräckligt av dem. Är lite trött på att författarwannabees alltid förväntas vara så stoiska, de ska bita ihop och le och gå vidare som om ingenting har hänt.


20 kommentarer:

  1. Jag har också en och annan refusering bakom mig nu och jag känner mig ganska övertygad om att våra manus inte alls är dåliga. Numera behövs det flera koordinater som sammanfaller på en och samma gång. Ett bra manus, rätt förlag, rätt människor som läser, rätt tidpunkt, rätt genre och så får man gärna vara en aning känd. Det är mycket som ska stämma på en gång. Jag tror ändå på att fortsätta att hoppas, för man vet aldrig när man kommer att lyckas med att träffa rätt på alla punkter. Jag tror inte på att vara stoisk alls, bara fruktansvärt envis. Att skriva och att bli utgiven är verkligen ingen dans på rosor, snarare törnen, men jag tror att man ska skriva för att man måste. Att bli utgiven måste nästan vara en bonus, om man inte vill ge ut sin bok själv förstås. Det är alltid ett alternativ, om än på ett lite annorlunda sätt.

    SvaraRadera
  2. Vad för slags kommentarer har du fått på ditt manus av din författarcoach och betaläsare? Har de varit konstruktiva? Jag läser en skrivarlinje på en folkhögskola i Skåne och där läser vi varandras texter varje vecka och sedan har vi textsamtal. Där går vi igenom stycke för stycke och petar och håller på "Det här förstår jag inte, det här är oklart, det här kan du utveckla..." Det kan vara brutalt och ibland får man sitta och bita ihop och man känner att "gud, jag kan verkligen inte skriva" men sedan efteråt, när man bearbetar texten utifrån vad de andra har sagt, blir den alltid så mycket bättre. Det handlar alltså inte om ryggdunkningar, utan om konstruktiv kritik som utvecklar texten. Har du fått ut någonting sådant av din författarcoach eller betaläsare?

    Med vänliga hälsningar
    Sanna

    SvaraRadera
  3. Hej Monica!

    Jag har lite snabbt läst ditt första kapitel och ser flera saker som du skulle kunna jobba med. Det handlar inte om språk eller ordval, det funkar bra, det som jag reagerar på är det berättartekniska. Man kastas direkt in i berättelsen och vet redan att hon är sjuk i malaria. Det skapar ingen spänning. Eftersom hon är huvudperson vet man att hon kommer att överleva och man vet redan vad det är för sjukdom och att hon är omhändertagen. Ingen spänning. Det hade varit mycket mer effektivt om det börjar med att hon känner av konstiga symtom, att hon befinner sig på en märklig plats, att man får vara med från början när hon blir sjuk. Att man inte vet vad som kommer att hända eller hur hon kommer att lösa sjukdomsutbrottet. En annan sak är när hon tänker på Kaj och vad som hände, här berättar du också väldigt kort det viktigaste - att de haft sex och att hon ångrar sig. Här skulle du istället kunna hinta om Kaj, att ngt har hänt men inte berätta vad och senare i ett annat kapitel återberätta mer detaljerat vad som hände så att man känner sig delaktig. Så som det känns nu är det som att läsa ett tillrättalagt brev från någon som skriver hem.

    Som läsare vill man undra - hur ska det gå, vad är det hon döljer, hur ska hon klara av denna situation, osv.

    Tror inte det viktigaste är exakt hur du formulerar följebrevet, tror det är bra att behålla en baksidestext så att förläggaren får en uppfattning om vad manuset handlar om men sedan att du fångar intresset i det första kapitlet.

    Lycka till!

    /Frida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Monica!

      Jag har också läst ditt första kapitel och jag håller med Frida i nästan allt hon påpekar. Jag förstår att det inte är rättvist att döma en bok efter bara inledningen men jag tror (observera mitt tror, jag vet inte om det är så) att förlagen är snabba med att sålla. Därför blir inledningen superviktig.

      Min personliga åsikt är att det blir lite för mycket information på en gång. Information av redogörande karaktär. Du skulle kunna ha dramaturgin med Kaj som en cliffhanger på första kapitlet. Han nämns, Nina mår då ännu mer illa osv. I slutet kanske Florence eller någon annan frågar "Vem är egentligen den här Kaj?" Nina "Han är en svensk diplomat. Och mitt livs största misstag" Förutsatt att läsaren inte än fått veta vad de två hittat på under midsommarfirandet. Sen behöver du inte hålla just den infon hemlig länge om du inte vill. Men avslöja den inte på en gång.

      Jag skulle också vilja stanna mer i scenerna. Tex: Nina och Florence. Hur rör de sig? Hur ser rummet ut? Vilka ljud finns där? Lukter? Du gör det bra där du gör det "någon lyssnade på BBC world service" "En rörelse i ett hörn..." Varför inte bjuda in lite mer? Jag vill vara där i rummet som läsare.

      När Florecence kommer och fångar upp Ninas hårlock:
      ”Håll ut, Nina. Febern är äntligen borta och du har fått i dig en del näring i eftermiddag. Du ska se att det vänder nu. Jag har sagt till dem att koka lite vitt ris.”

      Hur reagerar Nina när hon hör Florence röst?
      Vad sägs om att bara lägga till en mening i stil med "Den ljusa och lite raspiga rösten fick Nina att slappna av. Hon tittade upp över metallhinkens kant på Florence."

      En enda meningen gör att det blir en bättre övergång till stycket efter som är väldigt informativt. Sådana stycken måste byggas in bättre för att inte förvirra läsaren. Du gör det bra när du beskriver Florence och Cadburychokladen, tänk mer som du gjort där.

      Ibland beskriver du bara, det kan vara bättre att få vara med och uppleva det. Som läsare vill man ju gå in i huvudpersonen och leva berättelsen genom den personens ögon, kropp, känslor. Det är något att tänka på och det behöver inte vara så svårt att få till. De handlar bara om att lägga till lite ord/meningar eller dra i från. Är du med på vad jag menar?

      Jag vill poängtera att detta är mina åsikter som läsare.

      Lycka Till!!

      Radera
    2. Hej Emma!
      Tack för dina tankar.
      Innan jag fortsätter, och innan du läser detta svar, ber jag dig läsa mitt svar till Frida här nedanför.

      Jag tycker inte Kaj ska vara en cliffhanger, pga att han inte är en huvudperson (bara biperson) och att Nina inte såg honom "som sitt livs misstag" (även om hon ångrade sig, främst det faktum att de inte skyddade sig. Att de hade sex är inget hon direkt ser som ett misstag). Skulle han vara en cliffhanger skulle det se ut som om han har en större plats i berättelsen än han har. Och då lurar man läsaren.
      Förstår du lite hur jag tänker?
      Kaj kommer tillbaka längre fram i berättelsen, och då får läsaren en lite annorlunda bild av honom än den Nina ger uttryck för i inledningen.
      Men jag ska fundera på om lite om informationen om Kaj kanske kan komma senare, för att göra det mer intressant och inte bombadera läsaren med för mycket information.

      Sedan kan jag hålla med om, så här ett tag senare, att det är för mycket information. Men i jämförelse hur mycket det var i tidigare versioner så är det litet. Det är kanske därför jag inte har sett det. Det kan antagligen skalas ned ännu mer. Frågan är bara var det då ska komma in. Men är ju svårt att diskutera eftersom du inte har läst fortsättningen.

      Vad det gäller beskrivningarna av rummet ska jag tänka på det också. Jag tyckte att jag hade med det rätt så bra, men det kanske behövs lite mer.
      Jag är ingen fan av alltför utförliga miljöbeskrivningar, tycker att det kan stoppa flödet i texten ibland (jag är själv en sån som gärna hoppar över dem, om jag har fått bilden klar för mig).

      Jag ska titta på om jag kan göra inledningen "mer kompakt" inför nästa inskick.

      Radera
    3. Emma, jag har funderat på det där med Kaj, det går kanske att hinta om Kaj i det första kapitlet och sedan berätta utförligare i andra (då Kaj kommer till Ninas sjuksäng med biljetten), med viss risk att det då blir för mycket information om honom då i stället. Det går liksom inte att "portionera ut" eftersom, eftersom Kaj inte dyker upp i berättelsen igen förrän långt senare. Nina tänker inte ens på honom.

      Radera
    4. Hej igen!

      Jag gillar också när läsaren kastas rakt in i handlingen. Du har flera bra delar som gör inledningen spännande; malarian, den svenska kvinnan i ett främmande land och graviditeten. Det är både en originell och intressant kombination! Jag har personligen tröttnat på mord i idylliska svenska småstäder och precis som du skriver "mördare som tänker kursivt".

      Jag tycker inledningen är bra, de kommentarer jag har bidragit med är bara förslag på finslip. Jag tror dig absolut när du beskriver att du jobbat hårt med inledning både med hjälp av lektör och betaläsare, men kan det vara så att du gjort allt du kunde göra då? Det jag menar är att det blev så bra som det kunde bli med var du stod just då i processen. Nu har du gått vidare ett steg i skrivandet och utvecklingen att texten kan få nya ögon igen. Så funkar i alla fall min skrivprocess ganska ofta. Manus måste mogna och skrivas om och skrivas om... Varje steg är lika viktigt och jag tror att du är precis vid mållinjen.

      I alla fall, för att återkoppla till diskussionen. Jag tycker inte du behöver ha långa, monotona miljöbeskrivningar för att skapa stämning. Jag gillar inte heller detaljerade och evighetsmonologer om hur det ser ut där karaktärerna är. Jag tänkte mer för att som övergångar mellan stycken, för att förstå relationen mellan Nina och Florence bättre. Jag tror det kan vara enklare avhjälpt än det låter som. Men detta är såklart en smaksak.

      Jag förstår hur du tänker med Kaj. Kanske kan du göra så att du väljer att ge läsaren informationen om midsommafesten och kuckliurandet men inte att det är Kaj som är mannen. Först när han kommer med biljetten kan det bli klart att det är han. Om du liksom vänder på steken?

      Jag vill poängtera att jag kanske inte alls är din målgrupp. Jag är kvinna 30 år.

      Jag vill att du tar mina kommentarer och känner efter. Passar de inte dig och ditt manus, strunt i dem. Är det någonstans du hajar till, ta vara på det.

      Jag vet inte om det är en tröst, men jag läser en Jan Guillou bok nu "Den demokratiske terroristen". Jag är nu på s.82 och det har inte hänt ett skit. Utbredningarna om alla länders underrättelsertjänster sträcker sig sida upp och sida ner och nånstans däremellan dricker Coq rouge ett glas vin/öl. Gäsp. Jag läser mycket hellre din bok, jag hoppas du lyckas med utgivningen och ditt författarskap.

      Radera
    5. Emma, jag tror också det kan vara så att jag gjorde allt jag kunde göra då.
      Det du påpekade om har ändå fått mig att tänka till och jag har faktiskt filat på ett nytt första kapitel igår. Du har rätt med det där att man hajar till.
      Samma scen, samma personer, men jag avslöjar inte allt om Kaj då (bara att det är tydligt att Nina ogillar honom), utan i kapitlet efter när han kommer med biljetten. Ser ut att funka.
      Och sedan har jag kapat en del information, det fungerar lika bra att ta med det senare i berättelsen.

      Jag vet inte riktigt vilken målgrupp jag har. Huvudpersonerna ligger runt 40, så jag antar att berättelsen också tilltalar den gruppen läsare. Men jag har sagt i följebrevet att "Djungelblomma är ett äventyr för varje läsare som tycker om att hitta relationsdrama, klassisk spänning och initierad samhällsbeskrivning i en och samma berättelse".
      Stulet från en av mina betaläsare och lite omskrivet.

      Jag är fullkomligt övertygad om att mitt manus skulle kunna få en stor läsarkrets. Synd bara att förlagen inte upptäckt det.

      Guillou är bara ett exempel på etablerade författare som har enormt långa startsträckor. Man fortsätter läsa för att man "vet" (hoppas) att det blir bättre, för att man känner författaren.
      En debutant skulle aldrig få publicera något sådant.

      Radera
  4. Anneli, jag tror du har rätt, det är många saker som ska stämma på en gång.

    Sanna, jo, jag har fått mycket utförlig kritik och kommentarer av författarcoachen. Faktum är att det allra första utkastet inte har mycket som liknar slutprodukten. Scener har flyttats och tagits bort och andra lagts till. Och jag har skrivit om ca 100 sidor av inledningen eftersom den tidigare versionen var överbearbetad (det kunde jag inte se själv). Betaläsarna har fått läsa den slutliga versionen (jag har ganska dåliga erfarenheter av att låta betaläsare läsa råmanus) och efter det har inte mycket ändrats.

    Frida, jag ska kort försöka sammanfatta varför början ser ut som den gör. Det har funnits många olika börjor på denna berättelse, till slut valde jag denna. Jag tycker den mer är ett avstamp.
    Och jag har tagit fasta på det som många lektörer och andra rekommenderar; det är bra att kastas direkt in i handlingen, ingen startsträcka alltså.
    Några av karaktärerna ska introduceras, däribland huvudkaraktären.
    Malariaanfallet i sig är över krisen, och sjukdomen har inget mer syfte i berättelsen än att just vara ett avstamp. Spänningen ligger inte i sjukdomen, men i vad som senare händer.
    Både min coach och betaläsarna och gillat inledningen, bör jag kanske tillägga. De tyckte att den lockar till fortsatt läsande. Det har givetvis bidragit till att jag har den inledning jag har.

    Det får ibland en konstig effekt att bara lägga ut en inledning på nätet. Läsaren kan ju inte läsa vidare.

    Som jag förstår det är du inte lockad att läsa vidare, eller hur?
    Alla kan inte ha samma upplevelse givetvis.

    Vad det gäller Kaj skulle man kanske kunna utelämna mer, som du säger, men syftet är egentligen att hinta för läsaren att Nina tenderar att gå till sängs lite för snabbt med karlarna, något som läsaren får reda på mer om senare i berättelsen.

    Lite så har jag tänkt med inledningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen!

      Jag säger inte att min upplevelse av din text är rätt, men eftersom du bad om ärlig kritik så gav jag min syn på den. Min åsikt är bara en av andra. Jag tror att många förlag (säkerligen inte alla) aldrig läser hela manus om de inte fångas direkt. Vissa förlag läser säkert bara första sidan. Därför spelar det egentligen ingen roll om ditt manus är SUPERBRA senare, för de kanske inte ens hinner så långt.

      Jag tror också på att kastas direkt in i handlingen, men tycker du valt ett ganska ointressant ögonblick. Om sjukdomen inte har någon betydelse för berättelsen, varför ens ha med den? Vilken funktion fyller den då? Hur vet jag att det blir spännande senare om det inte är det på de första sidorna?

      Radera
    2. Jag kan hålla med där, varför är sjukdomen med då? Det är en viktig synpunkt.

      Men den har betydelse längre fram, främst genom att den gör huvudpersonen trött och ganska nedstämd (typiskt efter malaria) och det har betydelse för berättelsen. Därför valde jag att börja mitt i, det är mer efterdyningarna som har betydelse för storyn.
      Om jag hade börjat med att bygga upp spänningen runt sjukdomen, för att sedan låta huvudpersonen bli sjuk och vara sjuk ett tag, då tror jag att jag hade skapat en sådan där inledning som en lektör skulle säga så här om: Kapa första kapitlet, det har ingen plats i berättelsen.
      Förstår du hur jag menar?

      Mina andra läsare har gillat inledningen, tycker att den har fångat deras intresse, men jag tycker det ändå är bra att få in andra åsikter, eftersom personer på förlag också reagerar olika på texter.

      Radera
    3. Och en sak till, om det där med att förlagen bara läser första sidan. Det tror jag är sant och förståeligt, men egentligen mycket tråkigt.

      Bokmarknaden översvämmas med tråkiga inledningar(ofta blodiga, fyllda med action, mördare som "tänker kursivt", flashbacks) i romaner, ofta från debutanter. Alla inledningar är stöpta i samma form.
      Jag vill också att en inledning ska fånga läsaren, men lite mer innovativt kunde det ju vara.

      Jag tycker att inledningen är det svåraste att skriva i hela boken, och det tycker nog alla.

      Men visst är det synd att många förlag inte läser längre än sida ett, när sida 2 -300 är bra.

      Jag är fortfarande nöjd med min inledning, men ska ändå ta mig en funderare och ändå skriva om, lägga inledningen senare i storyn, kanske. Eftersom jag bara har ett par förlag kvar att skicka till är det ju värt att försöka med ett annat grepp.

      Radera
  5. Tack för synpunkter allihop, det glömde jag säga.
    Och en sak till; tycker ni att min "baksidestext" funkar (se fliken längst upp)? Lockar den till läsande? Eller säger ni; "den här berättelsen är inget för mig"?

    Det kan ju vara så att förlagen har läst baksidestexten och direkt konstaterat att berättelsen i sig inte lockar alls. Tough luck, men man måste ju skriva det man brinner för, inte det man tror förlagen vill ha. Eller har jag fel?

    SvaraRadera
  6. Alla har vi vandrat denna refuserings-väg. Men jag förstår din frustration. Jag har hört att det bara är promille som blir utgivna. Ett enda förlag kan få in några tusen obeställda manus per år.

    Jag bor tio mil norr om Luleå, kände ingen författare, kände ingen på något bokförlag, kände ingen kändis eller hade en kompis kompis som kände någon.

    Det finns inget annat att göra än att skriva. Hur hopplöst det än känns så är det bara att skriva på.

    Ge inte upp och lycka till!

    SvaraRadera
  7. Skriv fritt är en jättebra idé.
    :-) Utan prestige.

    Ta lite ledigt med skrivandet.

    Sen tror jag att det är bra att ta in flera som lusläser. Också skrivarcoacher har olika bakgrund och ingångar i sitt arbete och kan "se" olika saker i texten. (Jag förstår att det här låter som att jag talar i egen sak, men så är det inte. Jag hade flera som läste mitt romanmanus. Och blev refuserad. För varje gång jag blev refuserad skrev jag om. Titta gärna på avsnittet om refuseringar i min bok, jag tror du kan hämta en del tröst där ...
    Kram,
    Elisabet

    SvaraRadera
  8. Liz, tack. Känns som om vi har mycket gemensamt.

    Elisabet, jag har faktiskt funderat på att lämna texten till ytterligare en lektör. Om jag kan motivera den utgiften.
    Ska på jobbintervju i morgon, förhoppningsvis får jag jobb och har en egen liten inkomst!

    Samtidigt känns det konstigt att anlita en annan lektör, som om jag inte litar på det utlåtande jag redan har fått. Efter allt jobb hon,och jag, har lagt ned. Tänk om texten blir alldeles överbearbetad.

    Kanske är det bättre att satsa på ett helt annat skrivprojekt och satsa pengar på lektörsutlåtande där.

    Jag har läst ditt kapitel om refuseringar. Kända författares refuseringar kan vara uppmuntrande att läsa om, och inte. De blev trots allt antagna till slut.

    Nästan alltid är rådet: Se över igen. Skriv om. Det är ju sant på sätt och vis, men för att kunna göra det måste man ha något hum om vad som är fel. Och det kanske jag kommer att ha om jag låter texten vila ett år eller så. Just nu har jag svårt att tro det, jag har jobbat så länge med den här texten, och från så många synvinklar, skrivit om många gånger osv.
    Hur länge ska man hålla på med texten innan den blir helt utsliten?

    Jag vet inte. Antar att jag är förvirrad just nu.
    Funderar på att ta en lååång paus från skrivandet. Men bara det att varje gång jag bestämmer mig för det så poppar nya idéer upp som galna i huvudet. Jämt.
    Någon sa: A writer is someone who cannot NOT write.
    Precis så känner jag.

    SvaraRadera
  9. Hej igen,

    Även om vi författare blev antagna har vi ändå vandrat samma väg. Jag kunde dessutom inte stava korrekt och var (är) urusel på grammatik, så jag har har fått kämpa fruktansvärt med den allra enklaste svenskan och dessutom få ihop en bok.

    Jag önskar så att jag kunde ge några konkreta tips, men tyvärr finns inget annat än att fortsätta skriva och inte ge upp.

    Många av mina texter är gamla. Jag utvecklas hela tiden. Utifrån detta kan jag skriva om och förhoppningsvis bli bättre och tillslut utgiven på dessa.

    Jag skriver på flera manus i flera genrer samtidigt, allt för att hålla mitt författarskap flytande. För även om jag är utgiven och medlem i Författarförbundet finns inga garantier att jag blir utgiven igen.

    SvaraRadera
  10. Liz, jag skriver också på flera manus, i olika genrer, samtidigt (inte barnböcker), jag inbillar mig att det är bra för författarutvecklingen.

    Jag har nu tagit itu med ett manus som jag började med första gången 2005. Det är otroligt vad jag har förändrats sedan dess. Storyn håller men språket är rent pinsamt dåligt, gestaltningen obefintlig.
    Man utvecklas, som sagt!

    SvaraRadera

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...