tisdag 30 december 2008

Till skrivbordslådan

Under de senaste veckorna har jag mentalt förflyttat mitt manus närmare och närmare skrivbordslådan. Det är egentligen en ganska logisk plats, där befinner sig ju manus man inte jobbar med för tillfället.
Där ska den få vila ett tag tills jag vet vad jag ska göra med det. Just nu känns det inte alls som att jag vill skicka in det till något förlag. Om inte något radikalt sker som får mig att ändra åsikt. Det känns snarare att något radikalt måste hända för att jag överhuvudtaget ska ta i manuset igen.

Det är inte så att jag inte är nöjd med det, eller inte tycker om det. Jag är ganska trött på det, men det är en annan sak.
Jag tycker till och med att det är en ganska bra historia och att den är bra skriven.
Men kommer jag med något nytt? Knappast. Möjligtvis det där med att jag har en socialarbetare som huvudperson. Vad jag vet är jag först med det.

Jag konstaterar att spänningsromangenren nog inte är min specialitet, i alla fall inte den som gränsar mer åt deckarhållet. Däremot vill jag gärna skriva romaner som har vissa spänningsmoment.

När man tittar på Kapitel1, forumet där så många med författardrömmar fått en röst, så inser man att många försöker skriva spänningsromaner. Det är inte konstigt, vi är ju många som vill läsa det och ständigt letar efter en ny roman man inte kan lägga i från sig. Det finns ju trots allt en marknad för dem.
Men de flesta spänningsromaner liknar varandra och författarna slår knut på sig själva för att hitta på något nytt (det gäller även publicerade och etablerade författare).

Man drabbas alltid av besvikelse när man förpassar ett alster som man har lagt ned mycket tid på till skrivbordslådan. Det finns bara ett botemedel mot besvikelse. Skriva på något annat så länge. Jag har redan börjat. Det känns skönt att ägna sig åt något bara för att det är kul.

Och så vill jag passa på att önska er alla ett
GOTT NYTT SKRIVARÅR!!

tisdag 23 december 2008

God Jul i skrivarstugan

Jag vet inte om det blir så mycket skrivet i jul. Kanske mer läst.

Men under de senaste dagarna har jag funderat alltmer på att åter ge mig i kast med ett gammalt manus som ligger i skrivbordslådan. Ett manus som jag började skriva när jag återupptog mitt författande 2005.
Nu har berättelsen legat till sig ett tag och storyn i sig tror jag håller. Men det blir att skriva om. Jag inser att jag har utvecklats sedan jag började.

Arbetsnamnet är När allt jag vill och det är en berättelse om en ung nyprästvigd man och den utspelar sig i slutet av åttiotalet. Alltså innan män som är motståndare till prästvigda kvinnor slutade bli prästvigda. För det är han; en ung kvinnoprästmotståndare som får sitt missiv i en förort i Göteborg. Och där träffar han en jämnårig kvinna som kämpar med en kallelse att bli just... präst.
Mer ska jag inte avslöja nu.

Ingen spänningsroman, men förhoppningsvis ska den var tillräckligt spännande i sig.

GOD JUL
GOTT NYTT ÅR

önskar jag alla skrivartokiga.



onsdag 10 december 2008

Följebrev del II

Ett tidigare inlägg handlade om att skriva följebrev till förlagen. Anns och Hans-Olovs ord, och nu också Piratförlagets Mattias Boströms på Kapitel1:s forum, har fått mig att sätta i gång att öva mig att skriva följebrev.
Speciellt det där med att försöka "sälja" sitt manus till förlaget genom att skriva en sorts baksidestext, den text på baksidan av en färdig bok som ska sälja boken.
Lättare sagt än gjort. Den ultimata övningen i att skriva extremt kortfattat, få med allt man vill och samtidigt väcka intresse.




torsdag 4 december 2008

Post-second-draft-depp

... eller vad man nu ska kalla det.

Jag har plötsligt drabbats av post-andra-utkast-depp.

Just nu är jag fullkomligt övertygad om att:

  1. min berättelse är inte unik på något sätt
  2. mina karaktärer väcker inget intresse hos läsaren
  3. intrigen är seg och tråkig
  4. inledningen fångar inte läsaren

... det enda som är kvar är "snyggt språk".

Snyggt språk får ingen bok utgiven. Speciellt inte en bok av en debutant.


söndag 30 november 2008

What Kind of Reader Are You?
Your Result: Dedicated Reader
 

You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.

Literate Good Citizen
 
Obsessive-Compulsive Bookworm
 
Book Snob
 
Fad Reader
 
Non-Reader
 
What Kind of Reader Are You?
Quiz Created on GoToQuiz





lördag 29 november 2008

Separationsångest

Nu har jag skrivit klart manusutkast nummer två och det är även ivägskickat till en ny försökskanin.

Har åter drabbats av lite separationsångest. Och det känns lite tomt.
Vad ska jag göra nu?
Läsa böcker har jag sagt till mig själv, men jag har ännu inte riktigt kommit igång. Först på listan står Inga-Linas Drottningflickan, som jag har lovat att recensera.

Och det lider mot jul. December är alltid en stressig månad (varför?), så det är nog bra att jag inte har något manus som hotfullt hänger över mig.

torsdag 27 november 2008

Tips om följebrev till förlagen

Idag tar både Ann på Orden Runt och Hans-Olov på Kalla Kulor upp hur man ska skriva följebrev.

Jag måste säga att det de skriver förvånar mig. Jag har alltid haft en idé om att förlagen vill veta så lite som möjligt, eftersom de inte vill ha några förutfattade meningar innan de läser.
Ann och Hans-Olov beskriver följebreven lite mer som de brev man skickar med sitt CV när man söker jobb. Det gäller att sälja sig helt enkelt.
Egentligen låter det helt logiskt det de skriver.

Någon som har mer erfarenhet av att skriva följebrev?



tisdag 25 november 2008

Yes! Renskrivet och klart!


Omskrivet, renskrivet och klart.
Andra manusutkastet, alltså.

Nu ska jag bara läsa igenom det en sista gång, i PDF- form och sedan ska det iväg till nästa läsare.

Det känns skönt, jag är så TRÖTT på manuset. Ska bli skönt att få göra annat, till exempel läsa böcker.

onsdag 19 november 2008

Författarbohem på Café Central

Igår kände jag mig riktigt duktig. Simmade på morgonen och tog sedan med mig mina hundra första sidor och långlunchade på mitt favoritcafé, som har ett riktigt läsbord. Plats för 16 pers och massor av tidningar och tidsskrifter ligger uppradade. Först satt jag helt ensam och trivdes i den speciella miljön (art deco-inspirerat och hemtrevligt), och läste jättemycket. Sedan var det lunchtid och hela caféet var sprängfullt. Jag älskar den holländska cafékulturen.Lite svårare att läsa för jag kan inte låta bli att titta på folk.
Kände mig lite som författarbohemen som tillbringar dagarna på favorittillhållet och aldrig går hem.

På kvällen var det min tur att stå i cafeterian på dotterns ridskola (den drivs av frivilliga). Tisdag är alltid en lugn kväll och jag fick tid att läsa ännu mer (förutom när kaffebryggaren såg till att krångla och stallkatten jamade efter mat).

Idag är det inte så bra med disciplinen. Känner mig seg. Och måste dammsuga. Vad sjutton ska jag laga till middag?

Cafè Centrals "läsbord"


lördag 15 november 2008

Vänsterprasslar på Kapitel 1

Mja, inte riktigt vänsterprassel, jag behövde ta en paus från manuset (nästan färdigt!) och beslutade mig för att lägga ut en gammal novell på Kapitel 1, Ola Lauritzsons och Piratförlagets digitala publiceringssajt. För övrigt blev Kapitel 1 en stor succé från och med dag ett. Många upplagda alster. Men är det så många som läser? 
Besöksräknare typ Youtube på varje inlägg kommer nog snart.

Långnovellen Elefantkurvan (tidigare kallad African Queen) var något jag skrev under väldigt kort tid, under en våldsam inspirationsvåg, och lade ut på min skrivarblogg. Fick en del positiva kommentarer (läs mer här).

Nu är det upp till er, Bokskrivardagbokläsare, att läsa och förhoppningsvis komma med kommentarer.

Till Kapitel 1 och Elefantkurvan, klicka på bilden. (Två kapitel ligger utlagda, de två sista kommer inom några dagar.)

fredag 7 november 2008

Rädd för att predika

Jag skulle tro att de flesta författare är rädda för att pracka på läsarna sina åsikter. Om man nu inte ser det som sin uppgift att förmedla en åsikt eller ett budskap, förklätt i en roman.
Jag vill inte det.
Men jag har en livsövertygelse, en tro, och det är klart att det är omöjligt att inte låta det ha inflytande över mitt skrivande.
Ändå är jag livrädd för att predika.
Tro och tvivel har en plats i min roman. Man ska ju skriva om något man känner till.

Jag försökte vädra min oro lite med en av mina försökskaniner, en som har läst mitt manus alltså, (som själv inte är troende). Jag var rädd för att ägna mig för mycket åt det "religiösa" att det blev för mycket "religiöst dravel."
"Suck..." var bokstavligen reaktionen från hans sida. Han tyckte just en av huvudpersonernas "religiösa grubblerier" var intressanta, och ville ha mer, därför att han antog att jag var bra på att skriva om det. Visserligen lade han till att han tyckte det var förskräckligt att han efterfrågade det, men ändå.
"Och så pratar du om religiöst dravel. Suck..."
Jag måste ändå medge att hans ord värmde.

För ett tag sedan skrev jag om deckarförfattare som inte var rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner (på min "vanliga" blogg). Dennis Lehane är ett lysande exempel i sin Gone Baby Gone. Även filmad, dock utan huvudpersonens "samtal" med Gud, som jag återger här.
Privatdeckaren Patrick har förfärligt dåligt samvete för att han kom för sent för att rädda en liten pojkes liv.
Jag insåg idag att just detta har inspirerat mig i mitt arbete med Kvarnsten om Halsen. Båda huvudpersonerna har dåligt samvete för att de missar något väsentligt i sitt jobb.
Bild från Gone Baby Gone, regi Ben Affleck, Casey Affleck som Patrick McKenzie, foto Claire Fogler/Miramax bildkälla: New York Times Movies

torsdag 6 november 2008

Planera sitt skrivande

Jobbar man inte är det mycket svårare att disiplinera sitt skrivande, fick jag veta när jag var på skrivarvecka i våras.
Skönt att höra, men ändå, att ta tag i skrivardisciplinen är inte det lättaste. Nu har ytterligare en vecka gått och jag är knappast längre på vägen mot ett reviderat manus än för en vecka sedan. Jag hittar alltid något att skylla på, måste städa, lider av PMS eller gud vet vad. Egentligen finns det inga ursäkter, om inte migränen bankar, förstås.
Så nu ska jag planera, sätta lite press på mig själv.
Följande vecka gäller följande (från och med i morgon fredag):
  1. Städa arbetsrummet. Dammet ligger i högar och det är inte mysigt att sitta där. Fixa lite fräscha blommor.
  2. Det som inte hinner strykas (jag var så himla duktig denna veckan, och familjen klarar sig nog en vecka till på det som finns), låt det ligga till nästa vecka och ta en superstrykardag ihop med en trevlig Elib-bok från nätbiblioteket (finns det någon motsvarande för engelska böcker, någon som vet?)
  3. Minimerat bloggande. 1 timme per dag (det är lite för mig)
  4. Inget skrivande och bloggande på söndag. Helga vilodagen och helga familjen, laga en supergod middag och drick något gott till.
  5. Påföljande vecka: Laga bara snabba middagar, eller sådant som räcker i två dagar. Låt ungarna få sin pasta i överflöd och strunta i det tidsödande potatisskalandet.
  6. Om jag hinner printa nya manuset; belöning blir att ta med delar av den och ät en god lunch på favoritcaféet Café Central (härligt gammalt artdecoställe i centrala "gamla" stan)
  7. Minst en simpass i simhallen (det är en riktig utmaning!)
  8. SKRIV!
Cafè Centrals "läsbord"


tisdag 4 november 2008

Glasvegas hyllning till socialarbetaren

Jag fortsätter med att djupdyka in i min karaktär, socialsekreteraren Karin. Får hjälp på traven av Glasvegas.
Tänk att någon har skrivit en låt om en socialarbetare!
Tack!

"Geraldine"

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back, back from the edge
I will turn, I will turn your tide
Be your Sheppard and your guide
When you're lost in the deep and darkest place around
May my words walk you home safe and sound
When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know that's just the prescription talking
When your feet decide to walk you on the wayward side
Up upon the stairs and down the downward slide
I will turn, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I will be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker

fredag 31 oktober 2008

Det går trögt igen...

...och ni börjar väl tycka jag är tjatig.

Men faktum är att när man reviderar sitt eget manus bör man nog göra allt i ett svep. Speciellt om man ska räta ut eventuella intrigböjar och hitta lösa ändar som bör knytas i hop på slutet. 
Läser man inte allt på en gång glömmer man snabbt vad man har läst. 

Så det blir väl att börja om från början igen nästa vecka... Puu...


Är det någon mer än jag som måste ha ett papperutskrift när ni renläser? Jag hittar massor av fel på papperkopian som jag aldrig såg på skärmen. 
Efter att ha låtit manuset ligga i drygt två månader hittade jag ytterligare fel. Jag skäms när jag tänker på mina försökskaniner som hade plågat sig igenom så många fel.


fredag 17 oktober 2008

Vem läser Bokskrivardagbok?

Jag har en liten skara trogna läsare på denna blogg. Det går att se i statistiken.
Men jag vet inte vilka ni är och varför ni läser.

Det skulle vara kul om ni skrev en rad i kommentarerna.
Hur hittade ni hit?
Varför läser ni?
Vad tycker ni om bloggen?


torsdag 16 oktober 2008

Stal en mening från en blogg idag...

...får man göra det?

En av mina huvudkaraktärer har frikyrkobakgrund. Efter en skilsmässa lämnade hon inte bara den unge pastorn hon var gift med utan kyrkan och Gud också.
En orsak till det kraschade äktenskapet var deras barnlöshet. Bland andra.

I en bloggkommentar kom följande reflektion över frikyrkornas sexualisering av äktenskapet;

"Vid ett riktigt lyckat "frikyrkobröllop" känns det som om bruden skall vara oskuld när hon lägger sig i bröllopssängen och gravid när hon stiger upp igen."

Numera klippt och klistrat in i min roman. Ganska omskriven, men ändå. Får man göra så?
Nu har jag i alla fall angett källan.

-------
Om den halvanonyme AT skulle ha invändningar, välkommen att protestera.


onsdag 15 oktober 2008

På gång igen

Efter att ha lidit av en total oförmåga att kunna läsa mitt manus, har jag lyckligtvis kommit igång igen. Jag har läst hela manuset en gång och har nu börjat om, med rödpennan i hand.
Effektivisering och avkortning är några av nyckelorden nu. 
Intrigen behöver en ordentlig genomgång också.

Jag har ändrat slutet, det hade hängt löst länge och när jag fick bekräftelse från två läsare att det mycket väl kunde kapas har jag beslutat att göra just det.
Jag inser också att jag har varit bunden vid längden. Jag gillar långa romaner, men det är klart, då ska de vara bra. Debutanter är sällan förmögna att skriva långa historier.
Jag var redan uppe i 100 000 ord, vilket är i längsta laget.

Efter första genomläsningen insåg jag att jag fortfarande tycker om historien och huvudpersonerna. Jag var lite rädd för att det inte skulle vara så.
Att vara trött på manuset är en helt annan sak, det hör till det normala, har jag förstått.


fredag 3 oktober 2008

Inspiration för framtida bok


Inspirationen lyfter på starka vingar ibland.
Det räcker att se en enda liten bild i en tidning och man uppslag för en ny bok.
Kolla in den här bilden saxad ur Aftonbladet. Den föreställer vicepresidentkandidat Palins dotter med pojkvän. Alltså hon som ska ha barn i december.
Enligt uppgift ska paret gifta sig nästa år.
Andra uppgifter säger att blivande fadern egentligen inte alls känner sig redo att bli far. Kunde han kanske tänkt på innan, men...

Då flyger fantasin iväg, speciellt när man ser hans min. Kanske håller han bara god min ett tag, tills hela kalaset är över. Jag får en sådan där underlig känsla av att allt är fejk. Jag hoppas för allas skull att jag har fel. Jag hoppas att båda är kära och lyckliga och ser fram emot att bli föräldrar.
Jag får sådana hemska vibbar att jag tänker mig att han har mutats. Om du hänger på här och spelar lycklig blivande pappa och make ett tag, så ska vi se till att hjälpa dig att starta det där företaget du alltid har drömt om. Eller nåt sånt.
Fy, vad jag är hemsk.

Det är då jag får en idé till en roman. Det är kanske omöjligt att skriva om en ung man i kölvattnet till en amerikansk politiker, men man kan alltid byta karaktärer. En framstående högerkristen pastor, vars ogifta dotter blir gravid. Eller den högkyrklige kvinnoprästmotståndaren vars son gör sin flickvän gravid. Spä på lite och låt den gravida flickvännen vara prästkandidat.

Jag glömmer ofta sådana här fantasier ganska snabbt, om jag inte skriver upp dem.
Det har jag gjort nu.


torsdag 2 oktober 2008

Skriva om slutet

Jag håller just på och skriver om slutet till min roman. Säger er kanske inte så mycket, men en av de saker två av mina läsare var överens om var att jag skulle kapa slutet. Jag håller med. Slutet var en svans som inte kunde vifta. Den känslan hade jag haft länge, men jag har varit osäker om den var riktig. Det är därför man måste låta andra läsa.

Så nu håller jag på och skriver om det som ska bli det "nya" slutet.

Det känns så fantastiskt bra att komma igång igen. Ångesten verkar vara borta. Allergin mot den utskrivna versionen av manuset har också minskat.

"Det är egentligen så lite som behövs", sade en av mina läsare.
Jo, jag hoppas det.

måndag 22 september 2008

Till bokmässan

Om allt går som planerat ska jag besöka Bokmässan i slutet av veckan.
Jag ska dit för att nätverka, skojar jag, men mest för att få möta gamla bekanta från skrivarkursen i Sevilla, förhoppningsvis träffa några bloggkompisar In Real Life, samt höra vad en av mina försökskaniner tycker om mitt romanmanus. Hon är också på bokmässan, och det mötet ser jag fram emot. Två av mina läsare har jag aldrig mött IRL, vilket egentligen känns lite märkligt.

Dessutom har jag planerat in att gå på flera seminarier. Blir det tid över hoppas jag hinna strosa runt bland alla montrar (det är ju det som är bokmässan egentligen), köpa signerade böcker av Jan Guillou och Jo Nesbö och för övrigt bara andas in böcker.

Om du är där och vill ses för att diskutera debutantens skrivarvedomödor över en kopp kaffe,
maila; monica.olskolk@hotmail.com


söndag 14 september 2008

Snyggt språk ger inte ut några böcker

"Du skriver bra, har flyt, snyggt språk och lyckas skapa en sympatisk rytm i texten", skrev en av mina läsare, som anförtrotts mitt romanmanus.

"Hantverket kan du ju", sade en annan som har läst mina texter.

Allt det där värmer ju när man verkligen funderar på vad det betyder. Jag kan skriva, helt enkelt.

Men gott hantverk eller snyggt språk garanterar inte att ens böcker blir utgivna. Med tanke på hur många kassa böcker, om man ser på den språkliga kvalitéen, som ges ut, så verkar det ju inte ens vara en nödvändighet!

För mig är det dock en nödvändighet, att kunna hantverket.
Tills för mindre än ett år sedan hade jag egentligen ingen uppfattning om jag kunde hantverket eller inte. Jag vågade inte låta någon annan läsa mina texter. Skämdes för mitt skrivande, hur konstigt det än låter. Inte så att jag inte tyckte om mina texter, för det gjorde jag. Men mest handlade det ju om en obetvinglig lust att skriva. Om det var läsvärt visste jag ju inte.
Om nu mina läsare hade sagt att jag inte kunde hantverket, att språket inte var snytt, att det inte flöt... ja, då hade jag ju lagt av för länge sedan. För det kravet har jag i alla fall på mig själv, det ska vara snyggt, och inget annat.

Men som sagt, snyggt hantverk ger inte ut några böcker.
Vad ger ut böcker?
Knäppa idéer?
Udda karaktärer?
Spänning?

Äsch, allt det där stämmer ju.

Det är nu jag blir nervös.
Mitt manus, som jag trodde hade några unika ingredienser, är kanske inte så unikt. Alla andra har skrivit om pedofilbrott, tjejer som fastnat i prostiution, bovar med psykopatiska drag...
och så vidare...
Finns det något unikt kvar? Jo, kanske, jag skriver om en socialsekreterare. Mig veterligen ganska unikt.
En av mina huvudkaraktärer, en polis, känner sig dragen till kristen tro när han bearbetar sina svåra upplevelser. Den där "religiöse polisen" är ganska unik, vad jag har förstått.
Så mycket blir inte kvar.
Undrar om det räcker?

onsdag 3 september 2008

Hur mycket, hur snabbt?

Hur mycket vill du veta om karaktärerna i boken? När boken är slut vill du kanske veta allt, eller?
Men till en början?
Jag har funderat på det den senaste tiden, och kommit fram till att jag inte vill veta allt med en gång, utan vill få lite inblickar, så att intresset väcks. Vad är det som ligger där i bakgrunden och påverkar personen i fråga? Något som tidigare har hänt präglar dagens handlande eller sätt att tackla nya problem. Vad och varför?
Men det måste vara en balans, om man får veta för lite tappar man kanske intresset. Karaktären lockar inte tillräckligt. Är tråkig helt enkelt. Allför alldaglig, allför perfekt.

Jag har kommit på att det är vansinnigt svårt att hitta den balansen när man skriver själv. Och läsarna vill olika. En del vill veta mer, med en gång, andra tycker att det räcker till att börja med.

torsdag 21 augusti 2008

Väntan

Mitt romanmanus är som sagt ute på remiss. I väntan på att mina läsare ska få tummen ur och läsa färdigt, och ge synpunkter, så sitter jag och biter på naglarna.
nyfiken på vad de till slut ska säga. En del har redan gett kommentarer på första halvan av manuset, som jag skickade ut före andra delen. Minst sagt blandade reaktioner. Har gjort mig ganska förvirrad.
Att de verkar ha svårt att få tummen ur och läsa färdigt tar jag givetvis som ett dåligt tecken. Säger en del om min självkänsla.
Men det kan ju givetvis också vara så att de helt enkelt inte har hunnit.
En av läsarna är i alla fall ursäktad, fullt ut. Hon fick en liten pojke i början av augusti. Grattis!

I stället för att bita på naglarna läser jag. Och skriver. Filar lite på två långnoveller som jag faktiskt funderar på att ge ut via Vulkan.se.
Och det av en enda orsak; få in lite pengar för att eventuellt lägga dem på en författarcoach.
Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska gå vidare med mitt manus. Det står helt still. Om inte mina läsare kan få ur sig något vettigt, då ska jag koppla in coaching.
För jag ger mig inte.
Det ska bli en bok.
Någon gång i alla fall.

onsdag 16 juli 2008

Skrivartrötthet

Jag anar att jag inte är ensam, men detta är säkert något som alla skribenter råkar ut för.
Och nej, det är inte första gången för mig heller.

Jag är så trött på mitt skrivarprojekt att jag vill spy. Jag vill inte ens ta i det.
Jag vill slutföra andra delen av utkastet till min roman, men det går bara inte. Det funkar inte, det har stora hål och storyn känns inte trovärdig.
Jag kommer helt enkelt inte vidare.
Jag vet att kanske är det ändå bäst att låta det vara så, skicka ut det till några läsare ändå och förhoppningsvis få tips hur jag ska gå vidare.

fredag 4 juli 2008

Ute på remiss

Mitt manus till Kvarnsten om Halsen är nu ute på remiss. I alla fall första delen. Andra delen har fortfarande en massa hål som jag måste fylla. Varför är det så svårt att avsluta en berättelse?

Jag har skickat manuset till en brokig grupp människor:
Två skrivarkurs kollegor, varav den ena redan har hittat jättemånga småfel och den andra måste skynda sig; det gäller att läsa snabbt innan nedkomst. För jag kan lova henne; när ungen väl har anlänt blir det inget läst...
Övriga brokiga läsare är:
En författare och tillika lärare på Skrivarakademin, en teolog som blev bibliotekarie, en avdankad toppolitiker. Det ni!

Jag spricker av nyfikenhet! Om de återkommer och säger att det här är inget att ha...
då ska jag omedelbart traska ned till arbetsförmedlingen...


tisdag 24 juni 2008

Första utkastet i sikte

Tror jag i alla fall. Det är bra att ha en deadline, annars blir det aldrig färdigt. Detta deadline består i att jag inom ungefär 2 veckor ska ha färdigt ett utkast som går att läsa. Av andra alltså.
Sedan ska några få utvalda anförtros uppdraget att läsa och säga om det håller.
Och nu börjar jag få lite stora skälvan.
Det håller ju inte alls, tänker jag.
Det är bara ett massa dravel, för sentimentalt och egentligen kommer jag inte med något nytt, inget unikt.

Sedan tröstar jag mig med att jag måste i första hand skriva för mig själv. Skriva som jag vill att det ska vara, som jag skulle vilja läsa det. Givetvis är det så att feedback behövs.
Och om ingen är intresserad av att ge ut, då finns ju faktiskt möjligheter att ge ut själv.
För jag har bestämt mig, den här berättelsen ska bli en bok!

Och sedan hoppas jag att jag ska kunna lägga undan den lite, i väntan på respons från läsarna. Så att jag kan ägna mig åt lite annat. Skriva lite annat, läsa mycket. Friska upp hjärnan. Ha semester. För jag jobbar minsann också (säger jag till familjen)!

lördag 21 juni 2008

Jag efterlyser läsare

Av min roman alltså. I alla fall av det som ska bli en roman. Ett första utkast är nästan klart. Nu behöver det testas på försökskaniner.
Jag har en del läsare på gång, med några till skulle vara bra.

Jag ställer en del krav på dig som läsare:

  • Du ska ha tid. Jag skickar inte ut mitt manus och får jag respons i oktober. Nej, jag vill att du ska läsa och reagera före slutet av augusti.
  • Vanliga läsare efterlyses. Alltså, jag vill i första hand veta om storyn fungerar, i andra hand om jag har stavat fel eller gjort andra grammatikfel. Men det är också välkommet att språket analyseras mer på djupet. Vad du känner för.
  • Manuset ska inte läsas av något annan än just du utan mitt tillstånd.
  • Jag skickar först ut början av manuset, tycker du om det och vill läsa mer, skickar jag resten.
  • Skickar ut som PDF.

Jag väljer mina läsare med omsorg. Om många är intresserade är det kanske bra om du motiverar varför du vill läsa.

Det är förbaskat svårt att lägga sitt manus i händerna på någon annan!
På något sätt blottar man sig ändå.
Det är kanske bra att du vet det.

Är du intresserad, maila mig på
monica.olskolk@hotmail.com

tisdag 27 maj 2008

Kämpande med kriminalintrigen

Jag skriver inte en kriminalroman!
Det brukar jag säga till mig själv med jämna mellanrum.
Jag skriver en roman med en kriminalintrig.
Och just nu kämpar jag som mest med den intrigen. Jag får inte riktigt ihop det. Vad som händer Jesper där i ett kritiskt skede på jobbet får konsekvenser senare i berättelsen (och det har har jag inget som helst problem att skriva om!).

Sedan funderar jag på något jag läste om i en intervju på Mackans blogg:

"A great many new writers become very attached to the first novel they finish writing, or the first book they write that has great personal meaning for them, and that attachment convinces them that it must be published. They will stall out their growth as writers while submitting, revising and rewriting this book for years.
However important that “book of your heart” is to you, at some point you have to move on and write the next book because if you don’t, you’ll never improve as a writer. Also, to be candid, the majority of first books and books-of-the-heart that I’ve critiqued for other writers aren’t written at a professional level, not matter how many times they edit, revise and rewrite it."


Jag tycker mycket är klokt av det Lynn Viehl säger. Själv blir jag alldeles för känslomässigt bunden till mina alster. Just nu så mycket att jag har svårt att tro att en helt annan berättelse någonsin skulle kunna poppa upp i min huvud igen. (nåja, jag har två i skrivbordslådan, så helt tomt är det inte).
Den första koftan man stickar blir vanligtvis inte så bra, liksom.
Ändå känner jag mig mer avslappnad med denna bok, om jag blir nöjd med den, så ska det bli en bok, om jag så ska ge ut den själv (men med lite extra coachinghjälp i så fall...).

Men samtidigt måste man väl känna med sitt alster, eller hur?
Vad tycker ni?

Åke Sandahls bok kommer snart!

















Den förste av mina skrivarkurskollegor i Sevilla har kommit ut med en bok. Nu var ju Åke Sandahls bok egentligen färdig innan kursen började, så det räknas liksom inte riktigt. Men det är enormt kul ändå, och jag ska passa på att göra reklam. Det är kul att göra bokreklam när man känner författaren.

Åke har ett nytt projekt på gång, det vet vi som var med på kursen.

Vi vet också på vilket underfundigt, målande och humoristiskt sätt han skriver.Med vetskap om hur Åke skriver är jag mycket nyfiken.

Kungsholmens Chopin går att förbeställa på ALF bokförlag. I bokhandeln kan man hitta den i slutet av augusti.

fredag 16 maj 2008

Ännu vecka har gått...

...och jag har inte skrivit en rad. I alla fall inte rad på det avsnitt jag borde ägna mig åt.
Det snurrar för mycket runtomkring mig nu. Jag ligger efter. Men det är klart, jag ska inte klaga, jag har ägnat mig åt saker som är ganska trevliga.
Legat vid utomhusbadet med ungarna, planerat i trädgården, firat födelsedag. Läst lite Kerstin Ekman (vid badet). Nu har det blivit dåligt väder, och jag har en ursäkt att sitta inne. Och har en ursäkt att ta hand om strykningen.

Nu måste jag komma igång. Jag måste klara av det i berättelsen jag tycker är svårast, nämligen spänningsmomentet där i mitten.

fredag 9 maj 2008

Barnlöshet

Att skriva en bok är som att föda barn har någon sagt, tror jag.
Men jag undrar om det är sant. Det har nog snarare med barnlöshet att göra.
Att skriva en bok är som att kämpa mot barnlöshet.

"Jaha, det blev inget denna gången heller... "

I alla fall om man är debutant. Depp, depp...

Oroa er inte! Jag har inte gett upp ännu! Först måste jag ju skriva färdigt. Få till ungen, liksom...
Men det är klart, det blir inga barn om man vänsterprasslar. I alla fall inte med rätt karl.
Jag har svårt att hålla mig ifrån mina andra älsklingar, bloggeriet är den värste, och käraste, älskaren. Men jag känner en plikt inför de få, men trogna läsare jag har, lite vill jag ju skriva och debatterna. Även på andra bloggar.

Barnlöshet är ett tema i min roman. Ett underliggande tema som präglar hela berättelsen. Det kan jag ju säga utan att avslöja för mycket, den som vill kan läsa om Karins bakgrund på min skrivarblogg.

Personligen har jag ingen erfarenhet av barnlöshet. Hade ruskigt lätt att bli med barn faktiskt.
Så det är en utmaning att skriva om en karaktär som bär på en sorg över att hon inte har fått några barn.

torsdag 8 maj 2008

Rob Bell hjälper mig att djupdyka in i mina karaktärer

Rob Bells förra bok Velvet Elvis, fick igång mig ordentligt när jag höll på med En av Guds bättre människor.
Nu gör han det igen, genom sin bok Sex God. Mer om den i en bokrecension på min vanliga blogg.
Varför har en så kallad kristen uppbyggelsebok inflytande över mitt skrivande?
Jo, just den här boken skriver mycket om sexualitet och den plats den har i våra liv.

Om att vara en sexuell människa utan att ha sex (samlag).
Om att bara ha sex (samlag) utan att egentligen vara naken och utlämnad åt den andre.
Om att inte respektera det i en annan människa som har att göra med att vi är skapta till Guds avbild. Däri hittar vi givetvis allt det onda, inklusive sexuella övergrepp.

Knyt i hop allt och någonstans där hittar ni Kvarnsten om Halsen.

Jesper har en uppdrag, en mission. Att sätta sexualförbrytare inom lås och bom. Skydda medmänniskan, speciellt de svaga, speciellt barnen.
Karin har också en mission. Att upprätta det brutna, och brustna, på nytt. Ofta får hon ta hand om dem som fallit offer för de som Jesper vill bura in.
På Rob Bells språk skulle man kanske säga att de omsätter sin sexuella energi att att göra allt detta. Inte så att de väljer celibatet och ger klosterlöfte, men de ägnar i alla fall en stor portion av sina liv åt sitt jobb. Så stor att det har kraschat äktenskap (Jesper) och drivit dem båda, oberoende av varandra, till gränsen för utbrändhet och utmattning.

När Jesper förälskar sig är det närmast en andlig uppenbarelse, vid sidan av det sinnliga. Han har inga problem att erbjuda sitt hjärta (som är ett av Bells teman, att erbjuda sitt hjärta, sin kärlek, med risken att den andre säger: nej, jag vill inte ha det).
När Karin förälskar sig kryper ångesten närmare, en ångest som hon inte bemästrar. Hon har erbjudit sitt hjärta förut, och misslyckats, vilket gör henne tveksam till att göra det igen.
Båda är slitna och sårbara när de möts, vilket gör dem öppna både för förälskelsen och det som kommer efteråt, det som får stå för det mörka i berättelsen.

Nu borde jag nog sluta, annars avslöjar jag för mycket.

söndag 20 april 2008

Att skapa karaktärer - tävla med Gud

I skrivargurun Sol Steins Solutions for Writers finns ett kapitel som kallas Competing with God.

Jo, ibland kan det kännas lite så, när man skapar karaktärer för sin berättelse, så har man ju allt i sin hand. Leker Gud.
Skillnaden är kanske att Gud kan tillåtas ha lite mer fantasi. Som skapare av en karaktär i en roman är man lite mer begränsad, i alla fall om man vill ha en chans att bli utgiven.
Stein säger:
"Let´s face it, readers aren´t interested in whimps."

Vidare säger han att läsarna vill ha karaktärer som:
"want something, want it badly, and want it now."

Så det är lite vad jag sitter och tuggar på just nu. Alltså huvudpersoner som ska vara någon som vill något, och inte är en tönt.
Samtidigt läser jag en intresserant artikelserie i SvD om förhörsteknik. Matnyttigt för karaktärsskapandet. Jag föreställer mig ju redan Jesper, kriminalkommissarien, som en förhörsledare utöver det vanliga.
Och vad kännetecknar en bra förhörsledare?
  • Mycket hög social kompetens
  • Tycker om människor
  • Har tålamod
  • Enormt fokuserad
  • Påläst
  • Sanningssökare

Och allt faller på plats. Jag har Jesper som i en liten ask. Eller?
Karin, socialsekreteraren, och berättelsens andra pol, blir allt svårare att karaktärisera.
Vad vill hon? Hur mycket vill hon det? Och frågan är; vill hon det nu, eller ger hon upp på halva vägen?

torsdag 17 april 2008

Välja namn till sina karaktärer

Det kan vara nog så knepigt. Ofta kör jag först med bokstavskombinationer. AA, KK, JJ, för att ha extremt liten fantasi. Att JJ blev Jesper Jernstedt har ni redan listat ut. KK blev Karin med efternamnet Karlsten, men eftersom det blev två huvudpersoner med samma begynnelsebokstav på förnamn och efternamn, samt att Karlsten är en vass bloggare/journalist på tidningen Dagen, så lade jag ned det.
Det fick bli Karin Stenström. Och vad händer? Kolla in min vanliga blogg. Jag får nog hitta en nytt efternamn till min socialsekreterare...

onsdag 16 april 2008

Inbjudan till Deckarnovell 08

Bokförlaget Axplock planerar att ge ut en antologi deckarnoveller. Inbjudan till att skriva deckarnovell är öppen för alla och mer detaljer hittar ni här.

Så jag säger som AC Collin, ena hälften av Skrivarkalendern, jag vänsterprasslar lite just nu. Det finns inget som får igång inspirationen som en utmaning. Det var ju därför jag skickade in till Skrivarkalenderns tävling i vintras.

Jag hoppas Jesper och hans Karin inte blir alltför svartsjuka. Det är ett övergående prassel, första omgången manus vill Axplock ha in före 30 april och då hade jag tänkt ha en novell klar. Får se om jag hinner.

måndag 7 april 2008

Research...

...heter det med ett fint, ickesvenskt, ord.
Måste jag ta tag i för att kunna slipa detaljerna. Tänkte först att jag borde läsa nya Sociallagarna. Det har kommit minst en ny version sedan jag gick på Sopis. Puu! Skulle min huvudperson börja rabbla lagar ur SoL som en pastor rabblar verser ur Bibeln, nej, jag tror inte det. Men det är kanske vettigt att fräscha upp socionomminnet.
Men eftersom jag har bytt från första person (ur Karins, socionomens perspektiv) till tredje person (inkluderar därmed Jesper, kriminalpolisen) så måste jag ju ta reda på mer om vad han egentligen sysslar med. Inte alldeles enkelt.
Internet visar sig åter vara en guldgruva. Rädda Barnen har mycket om sexuella övergrepp, barnpornografi och trafficking.
Hemsk läsning, men jag måste fördjupa mig. Lär fastna ett tag.

Har någon tips om vad som är läsvärt, kommentera!
----

Veckoplanering: (Mest för mig själv, så att jag vet vad jag lovar mig själv. Denna bokskrivardagbok är just en dagbok. Som andra råkar få läsa.)
  • Läsa Rädda Barnens skrift om Barnpornografi på Internet
  • Städa minstingens rum (ordentligt!) och måla elementet i samma rum (ser inte fram emot det, men vet att arbete med händerna kan få hjärnan igång)
  • Skriva om minst tre kapitel av Kvarnsten om Halsen
  • Blogga högst en timme per dag

onsdag 2 april 2008

Sjukt...

...och det blir inte mycket skrivet.
Förkylning, hosta och dundrande huvudvärk är ingen bra kombination. Resultatet blev för mig, som alltid, kraftigt illamående och sängliggande.
Tur att de två äldsta barnen är relativt självgående, och nummer tre togs om hand av vänner.
Och allt detta när bättre hälften och jag har planerat fira denna dag på en tapasbar i Gouda (jo, det finns faktiskt sådant i vår lilla stad). Fira, alltså det är vår bröllopsdag.

Har långsamt återhämtat mig efter det hemska morgonen genom att se på U2 18 videos på DVD. Märkligt hur denna irländska företeelse kan få mig på bättre humör.
Och sedan började jag fundera på hur mycket samma företeelse har inspirerat mig. Har en hel roman i skrivbordslådan, som egentligen är inspirerad av Sometimes you can´t make it on your own.
Om en mans komplicerade förhållande till sin pappa. Jaha, den har vi hört förut, säger ni.
Men trots migrän är jag fortfarande hög efter Sevilla och säger till mig själv, en dag ska också detta bli en bok, om jag så ska ge ut den själv!
Och jag lipar fortfarande när jag ser single take versionen av videon till ovan nämnda låt, den när Bonos röst bryts när han sjunger om sin pappa, gående på en gata i Dublin. Skit, vad jag är blödig.
Kan dock inte komma på om Kvarnsten om halsen har någon "egen" U2-låt.

Tröstande var också bokpaketet som damp ned från Amazon. Inklusive två böcker om skrivande, Sol Steins Solutions for Writers (rekommenderad av Ann Ljungberg) och Stephen Kings On Writing (rekommenderad av Mackan, som säger att man ska läsa den även om man inte läser Stephen Kings vanliga romaner).

Dessutom ger Hasse-Olle nya hintar av vad han förväntar sig av sina Sevilla-elever. Men kanske är boken han refererar till så dålig att det inte är så svårt att prestera bättre, vad vet jag!

Och så minns jag, att det var faktiskt en envis bronkit, som sänkte mig under några veckor sommaren 2005, som fick mig att börja skriva igen efter ett mycket långt uppehåll. Jag låg och tyckte synd om mig själv, tittade på smöriga filmer, lyssnade på U2, antagligen, och plötsligt hade jag frågat mig själv; vad håller du på med egentligen?

Några dagar senare, halvsjuk med tre timmar att fördriva med tre barn på Schiphol Airport för vidare transport till Landvetter, fick jag fram ett anteckningsblock (tur att jag hade lyckats trycka ned ett i handbagaget!) och jag började skriva. Sedan skrev jag för hand i samma block under flera veckor, jag hade nämligen ingen bärbar dator med mig i sommarstugan.
Och på den vägen är det.

torsdag 27 mars 2008

Disciplin, Monica, disciplin!

... eller jag blir aldrig färdig. Och tänker jag i första hand inte på skrivandet. Utan allt annat. Runtomkring.
Det blir aldrig färdigt.

Att få struktur på skrivandet kan vara extra svårt när man inte jobbar, fick jag reda på att min författarcoach Ann under Sevillakursen. Det blir lätt ännu mer ostrukturerat när man bara är hemma.

För min del känns det som om huset aldrig blir färdigt. Den där lådorna som ska skruvas ihop till sonens rum. Arbetsrummet ska röjas upp. Några gardiner som ska sys. Och elementet och listerna som ska målas. Stryktvätten tycks ha samma omfång varje vecka, men det kanske beror på att familjen använder kläder, som måste tvättas, som måste strykas...


Jag klagade och sade att om jag hade jobbat så hade jag haft en ursäkt till att det aldrig blev färdigt.
Men nu har jag ingen ursäkt, jag är ju hemma, jag borde hinna...

Men aspirerande författare som jobbar också, måste ju ha samma problem? Värre, antagligen.

Skylla ifrån mig, jo, jag kan göra det också. Min familj, till exempel, är bortskämd. Jag vet, mitt fel, men jag har ju alltid varit hemma.
Och inte tror man väl att maken och barnen skulle få för sig att hjälpa till mer hemma bara för att makan/mamman har fått för sig att hon ska skriva en bok.
Det borde ju finnas tid för det också, så att säga...

Men samtidigt som jag går och retar på att jag aldrig blir färdig, listan som anger vad som måste göras blir aldrig kortare, så känner jag att inspirationen springer bort från mig och den går inte att fånga.
Det känns som jag måste vänta på nästa tåg.

tisdag 18 mars 2008

Det sista ska bli först...

...eller var det tvärtom?
Jag har i alla fall börjat skriva sista kapitlet. Innan de andra är färdigskrivna. Är det konstigt att göra så?
Men nu känns det i alla fall som om jag vet hur det ska sluta.

Och sedan är det här med tredje person-perspektivet en riktig djupdykning. Speciellt efter det att jag har skrivit drygt 200 sidor redan, i första person.
Spännande, men inte alldeles enkelt. Det fungerar inte att bara byta ut jag mot hon. Det fungerar inte alls.

måndag 17 mars 2008

Sevilla boost!

När jag och Cecilia sprang runt sista kvällen i Sevilla och letade souvenirer till nära och kära, så konstaterade vi att om det blir något av vårt skrivande, så kommer alltid Sevilla vara något som väcker ljuva minnen! Det var där det lossnade, liksom!

En tuff, men underbar skrivarvecka, som var som en enda lång bekräftelse. Vad som kanske är skönast är att våga säga till vänner och bekanta; Så nu ska jag skriva en bok! Förut vågade jag inte berätta att jag hade en skrivardröm. Jag var nog rädd att bli stämpad som någon-som-tror-att-hon-är-något.
Slutsats (fick bankas i mig ganska hårt av bla. Ann Ljungberg):

  • Jag kan skriva
  • Jag har en bra idé
  • Jag har skapat intressanta karaktärer
  • Jag måste skriva färdigt min bok

Ett jätteinjektion självförtroende.
Det var också kul att få lite koll på vad jag var extra bra på. Inre beskrivningar, kanske främst, dialogerna fungerar ganska bra också.

Nu har jag satt mig med en plan i huvudet:

  • Skriv om i tredje person (med största sannolikhet kommer jag att göra det, just nu känns det som i romanen har fått nytt liv pga. detta)
  • Skriv färdigt innan hösten
  • Låt Hans-Olov och kanske även Ann (om hon hinner) läsa
  • Skicka in till förlag
  • Får jag inte napp, så ger jag ut den själv! (Med Ann som korrläsare, antagligen)

Nu måste jag börja skriva också...

söndag 20 januari 2008

In på ett annat spår

Mina bokskrivarambitioner rullar för en tid framåt in på ett annat spår.
Hjärtevännen sedan nästan 2 år tillbaka, En av Guds bättre människor, får stiga åt sidan, inte för evigt hoppas jag, för att mitt nya projekt pockar på uppmärksamhet.
En kvarnsten om halsen är arbetsnamnet och jag har jobbat parallellt med denna berättelse en tid, ungefär ett år.

Orsaken till spårbytet är min vinst, en skrivarkurs i Sevilla, som jag vann genom Skrivarkalendern. Tävlingen gick ut på att beskriva sitt skrivarprojekt och jag insåg givetvis att det inte var någon idé att beskriva något som egentligen var klart. Nej, bättre var att plocka fram något som var halvfärdigt, och inte helgjutet, något som fortfarande var formbart, helt enkelt.

För de nyfikna; huvudkaraktären har jag skrivit om lite förut.

Här återger jag lite av mitt tävlingsbidrag:

"Under ett antal år har jag haft några skrivarprojekt på gång. Eftersom jag
har en bakgrund inom kyrkan har flera av dem handlat om präster och troende i
allmänhet. Det är lätt att skriva om något man känner till.

Men under en längre tid har jag länge haft en idé om att skriva en roman med en socialsekreterare som huvudperson. Orsakerna är flera. Jag är själv socionom och det är ju som sagt lättare att skriva om något man känner till. En annan orsak är att jag inte har kunnat komma på en enda roman med ett positivt porträtt av en socionom. Det flesta yrkeskategorier finns representerade inom litteraturen, men det är tunnsått med socionomer. Jag har alltid funderat på varför. För det är ju ändå så att denna yrkesgrupp ändå kommer i kontakt med så mycket som skulle kunna ge upphov till väldigt bra berättelser. Det saknas absolut inte dramatik inom socialtjänsten, också om den beskrivs genom en socionoms ögon.
Varför har ingen kommit på det? Socionomer är i allmänhetens ögon nästan alltid en person som antingen gör för mycket, eller för lite. Ofta beskrivs de om närmast onda människor i romaner, om de förekommer i romaner, och i verkligheten. Medieuppmärksamheten under senare tid runt ett antal fall, har nästan helt uteslutande koncentrerat sig på ”varför gjorde socialtjänsten ingenting?”. Eller så har reaktionen varit tvärtemot ”socialtjänsten gjorde för mycket”.
Den erfarenhet som jag har, av hängivna yrkespersoner, som älskar sitt jobb och kämpar för att hjälpa sina klienter till ett bättre liv, nästan likt missionärer i ett fjärran land i tredje världen, som vill ge fattiga en mer meningsfull tillvaro, är något som nästan aldrig uppmärksammas. De är anonyma tjänstemän som trälar vidare utan att någon ser dem eller uppskattar dem. Inte sällan känner socionomer närmast en kallelse till sitt jobb. Och de som inte känner sig kallade, eller inte är tillräckligt hårdhudade, rensar bort sig själva, oftast redan som studenter på socialhögskolan. Andra rensas bort senare i karriären eller drabbas av utbränning.
Nej, jag kunde inte hitta något vettigt skrivet om min yrkesgrupp.
Det var tills jag läste Drama City av George Pelecanos, som har en frivårdsinspektör som en av huvudkaraktärerna.
Visserligen en kvinna med examen i kriminologi och inte socialt arbete, men i Sverige skulle det ha varit en socionom på ett sådant jobb. Det fick mig att bestämma för att börja skriva. Och jag började leta efter en berättelse och efter karaktärer.

Karaktären Karin växte fram och hon blev en medelålders socialsekreterare, med rötterna i 68–vågen genom sin pappa, den
kände VPK–aren och lokalpolitikern, och med ett ivrigt kyrklig engagemang som ung, två ingredienser som jag upplevde var, och kanske fortfarande är, ganska starka inom socionomkåren. Studenterna och yrkespersonerna är ofta antingen ganska röda till sin politiska uppfattning eller religiös tro präglar deras livsåskådning. Inte så sällan ser man en kombination av båda. Men när berättelsen äger rum har Karin inte så mycket kvar av det röda och den kristna tron har hon lämnat bakom sig. Det enda som hon har kvar är en närmast passionerad kärlek till sitt jobb. Att utbränningssymtomen är tydliga hos henne är något som hon inte lägger märke till, eller väljer att inte lägga märke till.

Jag har egentligen inte planerat att skriva en spänningsroman, i alla fall inte en deckare. Jag tycker fortfarande inte att det är en spänningsroman, i alla fall inte en ”äkta” sådan, men romanen har definitivt ett par spänningsmoment. De kommer dock mer i mitten av romanen, inte i slutet.
Berättelsen innehåller inte ett mord som ska lösas, snarare koncentrerar den sig på Karins och Jespers relation och hur de hanterar de trauman som drabbar dem. Ytterligare något som jag definitivt diskvalificerar romanen som spänningsroman är huvudpersonernas brottning med religiös tro, jag kan inte se det som en reell ingrediens i en ”äkta” spänningsroman. Möjligtvis som krydda, om man till exempel tittar på Åsa Larssons böcker, men inte som ”aktiv” ingrediens.

Från början ville jag helt enkelt skriva om ett socialkontor, om relationer till klienter, kollegor och chefer. Ganska snart såg jag dock att berättelsen behövde tillspetsas och att den tillspetsningen kom genom relationen till kriminalpolisen Jesper och hans inte helt okomplicerade jobb."

måndag 7 januari 2008

Vild ny idé

Fick en vild idé under helgen.

Det här med print on demand, Vulkan.se, har kittlat mitt sinne ett tag. Att skicka in en hel roman tycker jag är att ta i.
Däremot skulle jag kunna tänka mig att skicka in en novellsamling. Två längre noveller har jag ju redan klara. En tredje längre berättelse skulle jag kunna realisera, tror jag.

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...