"Hantverket kan du ju", sade en annan som har läst mina texter.
Allt det där värmer ju när man verkligen funderar på vad det betyder. Jag kan skriva, helt enkelt.
Men gott hantverk eller snyggt språk garanterar inte att ens böcker blir utgivna. Med tanke på hur många kassa böcker, om man ser på den språkliga kvalitéen, som ges ut, så verkar det ju inte ens vara en nödvändighet!
För mig är det dock en nödvändighet, att kunna hantverket.
Tills för mindre än ett år sedan hade jag egentligen ingen uppfattning om jag kunde hantverket eller inte. Jag vågade inte låta någon annan läsa mina texter. Skämdes för mitt skrivande, hur konstigt det än låter. Inte så att jag inte tyckte om mina texter, för det gjorde jag. Men mest handlade det ju om en obetvinglig lust att skriva. Om det var läsvärt visste jag ju inte.
Om nu mina läsare hade sagt att jag inte kunde hantverket, att språket inte var snytt, att det inte flöt... ja, då hade jag ju lagt av för länge sedan. För det kravet har jag i alla fall på mig själv, det ska vara snyggt, och inget annat.
Men som sagt, snyggt hantverk ger inte ut några böcker.
Vad ger ut böcker?
Knäppa idéer?
Udda karaktärer?
Spänning?
Äsch, allt det där stämmer ju.
Det är nu jag blir nervös.
Mitt manus, som jag trodde hade några unika ingredienser, är kanske inte så unikt. Alla andra har skrivit om pedofilbrott, tjejer som fastnat i prostiution, bovar med psykopatiska drag...
och så vidare...
Finns det något unikt kvar? Jo, kanske, jag skriver om en socialsekreterare. Mig veterligen ganska unikt.
En av mina huvudkaraktärer, en polis, känner sig dragen till kristen tro när han bearbetar sina svåra upplevelser. Den där "religiöse polisen" är ganska unik, vad jag har förstått.
Så mycket blir inte kvar.
Undrar om det räcker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar