Trodde aldrig jag skulle skriva något här igen. Trodde knappt jag skulle börja skriva igen. Men ungefär samtidigt som kurslitteraturen sa att jag skulle läsa Kafka och Joyce, så pockade mitt gamla favoritmanus på uppmärksamhet igen.
Jag tror att jag har varje kapitel, varje scen i huvudet. Ett icke nedskrivet synopsis som jag kan utantill. Så egentligen är det vara att skriva ned scen efter scen.
Det har jag börjat göra nu. Och inte i ordning, utan jag börjar med den scen som talar om för mig att den ska skrivas först.
Det har hänt en massa saker som den senaste tiden som gjort att berättelsen fått liv igen. Flyktingsituationen i Europa, en bekants plötsliga självmord, bland annat.
Så nu står han väldigt levande för mig igen. Henrik, den nyprästvigde unge mannen, han är både högkyrklig och kvinnoprästmotståndare, som biskopen beslutar att placera i en rätt så besvärlig göteborgsförort för att han ska "slipas lite i kanterna". Bara det att slipningen blir rätt så plågsam.
Det är slutet av 1980-talet, kvinnoprästmotståndet sjunger på sista versen, gryende rasism ses i förorterna i samband med att antalet flyktingar ökar, Henrik förälskar sig i en flicka som egentligen tillhör en annan. Och dessutom kämpar hon med en kallelse att bli... just det; präst.
Mitt nya (nygamla) manus i korthet.
fredag 4 september 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
NaNoWriMo Dag 9
Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...
-
... och blir förhoppningsvis lite mer hårdhudad till nästa gång. Jag erkänner låååångsamt för mig själv att det troligtvis är över för den...
-
För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till ...
-
Debutantbloggen har stått för ett par bra inlägg om refuseringar som jag har läst och känt igen mig i. Och jag grubblar faktiskt fortfaran...