torsdag 31 december 2009

Gott Nytt skrivarår 2010!

Bohuslän är smällkallt och alldeles vitt. -14 och temperaturen sjunker fortfarande.

Kalkonen ska in i ugnen och ungarna vill börja fyra av fyrverkerierna så fort det blir mörkt, de kan inte vänta tills det blir midnatt.

Själv ser jag tillbaka på mitt skrivardecennium 00.
Jag lovade mig själv när jag återupptog mitt skrivande 2005 att jag skulle ge ut en bok innan jag fyllde 40. Det var ambitiöst i överkant och antagligen mer ett uttryck för någon slags annalkande fyrtioårskris än ett realistiskt mål.

Jag har fortfarande som mål att bli utgiven, även om jag numera hellre formulerar det så här:

Jag har som mål att bli läst.

Jag har inte som mål att bli utgiven, tjäna pengar och få bra recensioner. Glöm det. Alla tre är så gott som omöjliga att uppnå.

10-talet kommer att bidra med många utmaningar, men också många möjligheter. Speciellt inom det tekniska området kommer mycket att hända, tex med läsplattor och ebok-utgivning.

Gott nytt skrivarår och skrivardecennium till er alla!
---------------------------------------------

lördag 26 december 2009

Summering av skrivaråret 2009

1. Jag skrev klart mitt romanmanus Kvarnsten om Halsen.
2. Jag skickade in det till sju förlag.
3. Fick fyra svar, alla refuseringar i standardformat (dvs manuset har inte blivit läst)
4. De övriga har inte svarat, däribland det förlag som jag helst skulle vilja bli antagen av och det efter sju månader.
5. Har varit i kontakt med fyra-fem andra, mindre, förlag, men det har alla manusstopp och/eller vill inte ge ut debutanter.

Kommentar till ovanstående:
Jag är väldigt stolt över att jag lyckades slutföra ett romanmanus. Det går an att skriva när andan faller på och inspirationen flödar, men jag har den digitala skrivbordslådan fylld med påbörjade, dock aldrig avslutade, manus, och det kommer man ingenstans med.
Det är förbaskat slitsamt att revidera manus, skriva om och dessutom är det svårt att bestämma sig för när manus är färdigt.
Det var mycket lärorikt och jag har fått oerhörd respekt för etablerade författare som gör detta om och om igen. Rutin, jag vet, men ändå.

Med tanke på allt slit, som jag visserligen trivdes med, så är de övriga punkterna givetvis ett stort bakslag.

Så summeringen av skrivaråret 2009 är att det har varit väldigt negativt, i alla fall i jämförelse med 2008. Trots att jag tyckte om att jobba med manuset under början av detta år.

Inför 2010:


1. Ska försöka ge mitt skrivande mun-mot-mun-metoden, bland annat genom att åka på en skrivarkurs i London, i Ann Ljungbergs regi.
2. Funderar på att låta mitt manus få genomgå lektörs/korrläsning, för att sedan se om det går att ge ut det i egen regi, men bara som e-bok. Går det överhuvudtaget?
3. Ska försöka läsa mer böcker.
4. Ska sluta ta mitt skrivande på blodigt allvar.
5. Ska strunta i att försöka bli antagen av förlag.

lördag 19 december 2009

Bokskrivardagbok önskar God Jul


Hoppas att denna bloggs läsare får en bra jul. Ta hand om nära och kära och även de ni inte känner så väl.

Vi sätter oss i morgon i bilen för att resa till Sverige. Hoppas att vargavintern som drabbat kontinenten inte kommer att sätta alltför många käppar i hjulet för vår resa.


Vi hörs nog innan nyår.
------------------------

söndag 13 december 2009

Det våras inte för debutanterna

Det här jag ju varit inne på tidigare.
Jag valde sämsta möjliga tid att försöka debutera.

Artikel i Sydsvenskan.

---

onsdag 2 december 2009

Bloggpaus över advent och jul

Helt tyst kommer det kanske inte att vara, men jag kommer nog inte att skriva så mycket här.
December är som alltid en hektisk tid och skrivandet ligger nere.
Dessutom har jag drabbats av en "musskuldra" eller vad det nu heter, det vill säga, jag har suttit vid datorn lite för mycket och det onda i nacken och skuldran ger inte med sig. Typiskt redigerarfenomen, när man sitter mest med musen och inte med tangentbordet. Förra gången jag hade det i april-maj så botade jag det med att gå till gymmet, men denna gång är det mer efterhängset. Minsta sittning vid datorn är påfrestande.
Det är bättre att baka och putsa fönster.

Jag hoppas att jag ska ha tid att skriva under jullovet och att även inspirationen kommer. I mars ska jag på skrivarkurs med mitt nya skrivarprojekt. Det är bra att ha en morot.

Jag bloggar som vanligt på min vanliga blogg, All I Want.

måndag 30 november 2009

Från en fiskdamm till en annan...

... bara med lite större fiskar.

Lite grovhugget, men ungefär så beskriver Emma Ångström sin debut. Man kommer över en tröskel (att bli antagen), bara för att inse att det kommer fler trösklar. Som är nästan lika höga. Allt ordnar sig inte därför att ens manus blir antaget.

Jag tillhör nog de där som tror att "bara man blir antagen...". Försöker med jämna mellanrum tänka på det där som Emma skriver om. Men det är inte bra för skrivarglädjen.

Jag vill inte bli antagen, jag vill bli läst. Jag vill dela med mig, vill att andra ska få ta del av mina berättelser.Det är mitt mål. Och att fortsätta skriva med skrivarglädjen i behåll, förstås. Får se om jag lyckas med båda.

----------------------------------------------

söndag 29 november 2009

Mini Laptop något att ha?

Sitter här och funderar på att bli med netbook. Eller mini laptop, eller vad de nu kallas. Kärt barn. Eller?

Min gamla trogna Toshiba börjar ge med sig. För det första är den omänskligt tung. För det andra... RAM minnet krånglar. Men det är ju sådant som går att fixa för inte alltför mycket pengar. Annars har den egentligen aldrig krånglat, är bara lite långsam. Och Harman/Kardon högtalarna är super!
Jag blir alltid lite emotionellt bunden till dator som varit trogna. Får tårar i ögonen av nostalgi när jag tänker på min allra första dator, en Macintosh Classic. Whao, vilken upplevelse. Och då skrev jag vara på den, Internet fanns inte ens.

Men, men... nostalgi eller inte, Toshiban börjar bli gammal. Den kommer antagligen att hänga med ett tag till, som andra dator, (bra att ha nu när ungarna använder dator mer och mer och slåss om den stationära).

Jag drömmer om en sådan där liten netbook, tio-elva tum, 1kg lätt. Lätt att stoppa i väskan, ha med på resa, i sängen, ute i trädgården, på stranden, på caféet....

Är det någon som har en sådan och har något att säga om den. Vilket märke är bäst? Vad måste man tänka på?


fredag 27 november 2009

Digitala hjälpmedel för skrivandet

Det finns många digitala software därute som kan hjälpa en i ens skrivande.
Storybook var ett jag provade ett tag.
Men nu har jag upptäckt att gamla vanliga OneNote från Microsoft Office fungerar bäst för mig.
I alla fall om man vill planera kapitel för kapitel (scen för scen borde gå bra också).

Jag gillar att man kan skriva var man vill, att man kan använda "överstrykningpenna" eller andra pennor för att stryka under och ringa in. Som ett vanligt kladdblock.
Det är praktiskt att man också kan lägga in "subpages", så att man kan notera något man inte vill glömma.

Fast ibland är trots allt den hederliga analoga anteckningboken fortfarande bäst.

Vad använder ni?
------------------------------------------------

tisdag 24 november 2009

Nu borde jag nog komma igång och skriva lite...

Det ligger något i det där med att man ska helst skriva något varje dag.

Sedan jag fick idén att skicka in mitt gamla manus till ytterligare förlag (efter en varsam revidering) har jag inte skrivit en rad på mitt "nya manus". Det känns lite som om jag har "glömt" bort det.

Nu måste jag komma igång igen. Man annat och andra sliter och drar i mig. Det finns alltid något att göra, speciellt när det lackar mot jul.

-----

En annan sak som jag har upptäckt de senaste dagarna är att så många mindre förlag just nu inte är intresserade av nya manus. De dåliga tiderna antagligen. Himla otur, när man har kämpat i nästan två år med ett manus och så blir det lågkonjunktur.
Andra förlag är "överhopade" av manus och har inte tid. (Mer än tidigare? En massa arbetslösa som ägnar sig åt att skriva en bok?)

Ett svar jag fick lät ungefär så här: "Vi ger bara ut 5-6 nya böcker 2010 och de är redan inbokade."
Inbokade?
Ska man också boka en tid som de läser ens manus? Ska man maila först och fråga NÄR de har tid att läsa ens manus? Om man är snäll och väntar ett halvår kommer de då att ha tid och möjlighet? Under tiden har väl alla andra som struntat i deras uppmaning skickat in sina manus och man hamnar sist i "kön" i alla fall.

Har något annan råkat ut för något sådant här? Vad gör man? Väntar?

Författarens största dygd?
Talang?
Fantasi?
Tolerans mot ensamhet?
Bra sittfläsk?

Nej.
Tålamod.

------------------------------------------------

måndag 23 november 2009

Elefantkurvan som ebok

Jag har ägnat mig att leka lite med ett nytt program, Feedbook, där man jag lägga upp sina alster gratis, i eboksformat. Alltså läsbart på tex läsplatta, med Mobipocket eller Adobe Digital Editions.

Här kan ni läsa min gamla långnovell Elefantkurvan. När jag testade gick det inte att lägga bokmärke på Adobe Digital Editions, vilket är irriterande, men på Mobipocket går det bra.

Allt är gratis, både att lägga upp sin bok och ladda ned den.


Tipstack: Johanna Wistrand

--

torsdag 12 november 2009

Korrläser och reviderar

Sitter med mitt manus igen. Det är väl duktigt av mig. Att jag överhuvudtaget lyckas titta i det är ett mirakel.

Jag korrläser en sista gång och reviderar varsamt. Lovar att det blir absolut sista gången.
Det är så våldsamt tråkigt även om det är uppmuntrande att känna att jag fortfarande tycker om historien.


--

söndag 8 november 2009

Sympati värmer

Uppmuntrande ord i höstrusket värmer ordentligt!
Jag är rörd över all den sympati och all uppmuntran som mitt inlägg Man lär sig av motgångarna genererade, mycket tack vare ett inlägg på skrivarcoachen Johanna Wistrands blogg.
För tredje dagen i rad har jag mer läsare på denna lilla pytteblogg än min gamla vanliga.

Många känner igen sig och så gott som alla säger samma sak: Ge inte upp skrivandet!

Jag vill passa på att tacka och säga att era ord har betytt jättemycket. Jag har tagit mig i kragen och fortsätter.
Lite annat runtomkring som har hänt, en tragisk bortgång bland annat, har också gett mig lite perspektiv på tillvaron. Skrivandet är faktiskt inte allt och jag är faktiskt oerhört tacksam för det fina jag har nära mig, en fantastisk familj bland annat.

Jag ska skicka in mitt manus till några förlag till och jag ska ta med mig ett nytt skrivarprojekt till en skrivarkurs i London i mars nästa år. Jag ser mycket fram emot det senare.

--

onsdag 4 november 2009

Synopsis vs. Råmanus

Hur börjar man en roman egentligen?

Hur börjar ni?

Skriver ett synopsis först eller låter fantasin ta er dit ni vill?

Personligen håller jag mig till det senare. När jag börjar så börjar jag bara, ibland är idéen väldigt diffus i huvudet. Ofta har jag ett antal scener i huvudet som jag skriver ned. Sedan börjar det svåra arbetet att knyta ihop dem. Ihopknytandet blir ofta en slags narrativ berättelse, och tillsammans bildar detta mitt första råmanus.
Sedan skriver jag om, och om, och om igen. Dialoger kommer till eller stryks. Scener läggs till och scener ryker. Ibland måste man "döda älsklingar" (kill your darlings, på engelska. Svårt att översätta). De narrativa styckena blir till scener, eller får förbi berättande.

Någonstans där i början, under eller efter råmanusets tillkommande måste jag ta mig en ordentlig funderare vad det gäller karaktärerna.
Vad driver dem? Vad vill de? Vad fruktar de?

Just nu håller jag på med att planera varje kapitel på ett nytt romanprojekt. En vanlig anteckningsbok går bra att använda, men det finns också en hel del gratis software att använda. Jag har just upptäckt att Microsofts OneNote fungerar alldeles utmärkt att planera med. Även när man ska beskriva karaktärerna är OneNote enkelt och lätt att använda.

Andra tips?
Några tricks?


Dela med er


---

tisdag 3 november 2009

Man lär sig av motgångarna

... och blir förhoppningsvis lite mer hårdhudad till nästa gång.

Jag erkänner låååångsamt för mig själv att det troligtvis är över för den här gången.
Det där med författardrömmen i alla fall.

Den välkända klichéen säger att man ska bita ihop och gå vidare. Fortsätta att skriva trots att det tar emot.
Jag skriver, det är det viktigaste. Förhoppningsvis kommer lusten att skriva också tillbaka efter ett tag, när jag har bitit ihop ett tag så att käkarna vitnar och jag inte orkar längre.

Allt det där med författarmotgångar hade jag hört talas om, men man måste uppleva det själv för att det ska fastna ordentligt. Standardrefuseringar, manus som har glömts bort av förlagen, refuseringar som man har glömt att skicka, den Stora Tystnaden, allt har jag fått vara med om.
Det är bra att landa, efter att ha trott att man kunde flyga till solen, och se att man är relativt helskinnad.
I alla fall tror jag att jag är ganska helskinnad och som sagt, lite mer hårdhudad också.
Det är andra gången ett manus blir refuserat. Första gången räknar jag inte riktigt, där erkänner jag villigt att manuset absolut inte höll måttet och förtjänar att tillbringa sitt liv i en skrivbordslåda.

Någon gång kommer jag kanske att kunna erkänna att inte heller detta manus håller måttet. Just nu klarar jag inte av att läsa det. Kanske om ett år eller två. Kanske ser jag då vad som är fel och lär mig av det.

Vad som känns mest ruttet är givetvis standardrefuseringarna. För den oinvigde kan jag berätta att en standardrefusering är ett standardsvar, en mall man skickar till alla, där man i princip bara byter ut namnet i adressraden. Undermeningen är att ingen på förlaget har läst manuset i sin helhet, kanske bara de första tjugo-trettio sidorna.
Att kämpa med ett manus i nästan två år för att sedan inse att det inte ens har blivit läst, det är tufft och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. För även om jag i dagsläget inte klarar av att läsa manuset, så älskar jag det fortfarande.

Och även om jag tycker att jag har både ett och två nya manus på gång som skulle kunna bli lika bra, eller bättre, så har jag just nu lite svårt att se mig lägga ner lika mycket tid och energi igen.

Och så känner jag mig lite dum, som jag har skrivit tidigare. Skäms rejält. Varför skulle jag slå mig på bröstet och berätta för hela världen att jag höll på att skriva en bok? Nu frågar alla hur det går. Och jag kan inte riktigt svara. Jag kan ju bara säga att det inte blev något, men inte svara på varför (förutom att boken inte dög).

---

torsdag 22 oktober 2009

Ett kungarike för en ickestandardrefusering

Få goda nyheter dyker upp på denna blogg. Läser jag snabbt igenom är det bara depp, depp, depp.
Den som tröttnar på mig kan ju alltid deleta bloggen från sin RSS-läsare.

Jag har precis kommit hem från en kort resa till Ardennerna, ett stycke berg och dalar i östra Belgien. Det slog mig att Ardennerna skulle kunna vara en utmärkt skrivartillflykt, ni vet ett sådant där ställe som författare drar sig tillbaka till för att skriva. Sitta där i ett litet hus med eld i öppna spisen och utsikt över en vacker dal. Den lokala byn brygger sitt eget öl och har otaliga små gourmetrestauranger, hundra bagerier och tusen charkuterier som säljer ardennerskinka och vildsvinsdito. När inspirationen tryter ger man sig iväg på en tuff vandring i bergen.
Bara 3 timmars bilresa hemifrån.

Det var innan jag kom hem och hittade ytterligare en standardrefusering i inkorgen.

Jag börjar känna mig lite dum. Vem trodde jag att jag var egentligen? Vad trodde jag att min bok var?

Just nu skulle jag vilja utropa (som en kung vars namn jag har glömt): Ett kungarike för en ickestandardrefusering. Var det inte så han sade?


--

måndag 5 oktober 2009

Refusering, borttappade manus och skrivarkurs

Dagens skörd:

  1. En standardrefusering
  2. Två borttappade manus
Det första efter fyra månader. Kunde de inte klämt ut sig det lite tidigare? Jag är säker på att den där refuseringen har legat och skräpat sedan i somras.

Gällande punkt nr 2. De två borttappade manusen står inte jag för. Det är alltså två förlag som har "tappat bort" mitt manus. Det ena sade att manuset "tycks ha slukats i vår bräddfulla inkorg…", kontaktpersonen på det andra förlaget var faktiskt väldigt ångerfull, så det får gå för den här gången.

Alltså, missförstå mig inte, de hittade alltså manuset igen.

Nu ska jag vara rejält sur och grinig några dagar. Ge surandet ordentligt med tid, för då går det fortare  över.

Det var de dåliga nyheterna. De goda är att jag planerar att gå på Ann Ljungbergs skrivarkurs i mars nästa år. Plats: London. Bara fem timmar med Eurostar. Det är bra att bo på Kontinenten ibland.
Jag ska ge den här sörjan en sista chans. Skrivandet alltså, inte manuset. Det lär jag inte ta i med tång på länge. Som det känns nu i  alla fall.

söndag 27 september 2009

Ny bokrecensionsblogg!

Jag har en ny blogg.

Jag samlar alla mina bokrecensioner på Bokläsardagbok.
Vad annars skulle den heta?

--

fredag 25 september 2009

Allt i papperskorgen

Lite så känns det nu. Vill kasta allt i papperskorgen och sluta skriva. Jag kommer inte vidare med skrivarprojektidé nr 3. Har alltså redan avverkat två sedan i juni och är nu på väg att sluta skriva på det tredje. Jag fastnar hela tiden, kommer ens så långt att jag har ett utkast som kan kan skriva ut och läsa i lugn och ro. Då brukar ju många nya infallsvinklar göra sig påminda.

Jag tycker hela tiden att det jag skriver är smörigt, sentimentalt, inte alls originellt, skitdålig story och platta karaktärer (som hela tiden liknar något annat jag har skrivit). Dessutom har jag nu fått för mig att jag håller på att tappa greppet om svenska språket. Det är väl bara naturligt efter 15 år utomlands. Och därmed är det slut med skrivandet, jag lär aldrig kunna skriva på ett annat språk.

Kan visserligen skylla på förkylning, bihåleinflammaelände och tungt huvud. Brukar ge mig förfärligt dåligt humör.

Sedan tror jag att tystnad från förlagen är en stor bidragande faktor. Jag vet att semester och bokmässa har kommit emellan. Men det är trots allt bättre att få alla standardrefus med en gång, snabbt, så att man kan kasta skiten i papperskorgen, sörja och gråta ett tag, andas in djupt, och därefter börja ett nytt liv. Vilken författare har inte blivit refuserad otagliga gånger? Vem är jag som tror att jag skulle lyckas första gången? Andra gången, menar jag. Mitt första försök tycks jag ha glömt.

Hur får man igång skrivarglädjen igen?

----
Underhåller mitt skrivande genom att blogga ganska intensivt. Nu har jag i alla fall inte dåligt samvete för att jag bloggar, jag har ju inget annat som bloggande tar tid ifrån.

----

När alla standardrefus har kommit in planerar jag att skicka manuset till en frilansande lektör för att få reda på vad det är för fel på det. Innan jag kastar det i papperskorgen.
Papperskorgen lär bli en digital publicering på Issuu.com.
Då kan alla som vill läsa och tala om för mig vad det är för fel. Alltid lär man sig något.

----

onsdag 16 september 2009

Sur

Sådant här gör mig riktigt sur så här på morgonkvisten. (Jag har visserligen också en annalkande förkylning, som möjligtvis påverkar morgonhumöret).

Okej, jag bara undrar, vem har ett deckarmanus på max 200 000 eller 57 sidor liggande i skrivbordslådan?
Det är en följetongsroman, eller lång novell, knappast en roman.
Någon som specialiserar sig på det formatet? Det är ju ett format som förlag normalt inte är intresserade av, eller?

Och för en annan, som har ett "deckarmanus" på sisådär 470 000 tecken i skrivbordslådan, och som skulle vilja skriva om det, komprimera det, hur i hela världen skulle man hinna skriva om det på drygt en månad? Och än mindre, hinna skriva något nytt.

Om man skulle vilja skriva om det, alltså. Jag vill inte. Så det är kanske lika bra att sluta vara sur och fortsätta skriva på det som man skriver på just nu.

-

söndag 13 september 2009

Vankelmodig... igen...

Börjar bli lite trött på mig själv.
Det handlar givetvis om vad jag ska skriva om härnäst. Jag var nästan helt säker på att Henrik, och berättelsen om honom i När allt jag vill, stod på tur. Henrik är på sätt och vis min förstfödde (i alla fall i detta skrivarliv). Jag har en hel utskrift av det som låg på Kapitel 1 framför mig, med en massa anteckningar, det är bara att skriva och skriva.
Men det tar emot.
Dels för att jag tror att det är en så omöjlig berättelse. Något som ingen kommer att nappa på. Att jag sedan älskar berättelsen hamnar i skuggan. Jag vet att man inte ska bry sig om en romans publiceringspotential, men jag gör det ändå. Jag är fast i den där sörjan. Suck.

Dels beror det nog på att jag väntar.
Väntar på att höra något om Kvarnsten om Halsen. Jag har hittills skickat in till sju stora eller medelstora förlag. Två har refuserat. Resten har inte sagt ett knäpp (men två av dem fick manuset ganska nyligen, så dem räknar jag inte).

Dels pockar en annan berättelse på uppmärksamhet. Märklig känsla, det är precis som om den har eget liv och ligger och skriker; skriv mig, skriv mig, SKRIV MIG!
Arbetsnamnet är Fyndet och den låg ute ett tag som långnovell på Kapitel 1. Jag tog bort den eftersom jag kände att den skulle kunna skrivas om till fullblodsroman.
Vad den handlar om? Kortfattat; en kärleks- och spänningsroman förlagd till en icke nämnt land i Afrika.
Jag är alltså inte färdig med Afrika. Har man bott där i över fyra år sätter det sina spår och får igång fantasin. (Afrikanovellen Elefantkurvan finns att läsa på Issuu).

Ett tag har jag gått omkring och funderat på hur jag skulle kunna skriva om novellen till roman. Var skulle jag börja? Jagform eller tredje person? Någon karaktär som borde få mer plats? Eller som borde synas mindre?
Allt det där som är så spännande när en ny berättelse formas.
Men det är också mitt dilemma; jag kan påbörja så många berättelser, men har svårt att avsluta dem.
Därför är jag också så enormt stolt över att jag har lyckats slutföra Kvarnsten om Halsen, och kommer att bli oerhört besviken om det inte blir något av den (förutom publicering på Issuu...)

Till sist satte jag mig ned och började skriva ett första kapitel. Som handlar om när huvudpersonen ligger sjuk i malaria. Inte så himla trevligt, men kanske fångar det läsaren. Lägger nog ut första kapitlet på min skrivarblogg så småningom.

Vad ska man göra när man inte kan bestämma sig? Någon som har tips?


torsdag 10 september 2009

Vad är bra karaktärer?

Jag filosoferar lite över bra karaktärer på min "vanliga blogg".


...Stieg Larsson-hysterin har nått Holland. Ja, det var faktiskt ett tag sedan, men Milleniumserien ligger fortfarande på topp tio hos bokhandlarna. Även filmversionen ligger numera på topp tio.
Den kommersiella lilla biografen i min stad har inte nappat, men den mer "seriösa" Filmhuset ska låta Salander och Blomqvist synas på vita duken i oktober.

Överallt prisas Larssons skapelse Lisbeth Salander (Mikael Blomqvist kommer i skymundan). Hon är helt enkelt en osannolikt bra karaktär (även om karaktären kanske är osannolik ibland, men vem vill läsa om "vanligt folk"?).

Spänningslitteraturen översvämmas av karaktärsskapelser där författarna försöker överträffa varandra. Själv kan jag inte peka på vad det är som gör en karaktär bra.
Men kanske är nyckeln att en bra karaktär vill man veta mer om.Lisbeth Salander är fascinerande och ännu mer fascinerande är det att man vet att man aldrig mer kommer att få veta mer om henne. Av förklarliga skäl...


Läs vidare här.


torsdag 3 september 2009

I full sving igen

Vad ska jag ägna hösten åt?
Förutom att vänta?
Den frågan har jag grubblat över hela sommaren.
Med andra ord: Vad ska jag skriva om?
Med flera projekt i bakfickan var det lite svårt att välja.
Skriva färdigt utkastet till min senaste idé? Nej, jag har har hela synopsis på pränt, men just nu tryter inspiration. Bättre att det får ligga.
Skriva om en roman som jag fick refuserad för två år sedan? Nej, inte nu. Den får vänta. Och så kommer den som nummer två (eller tre) i en tänkt serie. Borde skriva nummer ett först.
Skriva om det utkast som låg ute på Kapitel 1? Jo, det ska jag göra.

Ett skrivarprojekt som jag tror inte ett vettigt förlag kommer att vara intresserad av. Varför?
Vem sjutton vill läsa om präster och Svenska Kyrkan och...
Ingen... Antagligen...

Men jag fick så många glada tillrop på Kapitel 1 att jag fick mersmak.
Kanske ändå. Man måste ju ändå skriva det man själv vill. Denna gång ska jag skriva utan baktankar, om det går, utan att vara fixerad vid att det här ska bli utgivet.
Jag ska bara skriva. Och det ska bli så bra som det bara kan!
Och själv älskar jag berättelsen.
Vad mer behövs?


lördag 29 augusti 2009

Jag är glad...

... för Christoffer Carlssons skull. Hans roman Vincent Franke, som var med i Bok-SM (dessutom hela tiden som min favorit!!), ges ut av Piratförlaget.

lördag 8 augusti 2009

Det är lite tyst här

Jag skriver inte mycket här just nu. Orsaken till det är att denna blogg handlar om mitt skrivande och just nu skriver jag inte. Inte någonting. Det känns lite konstigt att jag inte alls har någon skrivarlust för tillfället. Hoppas den kommer tillbaka.
Kanske en sund reaktion efter en lång period av intensivt skrivande.

Just nu läser jag mycket och funderar vad jag ska göra härnäst. Till hösten skulle jag vilja ge mig på något av mina skrivarprojekt jag har i skrivbordslådan. Frågan är vilket.

Jag har skickat in mitt manus Kvarnsten om Halsen till ett antal olika förlag i slutet av maj. Ännu har ingen nappat. Semestertider, givetvis. Jag kommer inte att kommentera mer om detta förrän jag har fått svar från alla förlag.

onsdag 22 juli 2009

På jakt efter nya och gamla miljöer

Åkte in till Göteborg idag för att leta nya miljöer till nya skrivarprojekt. Inte för att jag är säker på att det blir några nya projekt, jag har inte kunna skriva på nästan två månader. Men jag funderar en del. Har som jag har sagt tidigare ett antal projekt som skulle kunna bli en roman.

Så jag löste ett dagskort på Göteborgs spårvägar och reste runt, med kameran i hand. Det var riktigt roligt och inspirerande.

Och så beslutade jag mig för att besöka en av mina "gamla" miljöer, nämligen de som dyker upp i början av Kvarnsten om Halsen. Jag ville dricka kaffe och äta en gigantisk kanelbulle på Café Husaren i Haga. (Har skrivit om denna berömda Hagabulle på min vanliga blogg).
Kommer dit och det står en kö ut på gatan och det var smockfullt inne. Så jag vände på klacken och undrade om det var ett tecken från högre makter.
Kanske blir det aldrig någon Bok av min bok? Den roman där huvudpersonerna förälskar sig i varandra över gigantiska kanelbullar på Café Husaren.
Sedan intalade jag mig att lunchtid och dåligt väder var förklaringen till att jag inte kunna göra entré på caféet.

Så jag kom tillbaka flera timmar senare. Lugnt och gott om plats. Men då visar det sig att de berömda kanelbullar är slutsålda.
Kalla kårar längs min rygg. Det här är verkligen ett dåligt omen. Kanelbullarna slut.
(Sekunden efter mig kom två tonårskillar och ville ha två bullar. De såg lika chockade ut som jag över beskedet att de var slut).
Beställde cappuccino och chokladcheesecake som båda smakade gudomligt, men det lyckades inte värma upp mig.

I morgon ska det bli dåligt väder. Jag tror att jag ska baka, det brukar verka terapeutiskt på mig.
Jag ska baka kanelbullar.
Inte de berömda Hagabullarna, bara mina egna...


onsdag 15 juli 2009

Bokens framtid med mera

Ibland är det lite svårt att veta vad jag ska skriva på denna bok och vad som ska skrivas på min "vanliga blogg".
Jag försöker hålla mig till att enbart skriva om mitt eget skrivande här, och allt annat på den andra. Men ibland inkräktar ämnena på varandra.



tisdag 14 juli 2009

Vad stoppar böcker från att bli utgivna?

En rad faktorer givetvis, dåligt skrivna, dålig story, utslätade karaktärer. Allt det där känner man ju till.
Men succéförfattaren Nicholas Sparks menar också att förlagens strävan efter att bli mer och mer framgångsrika rent ekonomiskt, med tyngdvikt på att sälja mycket, stoppar många lovande författare. Även publicerade författare får inte samma uppmärksamhet som storsäljare, trots bra skrivna böcker.
Han hävdar att det är svårare än någonsin att bli publicerad (talar om USA givetvis, men frågan är om det inte är likadant i Europa).

"Because publishing is becoming more business-oriented each day with more examination of the bottom line, it's harder to break out than ever. Publishers are generally less willing to take big chances in "growing" an author. They want books that will sell, and usually sell right away. If they don't think yours will sell, odds are, they won't take a chance on it"

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte kommer att ändras? Det är lättare än förut att publicera små upplagor. Nya marknadsföringsidéer. Internet används för bokreklam. Internetbokhandlar säljer mer varierat och från fler förlag än den gamla vanliga bokhandeln.

Ändå är det intressant det Sparks skriver om.

Tipstack till Johanna Wistrand.


måndag 6 juli 2009

Läs min novell på Issuu

Min gamla långnovell Elefantkurvan ligger nu publicerad på Issuu, ett behagligare sätt att läsa på skärmen. Klicka på fullscreen.

tisdag 16 juni 2009

Nya skrivarprojekt

Är i gång igen. Det är skönt att skriva utan att ha press på sig.
Jag kom fram till att jag har 5 (fem) synopsis som jag skulle kunna göra romaner av. Frågan är bara vilket. Just nu skissar jag också på något helt nytt, och helt annorlunda. Det är ingen riktig ScFi (med det menar jag så där teknikfixerad), men utspelar sig i framtiden. Egentligen är det en slags relations/spänningsroman, den också.

Väldigt svårt att välja.

Egentligen är det ju bara tidsfördriv. Jag väntar. Kommer ägna hela sommaren åt att vänta och hoppas. Debutantångest.

Att Kvarnstenen är färdig har fört något annat bra med sig. Jag kan läsa igen. Det senaste året har jag haft svårt att läsa andras romaner. Så fort jag har börjat får jag idéer till mitt eget projekt.
Men nu läser jag. Intensivt. Bokrecensioner på min "vanliga" blogg
Bloggandet därborta på vanliga bloggen har kommit igång igen. Det efter att endast ha lyckats producera 14 inlägg under april och maj.

Och ja, håll tummarna för mig. Hoppas verkligen att förlagen läser mitt manus. Att inledningen fångar dem.


onsdag 3 juni 2009

Digitala manusinskick del II

Efter att ha riktat mina mail fick jag bättre resultat. Och fick till och med igång en liten klimatsmartdiskussion med en redaktör.
Men Bonniers har inte sagt ett knäpp. Trots att jag mailade till personen som enligt uppgift ansvarar för inskickade manus. Dåligt tycker jag. De gamla dinosaurierna rör sig långsamt.
Med andra ord: Bonniers ska jag inte skicka mitt manus till. Punkt.

Nu får ni hålla tummarna för mig veckorna och månaderna framöver. Hoppas att någon nappar.

----------

Ps. Känner hittills bara till två förlag som öppet anger på sina hemsidor att de tar emot manus via mail: Kalla Kulor och Lind & Co. Det finns säkert fler, i alla fall bland de mindre förlagen, men visst är det konstigt i denna digitala tidsålder.


torsdag 28 maj 2009

Digitala manusinskick

För ett tag sedan skickade jag ett antal mail till ett antal förlag, stora och medelstora, för att ta reda på om de tog emot manus digitalt.
Jag har räknat ut att det antagligen kommer att kosta mig över 1000 spänn att skicka mitt manus som pappersutskrift till 5-6 förlag i Sverige. Vansinnigt.

Och eftersom de flesta redaktörer har förmågan att komma fram till om ett manus är något att ha redan efter 30-40 sidor, varför skicka in en utskrift på 300-400 sidor? Slöseri med papper, tid och annat.
Och att förlagen skulle vara så snåla att de inte har råd att printa ut de fåtal manus det handlar om, de som går vidare till lektörerna, är givetvis struntprat.

Jag fick svar från hälften av förlagen (3 av 6) att det var okej att skicka digitalt. De som ännu inte har behagat svara var alla stora kända förlag. Någon som vet varför de stora är så konservativa? Skyller de på att de får 3000 inskickade manus per år? Men procentuellt sett tror jag att de mindre förlagen får lika många manus per år (per huvud så att säga).
Så dålig ursäkt.
De hade ju i alla fall kunnat svara. Jag ska maila samma fråga en gång till, men om de inte reagerar då ska jag stryka dessa förlag från min insändarlista.



tisdag 19 maj 2009

Luften ur och separationsblues

Jodå, det kom som på beställning.
Känslan av tomhet efter att man är färdig. Jag har som sagt hållit på i nästan två år med ett romanmanus och nu är det färdigt. I dess nuvarande form i alla fall.

Jag vet att det är en naturligt fenomen, någon slags separationsångest.

Fick frågan om jag verkligen brinner för min roman.
Jodå, så att jag nästan har förkolnats. Det är inte sunt det heller.

Att emotionellt binda sig för mycket vid sitt manus är typiskt för "amatörer". 
Har jag läst någonstans. Sagt av någon etablerad författare förstås.

Om jag någonsin blir etablerad som författare ska jag aldrig se ner på "amatörer" som engagerar sig för mycket i sina alster.

Kom ihåg att jag har sagt det.
Påminn mig om jag glömmer det.


måndag 18 maj 2009

Nya skrivprojekt

Jodå, jag är igång med nya grejer. Har alltid nya idéer.

Dessutom har jag en ny leksak.

En digital Moleskin att skriva upp dina idéer i, planera din roman.
Finns även i svensk version.

Så nu håller jag på med det omöjliga (för min del i alla fall): Att planera en roman från början till slut.
Jag har aldrig lyckats skriva efter synopsis förut. Har oftast skrivit scener som jag sedan binder ihop. Inte alltid lyckat.

Så nu hoppas jag kunnat få ihop hela romanen på Storybook, för att sedan på allvar börja skriva. Men jag erkänner. En del scener är redan skrivna...

Standardbrevens falskhet

Alla med författardrömmar vet vad ett standardbrev är. Det är ett refuseringsbrev från förlag som kan se ut ungefär så här:
Det har varit intressant att få ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på utgivning.
Christin har en variant (där de inte ens bryr sig om att nämna hennes namn i inledningen) på sin blogg, med tillägget: 
Men om du skrivet något nytt är du välkommen att skicka in det.

Gemensamt för de flesta standardbrev, även de som är lite mer personligt formulerade, är att förlaget inte har läst hela manuset, möjligen de första 30 sidorna, eller något sådant. De är ganska bra på att snabbt sålla agnarna från vetet.

Vad som irriterar mig är: varför säger de inte det då?
Varför säger de inte att manuset inte håller kvalitativt för utgivning? Christins standardbrev med formuleringen trängseln om utgivningsplatserna är stor, är enligt min mening totalt onödig. Alla med författardrömmar vet hur vansinnigt svårt det är att bli utgiven, det handlar om promille som ges ut varje år.
Är de rädda för att säga som det är? Som om de är rädda för att skicka den aspirerande författaren till psyket efter att han/hon tagit emot refuseringsbrevet. Varför denna falska vänlighet?
Om jag söker ett jobb och inte får det, då vill jag veta varför. Jag vill veta om jag föll bort i första utsållningen, eller om jag tog mig närmare en anställningsintervju. Föll jag nära mållinjen så vill jag gärna veta varför den andre valdes och inte jag. Kort sagt: vad var det för fel på mig?

För alla vet ju, gillar de manuset så gör de plats i utgivningen, oavsett trängsel. Och alla som har fallit lite närmare mållinjen får ju inget standardbrev, utan ett personligt skrivet.
Det är ju fakta, som alla känner till.
Varför hymla? Varför skriva på hemsidan att alla manus läses? Det är ju inte sant.

Och så den lilla knorret på slutet: välkommen att skicka in nytt.
Hjälp, om ingen kände sig välkommen att skicka in manus skulle ju förlagen aldrig få några nya författare.


söndag 17 maj 2009

Står vid den där stängda dörren

För att fortsätta lite på temat foten-inne-bok, så känns det just nu som om jag står vid den stängda dörren. Jag borde kanske säga låsta, men det är ju inte riktigt sant att utgivnings-dörren är låst. Nu för tiden kan man ju utan större svårigheter publicera själv.
Men för mig känns inte riktigt självpublicering som ett alternativ. Varför? Jo, för att sälja sitt alster till några fler än närmast sörjande så måste man ha ett någorlunda sinne för marknadsföring. Och man borde, om inte måste, bo i Sverige.
Jag skulle tro att när jag kommer så långt, Gud förbjude, att alla förlag har sagt nej tack, så lägger jag ned det aktuella skrivarprojektet och börjar på ett annat.
Efter det att jag slickat mina sår ett tag.

Med andra ord, jag har kommit till den mest ångestgivande delen av skrivarprocessen; att skicka in till förlag.
Andra delar av processen är också ångestgivande ibland, till exempel när man kör fast. Men efter ensamheten, skrivandets stora gissel, så är detta det värsta.
Skicka och vänta.
Hoppas och bli besviken.
Eller hoppas och...

Jag har redan en backup-plan. Det blir korrespondensstudier i höst om inget händer. Socialpsykologi eller fördjupningskurser i nederländska. Det ni, något att bita i.
Jo, denna backup-plan är en variant av slicka sina sår. Lite mer produktiv än att gå och deppa dock.

Behöver jag tillägga att jag har flera skrivaridéer i bakhuvudet? Jag undrar vilken jag ska ge mig på där korrläsandet är över?

tisdag 12 maj 2009

James Bond-inledning på böcker

Jag såg en bit av en James Bond-film på TV igår. Som vanligt med en halsbrytande actionspäckad inledning.
Då slog det mig att trenden "utan-halsbrytande-inledning-har-jag-inget-vidare-intresse-i-berättelsen" även gäller modern litteratur. Främst spänningsromaner, men även i andra genrer. Deckaren har så gott som alltid en obligatorisk död kropp i prologen. Jo, prolog ska det alltid heta, inte första kapitlet.

Bokförlagfolk antyder att "fångas jag inte inom 30 sidor så läser jag inte vidare".

Etablerade författare har inte alltid denna halsbrytande inledning. De har ju så att säga redan foten inne. Läsarna vet att de skriver bra (för det mesta...) och trälar sig igenom en seg början. Ska sanningen fram finns det oändligt många tråkiga inledningar därute i litteraturvärlden. 

Aspirerande författare slår knut på sig själva för att hitta på en inledning som är mer uppseendeväckande än någon annan.

Varför denna trend? Är vi för rastlösa? Har inte tålamod att se en film eller läsa en bok där spänningen byggs upp eftersom? Kan vi inte läsa kronologiskt från början till slut längre, utan måste vi serveras en smakretare som egentligen utspelar sig längre fram i berättelsen?

Jag erkänner villigt att jag själv fastnar för denna trend när jag läser. Jag har svårt att komma till ro, något måste ta tag i mig, tidigt.
Men jag vet också att flera av mina favoritromaner inte alls följer detta mönster. Ibland har jag läst ut hela boken och sedan läst den igen (och igen) och först då förstår jag dess storhet.

Min bok utspelar sig från A till Ö tidsmässigt sätt. Det är en spänningsroman, men utan ett mord i någon prolog. När jag läser de första trettio sidorna tycker jag att de är bra, men sedan bävar jag. Tillräckligt bra? Tillräckligt fångande?
Och sedan tänker jag: Skriver jag bara för att fånga en redaktörs uppmärksamhet, så att han/hon inte lägger undan manuset efter trettio sidor?
Eller skriver jag för att jag vill berätta en historia?

Dåliga dagar erkänner jag för mig själv: Den här boken är min foten-inne-bok. Har jag foten inne, kan jag skriva det jag vill.
Bättre dagar tycker jag att jag har skrivit något som har ett värde i sig själv. Som berättar något som inte har berättats förut.

-------------
Och det är klart att Majjen ganska snabbt hade svar på tal

lördag 9 maj 2009

Duktig

Vill bara meddela att jag är VÄLDIGT duktig och har läst igenom HELA manuset och gjort ändringar med blyertspennan.
Nu gäller det bara att ändra allt digitalt...

Dessutom har jag strykt MASSOR av tvätt, så nästa vecka ska bli lite mer tvätt och strykfri.
Och det ska bli dåligt väder nästa vecka, så jag behöver inte känna mig kass för att jag inte är ute i vårsolen.
Lägg till att jag ska köra FASTFOOD-varianten med familjen, för att frigöra ännu mer tid.

Kanske ska jag ÄNTLIGEN bli FÄRDIG. Detta knepiga ord. Färdig. Blir man någonsin färdig med en bok?

Och jag upptäcker att jag har hållit på med Kvarnsten om Halsen i över två år. Vart har tiden tagit vägen?



lördag 25 april 2009

Inte läsa manus...

... på semestern, lovade jag.

Men vädret kommer inte att bli det bästa så jag har stoppat ned den i packningen i alla fall.

Och ändrade planer, förresten, i stället för Norditalien blir det Loiredalen i Frankrike. Där lär vädret bli något bättre än i Italien. Kanske. I så fall ska jag inte läsa manus.

Och jag lider av frustrerat kliande i skrivarfingrarna, eller vad det nu är (redigerarfingrarna?).
Måste ta i tu med det där manuset och måste få färdigt det.


torsdag 16 april 2009

Inget skrivs...

...just nu.
Mina föräldrar är på besök en vecka och det är jättetrevligt.

Ett par dagar efter deras avresa planerar jag ta bilen, tältet, ungarna och maken och resa till Liguren, Italiens riviera.
Vandra, utforska landsbygden, njuta av italiensk vår. Läsa, lata mig. 

Men jag ska inte läsa manus. Inte skriva. Lovar det, dyrt och heligt.

Sedan ska jag tag ta i manuset någon gång fram i maj.
Lovar jag, dyrt och heligt.

--------

Vill bara tillägga att jag tycker nya bokklubben Cosy Crime verkar jätteintressant.
Förutom att alla svenska bokklubbar närmast är ett hån mot utlandssvenskar. Men ändå. Tanken är jättegod. 
Lycka till cosycrimare...


tisdag 7 april 2009

Sönderhackat redigerande

Jag har inte haft tid att titta på mitt manus, och jag kommer inte att ha tid under de närmaste veckorna.
Det gör mig grymt frustrerad. Därtill är jag förkyld och har en svampig hjärna som inte kommer ihåg ens hälften av vad den borde.

Att slutredigera ett helt manus är något man bör göra i ett svep för att inte förlora helheten. Så jag får nog börja om från början när jag väl har tid över.

lördag 4 april 2009

Första slutspurt i BokSM

Piratförlagets, Kapitel 1:s och Aftonbladets satsning BokSM går mot slutet av första omgången. 6 alster har redan valts ut av läsarna och ytterligare 5 ska väljas ut av tävlingens lektörer.
Så nästan 400 aspirerande författare går nu nervöst och väntar. På måndag kl 12 ska valet annonseras.

Jag känner mig lite dubbel inför fenomenet Kapitel 1 och Bok SM. I princip är det en fantastisk idé och jag ljuger om jag säger att det inte har gett mig något.
Men för att få uppmärksamhet (läsare och kommentarer) krävdes det att man lade ned oerhört mycket tid på att läsa andra och kommentera (annars "upptäcktes" man inte av andra läsare, logiskt med så många användare). Något som jag inte har hunnit. Jag tror att jag på sin höjd har seriöst kommenterat 10 böcker. Tidsbrist kan man skylla på, men också att jag har hittat få böcker som givit mig whao-upplevelser. Jo, de finns där och faktiskt: två av de jag röstade på räknas till genren spänningslitteratur. De fick mina röster trots det.
Jag gillar spänningslitteratur, men när jag började på den femtielfte boken på Kap1 som hade en död kropp i prologen, då kände jag bara... neej...

Men när jag ser hur oerhört många kommentarer de topp50 har fått jämfört med mig, då kan jag ändå inte låta bli att undra; vad gjorde jag för fel?
Engagerade mig inte tillräckligt, antagligen. Jag skrev för mycket på mitt eget alster, kanske.
Men, men, jag ska inte hänga läpp, livet går vidare.

En sak är jag dock säker på:

Jag är fullkomligt övertygad om att den slutgiltliga vinnaren i juni är en bok som jag idag, 4 april, inte har läst. Så mycket finns att läsa och det är Kapitel 1:s stora förtjänst.

När tävlingen kommit igång låg mitt bidrag troget runt plats 130 och guppade upp och ned. Några få läste varje dag. Har ingen aning om vilka som röstade (förutom de som talade om det).
Faktum var att all uppmärksamhet riktades mot topp 20, kanske topp 50.

Jag fick en hel del feedback, men inte från Kap1 folk, utan från vänner och bloggkompisar som varit inne och läst. Den responsen har betytt jättemycket och har fått mig övertygad om att jag ska satsa på När allt jag vill, lite senare, när allt det är över och berättelsen fått ligga till sig lite.




onsdag 1 april 2009

Att kunna stava

Mina tre ungar har problem med stavning. Varför vet jag inte, men jag skyller på två (tre) språkigheten.
Själv har jag aldrig haft problem med stavning, ej heller min man.
Jag kan se om ett ord är felstavat. Det ser fel ut. Jag vet inte alltid vad som är fel (speciellt i engelskan, svenskan är så gott som 100% felfri), men det känns att det är fel.

Här är ett litet stavningstest. Jag hade 20 av 20.

Men dagens rättstavningsmallar är felstavning inget jätteproblem, brukar jag trösta äldste sonen, som lyckligtvis är duktig i alla andra ämnen, inklusive idrott (det har han inte ärvt av mig...).


fredag 20 mars 2009

Vem läser denna blogg?

Jag vet att jag har en skara trogna läsare. Men ni är ganska anonyma, kommenterar sällan.

Det skulle vara kul och ni visade livstecken och talade om varför ni läser Bokskrivardagbok.
Lite feedback skulle vara kul.

För övrigt har jag tagit en titt på Kvarnsten om Halsen för första gången på över tre månader.
Skitläskigt, men samtidigt ganska kul.
Jag satt ute i trädgården, med en kopp kaffe, i solen, utan jacka. Våren i detta land kommer ungefär en månad tidigare än Göteborg.
Och jag inser att vintern är en utmärkt tid att skriva, våren och sommaren ska man korrläsa och renskriva. Ute.


måndag 16 mars 2009

Rotar i skrivbordslådan

Hittade det. Manuset till Kvarnsten om Halsen alltså.

Nej, så långt borta var det inte. Nu ska jag printa ut det och läsa om det. 
Jag har inte tittat på det sedan slutet av november.

Lite läskigt är det, jag vågar knappt läsa.
Vet vad jag måste ta i tu med, men vet inte om jag klarar av det.
Jag hoppas att drygt tre månaders skiljsmässa ska kasta ljus över vissa svagheter.

För de invigda:
Jag har fått grönt ljus från min siste (senaste, menar jag...) läsare/försökskanin. Han tyckte det var "riktigt bra", och det känns ju skönt att veta.

Men som sagt, jag måste ta tag i en del saker.


onsdag 11 mars 2009

Färdigskrivet


Mitt bidrag till BokSM är färdigt.

I den mån man kan kalla det färdigt.
Givetvis är det ett råmanus, inget annat. 
Ett andra råmanus, till och med.
Min första råmanus till När allt jag vill skrev jag för ett par år sedan.
Denna nya version är mycket annorlunda än den första, även om huvudlinjen i själva storyn, och många scener, kommer igen.
Hjälp vad mycket jag har kapat, ändå är jag uppe i 66000 ord.
Och allt detta har jag jobbat med i drygt två månader. Hektiskt, men jag har haft så roligt.

Och jag har nästan glömt mitt förra projekt. Kvarnsten om Halsen hette det visst.
Långt bak i mitt medvetande just nu.

Jag ska vara helt ärlig, jag tror inte När allt jag vill kommer att ha någon som helst chans i BokSM.
Inte en tillstymmelse. Den har redan alldeles för få röster för att ha någon chans att bli röstad fram till första delfinalen och jag tror inte på att få nåd av lektörerna. För även om de skulle tycka att det var bra skrivet så skulle de välja bort den på grund av dess innehåll.
Berättelsens tema är alldeles för snävt och målgruppen för liten (tror jag). Men det säger inte att just den målgruppen inte skulle tycka om den.
Men attraktivt för Piratförlaget? Knappast.

Men kul har jag haft, trots allt. Och jag har fått en del glada tillrop, det har varit mycket uppmuntrande.

Några röster om det jag har skrivit hittills:
"Romanen jag alltid velat läsa, men inte vågat drömma om skulle finnas på riktigt!"
"Kan nog bli en kioskvältare för kyrkfolk" (den kommentaren gillar jag!)
"Riktigt vasst skrivet"
"Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet."



måndag 9 mars 2009

Slutkläm

Jag börjar komma till slutet av mitt BokSM-bidrag.
Och det känns som jag sitter lite i kläm. Nästa kapitel är så svårt att skriva, jag vill att det ska bli rätt.

Och kapitlen efter det. Nästan lika svåra.

Men jag vill bli klar, för jag vill göra andra saker, läsa mer BokSM-bidrag bland annat. Jag har hittat en del udda intressanta alster, men de flesta skribenterna verkar ha fastnat i spänningslitteraturformen, och deckarklichéerna haglar. Det är många döda kroppar i prologen, så att säga.
Jag vet inte varför jag är så trött på döda kroppar i prologen, trots att jag tycker om att läsa deckare och där brukar det nästan alltid finnas döda kroppar i prologen.


onsdag 4 mars 2009

Varför bakning är så inspirerande

Äntligen har jag fått ett svar på varför bakning, till skillnad mot matlagning, så inspirerande för mitt skrivande.
Inget löser skrivkramp så som att få knåda en deg.

Peter England har svaret. Han skriver att matlagningen är en additativ syssla, medan bakning är transformativt, det som kommer ut ur ugnen liknar inte det som sattes in.

Lite som skrivandet, eller? Man vet liksom inte riktigt var det kommer ifrån? Ett litet underverk, kanske?

Hoppas chokladsnittarna blev goda, Peter.

En annan sak som alltid har inspirerat mig är U2. Mja, sak...

I alla fall, nya albumet är inget undantag.
Det har vuxit upp hela romaner ur lyssnadet till U2.¨

Något som redan har gissat vad titeln När allt jag vill kommer ifrån?



Ska börja ett nytt liv

Har redan börjat med att bli medlem i ett gym. Har precis haft mitt första coachsamtal.
För den som känner osportiva Monica är detta ett major step.

Och så funderar jag på att börja läsa på distans. Kanske något med psykologi. Eller kultur. Försöka få ett jobb efter det.

Så skrivandet får stryka på foten.
Det tjänar ändå ingenting till att fortsätta och det blir nog ingen tid över ändå.





... skrämde kanske en del där.

Skämt åsido. Jag förväntar mig helt enkelt att ovanstående ska inspirera mig och ge mig mer disciplin i mitt skrivande.


måndag 2 mars 2009

Högproduktiv dag...

... om jag får säga det själv.
Efter en blandad helg, trevlig (besök av vänner som numera bor i Köpenhamn), och frustrerade (skällde på maken av olika anledningar), så verkar ventilerna ha släppt ut lite av frustationsövertrycket och bidragit till en bra måndag.

Jag har hunnit handla, bli medlem på den lokala gymet (inte dåligt, jag är stolt över mig själv!), tvätta 3 maskiner (eller var det 4?), debatterat på bloggar om i fall Rob Bell var felciterad eller inte (han är en kul amerikansk pastor, om ni inte visste redan), skrivit 2 kapitel till När allt jag vill, fått berget av ren tvätt att förlora toppen (åtminstone!), lagat en köttfärssås som var jättegod (massor av vitlök...), cyklat i vårsolen...
Nu är jag trött. Men har idéer till När allt jag vill som pockar på uppmärksamhet. Måste skriva.

Jag får inte så många röster i BokSM, men emellanåt droppar positiva kommentarer in och det är värmande. Ger mig en kick framåt.


fredag 27 februari 2009

När annat får vänta

Jag har haft en period där jag har känt att jag bara måste skriva. Annat har fått vänta.
Lägg till allt som ska ordnas med efter man kommer hem från ett sportlov, allt som ska packas undan, tvättas, sorteras, strykas, stoppas undan för nästa vinter.

Följaktligen står jag nu med ett hus som gror igen, familj som inte hittar några kläder och själv är jag oerhört grinig. Undrar varför jag håller på egentligen, varför jag insisterar att fortsätta skriva.
Och jag arbetar inte, så jag borde ju hinna. Det handlar egentligen om disciplin.
Ibland försöker jag intala mig och andra att skrivandet inte är en hobby, utan ett jobb (visserligen obetalt, men ändå), men jag talar för döva öron (inklusive mina egna till viss del).
Usch, vad tungt det är nu.


Pitch till filmbolag

Jag har precis skickat in en "pitch"på min novell Elefantkurvan till en litet filmbolag. Har egentligen aldrig skrivit en "pitch" förut, så det var en intressant utmaning. Som en "baksidestext" ungefär. Det är svårt att skriva komprimerat och det är alltid en bra skrivövning.

måndag 23 februari 2009

Skämmas för sitt skrivande

Nu ska jag bekänna en synd.
Jag skäms för mitt skrivande. Det är lika bra att erkänna det.
Låt mig dra en parallell:
Jag är kristen, tror alltså på Jesus. Men jag har svårt att tala om det med folk som jag inte känner väl. Jag vill inte pracka på andra min livsövertygelse (läs inte min vanliga blogg om ni vill tro mig...)

På samma sätt har jag väldigt svårt att tala om för folk att jag skriver. Att jag älskar att skriva, att jag skriver så gott som varje dag, att jag drömmer om att bli utgiven...

Egentligen skäms jag ju inte för mitt skrivande på samma sätt som man skäms för något väldigt dumt man gjort. Lika lite som jag skäms för min tro. Både mitt skrivande och min tro betyder oerhört mycket för mitt (psykiska) välbefinnande.

Men jag har svårt att tala om det.
Varför? Har kanske med mitt dåliga självförtroende att göra.
Om jag säger att jag skriver, så är jag nog rädd för att folk ska tycka: Vem tror hon att hon är?
För det är väl bara de riktiga författarna som skriver? 
Andra har sina hobbies, som man gärna talar om. Aktiv i föreningsliv, lokalpolitik, springer maraton, stickar koftor, läser böcker (det är helt accepterat, men att försöka skriva dem...).
Den typiska kommentaren är: Men var får du allt ifrån?
Finns nog inget som gör mig mer sur än just de orden. Var jag får allt ifrån? Det vet jag ju inte ens själv, och det är inte alls intressant.
Tyvärr är stödet från de närmsta lika med zero. Kanske inte stödet, men förståelsen är lika med zero. (Och då menar jag inte barnen, de är övertygade om att de någon gång ska bli en "riktig" bok).

Jag vet inte varför jag känner så här. Någon som känner igen sig? Eller har en förklaring?

Har det något att göra med att skrivande (det opublicerade och olästa) inte är något som man kan visa upp och säga: det här har jag gjort! På samma sätt som man kan visa upp en föreningsengagemang, en färdig kofta eller ett sprunget maraton (visserligen plats 4376 men ändå...).
???

Håller på att läser Stephen Kings On Writing. Riktigt bra faktiskt. Han betonar att man måste skriva jämt.
Så det ska jag göra. Även om det är för mig själv.
Vi hörs.



torsdag 12 februari 2009

Sista plats i Bok SM...

... ligger jag inte på. Ännu.
Men snart, som det har utvecklat sig hittills. Folk har till och med varit inne och röstat, och talat om det, och sedan tagit bort sin röst. Det känns ju extra j-lt, om man säger så. Hellre att någon röstar anonymt än att de säger att de röstar och sedan ändrar sig...

Antingen är boken skitdålig (det är troligt) eller så är det för att jag inte har något "nätverk" som röstar på mig. Eller så är det både ock. Eller så är det helt enkelt så att hänger man inte med i toppstriden, alltså ligger på första sidan, så läses man inte. Precis som i Kapitel 1.

Men, men, det är bara en lek. Jag ligger kvar. Man vet ju aldrig. Kanske blir jag en joker (väljs ut av tävlingens jury).
I annat fall kommer boken att glömmas bort av de få som har läst den och jag kan jobba med den i lugn och ro. Om fem år eller så.

Depp, depp.

Nu ska jag kasta med utför pisterna. Hotellet har antagligen ingen internet. Så vi hörs om drygt en vecka.
Inshallah!


torsdag 5 februari 2009

Inspiration från dumma bloggdiskussioner

Jag är dum ibland, ger mig in i dumma, med betoning på dumma, diskussioner i bloggosfären som inte leder någon vart (se min vanliga blogg). 
Efteråt går jag länge och är arg på mig själv för att jag inte håller tyst.

Men så kom jag på andra tankar när jag stod och bakade en sockerkaka (får ofta inspiration när jag gör något praktiskt; bakning är bäst).
Om man skriver om en ung tjej som kämpar med sin prästkallelse, då bara måste man slänga in en karaktär någonstans i berättelsen som säger något sådant här:

Alltså är hon (kvinnan) inte själv Guds avbild, däremot är hon "mannens ära", dvs hon hör ihop med mannen.

Måste bara komma på en karaktär som slår detta i huvudet på henne.
Eller så lägger jag in det i ett hett gräl med den kvinnoprästfientlige pojkvännen.
Jag menar; vilken kvinna vill ha något med Gud att göra om hon inte är hans avbild. Inte min kvinnliga huvudperson i alla fall (och inte jag heller...)

Dear blogosphere, I love you!...

 

Förälskad i sina karaktärer

Kan man bli det?
Bör man bli det?
Blir man inte lite blind då?

I alla fall, jag skriver vidare på en gammal kärlek, När allt jag vill, och publicerar fortlöpande på Kapitel 1. 
Det är bara att läsa.

Det har varit jätteroligt att ta tag i denna berättelse igen, jag tycker verkligen om den.
Just nu känner jag att skrivandet har gått lite för fort, men jag ska lugna ned mig snart och ta en eftertänksam paus.

måndag 2 februari 2009

Bokskrivardagbok en "toppenblogg"

För första gången riskerar (?) min "vanliga" blogg att få färre hits än denna.

Det beror säkert på bloggpausen därborta, men också på en länk hit från Katerina Janouchs blogg.

Hon kallar denna blogg en "toppenblogg" och  hon säger: "hon skriver himla bra och ingående om författarskap och sitt romanskrivande".

Värmande i vinterkylan och himla kul. 
Tack Katerina!




onsdag 28 januari 2009

Har en bloggpaus på min "vanliga" blogg, men inte här


Vansinnigt skönt med tystnaden därborta på den "vanliga" sidan. Om någon saknar mig så har de inte sagt det än.
Det är skönt att slippa tycka om allt.
Måste bara pressa fram några bokrecensioner som jag har lovat. Åke Edwardsson står på tur. Sedan ska jag läsa högklassig chicklit och det ska bli så skönt att bara gotta sig i det efter en lååång deckarperiod.

Bloggpausen har fört det med sig att jag har dragits med av en ordentlig kreativitetsvåg! Det är lika härligt varje gång det sker. Hisnande.
(Inte lika kul för familjen, som jag redan berättat, eftersom jag blir grinig när jag inte får skriva jämt, huset dammar igen och tvätten blir inte tvättad...)

Jag publicerar ett kapitel av När allt jag vill (en berättelse om en nyprästvigd kille) varje dag på Kapitel 1. Rejält oredigerad, men eftersom jag har hela berättelsen i huvudet och varje kapitel planerat, så går det ganska fort att skriva.
Kapitel 1 är förresten ett märkligt ställe, det cirkulerar en del egendomliga individer där. Någon har satt i system att lägga ettor överallt (man kan ge ett till fem hjärtan i betygsättningen), speciellt nya alster, antar jag. Om man har fått väldigt få röster är det ödesdigert (jag sjönk från fyra till två och en halv...). Moderatorn brukar ta sig en runda ibland och stryka en del ettor om de verkar omotiverat, men de har en hel del manus att gå igenom, så jag antar att de inte har hunnit med mig.

Parallellt skriver jag (jag vet, det är galet att skriva på två saker samtidigt, någon som gör likadant??) på ett råmanus som jag berättade om här. Intrigen håller på att ta form, och det är så spännande när en berättelse tar form, det är som om den har ett eget liv. Sedan gillar jag att testa ny genrer. Det är någon slags spännings/relationsroman i en futuristisk Efter-Stora-Katastrofen-miljö.


söndag 25 januari 2009

Vaknade med en färdig story i huvudet

I morse var jag med om något märkligt.
Jag vaknade med en färdig story i huvudet.
Det har hänt förut, men det är mycket länge sedan. Flera år sedan. Det är alltid en mycket egendomlig upplevelse.
Ibland tror jag att det är en dröm som är onormalt välkomponerad. Jag har ingen aning om hur det går till.
Låg två timmar i sängen och komponerade vidare, inne huvudet. Inte förrän på eftermiddagen fick jag tid att skriva.
Jag har nu hela berättelsen i stora drag klar för mig.

Genren är också relativt ny för mig, det är en slags Science Fiction, typ Efter Katastrofen.

Nu ska storyn få ligga till sig, och jag fortsätter med andra aktuella projekt, se romanen på Kapitel 1.
Nya kapitel fylls på ungefär varannan dag.

Jag tror att jag är inne i någon slags Creative Binge just nu. Inte så kul för familjen, eftersom jag blir sur när jag inte får skriva dygnet runt, ungefär.

torsdag 22 januari 2009

Mer av mig på Kapitel 1

Jag har haft ganska ambivalenta åsikter om Kapitel 1.
Otroligt många manus bara försvinner i mängden, tror jag. De flesta läser endast de bidrag som ligger högst på topplistan.

Jag har övervägt att ta bort de två noveller som jag hade där, men ångrade mig.
Nu kovänder jag totalt och lägger ut ännu mer.

Just nu håller jag mig sysselsatt med ett gammalt manus, alltmedan jag väntar på att jag ska bli klar över vad jag ska göra med Kvarnsten om Halsen. Ett litet hobbyprojekt alltså.

Det finns fördelar och nackdelar att lägga ut ett råmanus publikt. Men jag tar chansen.
 
Romanens tema lär inte falla alla i smaken. Det är smalt att skriva om kyrkan och troende människor. Kan inte tänka mig att den har så stor chans att bli publicerad.
Men jag saknar "vettiga" romaner om "vettigt" folk inom kyrkan, så jag skriver en själv. 
Och det ligger mer i skrivbordslådan. 

Det är sådant här jag gillar att skriva om. 

Nyfiken?


måndag 19 januari 2009

Kört på förhand?

Finanskrisen får bokförlagen att dra ned på utgivningen. Jag antar att det är nyutgivningen som får stryka på foten i första hand. Och det "smala".
Kanske är det idé att ruva på sitt manus extra länge, tills värsta krisen är över. Brukar inte vara något problem för min del, som aldrig blir färdig.
Johanna (tipstack) tror att print on demand blir viktigare än tidigare, också för den smala litteraturen.
Men print on demand har en nackdel. Ingen marknadsföring. Den för man stå för själv. 
Bra eller dåligt?
För mig är det givetvis dåligt. Man måste vara på plats för att marknadsföra. Inte befinna sig utomlands. 


fredag 2 januari 2009

Skriva i jag-form

Att skriva i jag-form bör undvikas under 2009, i alla fall om man ska tolka detta rätt.
Då är det kört på förhand, man är helt ute.  Nu fick jag rådet att slopa jag-formen i mitt manus redan i våras. Min författarcoach verkade ha rätt åsikt redan .

Tipstack till Johanna.


NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...