tisdag, maj 12, 2009

James Bond-inledning på böcker

Jag såg en bit av en James Bond-film på TV igår. Som vanligt med en halsbrytande actionspäckad inledning.
Då slog det mig att trenden "utan-halsbrytande-inledning-har-jag-inget-vidare-intresse-i-berättelsen" även gäller modern litteratur. Främst spänningsromaner, men även i andra genrer. Deckaren har så gott som alltid en obligatorisk död kropp i prologen. Jo, prolog ska det alltid heta, inte första kapitlet.

Bokförlagfolk antyder att "fångas jag inte inom 30 sidor så läser jag inte vidare".

Etablerade författare har inte alltid denna halsbrytande inledning. De har ju så att säga redan foten inne. Läsarna vet att de skriver bra (för det mesta...) och trälar sig igenom en seg början. Ska sanningen fram finns det oändligt många tråkiga inledningar därute i litteraturvärlden. 

Aspirerande författare slår knut på sig själva för att hitta på en inledning som är mer uppseendeväckande än någon annan.

Varför denna trend? Är vi för rastlösa? Har inte tålamod att se en film eller läsa en bok där spänningen byggs upp eftersom? Kan vi inte läsa kronologiskt från början till slut längre, utan måste vi serveras en smakretare som egentligen utspelar sig längre fram i berättelsen?

Jag erkänner villigt att jag själv fastnar för denna trend när jag läser. Jag har svårt att komma till ro, något måste ta tag i mig, tidigt.
Men jag vet också att flera av mina favoritromaner inte alls följer detta mönster. Ibland har jag läst ut hela boken och sedan läst den igen (och igen) och först då förstår jag dess storhet.

Min bok utspelar sig från A till Ö tidsmässigt sätt. Det är en spänningsroman, men utan ett mord i någon prolog. När jag läser de första trettio sidorna tycker jag att de är bra, men sedan bävar jag. Tillräckligt bra? Tillräckligt fångande?
Och sedan tänker jag: Skriver jag bara för att fånga en redaktörs uppmärksamhet, så att han/hon inte lägger undan manuset efter trettio sidor?
Eller skriver jag för att jag vill berätta en historia?

Dåliga dagar erkänner jag för mig själv: Den här boken är min foten-inne-bok. Har jag foten inne, kan jag skriva det jag vill.
Bättre dagar tycker jag att jag har skrivit något som har ett värde i sig själv. Som berättar något som inte har berättats förut.

-------------
Och det är klart att Majjen ganska snabbt hade svar på tal

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar