En äkta författarhund vaktar (sover på) manus.
torsdag 20 november 2014
måndag 17 november 2014
Protagonist med antagonistiska drag
Vad är det som gör att man som läsare fastnar för en protagonist (huvudperson) i en berättelse?
Jag har känslan av att man ofta, i alla fall jag, faller för en "hjälte" som även har antagonistiska drag, dvs personen har rätt så många mörka sidor, som man annars oftast hittar hos motståndaren. Det är nog därför jag gillar Harry Hole och hans likar. De får inte bara vara hämnare, det måste finnas mänskliga och sympatiska sidor också.
Nyckeln är kanske att man tycker lite synd om huvudpersonen.
Det slog mig att litteraturhistorien vimlar av sådana här figurer, så det har uppenbarligt funkat genom tiderna. Jo Nesbö, Harry Holes skapare, är inne på detta i en intervju i Babel häromsistens. Han tar kung David i Gamla Testamentet som ett exempel. Läsaren "luras" att känna mycket sympati för David i början (ni vet David och Goliat episoden tex) och blundar senare när han hittar på en massa otäckheter (ser till att maken till kvinnan han åtrår dör i strid, så att han kan gifta sig med henne när hon blir änka tex).
En annan karaktär är Medea i den grekiska mytologin, med känd genom Euripides tragedi. Jag håller på och läser om henne nu i samband med min litteraturvetenskapskurs. Visst är det fruktansvärt att hon mördar sina barn på slutet, men vid det laget är läsaren (publiken) så mycket på hennes sida att man nästan förstår henne (Jason, den idioten, skulle inte ha svikit henne).
Jag har känslan av att man ofta, i alla fall jag, faller för en "hjälte" som även har antagonistiska drag, dvs personen har rätt så många mörka sidor, som man annars oftast hittar hos motståndaren. Det är nog därför jag gillar Harry Hole och hans likar. De får inte bara vara hämnare, det måste finnas mänskliga och sympatiska sidor också.
Nyckeln är kanske att man tycker lite synd om huvudpersonen.
Det slog mig att litteraturhistorien vimlar av sådana här figurer, så det har uppenbarligt funkat genom tiderna. Jo Nesbö, Harry Holes skapare, är inne på detta i en intervju i Babel häromsistens. Han tar kung David i Gamla Testamentet som ett exempel. Läsaren "luras" att känna mycket sympati för David i början (ni vet David och Goliat episoden tex) och blundar senare när han hittar på en massa otäckheter (ser till att maken till kvinnan han åtrår dör i strid, så att han kan gifta sig med henne när hon blir änka tex).
En annan karaktär är Medea i den grekiska mytologin, med känd genom Euripides tragedi. Jag håller på och läser om henne nu i samband med min litteraturvetenskapskurs. Visst är det fruktansvärt att hon mördar sina barn på slutet, men vid det laget är läsaren (publiken) så mycket på hennes sida att man nästan förstår henne (Jason, den idioten, skulle inte ha svikit henne).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
NaNoWriMo Dag 9
Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...
-
... och blir förhoppningsvis lite mer hårdhudad till nästa gång. Jag erkänner låååångsamt för mig själv att det troligtvis är över för den...
-
För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till ...
-
Debutantbloggen har stått för ett par bra inlägg om refuseringar som jag har läst och känt igen mig i. Och jag grubblar faktiskt fortfaran...