Lektörsläsa synosis

Många skribenter satsar pengar på en bra lektörsläsning, speciellt om målet är att ge ut själv.
Det är generellt ett bra sätt att lära sig mer om hur man skapar en riktigt bra story. Om man har en bra lektör förstås. Det är inte så lätt att hitta, eftersom det finns rätt många därute i skrivardjungeln som gärna vill tjäna en hacka på författarwannabees.
Men det gäller att höra sig för och se vad lektörerna har för meriter.
Jag har hittills hittat två bra lektörer och i somras testade jag dessutom ett nytt grepp. Jag lät en lektör titta på mitt synopsis för nästa manus.

Jag har ett manus, som går under namnet Elefantkurvan (tillbaka i Afrika igen!) som jag har jobbat från och till med i flera år. Det började som en lång novell, sedan skrev jag om helt under Nanowrimo 2012 och hade i somras ett rejält råmanus i min hand. Men jag var osäker på om idéen fungerade, i vilken kronologisk ordning allt skulle berättas och om något "fattades".
Jag var orolig för att i fall jag skrev klart manuset och sedan skickade till lektör (vilket man oftast gör) så skulle det behöva så mycket redigering att jag tappade lusten (med mina förlagskontakter i gott minne, hur många gånger har jag inte skrivit om och skrivit om...).
Jag litade samtidigt så pass mycket på att kvalitéen på mitt skrivande i sig (språk, röst, miljöbeskrivningar etc) håller, rent generellt.
Så varför inte låta ett proffs titta på ett ordentligt synopsis (jag tror det var på drygt 2000 ord, 8 sidor A4)? Där så gott som hela berättelsen fanns med i korta ordalag, helt utan dialoger givetvis.

Och jag fick bra feedback tillbaka, främst vad det gällde kronologin. Det hjälpte mig att tänka om rejält. Dessutom hade lektören idéer om vad som behöver läggas mer tyngdpunkt på, tex karaktärsfördjupningen.
Det var definitivt värt varje krona (något för den utfattige skribenten, kostar inte skjortan som en stor lektörsläsning).

Det var i augusti och jag har tyvärr inte kommit igång ännu, eftersom september var en absolut rutten månad (förutom bokmässan...) samtidigt som jag fick ett "nej, men skriva gärna om så läser vi igen" + lektörsutlåtande från ett förlag gällande förra manuset. Tror att jag måste ta i tu med en omplanering (nytt synopsis!!) av det manuset innan jag ger mig i kast med det nya. Och så är det snart Nanowrimo igen och det vill jag inte missa!

Synopsis för ny roman

Det är en härlig (för)sommarkväll och jag sitter ute på min däckstol och skriver synopsis för en ny roman.
Ja, jag vet, jag borde jobba vidare med den roman jag egentligen håller på med, men jag kände att det inte riktigt kunde vänta.
Under veckan i Ardennerna (vi tältade och hade 1 grad en natt, men soligt och fint och nästan 20 grader på dagarna) sträckläste jag Ken Folletts Svärdet och Spiran (fast jag läste den på engelska The Pillars of the Earth, mycket häftigare titel) och blev väldigt inspirerad. Inte så att jag ska göra en Ken Follett/Jan Guillou och skriva en medeltidsroman, inte alls.
Men det var något med det episka, det Stora, i den här romanen, som grep mig.

Och jag beslutade mig för att skriva synopsis till min romanidé som går under arbetsnamnet Efter Armageddon. Fånigt arbetsnamn, jag måste hitta på något nytt. Den är så långt borta från en medeltidsdrama man kan tänka sig. Snarare en slags dystopi eller ett postapokalyptiskt drama.
Jag har redan skrivit uppemot 30 000 ord, men det har blivit lite rörigt; så dags för ett långt synopsis.

Sportlovsummering

Tillbaka igen efter en snöig sportlovsvecka. Härliga pister, men tyvärr dålig sikt och ser jag inte snön kan jag inte åka så bra; det är min knän för dåliga för. Jag måste veta var jag kan svänga, för att uttrycka det enkelt.

Jag har skrivit lite , men läst mer (kommer recensioner på min bokläsardagbok. Det är faktiskt härligt med en internetfri vecka.

Däremot har jag tänkt mycket. Tänkt på mitt romanprojekt Fyndet. Om jag överhuvudtaget vill fortsätta med det. Och om jag vill fortsätta, vad måste jag då göra? Jag har funderat på vilka scener och till och med kapitel jag skulle våga stryka för att få upp tempot lite i berättelsen. Kom fram till att jag kan stryka ganska mycket. Det är lite oroande, rent känslomässigt. Handlar om att "döda älsklingar".
Jag är också lite rädd för att jag faktiskt stryker scener som jag inte borde stryka (för att de är bra). Att man sätter igång att "döda älsklingar" hej vilt, utan mål och syfte. Bara för att man "ska" göra det.

Annat behöver utvecklas. Så långt har jag inte kommit, men min kapitelplanering är klar, så det skulle kunna bli något.

Väl hemma kollade jag inboxen, men den innehöll inte det mail jag ville ha. Jag behöver lite respons för att orka driva det här romanprojektet vidare.

Sedan har ni författarkollegor och annat löst folk varit så flitiga under veckan jag har varit borta. Google Reader är FULL. Jag har massor att läsa! Kul!

Döda älsklingar

Kill your darlings, heter det på engelska.
När man tar bort delar ur sitt manus som man tycker mycket om, därför att de är överflödiga och ett manus utan dem får upp tempot.

Efter att ha suckat och deppat igår så fick jag nya idéer igår. Sent igår kväll, så jag hann inte skriva ned mer än ett par rader.
Jag tror att jag kommer att ta bort en viktig (?) flashback i början av boken. Den har aldrig varit en darling, jag tyckte att den inte passade in, men att de måste vara med för att ge nödvändig information om huvudpersonen. Men all annan information om huvudpersonen återfås inte genom flashbacks, utan är inbakad i tex dialoger och tankar. Så varför inte denna scen också?
Frågan är bara hur jag ska väcka läsarens sympati för huvudpersonen om de inte får den informationen?

Sedan funderar jag på att kapa några scener längre in i manuset, som verkligen är, eller var, darlings. De har (kanske) blivit överflödiga.

Nu har jag stuvat om i mitt manus så att mina utskrivna blad ligger i en enda röra. Jag måste verkligen få klart den där kapitelindelningen, så att jag får översikt. Den gamla planering, fint insatt i en pärm, kan jag slänga. I alla fall första tredjedelen.

Aningen förvirrad. Behöver nog den där timmen hos frissan nu.

Seg vända igen...

Jag är inne i en seg period igen. Det är så regelbundet och följer strikt sin cykel (alltså cyyyyykel, inte cyckel...) att jag nu VET... att det knappast är någon  idé att ägna sig åt skrivande under PMS-veckan.
Konstigt att både sex och skrivande funderar bäst under ägglossningen. Hmmm...
Pinsamt personligt där. Jag ber om ursäkt.

Jag funderar fortfarande på att skriva om ungefär första tredjedelen av mitt manus. Det är mycket. Känns för mycket just nu. Dessutom är det snart skollov, Alperna hägrar och tankarna är någon annanstans (som; var sjutton är alla långärmade skidtshirts, ni vet sådana där med krage med blixtlås...). Borde dessutom tappa ett kilo för att skidbrallorna ska sitta bättre.
Längtar till den där höga luften. Ska ha ett berg pocketböcker med mig. Ingen internet (om inte hotellet mot all förmodan fått för sig att installera WIFI sedan vi var där sist).

Nej, allvarligt talat. Det där med att skriva om (alltså inte redigera  i manus, utan helt skriva om) är ingen lätt sak. För snart ett år sedan var jag i London och påbörjade författarcoachingen, och det känns som om jag inte kommit så mycket längre sedan dess (det är absolut inte sant, jag överdriver rejält).
Jag har faktiskt skrivit en slags kapitelindelning, med bara stolpar med det viktigaste, och kommit ganska långt. Men stolparna tenderar att bli mer än stolpar, ett långt synopsis egentligen, och det är inte riktigt meningen. Meningen var att jag skulle skriva nytt och inte modifiera ett utförligt synopsis. Nu har jag svårt att släppa tex. dialoger som jag gillar, därför skriver jag ut hela dialogen i stolparna. Fel, tror jag. Men jag vet inte. Jag kan inte alls se vad som är bra och dåligt i den del av manuset jag vill skriva om.

Borde kanske lägga hela den här sörjan åt sidan tills skollov och annat är över. Till jag är i rätt fas i cykeln igen (känns mer som en bergochdalbana än en cykel).

Skrivarcaféjakt

Min jakt efter bra skrivarcaféer fortsätter.
Jag har det så bra att det är ungefär 20 min med tåg från vår stad till tre andra större städer, Utrecht (studentstad med massor av caféer), Haag (kosmopolitiskt) och Rotterdam (modernt och flashigt). Utrecht besöker jag flitigt och även i Haag har jag hittat bra caféer.

Nu var det Rotterdams tur, en stad som jag nästan inte känner. Hittade ett underbart ställe, inte direkt mysigt, men i två våningar, där man lätt kan "glömmas bort", dvs sitta länge utan att man känner att man barrikaderar en plats. Det är sådana kaféer jag letar efter. Och så hittade jag Benelux´största bokhandel. Whao...

Jag håller på att inleda mitt manus i scener och kapitel. Kapitelindelning hade jag redan, men det får sig en översyn, jag försöker hitta ställen där man kan skapa "cliffhangers" (ni vet; jag bara måste få veta hur det går!)

Sedan försöker jag analysera varje scen, typ; vilka känslor väcker den hos läsaren, vilka personen gillar/ogillar man, finns det något hot eller en konflikt osv.

Tidskrävande och slitigt, alltid när jag har börjat göra detta tröttnar jag och slutar jag efter tredje kapitlet. Samtidigt vet jag att det är jätteviktigt.

När ska man låta andra läsa?

Jag har ganska skiftande erfarenhet av att låta andra läsa mitt ännu ej färdiga manus.

Hur är det med er?
När låter ni andra läsa? I vilket stadium i skapandeprocessen är ni då? Synopsisstadium, råmanus 1 eller 2 (eller 3), nästan färdigt manus?
Vem låter ni läsa? Morsan, brorsan, barndomsvännen, flyktig bloggbekant, skrivarjuntan ni är med i?
Vad vill ni att de ska bidra med? Total lusläsning a´la lektör, läsning som koncentrerar sig på olika stycken, tex inledningen, eller karaktärerna;  "vanlig" läsning som om det vore en redan publicerad bok?

Jag vill väldigt gärna höra er åsikter om detta.

Sitter ute och skriver. Måste passa på. Det är bara en fin dag mellan regnen. Dahliorna blommar för fullt.
Jag håller på och städar hela huset grundligt idag, för att jag ska kunna ägna mig åt mitt manusredigerande med gott samvete, alltså utan att bli distraherad av att det behöver städas. Nästan att tvätt är struken också. Duktigt, eller hus! Jag brukar inte vara så disciplinerad.

Glad

Vad glad jag blev när jag upptäckte att denna blogg fanns omnämnd på självaste Bokmässans hemsida som en av månadens fem bokbloggar. I fint sällskap, bla Bokhora.

Annars blir det inte så mycket skrivet just nu. Har just haft föräldrarna på besök här i Holland och det blev ett annorlunda besök, eftersom större delen av tiden gick åt att försöka se till att de kom hem igen.
Ja, ni vet, Eyjafjallajökull.

Till slut blev det att resa med dem på tåget genom Holland och Tyskland och sätta av dem vid Stenabåten i Kiel.

Men vad jag tycker är märkligt är att ibland när hjärnan verkligen är upptagen med annat, så kan inspirationen rinna till. I detta fall fick jag scener framför mig i ett romanprojekt som jag just nu inte håller på med. Ett framtida. När jag låg och inte kunde sova på grund av stress kom nya saker för mig.
Konstigt att hjärnan funkar så. Tyvärr har jag inte hunnit skriva ned så mycket, men jag brukar inte glömma. Det får vila där i ett hörn av huvudet.
Borde kanske sätta mig och skriva ett synopsis för den där berättelsen.
Borde.
Det är så mycket man borde.

Nästa vecka åker vi till Italien. Om allt går som det ska. Vi ska inte flyga och vi ska inte åka till Vesuvius.

Mitt manus går i graven...

... men det har ni som följer denna skrivarblogg redan förstått.

Jag summerar lite på min "vanliga" blogg, för att även dess läsare ska få en liten uppdatering om läget. Gå in och läs där.

Kvarnstenen verkar vara alltför tung för att få att flyta. Det är synd eftersom jag gillade storyn något alldeles våldsamt och har skissat på en uppföljare. Så på sätt och vis går två projekt i graven. Så här i efterhand är det smått tragikomiskt, jag valde att skriva Kvarnsten om Halsen för att ha det som en startprojekt, en språngbräda. Jag ville inte ge mig på de romanidéer som ligger närmast hjärtat, eftersom sannolikheten att man till en början blir refuserad ligger på så där 110%. Det ville jag inte riskera. Men under arbetets gång växte projektet och kom naturligtvis att ligga mig väldigt varmt om hjärtat. Men det är väl inte fel, antar jag. Fast skilsmässan efteråt gör ont.
Jag kanske skickar in till flera förlag (Kabusa tar emot manus i februari) men bara om jag övertygas om att det är värt mödan. Dessutom tar flera mindre förlag inte alls emot manus för tillfället.

Mitt nya projekt rullar vidare. Jag har åtta veckor på mig att färdigställa de första 100 sidorna plus ett synopsis innan jag ska på skrivarkurs i London. Just nu läser jag och ändrar (visst är det underbart med ett pappersmanus i handen!) . Känner mig lite stressad, eftersom sportlov ligger emellan och då brukar det inte bli något skrivet.
Jag har insett att jag antagligen behöver göra en hel del extra research. Jag har visserligen bott i Afrika och vet vad jag skriver om (?), men det finns luckor. En del av romanen ska utspela sig i London, så jag får nog ge mig ut för att leta miljöer när jag är in the Big City i mars.
---------------------------------------------------------

Synopsis vs. Råmanus

Hur börjar man en roman egentligen?

Hur börjar ni?

Skriver ett synopsis först eller låter fantasin ta er dit ni vill?

Personligen håller jag mig till det senare. När jag börjar så börjar jag bara, ibland är idéen väldigt diffus i huvudet. Ofta har jag ett antal scener i huvudet som jag skriver ned. Sedan börjar det svåra arbetet att knyta ihop dem. Ihopknytandet blir ofta en slags narrativ berättelse, och tillsammans bildar detta mitt första råmanus.
Sedan skriver jag om, och om, och om igen. Dialoger kommer till eller stryks. Scener läggs till och scener ryker. Ibland måste man "döda älsklingar" (kill your darlings, på engelska. Svårt att översätta). De narrativa styckena blir till scener, eller får förbi berättande.

Någonstans där i början, under eller efter råmanusets tillkommande måste jag ta mig en ordentlig funderare vad det gäller karaktärerna.
Vad driver dem? Vad vill de? Vad fruktar de?

Just nu håller jag på med att planera varje kapitel på ett nytt romanprojekt. En vanlig anteckningsbok går bra att använda, men det finns också en hel del gratis software att använda. Jag har just upptäckt att Microsofts OneNote fungerar alldeles utmärkt att planera med. Även när man ska beskriva karaktärerna är OneNote enkelt och lätt att använda.

Andra tips?
Några tricks?


Dela med er


---