Redigering klar

Min stora redigering av Sanden är klar.
Berättelsen är klar, känns det som, och nu är det bara korrläsning, den sista finslipningen kvar.
På måndag tar jag med mig hunden, ryggsäcken och datorn och tar tåget och båten till Sverige. Kommer nog att stanna en månad. Orsaken är inte semester, utan sjuka och hjälpbehövande anhöriga.
Men jag hoppas att jag ska ha lite tid över för Sanden, och den svenska våren. Den senare har jag inte fått uppleva på väldigt många år.

Redigerar.... med förhinder

Jag redigerar mitt manus Sanden är inte smutsig, men det är inte så som ni kanske tror; manuset är inte så sorgligt att jag sitter och lipar.
Nej, jag har blivit dunderförkyld.

Det är så typiskt, när jag äntligen fått så pass mycket lugn och ro runtomkring mig att jag kan redigera i ett svep (bästa sättet), då blir jag sjuuuk...

Men jag ska inte klaga. Det finns värre saker i livet.

Apropå berättelsen jag skriver, och de två tidigare jag skrivit, så finns det en intressant krönika i Skriva av Helena Thorfinn. Jag älskar hennes två romaner, den senaste läste jag i somras. Båda två utspelar sig i Bangladesh och är skrivna med finess och insikt. Och säljer väldigt bra.
Jag känner igen mig i det Helena Thorfinn skriver, jag har själv känslan av att många förlag inte vill ta i "internationella romaner" (det finns tydligen en genre, i alla fall i USA,  där dessa berättelser representeras) med tång. Allt måste ha en tydlig sverigeankrytning, och om man trots allt vågar sig på att ta i svåra globala problem (fattigdom, ojämlikhet etc) så är det lätt att bli missförstådd. Och det finns dessutom en väldigt tråkig tendens inom kulturvärlden till att hävda att"vita, privilegierade" inte ska skriva om sådant de själv inte upplevt. Även om de till och med levt i den kultur de skildrar, tex som Helena Thorfinn själv har gjort.
Jag ska inte säga att det jag skriver liknar Thorfinns romaner, men de rör sig inom samma genre. Jag älskar att skriva dem och hoppas att de någon gång gång ska nå fler läsare än mina betaläsare och skrivcoacher.

Fortsätter att redigera, trots snor...
Älskar att redigera, sa jag det. Finsnickra på manuset, varje mening, varje ord. Älskar.

Elevator Pitch

Jag jobbar vidare med min redigering, samtidigt som jag har gett mig på att fasta (bara dryck och buljong) fem dagar för att uppmärksamma Fastan, men även för att jag ville testa om jag skulle uppnå samma effekt som sist jag fastade (och det var säkert tjugo år sedan). Då upplevde jag att sinnet blev väldigt klart och aktivt, jag sov bra och var helt vaken direkt när jag vaknade. Den enda nackdelen jag minns är att jag hela tiden tänkte på vad för mat jag skulle äta när fastan var över.
Denna gång upplever jag det inte lika positivt. Sinnet är visserligen ganska aktivt, men jag är samtidigt väldigt trött och har ont i kroppen. De första dagarna hade jag ordentlig huvudvärk, men det har jag inte haft idag (sista dagen) och igår. Jag sover inte alls bra och är väldigt trött på morgonen.
Med andra ord, det ska bli skönt att bryta fastan i morgon.

Nog om detta. Jag lovade en Elevator Pitch i förra inlägget. Alltså en kort presentation, en sorts "baksidestext" till mitt manus, (lite för lång, men det går nog att slipa på). Så här blev det första utkastet:

Trettiofemåriga Lisa kämpar med livspusslet. Det är inte alltid lätt att kombinera ett krävande, men stimulerande, jobb som IT-konsult med familjelivet när maken Daniel tenderar att tillbringa allt längre dagar på jobbet. Lisa älskar sina döttrar, sjuåriga Beatrice och fyraåriga Hanna över allt annat i världen, men relationen med Daniel blir allt mindre följsam. Efter att ha tagit en stor del av föräldraansvaret under småbarnsåren känner hon att hon måste satsa mer på jobbet för att inte halka efter i karriären. 

När företaget hon jobbar för får ett lukrativt kontrakt för ett stort företag, Al Hajar, i Dubai övertalas hon att ta jobbet som teamledare för gruppen som ska jobba i Gulfstaten. Under ett drygt halvår ska hon jobba halvtid för koncernen i Dubai, inklusive regelbundna resor dit. Hon hoppas kunna lägga livspusslet hemma i Göteborg med hjälp av mor- och farföräldrar. Daniel, som har förhoppningar att kunna bli delägare på juristbyrån där han jobbar, är helt emot hennes beslut att ta jobbet i Dubai, men hon gör det ändå. Jobbet kommer ge henne ett lyft i karriären, ett mer imponerande CV och inte att förglömma; bra betalt. 

Arbetet på plats i Dubai är precis som hon anat; hektiskt, utmanande, men framför allt stimulerande. Att dessutom få en smak av hur det är att leva lyxigt som expat och ha skönt väder jämt är en extra krydda.

Vad hon inte hade räknat med var att hon skulle träffa den jämnårige Sahir.  

Sahir har engelsk och arabisk bakgrund och är medlem av den förmögna och inflytelserika företagsfamiljen al Mazim, ägare av Al Hajar. Han är Al Hajars avgående VD och styrelseordförande, på väg att lämna familjen al Mazims företagsvärld för sitt nya drömjobb; toppdiplomat inom FN med tyngdpunkt på fredsmedling i Syrien.

Attraktionen mellan Lisa och Sahir är omedelbar och de inleder i hemlighet en kärleksrelation. Sahir har allt Lisa önskar, han ser henne, stimulerar henne intellektuellt, samtidigt som han är en passionerad älskare. Men snart tränger verkligheten sig på och Lisa snärjs in i en härva av blind passion, svek, missförstånd, kulturkrockar och ett samvete som äter upp henne inifrån. Hon får allt svårare att hålla isär sina två världar och en våldsam kollision mellan dem är oundviklig.

Det regnar och jag redigerar vidare

Chili, som heter
Garden Salsa, om nu någon
undrar.
Och under hortensia i min
lilla trädgård

Har inte bloggat på ett tag, men det här varit mycket som lagt käppar i hjulet för bloggandet.
Jag redigerar vidare på mitt manus, mycket mer jobb än jag hade anat. Eller snarare jag hade väl anat det, eftersom jag inte alls gått tillbaka och petat när jag skrev; i princip skrev jag allt i ett flöde, med hjälp av synopsis. (Jättebra, för den som undrar. Prova!).
Men jag har bestämt att manuset ska vara "klart" mitten/slutet av juli för att skickas till lektör. Ungefär samtidigt som jag packar och tar med mig yngste sonen till flyget för vidare resa till Sverige (vet inte riktigt hur jag tänkte där...)
Längtar till stugan något enormt just nu, hatar när barnen har sent sommarlov (i Holland delas det upp i tre delar och det växlar år från år, den sista gruppen får inte sommarlov förrän mitten av juli).
Idag regnar det här och faktum är att jag tycker det är ganska skönt. Jag får en orsak att vara inne. Inte så att jag inte tycker om att vara ute, problemet är att jag bara vill vara ute i trädgården. Det bloggar för fullt; hortensian är helt fantastisk i år. Det måste vara den milda vintern och varma våren. Jag rensar, klipper bort döda rosor, kollar hur det går med mina fyra sorters chili som jag varit modig nog att plantera ut i trädgårdslandet (förra året gick det bra, jag plockade chili till slutet av oktober).
Men inget blir gjort inne. Nu är stryktvättsberget bokstavligen enormt och allt måste vara klart för dottern som ska åka till Gambia på fredag.
Gambia alltså. Tillbaka till Afrika, där hon tillbringade sina första tre år, fast i ett annat land som börjar på G. De ska dit med en grupp ungdomar som ska hjälpa till och rusta upp ett lokalt sjukhus.
Har inte börjat med stryktvättsberget ännu. Jag har inte ens börjat redigera än. Jag äter frukost och dricker en stor kopp te i lugn och ro (en unge är med pojkvännen på annan ort, en unge har inte vaknat än, borde kanske kolla att han är på gång, en unge är redan i skolan och maken är visserligen hemma, men sitter och jobbar framför datorn och stör inte alls...) och kollar ipaden och tittar på ett samtal från Almedalsveckan mellan Elisabeth Sandlund och bloggpolaren Birger.
Han går igång som en predikant ibland och det är uppfriskande.

Första redigeringen klar

... eller fjärde eller femte, eller vad det nu är...

Men i denna andra (eller är det tredje?) skrivaromgång av Djungelblomma är det den första. Nu ska jag låta manuset vila några veckor igen.

Det är vid sådana här tillfällen som jag ofta får inspiration till nya, eller nygamla, skrivarprojekt. När jag är rätt så trött på det jag håller på med och det känns som jag aldrig vill skriva igen.

foto: MOKolkman

Jag har ganska länge hållit en annan story i tankarna, men nu har ytterligare en pockat på uppmärksamhet. Det är också en Afrikaskröna, en långnovell som hette Elefantkurvan och som låg på Kapitel 1 ett tag.
Jag har aldrig riktigt kunna släppa den, och speciellt inte dess huvudperson, en rätt så motbjudande karl, som råkar ganska illa ut, alldeles efter att han träffat kvinnan i sitt liv. Att det är kvinnan i hans liv är han inte helt medveten om förrän det är alldeles för sent.

En romantisk och tragisk, men också dramatisk historia.

Jag funderar nu på hur jag skulle kunna göra en kortroman istället för en långnovell av den.

När man "ger upp" så händer det saker...

Länge har jag blivit itutad att man måste tro på sitt manus och aldrig ge upp.

Men jag måste säga att jag faktiskt hade gett upp. Nästan i alla fall. Jag sade i alla fall att jag skulle ta en paus, satsa på läsandet och bokbloggandet fram till bokmässan (är ju en av bloggambassadörerna där iår). Och jag skaffade mig ett jobb. Bara 15% men ändå. Några timmar i veckan, gratis motion och några tusenlappar extra i plånboken varje månad.

Jag trodde jag skulle känna mig som en svikare, som en som gav upp sin dröm, men det kändes ganska skönt. Lite lättad var jag.

Då small det plötsligt till och jag fick en förlagskontakt. Absolut inget ja, men inget nej heller. Inklusive en rejäl lektörsfeedback. Lektörens ord har jag levt på i flera veckor nu.
Jag har hört från andra håll att det inte så sällan händer. När man släpper taget så händer det något. Ungefär som när man slutar leta aktivt efter den stora kärleken så dyker den upp när man minst anar det (hände mig också).

Om jag får ett nej i slutändan, så blir jag givetvis väldigt besviken. Men jag har fått lite hopp och en rejäl bekräftelse om att mitt skrivande håller. Det måste bara hålla hela manuset igenom. Det ska jag försöka ändra på nu.

Samtidigt strular det med jobbet. Jag gillar jobbet i sig (brevbärare) men ett antal gånger har posten inte varit på sin plats kl. 10.00, utan kommer av misstag 13.00. Vi hade kommit överens om att jag skulle få en "morgonrunda" för att jag skulle hinna vara klar innan barnen kommer hem från skolan. Nu kan jag inte lita på att posten kommer när den ska och kan följaktligen inte planera in något på eftermiddagarna, vare sig det gäller att hjälpa svärmor, gå till tandläkaren med barnen eller själv gå till frissan. Ni ser, i-landsproblem, men det är väldigt irriterande. Jag har klagat och klagat, men i morse hände det igen. Då blev jag så arg att jag nästan grät och cyklade hem igen (och städade halva huset i rena ilskan, åtminstone något.)
Jag som skulle jobba några timmar och sedan sitta i lugn och ro och skriva några timmar innan barnen kom hem.

Och varje gång det händer tar jag det som ett tecken du ska inte jobba, du ska skriva!
Men jag har lovat mig själv att jobba tills jag får ett förlagskontrakt.

Och i helgen blir det inget skrivet heller, massa andra grejer på gång. Nu känns det frustrerande, jag vill komma igång. Nu!

Något rörigt

Skrivarveckan jag planerade har inte riktigt blivit som jag planerade. Just nu byter hantverkare fönster, ni kan bara gissa hur skräpigt det är på övervåningen. Lyckligtvis dröjer det till nästa vecka innan de kommer tillbaka.

Dessutom förstår jag inte varför familjen nödvändigtvis måste slänga så mycket kläder i tvätten just denna veckan. Jag hade ju jobbat undan så bra...

Skrivbordet är rörigt det också, men det gillar jag (förutom när det blir för dammigt).

Och det är väldigt mycket rött i manuset. Men jag har hunnit ganska långt med den nya historien, och den nya kapitelindelningen. Det kan nog bli något till slut. Fast just nu känns själva skrivandet ganska avlägset.

Vårredigering

Så här ser det ut över huvudet på mig just nu, ovanför min lilla skrivarplats i trädgården. Det är tjugo grader varmt ute, men värmen ska ta slut i morgon, så jag passar på att njuta nu.
Jag har bestämt mig för att äntligen ta tag i det gamla manuset och läsa igenom det en gång till. Sedan skicka in till ett sista förlag. Det kan väl inte skada? Kanske är det något som gör att de kommer ihåg mig till nästa gång, till nästa manus skickas in.

Knådar deg

Jag bakar för fullt idag. Förhoppningsvis ska jag hinna ut i trädgården lite också och fixa lite. Kommer solen fram har de lovat 14 grader. Kanske kan jag sitta ute och skriva lite. Och fika. Nybakade bullar.

Jag bakar ofta när jag har lite skrivarkramp. Det brukar lösa viss kramp och hjälper en att tänka. Dessutom känner jag mig duktig och nyttig när jag bakar.

Jag har grubblat  lite över det här med överbearbetning av ett manus. Hur undviker man det?
Nu håller jag på att skriva om inledningen till min roman från scratch, med bara stolpar till hjälp. Tittar inte ens på gamla manuset.
Men så fort jag tar tag i det skrivna sätter jag igång och bearbetar. Ändrar här och där.
Nu funderar jag på att bara rätta stavfel och meningsbyggnadsfel och skicka iväg kapitlen i ett ganska rått stadium till min författarcoach. Kanske är de inte råa, kanske är de ganska färdiga, jag vet inte. Värt att testa.

Från strykberget

Jag har bytt ut berget man åker skidor på mot ett berg av tvätt. Som alltid efter en resa. Och som så ofta drabbas jag då ofta av kliande skrivarfingrar. Samtidigt. Alltid lika trevligt. Trots ostädat hus och ostruken tvätt.

Jag skriver om början av min roman. Det gick trögt till en början, tog emot så förfärligt (vet ni hur många gånger jag har "skrivit om" början av det här romanmanuset?). Men jag fick tipset att inte redigera om, eftersom manuset var överarbetat, utan skriva om; från början.
Jag började med att skriva ned stolpar för varje kapitel; stödord och i enstaka fall fyndiga repliker som jag var nöjd med. Bara så att jag inte skulle missa något. Jag har aldrig jobbat så förut, men måste säga att det fungerar. Manuset kan jag nästan utantill, men har man inte texten framför sig så formulerar man sig trots allt annorlunda när man skriver om. Och jag försöker köra lite NaNoWriMo-stil; flödesskriva och inte redigera förrän hela omskrivningen är klar.

Jag är väldigt nyfiken på resultatet.

Ps. Romanen utspelar sig till största delen i Afrika, i fall nu något har missat det.
I natt drömde jag att jag var på väg till Afrika, men att jag stoppades vid "gränsen" eftersom jag hade glömt att vaccinera mig mot gula febern. För mycket Afrika på hjärnan just nu, kanske...

Undertecknad på afrikansk atlantkust.
 Både gravid och gula febern vaccinerad.

Döda älsklingar

Kill your darlings, heter det på engelska.
När man tar bort delar ur sitt manus som man tycker mycket om, därför att de är överflödiga och ett manus utan dem får upp tempot.

Efter att ha suckat och deppat igår så fick jag nya idéer igår. Sent igår kväll, så jag hann inte skriva ned mer än ett par rader.
Jag tror att jag kommer att ta bort en viktig (?) flashback i början av boken. Den har aldrig varit en darling, jag tyckte att den inte passade in, men att de måste vara med för att ge nödvändig information om huvudpersonen. Men all annan information om huvudpersonen återfås inte genom flashbacks, utan är inbakad i tex dialoger och tankar. Så varför inte denna scen också?
Frågan är bara hur jag ska väcka läsarens sympati för huvudpersonen om de inte får den informationen?

Sedan funderar jag på att kapa några scener längre in i manuset, som verkligen är, eller var, darlings. De har (kanske) blivit överflödiga.

Nu har jag stuvat om i mitt manus så att mina utskrivna blad ligger i en enda röra. Jag måste verkligen få klart den där kapitelindelningen, så att jag får översikt. Den gamla planering, fint insatt i en pärm, kan jag slänga. I alla fall första tredjedelen.

Aningen förvirrad. Behöver nog den där timmen hos frissan nu.

Seg vända igen...

Jag är inne i en seg period igen. Det är så regelbundet och följer strikt sin cykel (alltså cyyyyykel, inte cyckel...) att jag nu VET... att det knappast är någon  idé att ägna sig åt skrivande under PMS-veckan.
Konstigt att både sex och skrivande funderar bäst under ägglossningen. Hmmm...
Pinsamt personligt där. Jag ber om ursäkt.

Jag funderar fortfarande på att skriva om ungefär första tredjedelen av mitt manus. Det är mycket. Känns för mycket just nu. Dessutom är det snart skollov, Alperna hägrar och tankarna är någon annanstans (som; var sjutton är alla långärmade skidtshirts, ni vet sådana där med krage med blixtlås...). Borde dessutom tappa ett kilo för att skidbrallorna ska sitta bättre.
Längtar till den där höga luften. Ska ha ett berg pocketböcker med mig. Ingen internet (om inte hotellet mot all förmodan fått för sig att installera WIFI sedan vi var där sist).

Nej, allvarligt talat. Det där med att skriva om (alltså inte redigera  i manus, utan helt skriva om) är ingen lätt sak. För snart ett år sedan var jag i London och påbörjade författarcoachingen, och det känns som om jag inte kommit så mycket längre sedan dess (det är absolut inte sant, jag överdriver rejält).
Jag har faktiskt skrivit en slags kapitelindelning, med bara stolpar med det viktigaste, och kommit ganska långt. Men stolparna tenderar att bli mer än stolpar, ett långt synopsis egentligen, och det är inte riktigt meningen. Meningen var att jag skulle skriva nytt och inte modifiera ett utförligt synopsis. Nu har jag svårt att släppa tex. dialoger som jag gillar, därför skriver jag ut hela dialogen i stolparna. Fel, tror jag. Men jag vet inte. Jag kan inte alls se vad som är bra och dåligt i den del av manuset jag vill skriva om.

Borde kanske lägga hela den här sörjan åt sidan tills skollov och annat är över. Till jag är i rätt fas i cykeln igen (känns mer som en bergochdalbana än en cykel).

Skriva om - hur gör man?

Jag sitter just nu och funderar om att skriva om hela början på mitt manus Fyndet. Det är ingen lätt beslut att ta, eftersom jag tycker att jag har skrivit om så många gånger. Och det handlar om att skriva om 60 sidor eller mer.
Men egentligen har jag hela tiden redigerat om, det vill säga förändrat råmanuset allt eftersom. Och hackat sönder språket. Antagligen. Jag vet egentligen inte vad det är som inte fungerar i början, jämfört med hur det flyter på senare (andra hälften av manuset).
Jag vet bara att det är överbearbetat på något sätt.

Nu inser jag att jag faktiskt aldrig har skrivit om på det här sättet, dvs. att jag inte redigerar gamla texten, utan börjar från början. Jag antar att författare före ordbehandlarens tid gjorde så här hela tiden. Lade gamla manuset vid sidan om för att titta i det ibland, men skrev nytt.

Någon som har tips hur man går tillväga?
Jag tänkte skriva stödord så att jag får med alla viktiga scener och händelser, och så att jag vet vad som måste gestaltas bra, vilka "planteringar" som måste göras osv. Också stolpar som pekar på vilka känslor och reaktioner som måste gestaltas.
Och så börjar jag med blank sida.
Vad tror ni?

Måndagmorgon

Jag känner mig fortfarande lite låg vad det gäller skrivandet. Lite måndagmorgonblues,och jag tror inte att det bara är skrivandet det beror på. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tacka det där andra.
Skrivandet får mig definitivt att må bra, jag kan liksom inte riktigt vara utan det, men samtidigt tror jag att jag hänger upp för mycket på det. Så att sluta helt med skrivandet eller ta en lång paus (ett år eller så) tror jag inte skulle fungera.
I helgen stack jag på turistmässa i stan intill (i Holland finns det en stad intill överallt...) och gick sedan att satte mig på ett brusigt café för att redigera mitt gamla manus. Filade också på ett nytt följebrev. Det kändes riktigt bra. Sedan fick jag en massa tankar gällande andra manus under helgen. Jag borde ha skrivit ned dem.
Men att ta tag i det manus jag egentligen håller på med, det är näst intill omöjligt.

Nu ska jag iväg på min måndagsmorgonkurs. Målning, mest akvarell, men också lite pastell och vanlig teckning. Att börja den kursen för drygt ett år sedan är något av det bästa jag har gjort. Det är dyrt, men ytterst givande, och ett bra sätt att bli på bättre humör inför veckan. Måndag morgon är ju tufft för de flesta.

Missat något

Något märkligt hände i går. Jag hade beslutat mig för att dokumentera mina tillkortakommanden (refuseringar av förra manuset), genom att skapa ett litet urklippsalbum av alla mina refusmail. Alltså klippa och klistra på gammalt vis. Som en slags terapi.

Då upptäckte jag att jag har missat att skicka mitt manus till ett ganska känt medelstort förlag. Jag hade haft mailkontakt, men aldrig skickat manuset. Konstigt, eftersom som jag gillar detta förlag, främst pga av de romaner de (vågar) ge ut.

Så nu har jag beslutat mig för att skicka in Kvarnsten om Halsen till dem. Men först en ansiktslyftning av manuset. Det är bara det att det är lite svårt att ta tag i det igen. Jag har upptäckt att vad som sägs i ett inlägg på Debutantbloggen (och som jag höll med om), inte riktigt stämmer. Jag kände mig verkligen klar med det här manuset. Jag hade ju liksom ingen mer att skicka in till. Och jag kände att jag inte orkade ta tag i manusets brister.

Ska jag nu lägga ned en massa tid på att grundligt revidera (skriva om?) ett manus, för att sedan skicka in det till ett förlag? När jag egentligen är djupt inne i ett annat manus?

Jo, jag borde nog ta tag i det. Se det som en lektion i att hitta felen (gestalta bättre tex).
Jag har faktiskt all tid i världen. Det andra manuset kan vänta. Det springer inte bort, och mår kanske bättre av att få ligga och vila.

Vid närmare eftertanke så har nog Oskar på Debutantbloggen rätt i alla fall. Man blir aldrig färdig med ett manus, man överger det.
Men att ta fram ett manus som man har övergett kan också var knepigt. Jag fick bokstavligen leta efter sista utskriften av manuset igår. Har inte hittat det än, jag misstänker att jag har använt dess baksida till att skriva ut ett annat manus. Så det blir till att printa igen. För jag måste läsa en utskrift när jag redigerar, digitalt fungerar sämre.

Först iväg för att köpa nytt papper.
Önska mig lycka till (med revidering, att köpa nytt papper ska jag nog klara av utan större problem).

NaNoWriMo-tankar

Nu har jag skickat iväg mitt manus till min kära författarcoach och det känns skönt. Nu ska någon annan få tampas med det.
Samtidigt är det nervöst. Tänk om storyn och språket inte håller?
Jag behöver en paus, har jobbat intensivt med denna historia sedan i mars (ja, egentligen ännu längre) med bara ett kort uppehåll i juli.

Jag har anmält mig till NaNoWriMo och tycker att det ska bli riktigt spännande.

Även om man ska börja helt från scratch, så måste man väl i alla fall ha en liten idé? Jag har ingen aning.
Jag sitter först och funderar på en genre. Det ska inte bli en spänningsroman och det ska inte handla om Afrika.
Kanske romance, fantasy eller science fiction? Eller rentav skräck?
Alla dessa är helt nya genrer för mig.
Vad tycker ni att jag skulle skriva om?  

Vi får se vad det blir.
(Tänk om man börjar på en romance och den utvecklar sig till en skräckis eller science fiction? Berättelser har levt sitt eget liv förut...)

Puu!

Bokmässan bakom ryggen.
Mja, jag var inte där. Hade gärna varit där, pga av Afrikatemat, men nej, inte detta år. Dessutom känner jag mig lätt bortkommen på bokmässan. Många åker dit för att nätverka, men jag känner mig bara liten och blyg.

I stället har jag suttit hemma och delat upp hela mitt manus i scener och analyserat dem. 130 scener blev det. Alla har analyserats. Syfte, konflikter, osv, allt har jag gått igenom. Känner mig ganska mör nu, men nu måste jag ta itu med det riktiga redigerandet. 5 oktober ska det till författarcoachen.
Ja, jag jobbar bäst under press. Tyvärr har familjen inte insett att middagen inte lagar sig själv.

Apropå, bokmässan.
Håkan Nesser intervjuades av Dagens Elisabeth Sandlund. Nu har jag förstått varför jag tycker att hans böcker är något speciellt. Har inte kunnat sätta fingret på det förut.
Håkan Nesser är troende, men känner sig inte hemma i någon kyrka. Är inte "professionell" kristen, som han uttryckte det. Jag känner igen mig i det där.

Håkan Nesser i Dagens monter from Tidningen Dagen on Vimeo.