Seg vända igen...

Jag är inne i en seg period igen. Det är så regelbundet och följer strikt sin cykel (alltså cyyyyykel, inte cyckel...) att jag nu VET... att det knappast är någon  idé att ägna sig åt skrivande under PMS-veckan.
Konstigt att både sex och skrivande funderar bäst under ägglossningen. Hmmm...
Pinsamt personligt där. Jag ber om ursäkt.

Jag funderar fortfarande på att skriva om ungefär första tredjedelen av mitt manus. Det är mycket. Känns för mycket just nu. Dessutom är det snart skollov, Alperna hägrar och tankarna är någon annanstans (som; var sjutton är alla långärmade skidtshirts, ni vet sådana där med krage med blixtlås...). Borde dessutom tappa ett kilo för att skidbrallorna ska sitta bättre.
Längtar till den där höga luften. Ska ha ett berg pocketböcker med mig. Ingen internet (om inte hotellet mot all förmodan fått för sig att installera WIFI sedan vi var där sist).

Nej, allvarligt talat. Det där med att skriva om (alltså inte redigera  i manus, utan helt skriva om) är ingen lätt sak. För snart ett år sedan var jag i London och påbörjade författarcoachingen, och det känns som om jag inte kommit så mycket längre sedan dess (det är absolut inte sant, jag överdriver rejält).
Jag har faktiskt skrivit en slags kapitelindelning, med bara stolpar med det viktigaste, och kommit ganska långt. Men stolparna tenderar att bli mer än stolpar, ett långt synopsis egentligen, och det är inte riktigt meningen. Meningen var att jag skulle skriva nytt och inte modifiera ett utförligt synopsis. Nu har jag svårt att släppa tex. dialoger som jag gillar, därför skriver jag ut hela dialogen i stolparna. Fel, tror jag. Men jag vet inte. Jag kan inte alls se vad som är bra och dåligt i den del av manuset jag vill skriva om.

Borde kanske lägga hela den här sörjan åt sidan tills skollov och annat är över. Till jag är i rätt fas i cykeln igen (känns mer som en bergochdalbana än en cykel).

Skrivaråret 2010- en summering

Jag letade fram mitt gamla "skrivarnyårslöfte" från förra året och inser vad som är bra med att skriva dagbok. Man kan gå tillbaka och se om något har förändrats eller förbättrats.

Så här skrev jag för ett år sedan:

"Inför 2010:


1. Ska försöka ge mitt skrivande mun-mot-mun-metoden, bland annat genom att åka på en skrivarkurs i London, i Ann Ljungbergs regi.
2. Funderar på att låta mitt manus få genomgå lektörs/korrläsning, för att sedan se om det går att ge ut det i egen regi, men bara som e-bok. Går det överhuvudtaget?
3. Ska försöka läsa mer böcker.
4. Ska sluta ta mitt skrivande på blodigt allvar.
5. Ska strunta i att försöka bli antagen av förlag."

Kommentar:

1. Jag gjorde precis det; åkte till London på skrivarkick. Det var en kick, precis vad jag behövde.
2. Jag har inte låtit mitt gamla manus gå till lektör. Det kändes som om det var kört med Kvarnsten om Halsen. Ändå gjorde jag en mild revidering och skickade in till tre nya förlag. Två standardrefuseringar. Det tredje? Det slår mig att de aldrig har svarat. (Tre böcker i Göteborg var det).
3. Egen utgivning. Nej. Jag har blivit ganska övertygad om att manuset suger. Kanske ändrar jag mig. Kanske lägger jag ut det på Feedbook igen som ebok. Vi får se.
4. Mja, vet inte om jag har lyckats med detta. Bra eller dåligt? Min skrivardepression (inte att förväxla med "vanlig" depression) är ganska allvarlig. Är det för att jag tar skrivandet på för blodigt allvar? Kanske.
5. Jag vet inte vad jag menade med denna punkt egentligen. Strunta i?

Summering:

Skrivaråret 2010 har varit tungt. Trots att det inte har regnat lika många refuseringar över mig detta år, och trots att jag börjat med ett nytt manus. Trots skrivarkurs i London och påbörjad författarcoaching för mitt nya manus Fyndet. Lägg till fullföljd NaNoWriMo, med ett rejält råmanus som resultat (50 000 ord på 30 dagar).

Låter allvarligt, eller hur? Jag blir lite rädd när jag läser summeringen av förra årets skrivande, den var också negativ. Två dåliga år. Borde det inte vända nu? Borde inte de sju svåra åren vara över?

Eller är det tecknet på att jag borde lägga av? Syssla med något annat?

Borde jag ta en längre paus från skrivandet? Ett halvår? Ett år? Men är det bra att inte skriva alls?

Borde jag tänka på ett annorlunda sätt? Närma mig skrivandet från ett annat håll?

Borde jag kanske kasta mig på de manus som jag älskar allra mest (mina ess i ärmen)? Trots att jag är paniskt rädd för att det inte ska bli något av dem (alltså att de inte blir utgivna)?

Inför 2011:

1. Jag ska slutföra mitt manus Fyndet , helst innan sommaren, och skicka in det till förlag. Jag ska köra den vanliga rundan först. När alla refuseringarna droppat in ska jag kanske börja tänka på egenutgivning.
2. Jag ska försöka läsa mer.
3. Ska försöka hitta tillbaka till skrivarglädjen a´ la NaNoWriMo och skriva mer avslappnat.
4. Ge mina "älsklingsmanus" lite mer uppmärksamhet (De har redan pockat på uppmärksamhet i mitt skrivarsinne, men borde jag inte slutföra Fyndet först? Nu när jag ändå lagt ned så mycket tid och pengar på det?)
5. Försöka få svar på en del av frågorna ovan.

Om min skrivarkurs i London i Svenska Dagbladet

Skrivarkursen jag var med på i London dokumenterades av en frilansjournalist. Finns att läsa idag i Svenska Dagbladet.

LITTERÄRA DRÖMMAR I LONDON

---

Överväldigad

Jag känner mig överväldigad av mitt manus.
Det låter kanske mer positivt än det är.
Tillbaka från skrivarkursen i London hade jag en massa nya idéer.

Nu känner jag mig mest förvirrad, vet inte hur jag ska reda ut att trådar.
Jag har skrivit om en hel del av de första hundra sidorna, och en del andra scener, men det har inte riktigt botat förvirringen.
Jag känner på något sätt att det förestående arbetet med manuset verkar övermäktigt.
Med det gamla manuset i färskt minne, och ALLT arbete till absolut ingen nytta (förutom att jag kanske lärde mig hur man INTE ska skriva en bok) så tvekar jag att dra i gång det nya projektet på allvar.
För om jag drar igång någonting; då är det på blodigt allvar. Det är lite det jag är rädd för, det blodiga allvaret.
Jag önskar att jag kunde slappna av, bara göra så gott jag kan och ha roligt när jag skriver.
Nu letar jag bara fel och vet egentligen inte vad jag är bra på längre. Försöker suga på karamellerna från skrivarcoachingen, men de ger bara en tillfällig kalorirusch.

Hur kommer man ur sånt här? Jo, jag är envis, det är jag, och det är en fördel.
Jag försöker leva mig in i berättelsen, dras med, men jag vet inte om det är till någon nytta.
Jag önskar i alla fall att jag orkar skriva klart hela råmanuset, för att få lite överblick.

I slutändan är det kanske bara något som kan hända på vilket jobb som helst; man kan få för mycket att göra i bland och det kan vara svårt att se slutet på pappershögen.

Liten Londonkavalkad

Lite bilder från skrivarkursen i London:

Utsikt från min skrivarlya påNorfolk Square, Paddington

Kurslokalen The Theatre Bar ovanpå puben The Victoria

Stäng av mobilerna och fram med datorn! 

Eva och Maria

Mingel. Nisse (från deckarkursen), Lennart och Johanna

Kristin och Frida

Frida och jag själv

Fröken Roman och Magister Mord (Ann Ljungberg och Hans-Olov Öberg), medan Magister Mord ännu levde.

Johanna och Frida lunchar med pubens mystiske stamgäst

Och så gick jag ut för att leta miljöer till min roman. Bor kanske min hjälte här, i exklusiva Chelsea?

Kanske rentav på Paradise Walk

Londonrapport 2 - Joyful noice

But it is a joyful noice.
Ungefär så sa prästen i musicalversionen av Sister Act, när abbedissan klagade över det sätt som nunnekören hade förändrats under ledning av nattklubbssångerskan Dolores, i filmen spelad av Whoopie Goldberg.

Kunde inte låta bli att ta med just den meningen hem i går natt, efter musicalbesöket (ett måste i London givetvis...)

Skrivarkursen i London är nästan slut, vi har haft många bra lektioner, utmanande övningar, trevligt sällskap, mysig miljö (ovanpå en lokal Paddingtonpub, komplett med Fullers Blond Discovery och god pubmat), ordentligt med tid för eget skrivande och sist men inte minst;
coaching.
Synd att det inte finns något riktigt bra svenska ord för det. Författarträning?

Efter förra veckan, då jag (äntligen) fick en "riktig" refusering, dvs inte en standardrefusering, som till sist gjorde mig medveten om vad som brast i förra manuset, gav mig av till London något modfälld. Övertygad om att jag inte kunde skriva. Det var  väldigt svårt att läsa det nya manuset.
Jag visste ju att jag hade gjort samma fel där.

Men nu med skillnaden att jag direkt kunde få hjälp för att ta itu med det.
Alltså; gestaltningen brister och jag refererar (kan också uttryckas "skriver läsaren på näsan") för mycket.

Eftersom jag kan gestalta (säger Ann) och refererande är något man kan göra något åt, så känns det lite ljusare nu. Men mycket jobb ligger framför mig.
Sedan har vi fått ordentligt med idéer hur jag ska förändra delar av intrigen för att det ska bli mer intressant och spännande.

Nu ska jag ge mig in med dubbeldäckare till Piccadilly Circus och Waterstones där vi ska ha coachingen.

Londonrapport 1

Skrivarkursen i London är i full sving. Ann Ljungberg och Johanna Wistrand håller romankurs parallellt med Hans-Olov Öbergs deckarkurs.

Vi har hunnit bekanta oss med varandra och upptäckta att det är en skara ganska intressanta kursdeltagare. Dagen avslutades med en pastamåltid hos en ganska kul italiensk restaurang i Paddington med en halvt galen waiter. Om jag får tag i bilderna som några tog kommer de nog in på denna blogg också.

Jag har också haft en omgång författarcoaching med Ann. Uppmuntrande. Och jag fick en hel del nya idéer också. Kanske ska även skrivarglädjen återfinna sig denna vecka.

Och Maria, en av deltagarna, har läst mitt numera ledlagda romanprojekt Kvarnsten om Halsen. Först delen som är utlagd på internet och sedan var jag tvungen att maila henne andra delen. Igår sa hon att hon vill läsa del två för att hon ville veta hur det går för huvudpersonerna Jesper och Karin.
"Ja, men du har ju fått del två, har du inte läst den?" sa jag.
"Jag menar bok nr två".
"Men den har jag inte skrivit ännu. Det finns en idé, men den har jag ju lagt ned eftersom första romanen blivit ratad."
Besvikelse hos Maria. Hävdade att hon var helt kär i Jesper. Så jag har i alla fall lyckats skapa en karaktär som gett intryck på en läsare...
Det var riktigt uppmuntrande och kul att höra.

Nu måste jag göra min hemläxa. Vi hörs.

----------

Bild från Norfolk square, Paddington. Hotellet ligger i ett riktigt gammal Upstairs Downstairs hus (Herrskap och Tjänstefolk hette det väl på svenska) Jag är säker på att jag bor i maidens rum. Litet, men fin utsikt. Men rent och snyggt och duschen funkar. Och ett skrivbord, inte att förglömma.
---------------------

Skrivarkursen närmar sig!

På söndag åker jag till London!
Lämnar familjen att klara sig själv en vecka för att ägna mig endast åt mig själv.
Jag har riktig resfeber.

Älskar förresten att resa. Helst om det sker med tåg. Hoppas att jag ska slippa förseningar och annat elände. Det ska bli kul att resa med Eurostar.

Och jag ser mycket fram emot skrivarkursen och författarcoachingen. Att få träffa likasinnade, det är enormt roligt. Jag är inte bortskämd med det.

Mitt skrivande i sig behöver en boost. Den som känner till denna blogg vet att mitt skrivarsjälvförtroende går upp och ned.
Just nu ned. Eller så är det PMS...
Jag tror i alla fall inte att mitt skrivande har någon framtid. Just nu, alltså...

Sedan börjar jag fundera på nya projekt (jag har nog åtminstone tre romanidéer på papper/dator och i huvudet) och det ser ljusare ut. Nya idéer lever ofta sitt eget liv även om jag personligen är övertygad om att jag inte kan skriva.

Jag ska också leta miljöer. En del av mitt nuvarande skrivarprojekt, en roman utspelar sig till viss del i London. Så på med bra skor och laddad med kamera.

Vi hörs när jag lyckas hitta WIFI.

Mitt manus går i graven...

... men det har ni som följer denna skrivarblogg redan förstått.

Jag summerar lite på min "vanliga" blogg, för att även dess läsare ska få en liten uppdatering om läget. Gå in och läs där.

Kvarnstenen verkar vara alltför tung för att få att flyta. Det är synd eftersom jag gillade storyn något alldeles våldsamt och har skissat på en uppföljare. Så på sätt och vis går två projekt i graven. Så här i efterhand är det smått tragikomiskt, jag valde att skriva Kvarnsten om Halsen för att ha det som en startprojekt, en språngbräda. Jag ville inte ge mig på de romanidéer som ligger närmast hjärtat, eftersom sannolikheten att man till en början blir refuserad ligger på så där 110%. Det ville jag inte riskera. Men under arbetets gång växte projektet och kom naturligtvis att ligga mig väldigt varmt om hjärtat. Men det är väl inte fel, antar jag. Fast skilsmässan efteråt gör ont.
Jag kanske skickar in till flera förlag (Kabusa tar emot manus i februari) men bara om jag övertygas om att det är värt mödan. Dessutom tar flera mindre förlag inte alls emot manus för tillfället.

Mitt nya projekt rullar vidare. Jag har åtta veckor på mig att färdigställa de första 100 sidorna plus ett synopsis innan jag ska på skrivarkurs i London. Just nu läser jag och ändrar (visst är det underbart med ett pappersmanus i handen!) . Känner mig lite stressad, eftersom sportlov ligger emellan och då brukar det inte bli något skrivet.
Jag har insett att jag antagligen behöver göra en hel del extra research. Jag har visserligen bott i Afrika och vet vad jag skriver om (?), men det finns luckor. En del av romanen ska utspela sig i London, så jag får nog ge mig ut för att leta miljöer när jag är in the Big City i mars.
---------------------------------------------------------

Hatar datorer och internet...

...just nu.

Min himla käcka veckoplanering inför skrivarveckan i London håller redan på att falla ihop. Den här veckan skulle jag läsa mitt manus vid sidan om firande av födelsedagar och annat trevligt (gjorde goda pajer idag!). Men äldste sonen är sjuk och vill bli uppassad och största datorn är sjuk (tror jag) och vill bli uppassad.
Dessutom lade vår WIFI av. Bara för att vi ville uppgradera till ett snabbare internet (tror jag är orsaken, i alla fall). Nu är det trådlösa igång i igen på två datorer (ja, en, för den andra åkte just iväg till doktorn eftersom den tror att den är en sengångare. Virus??) men den tredje (min älskade gamla Toshiba med Harman Kardon högtalarna) fullkomligt vägrar att bli trådlöst uppkopplad igen. Den dator som brukar stå i min lilla skrivarlya aka. strykrummet (jag vill lyssna färdigt på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann samtidigt som jag stryker).

Dessutom har dottern "råkat ut för" ett sådant där "oönskat sms-abonnemang", vilket bara IDAG kostade henne 200 spänn. Man kan bli förbannad för mindre.

Så vad jag har sysslat med de senaste dagarna är tydligt. Passat upp sjuka, sparat viktiga dokument innan datorn åker till doktorn, ringt holländska Telia jag vet inte hur många gånger, skickat ARGA mail till en dubiös sms-abonnemang-firma och hotat med polisanmälan, samtidigt som jag har bakat tårtor och pajer.

Om jag har läst mitt manus? Nej....

Nej, nu ska jag se på TV, det är visst en Haitikonsert och min holländske favorit, smörpopsångaren Guus Meeuwis (som jag såg LIVE i måndags) är med. Yes!

Sporre

Det faktum att jag ska på en skrivarkurs stategiskt placerad i London (5 tim härifrån med tåg) om två månader börjar sjunka in.
Det är också en fantastisk sporre. Det är två år sedan (vad tiden går fort) som jag var på förra skrivarkursen, en deckarkurs, i Sevilla. Nu ska jag gå romankurs och coaching. Det ska bli väldigt roligt att få ägna sig åt ett eget skrivprojekt, samtidigt som man får nyttiga lektioner på eftermiddagen. Och förhoppningvis få se rätt så många gamla bekanta och en del nya ansikten också!

Det ska bli kul att återse London. Jag besökte denna JÄTTEstad många gånger under åren 1992-1995, då vi bodde i England (först maken, jag flyttade till England 1994). Vi kom tillbaka i juni 2008, så att ungarna fick se var vi var höll till innan de kom.
Dessutom ser jag fram emot resan. Swischa fram med Eurostar. Om den inte fastnar i tunneln under Engelska kanalen. Men i mars ska det väl inte vara så kallt...

Sporre och morot, ja. Jag behöver något att jobba fram emot. Sätta upp mål och deadlines är ett måste för mig, annars blir jag ALDRIG färdig. Dessutom hoppas jag få arbeta ordentligt med mitt språk, och upptäcka vad som inte fungerar. Få feedback, träffa andra med samma passion (det där sista är SÅ viktigt, jag känner mig ofta enormt ensam med mina känslor för mitt skrivande).

Summering av skrivaråret 2009

1. Jag skrev klart mitt romanmanus Kvarnsten om Halsen.
2. Jag skickade in det till sju förlag.
3. Fick fyra svar, alla refuseringar i standardformat (dvs manuset har inte blivit läst)
4. De övriga har inte svarat, däribland det förlag som jag helst skulle vilja bli antagen av och det efter sju månader.
5. Har varit i kontakt med fyra-fem andra, mindre, förlag, men det har alla manusstopp och/eller vill inte ge ut debutanter.

Kommentar till ovanstående:
Jag är väldigt stolt över att jag lyckades slutföra ett romanmanus. Det går an att skriva när andan faller på och inspirationen flödar, men jag har den digitala skrivbordslådan fylld med påbörjade, dock aldrig avslutade, manus, och det kommer man ingenstans med.
Det är förbaskat slitsamt att revidera manus, skriva om och dessutom är det svårt att bestämma sig för när manus är färdigt.
Det var mycket lärorikt och jag har fått oerhörd respekt för etablerade författare som gör detta om och om igen. Rutin, jag vet, men ändå.

Med tanke på allt slit, som jag visserligen trivdes med, så är de övriga punkterna givetvis ett stort bakslag.

Så summeringen av skrivaråret 2009 är att det har varit väldigt negativt, i alla fall i jämförelse med 2008. Trots att jag tyckte om att jobba med manuset under början av detta år.

Inför 2010:


1. Ska försöka ge mitt skrivande mun-mot-mun-metoden, bland annat genom att åka på en skrivarkurs i London, i Ann Ljungbergs regi.
2. Funderar på att låta mitt manus få genomgå lektörs/korrläsning, för att sedan se om det går att ge ut det i egen regi, men bara som e-bok. Går det överhuvudtaget?
3. Ska försöka läsa mer böcker.
4. Ska sluta ta mitt skrivande på blodigt allvar.
5. Ska strunta i att försöka bli antagen av förlag.

Sympati värmer

Uppmuntrande ord i höstrusket värmer ordentligt!
Jag är rörd över all den sympati och all uppmuntran som mitt inlägg Man lär sig av motgångarna genererade, mycket tack vare ett inlägg på skrivarcoachen Johanna Wistrands blogg.
För tredje dagen i rad har jag mer läsare på denna lilla pytteblogg än min gamla vanliga.

Många känner igen sig och så gott som alla säger samma sak: Ge inte upp skrivandet!

Jag vill passa på att tacka och säga att era ord har betytt jättemycket. Jag har tagit mig i kragen och fortsätter.
Lite annat runtomkring som har hänt, en tragisk bortgång bland annat, har också gett mig lite perspektiv på tillvaron. Skrivandet är faktiskt inte allt och jag är faktiskt oerhört tacksam för det fina jag har nära mig, en fantastisk familj bland annat.

Jag ska skicka in mitt manus till några förlag till och jag ska ta med mig ett nytt skrivarprojekt till en skrivarkurs i London i mars nästa år. Jag ser mycket fram emot det senare.

--

Refusering, borttappade manus och skrivarkurs

Dagens skörd:

1. En standardrefusering
2. Två borttappade manus

Det första efter fyra månader. Kunde de inte klämt ut sig det lite tidigare? Jag är säker på att den där refuseringen har legat och skräpat sedan i somras.

Gällande punkt nr 2. De två borttappade manusen står inte jag för. Det är alltså två förlag som har "tappat bort" mitt manus. Det ena sade att manuset "tycks ha slukats i vår bräddfulla inkorg…", kontaktpersonen på det andra förlaget var faktiskt väldigt ångerfull, så det får gå för den här gången.

Alltså, missförstå mig inte, de hittade alltså manuset igen.

Nu ska jag vara rejält sur och grinig några dagar. Ge surandet ordentligt med tid, för då går det fortare  över.

Det var de dåliga nyheterna. De goda är att jag planerar att gå på Ann Ljungbergs skrivarkurs i mars nästa år. Plats: London. Bara fem timmar med Eurostar. Det är bra att bo på Kontinenten ibland.
Jag ska ge den här sörjan en sista chans. Skrivandet alltså, inte manuset. Det lär jag inte ta i med tång på länge. Som det känns nu i  alla fall.