Londonrapport 2 - Joyful noice

But it is a joyful noice.
Ungefär så sa prästen i musicalversionen av Sister Act, när abbedissan klagade över det sätt som nunnekören hade förändrats under ledning av nattklubbssångerskan Dolores, i filmen spelad av Whoopie Goldberg.

Kunde inte låta bli att ta med just den meningen hem i går natt, efter musicalbesöket (ett måste i London givetvis...)

Skrivarkursen i London är nästan slut, vi har haft många bra lektioner, utmanande övningar, trevligt sällskap, mysig miljö (ovanpå en lokal Paddingtonpub, komplett med Fullers Blond Discovery och god pubmat), ordentligt med tid för eget skrivande och sist men inte minst;
coaching.
Synd att det inte finns något riktigt bra svenska ord för det. Författarträning?

Efter förra veckan, då jag (äntligen) fick en "riktig" refusering, dvs inte en standardrefusering, som till sist gjorde mig medveten om vad som brast i förra manuset, gav mig av till London något modfälld. Övertygad om att jag inte kunde skriva. Det var  väldigt svårt att läsa det nya manuset.
Jag visste ju att jag hade gjort samma fel där.

Men nu med skillnaden att jag direkt kunde få hjälp för att ta itu med det.
Alltså; gestaltningen brister och jag refererar (kan också uttryckas "skriver läsaren på näsan") för mycket.

Eftersom jag kan gestalta (säger Ann) och refererande är något man kan göra något åt, så känns det lite ljusare nu. Men mycket jobb ligger framför mig.
Sedan har vi fått ordentligt med idéer hur jag ska förändra delar av intrigen för att det ska bli mer intressant och spännande.

Nu ska jag ge mig in med dubbeldäckare till Piccadilly Circus och Waterstones där vi ska ha coachingen.