onsdag 26 maj 2010

Ännu mer tankar om följebrev, refuseringar och annat

Följebrev är uppe på tapeten igen, Mattias Boström har skrivit bra som sagt.

Personligen tror jag att följebrevet har blivit mitt stora hangup, eller rättare sagt var min hangup, därför att jag inte visste vad det var för fel på mitt manus.
Eftersom man aldrig får respons från förlagen, så kan man ju grubbla i all evighet. Och skylla på följebrevet. Och så fortsätter man och skriver och gör samma fel igen och igen.

Nu när jag vet vad det var för fel på manuset, så behöver jag inte gräma mig så mycket över följebrevet.
Men nästa gång ska jag skriva mer kort och komprimerat sådant. Har redan en "baksidestext" klar för mitt nästa manus.

Ett bra exempel på ett kort och beskrivande följebrev står Daniel Åberg för.

Om följebrev igen

Mattias Boström skriver bra om följebrev.

torsdag 20 maj 2010

Afrikaresearch - verkligheten överträffar dikten

Inte på plats, men det hade varit kul. Min man är där just nu, i jobbet, gissa om jag är avundsjuk.

Men jag sysslar en del med research. Det finns en hel del på internet att dyka ned i.
Och så läser jag romaner för att "komma i stämning". William Boyds Afrikaromaner tex, super! Nu senast John Le Carrés The Mission Song (Den gode tolken), som visserligen inte utspelar sig i Afrika men i högsta grad handlar om det. Jag har nyupptäckt André Brink, min stora favorit från ungdomsåren.
Och tror ni inte att Jo Nesbös senaste, Pansarhjärta, också handlar om Afrika, till viss del. Den håller jag på och läser just nu, det blir inget skrivet, ska ni veta, inte förrän boken är slut.

Har betat av en del facklitteratur hittills, och biografier, tex André Brinks A Fork in the Road (Skiljevägar), och fredspristagaren Wangari Maathais Unbowed (ni vet den där färgstarka kenyanska kvinnan som planterar träd, bland annat). Fascinerande berättelser, båda två.

Följer en del på nätet, New York Times kolumnist Nicholas Kristof är en hit, han skriver mycket om Kongo, och kvinnornas svåra situation.

Summan av det hela blir ofta, som så ofta med Afrika, en fråga:
Hur kan människor bli så onda? Eller hur kan de begå så onda handlingar?

En del scener i min roman är minst sagt svåra att skriva, på grund av deras våldsamma natur.

Jo Nesbö fick frågan i SVTs Gomorron om han "kände igen sig i den värld han skapade" (underförstått, den är så hemsk att den inte kan finnas egentligen) och han svarade att det har skett saker i Kongo som han aldrig skulle kunna ta med i boken. Och då är vissa scener i Pansarhjärta genuint hemska, bör jag kanske tillägga.

Verkligheten överträffar nästan alltid dikten.

Så jag skriver vidare. Det säger inte att jag lägger in våldsamma scener på grund av sensationslystnad. De måste ha en plats i romanen, ett syfte, precis som sexscener måste ha ett syfte (alla scener måste väl egentligen ha sin plats).

Förresten börjar det lossna i skrivandet av råmanuset. Det är skönt. Men att få klart det innan sommarlovet, det lär blir svårt. Vi får se. Nu är det i alla fall fint väder så att jag kan ta med datorn ut i trädgården.

tisdag 18 maj 2010

Författardrömmar kostar

Det är bara att erkänna det; författardrömmar kostar. Skjortan nästan.

Hittills har jag varit på två skrivarkurser, en i Sevilla och en i London (fast den första vann jag kurs och uppehälle till, men resan kostade...). DYRT!
Skickat ett antal manus via post till förlag i Sverige (från Holland till Sverige = dyrt).

Köpt en stor mängd böcker om författarkonsten. Och för att använda till research (nu senast  flera om Afrika). Har ingen aning om hur mycket jag har lagt ut hittills på böcker, som är direkt relaterat till skrivandet.

Och nu vill jag till Bokmässan i höst, eftersom den har tema Afrika (min roman utspelar sig i Afrika). Dyrt!

Plus att jag ska fortsätta anlita författarcoach för nya romanprojektet. Dyrt!

Och nu har jag inte räknat papper, skrivarbläck, energi till datorn, anteckningsböcker (många!), pärmar, dyrt halvfabrikat till mat som jag har köpt för att slippa laga mat...

Eftersom jag inte jobbar plockar jag pengar ur makens plånbok (förutom de där bloggreklampengarna jag tjänade härommånaden...)

Suck, ja....
Ingen hobby är väl gratis.

onsdag 12 maj 2010

Skrivardag framför mig!

Pojkarna har ledigt och skeppades precis av maken till Oma (farmor). Dottern på skolan till kl 15.
Det regnar och är 10 grader ute. Behöver alltså inte ha dåligt samvete för att jag inte är ute. Jobbade i trädgården igår, så det är gjort.
Jag ska inte fira min födelsedag i morgon, bara med en liten tårta och den är snart bakad, så någon storstädning är inte nödvändig.

Vaknade dessutom med en ny scen till min roman i huvudet.

Så det får bli en skrivardag!
-------------------------------------

Ps.

Som ni ser har jag lagt in annonser på bloggen. Egentligen gillar jag inte annonser, de stör helhetsbilden, men jag säljer min själ lite.
Målet är att få in lite pengar till mitt skrivande.
Så klicka på för att hjälpa mig ekonomiskt!

måndag 10 maj 2010

Om Disciplin del femtioelva

Jag har besvär med disciplinen.

Ja, jag vet, jag har tjatat om detta förut.
Men när rutinerna ruckas, som den senaste månaden (påskledigt, föräldrar på besök, barnens majledighet med medföljande resa osv), blir det ännu svårare.
Jag tittar på berget tvätt som måste tas om hand och suckar.

Hur ska jag göra? Kanske säga till mig själv: Om du ägnar dig åt tvätten en timme, så kan du unna dig skrivande i en timme.
Eller något sådant. En slags belöning.
Mitt problem är att jag alltid har dåligt samvete för det som inte blir gjort hemma. Att jag har suttit och skrivit känns som en dålig ursäkt. Samtidigt som mitt hemmaarbete, dvs det jag sysslar med; att ta hand om familj och hem, blir min fiende.

Jag lägger ständigt skulden på mig själv. Om jag disponerade tiden bättre, (ungefär: ägna måndag och tisdag för att tvätta, handla och röja upp hemma, och skriv onsdag och torsdag) så skulle allt ordna sig.
Och jag mår bara sämre av skuldbeläggandet.

Dessutom befinner jag mig i en fas i mitt skrivprojekt som är som en tröskel; jag måste komma över den. Jag måste intala mig att projektet är värt att satsa på. Jag måste sitta och suga på karamellen, det jag vet fungerar.
Och jag måste våga ta itu med det jag vet inte fungerar.

Målet är ett komplett råmanus, där de första 100 sidorna är något mer kompletta än ett råmanus (det vill säga, där har jag hunnit lite längre på vägen). Det är inte helt oöverstigligt, det verkliga jobbet, det idoga tuggandet, börjat ju när råmanuset är färdigt.

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...