lördag 30 januari 2010

Skriva till musik

När ni skriver, skriver ni till musik?

Själv vill jag ha tyst just när jag skriver, men när jag planerar intrig och karaktärer och scener, då får det gärna vara musik runtomkring.

Jag har en romanidé som helt har vuxit fram ur U2s Sometimes you can't make it on your own, och där huvudpersonen i samma berättelse älskar till Even Better than the Real Thing (också U2). När jag senare skrev om hur samma person var rejält under isen så lyssnade jag på Coldplays Fix You.
Van Morrison användes också till att få form på samma karaktär.

En annan romanidé har lånat titeln från en annan U2 låt (ja, den som inte vet att jag gillar U2 har inte varit uppmärksam), All I Want is You (som förresten fått ge namn till min "vanliga" blogg också).

De älskande i mitt nuvarande romanprojekt dansar till Glenn Millers Moonlight Serenade och men sedan går strömmen (berättelsen utspelar sig i Afrika och där händer det att strömmen går ibland...) och de får klara natten utan annan musik än hans nynnande av samma krigshetsarlåt, som motivet för hans kärlek kallar den.

Om jag går på konsert, speciellt klassisk musik, så börjar fantasin komma igång ordentligt. Jag brukar nästan alltid få inspiration när jag lyssnar på musik live. Eller om jag har fastnat i berättelsen och inte kommer vidare så brukar det lösa sig när jag lyssnar.

Vad några författare inspireras av kan ni läsa här. Jag ser att även Henning Mankell gillar U2!

tisdag 26 januari 2010

Mitt manus går i graven...

... men det har ni som följer denna skrivarblogg redan förstått.

Jag summerar lite på min "vanliga" blogg, för att även dess läsare ska få en liten uppdatering om läget. Gå in och läs där.

Kvarnstenen verkar vara alltför tung för att få att flyta. Det är synd eftersom jag gillade storyn något alldeles våldsamt och har skissat på en uppföljare. Så på sätt och vis går två projekt i graven. Så här i efterhand är det smått tragikomiskt, jag valde att skriva Kvarnsten om Halsen för att ha det som en startprojekt, en språngbräda. Jag ville inte ge mig på de romanidéer som ligger närmast hjärtat, eftersom sannolikheten att man till en början blir refuserad ligger på så där 110%. Det ville jag inte riskera. Men under arbetets gång växte projektet och kom naturligtvis att ligga mig väldigt varmt om hjärtat. Men det är väl inte fel, antar jag. Fast skilsmässan efteråt gör ont.
Jag kanske skickar in till flera förlag (Kabusa tar emot manus i februari) men bara om jag övertygas om att det är värt mödan. Dessutom tar flera mindre förlag inte alls emot manus för tillfället.

Mitt nya projekt rullar vidare. Jag har åtta veckor på mig att färdigställa de första 100 sidorna plus ett synopsis innan jag ska på skrivarkurs i London. Just nu läser jag och ändrar (visst är det underbart med ett pappersmanus i handen!) . Känner mig lite stressad, eftersom sportlov ligger emellan och då brukar det inte bli något skrivet.
Jag har insett att jag antagligen behöver göra en hel del extra research. Jag har visserligen bott i Afrika och vet vad jag skriver om (?), men det finns luckor. En del av romanen ska utspela sig i London, så jag får nog ge mig ut för att leta miljöer när jag är in the Big City i mars.
---------------------------------------------------------

torsdag 21 januari 2010

Hatar datorer och internet...

...just nu.

Min himla käcka veckoplanering inför skrivarveckan i London håller redan på att falla ihop. Den här veckan skulle jag läsa mitt manus vid sidan om firande av födelsedagar och annat trevligt (gjorde goda pajer idag!). Men äldste sonen är sjuk och vill bli uppassad och största datorn är sjuk (tror jag) och vill bli uppassad.
Dessutom lade vår WIFI av. Bara för att vi ville uppgradera till ett snabbare internet (tror jag är orsaken, i alla fall). Nu är det trådlösa igång i igen på två datorer (ja, en, för den andra åkte just iväg till doktorn eftersom den tror att den är en sengångare. Virus??) men den tredje (min älskade gamla Toshiba med Harman Kardon högtalarna) fullkomligt vägrar att bli trådlöst uppkopplad igen. Den dator som brukar stå i min lilla skrivarlya aka. strykrummet (jag vill lyssna färdigt på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann samtidigt som jag stryker).

Dessutom har dottern "råkat ut för" ett sådant där "oönskat sms-abonnemang", vilket bara IDAG kostade henne 200 spänn. Man kan bli förbannad för mindre.

Så vad jag har sysslat med de senaste dagarna är tydligt. Passat upp sjuka, sparat viktiga dokument innan datorn åker till doktorn, ringt holländska Telia jag vet inte hur många gånger, skickat ARGA mail till en dubiös sms-abonnemang-firma och hotat med polisanmälan, samtidigt som jag har bakat tårtor och pajer.

Om jag har läst mitt manus? Nej....

Nej, nu ska jag se på TV, det är visst en Haitikonsert och min holländske favorit, smörpopsångaren Guus Meeuwis (som jag såg LIVE i måndags) är med. Yes!

tisdag 19 januari 2010

Sporre

Det faktum att jag ska på en skrivarkurs stategiskt placerad i London (5 tim härifrån med tåg) om två månader börjar sjunka in.
Det är också en fantastisk sporre. Det är två år sedan (vad tiden går fort) som jag var på förra skrivarkursen, en deckarkurs, i Sevilla. Nu ska jag gå romankurs och coaching. Det ska bli väldigt roligt att få ägna sig åt ett eget skrivprojekt, samtidigt som man får nyttiga lektioner på eftermiddagen. Och förhoppningvis få se rätt så många gamla bekanta och en del nya ansikten också!

Det ska bli kul att återse London. Jag besökte denna JÄTTEstad många gånger under åren 1992-1995, då vi bodde i England (först maken, jag flyttade till England 1994). Vi kom tillbaka i juni 2008, så att ungarna fick se var vi var höll till innan de kom.
Dessutom ser jag fram emot resan. Swischa fram med Eurostar. Om den inte fastnar i tunneln under Engelska kanalen. Men i mars ska det väl inte vara så kallt...


Sporre och morot, ja. Jag behöver något att jobba fram emot. Sätta upp mål och deadlines är ett måste för mig, annars blir jag ALDRIG färdig. Dessutom hoppas jag få arbeta ordentligt med mitt språk, och upptäcka vad som inte fungerar. Få feedback, träffa andra med samma passion (det där sista är SÅ viktigt, jag känner mig ofta enormt ensam med mina känslor för mitt skrivande).

fredag 15 januari 2010

Fel på följebrevet?

Debutantbloggen har stått för ett par bra inlägg om refuseringar som jag har läst och känt igen mig i.

Och jag grubblar faktiskt fortfarande på vad som gick fel, trots att jag mentalt egentligen har lagt mitt förra manus på den mentala sophögen.

Följebrevet är livsviktigt, har jag fått lära mig (trots att det ibland sägs att följebrevet ska vara så intetsägande som möjlig).
Därför undrar jag nu om det kanske är följebrevet det var fel på. Förlagen kanske tog ett titt på det och tyckte: 1. Totalt ointressant och dåligt formulerat, alltså måste manuset vara likadant. 2. Vem f-n (jag svär inte normalt....) vill läsa om en socialarbetare? 3. Nää, inte någon som säger att det kanske är en spänningsroman igen...
Och så hamnade manuset i refuseringshögen redan då.

Jag vet inte. Kanske har ni en idé? Vad är fel med detta brev? (Finn fem fel eller mer, haha! Ja, ni får gärna säga om något var bra också) Med andra ord, skulle ni vilja läsa manuset följebrevet tillhör?
Här kommer det:


Välkommen att läsa mitt romanmanus Kvarnsten om Halsen !

Jag hoppas att ni ska tycka det är så bra att ni vill ge ut det.
Innan jag berättar lite om manuset ska jag säga lite om mig själv:
Jag heter Monica Olsson Kolkman, är 42 år och född Bohusläning, men har inte bott i Sverige sedan 1994. Sedan flytten har jag hunnit med att bo i England, Gabon (Västafrika), Oman och Syrien (Mellanöstern) och nu Nederländerna. Min mans jobb, oljeingenjör, har tagit mig till dessa platser, en del av dem smått exotiska. Vi har tre barn mellan 13 och 7 år.
Själv är jag socionom, men har inte jobbat sedan 1996. Makens jobb har tagit oss till länder där jag inte har haft tillstånd att jobba, men jag har också gjort ett medvetet val att vara hemma med barnen.
Mina intressen är många och stäcker sig från trädgårdsarbete och bakning till Mellanösternpolitik, livsåskådningsfrågor och resor. Men skrivandet tar den mesta lediga tiden.
Egentligen har jag skrivit hela livet. Idéerna och uppslagen är många. Ofta har de platser jag har bott på inspirerat mig.
Men Kvarnsten om Halsen tar mig tillbaka till Sverige, och Göteborg, där jag var student. Och mitt gamla yrke; socialsekreterare.
Jag vann Skrivarkalenderns författartävling 2007  Beskriv ditt romanprojekt, med just Kvarnsten om Halsen. Vinsten tog mig till en skrivarkurs i Sevilla och jag fick en sådan skjuts framåt i skrivarsjälvförtroendet att jag beslutade mig för att slutföra romanen.

Varifrån kom då romanidén?
För några år sedan slog det mig att det egentligen inte finns några romaner med socialarbetare som huvudpersoner, eller några där socialt arbete skildras på ett mer positivt sätt. Vare sig man läser svenskt eller utländskt, vilken genre det nu är; socialarbetarklichéerna duggar tätt. Från Prusseluskan i Pippi Långstrump till Harry Boschs trista barnhemsupplevelser i Michael Connellys deckare. Aino Trosells Socialsvängen har jag hört talas om, men inte läst. Ett av få undantag.
Ett annat undantag är George Pelecanos Drama City, med en frivårdsinspektör som huvudperson. Visserligen kriminolog i botten, men i Sverige skulle hon ha varit socionom. Men annars, det är tunnsått med socionomer. Varför? Yrket är tillräckligt dramatiskt för att finna ett otal uppslag och scenarier som skulle kunna bli en bra berättelse.
Istället skildras ofta socialarbetaren ytterst negativt, ibland som djävulen själv, eller Storebrors förlängda arm. Det klagas på att socialtjänsten antingen gör för mycket, eller för lite.
Men jag har en bild av väldigt hängivna människor, nästan som Connelly beskriver Harry Bosch; with a mission. Inte sällan med en kallelse liknade den som präster och missionärer upplever sig ha. Oftast är de anonyma tjänstemän som trälar vidare utan att någon ser dem eller uppskattar deras arbete. Hela tiden drivna av en passion för sitt jobb, en vilja att hjälpa andra till en mer dräglig social tillvaro.
Lite som Glasvegas så träffande sjunger i sin Geraldine:
“When your feet decide to walk you on the wayward side
Up upon the stairs and down the downward slide
I will turn, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I will be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker”

Dessa tankar om socialarbetarens frånvaro i skönlitteraturen och speciellt Pelecanos bok inspirerade mig och fick mig att börja sketcha på Kvarnsten om Halsen och huvudkaraktären Karin.
Från början hade jag inte alls tanken att det skulle bli en spänningsroman, men berättelsens natur öppnade för spänning och även för det oundvikliga; polisens inblandning. Men jag ryggar för genrestämplen deckare, berättelsen saknar många deckaringredienser (det obligatoriska liket i prologen för att nämna en). Läsaren får bedöma.

tisdag 12 januari 2010

Jag skriver igen...

...men har väldigt svårt att hitta en rutin och det är nästan omöjligt att organisera livet runtomkring. Med tre barn och en make med ett jobb som tar mycket tid och som inte gör något hushållsarbete, är det, som alla kan förstå, ett smått företag att få allt att flyta.
Trots att jag är hemma på heltid.

När jag skriver så impulsskriver jag mycket, det vill säga, kommer jag igång att det svårt att stoppa mig. Allt annat får vänta. Jag hatar att bryta upp för att ta hand om tvätten, stryka, städa, handla, laga mat. Samtidigt är jag ingen som vill ha allt glänsande fint hemma (och lyckligtvis inte maken heller), för då hade det inte blivit en rad skrivet.
Men ändå, jag mår kasst av att se hur berget av stryktvätt växer, dammråttorna blir större och större och toaletten gror igen. Nej, egentligen mår jag kasst av min oförmåga att skapa en rutin för att frigöra skrivtid. I princip är det ju möjligt att avsätta en galet hektisk städ- och tvättdag, för att göra resten av veckan fri.

Ni andra som skriver måste tycka jag har ett lyxproblem, för jag antar att de flesta av er har ett vanligt lönejobb vid sidan om skrivandet.

Hur gör ni?

----------------

tisdag 5 januari 2010

Vad man ska göra när en vän skriver en bok

En av denna bloggs läsare, Gunnar (som sitter och skriver på någon paradisisk plats i Thailand, föreställer jag mig...) gav mig en länk till en amerikansk tidning som är värd att läsa.

Det handlar om vad man ska göra, och inte, när en vän skriver en bok. Ni som skriver kan ju be nära och kära att läsa artikeln, om de inte har fattat ännu...

Skribenten säger bl a:
"If you have a friend, relative, or distant acquaintance who writes a book, I can guarantee what they want: for you to share their joy. That's it. End of story.  Share. The. Joy."

 Läs!

------

måndag 4 januari 2010

Om det här med refuseringar...

Jag och Mackan Andersson, standupkomiker, författare och numera jobbar han också deltid på ett förlag, diskuterar det här med refuseringar (och då speciellt standardrefuseringar) på Mackans blogg.

Ni kanske har åsikter om detta, gå in och läs och delta gärna i diskussionen.


------

söndag 3 januari 2010

Skrivarkalendern 2010 och nyårslöfte

Ann Ljungbergs härliga Skrivarkalendern 2010 låg och väntade på mig i Sverige när jag kom dit strax innan jul.
Jag tror att den ska hjälpa mig att få disciplin på mitt skrivande igen. Full av skrivtips och övningar.
Dess hemsida är fungerar nu.

Mitt skrivarnyårslöfte är ganska enkelt:
Att få ordning på skrivarrutinen igen och hitta passionen för skrivandet igen.

Ytterligare en refusering

Ytterligare en refusering i brevform låg på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem från julvistelsen i Sverige.
Blev inte så upprörd denna gång, börjar väl bli van. Var mest glad för att den inte hann komma innan jul, det hade varit en tråkig julklapp.

Det var en standardrefusering, ni vet en sådan där som inleds med den lilla lögnen "tack för att vi fick läsa ditt manus...".

--------

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...