I mål! 50 000 ord!
Min taktik från andra år fungerade igen: Bygg upp en ordentlig buffert som du har att ta av dagar då det går dåligt. Men i år har jag faktiskt skrivit något varje dag.
Och berättelsen är inte alls färdig. Jag fortsätter.
Med en familjemedlem i Kenya, den andra i Surinam och en tredje i Moskva, är det ganska lugnt här hemma. Hunden snarkar och sjuttonåringen spelar Queen på hög volym...
Tid över för att skriva alltså....
....inte.
Efter att ha bestämt ganska spontant att här ska vi göra något mer åt vårt förskräckliga ekologiska fotavtryck (se ovan, jag menar, familjemedlemmarna har inte promenerat dit...), sattes nya bättre isolerande glas in i fönstren vardagsrummet i onsdags. Allt för att få ned uppvärmningskostnaderna (husen här är inte så bra isolerade som i Sverige).
Med den följden att vi upptäckte att fönsterkarmarna på insidan såg bedrövliga ut och måste målas. Det är vad jag gör nu. Och slölyssnar på Jack Reacher-deckare (Lee Child har nyss avslöjat att mr. Reacher inte alls är republikan utan demokrat, vilket tur...)
Men fick till några ord till idag. Det närmar sig slutet (på NaNoWriMo, men inte på manuset, de har fortfarande inte legat med varandra...).
Själv börjar jag bli lite förvirrad. Har så många potentiella scener i huvudet att jag inte vet i vilken ordning de ska komma.
Dessutom glömmer jag bort vad alla heter. Bör nog göra en stor mindmap-karta, det är nu bästa sättet att hålla kolla på alla.
Mer än 25000 ord. Alltså över hälften. Det är bra att ligga före, för då måste man inte skriva 1667 ord per dag i fortsättningen. 1667 ord är mycket.
Igår hade jag sådan flow att jag även satt och skrev sent på kvällen.
Jag ska inte skriva sent på kvällen. Det blir alltid dåligt. Jag är ingen morgonmänniska heller (jag tror det är Åsa Larsson som börjar skriva klockan fem på morgonen...) utan en förmiddagsmänniska.
Och manuset börjar bli rörigt. Det är typiskt för ett "NaNo"-manus, eftersom man inte går tillbaka och petar. Det hinner man helt enkelt inte. Man har på sin höjd tid att skriva upp några punkter i en anteckningsbok.
En annan sak man ska akta sig för att att köra lite research vid sidan om. Jag skriver på en manus där berättelsen utspelar sig i slutet av 1980-talet, och det är inte klokt hur mycket detaljer man har glömt från den tiden. När huvudpersonen måste ringa efter ambulans måste han hitta en telefonkiosk. Och när han kom fram till den var jag tvungen att googla på hur en telefonkiosk såg ut förr. Minns den där gröna telefonen, men hur ringde man 90 000? Röd knapp att trycka in, visade det sig.
Ska strax ta en runda med hunden. Vi har haft en fantastisk höst här i Holland (fast egentligen borde det regna mer, har jag förstått), med mycket sol och härliga höstfärger. Ännu har inte alla träd fällt sina blad. Jag tar med mig kameran så fort jag tar en längre promenad. Härligt.
Hade bestämt mig för att lägga upp en bra rutin.
Stiga upp i tid och äta frukost.
Skriva koncentrerat en timme och sedan gå till gymmet, gå ut med hunden eller åka och handla.
Skriva koncentrerat till lunch och helst efter lunch också. Eller researcha lite.
Funkar bra hittills och det ses på ordantalet.
Jag skriver som sagt om ett riktigt gammal manus, mitt favoritmanus. Jag har valt att inte alls titta på en gamla texten, bara läsa mitt nyskrivna synopsis. Om jag missar godbitar ur gamla texten så går det ju bra att redigera in dem i ett senare skede.
Det är intressant att se hur mycket jag minns. Och inte minns.
Det var inte meningen att det skulle bli bara ett inlägg per månad....
NaNoWriMo brukar presenteras med underrubriken Skriv en roman på en månad. Nu är det nog inte någon seriös skribent som tror att man kan ha klart en roman på en månad. Men man kan i bästa fall få till ett ordentligt synopsis.
Den "äkta" NaNoWriMo-skribenten skriver från "scratch", i alla fall börjar man på något helt nytt. Låter alltså flödet ha sin gång. Det är bara å skriv...
Men det är svårt. Ett litet synopsis kan hjälpa.
Andra tar chansen att skriva på det där manuset man aldrig fått tid att skriva på.
Eller så har man ett utförligt synopsis och vill få till ett rejält råmanus.
Eller så vill man äntligen ta tag i den där berättelsen som fått ligga i skrivbordslådan så länge...
Välj det som passar dig bäst. Oavsett din utgångspunkt, det som är den stora utmaningen är att skriva 50 000 ord på en månad, det är cirka 1667 ord per dag. Det låter kanske inte så mycket med 1667 ord per dag, men det är när du missar en eller flera dagar som det blir tufft. Mitt tips, skriv ordentligt i början, så att du får en buffert. Jag brukar själv ha svårt att hinna med under helgerna, andra kanske skriver mest under helgerna.
För två år sedan hade jag en häftig "flödesskrivning"-erfarenhet under NaNoWriMo. Ett par veckor innan start hade jag ingen idé alls, sedan drömde jag något häftigt (inte helt ovanligt), skrev ned drömmen, och visste att jag hade material för hela novembermånadens skrivande. Jag fick till ett råmanus och i dagarna sitter jag och finputsar på det manus som NaNoWriMo 2018 gav upphov till. Det är en ganska häftig känsla. Snart ska det skickas till förlag.
Nu har jag ingen idé till ett helt nytt manus (om jag inte drömmer igen...), utan tänker ta mig an ett gammal manus, som jag skrivit nytt synopsis till.
Bara en kort spinoff om det jag skrev igår. Jag frågade vad genren hette som Thorfinn syftar på, och jag upptäckte att jag själv skrivit om det i en bokrecension för länge sedan. Bist litt. Alltså biståndslitteratur. Kanske en aning smal benämning kanske, men det lite vad det handlar om.
Jakob Ejerbos Liberty är ett praktexempel på bist litt. Det handlar om en grupp skandinaver som jobbar som biståndsarbetare och entreprenörer i en liten stad i Tanzania. Tror att boken är ganska svår att få tag på i bokhandeln, men just nu går en dansk TV-serie på SVT som bygger på Liberty.
En dyster men sevärd berättelse om bistånd, korruption, ojämlikhet, fattigdom och goda intentioner som faller platt.
Jag redigerar mitt manus Sanden är inte smutsig, men det är inte så som ni kanske tror; manuset är inte så sorgligt att jag sitter och lipar.
Nej, jag har blivit dunderförkyld.
Det är så typiskt, när jag äntligen fått så pass mycket lugn och ro runtomkring mig att jag kan redigera i ett svep (bästa sättet), då blir jag sjuuuk...
Men jag ska inte klaga. Det finns värre saker i livet.
Apropå berättelsen jag skriver, och de två tidigare jag skrivit, så finns det en intressant krönika i Skriva av Helena Thorfinn. Jag älskar hennes två romaner, den senaste läste jag i somras. Båda två utspelar sig i Bangladesh och är skrivna med finess och insikt. Och säljer väldigt bra.
Jag känner igen mig i det Helena Thorfinn skriver, jag har själv känslan av att många förlag inte vill ta i "internationella romaner" (det finns tydligen en genre, i alla fall i USA, där dessa berättelser representeras) med tång. Allt måste ha en tydlig sverigeankrytning, och om man trots allt vågar sig på att ta i svåra globala problem (fattigdom, ojämlikhet etc) så är det lätt att bli missförstådd. Och det finns dessutom en väldigt tråkig tendens inom kulturvärlden till att hävda att"vita, privilegierade" inte ska skriva om sådant de själv inte upplevt. Även om de till och med levt i den kultur de skildrar, tex som Helena Thorfinn själv har gjort.
Jag ska inte säga att det jag skriver liknar Thorfinns romaner, men de rör sig inom samma genre. Jag älskar att skriva dem och hoppas att de någon gång gång ska nå fler läsare än mina betaläsare och skrivcoacher.
Fortsätter att redigera, trots snor...
Älskar att redigera, sa jag det. Finsnickra på manuset, varje mening, varje ord. Älskar.
Det är inte så ofta man får träffa författare som man sedan länge har högst uppe på favoritlistan.
Michael Connelly befinner sig högt upp på denna lista, liksom Dennis Lehane och några till.
Nummer två på listan är antagligen Karin Slaughter. Jag läste allt av henne för fem-tio år sedan, men har de senaste åren inte läst så många av hennes thrillers, men det har mer att göra med att jag under ett par år nästan inte läst något alls utöver kurslitteratur på de kurser i litteraturvetenskap och arabisk kultur som jag har betat av.
Hennes thrillers är läskiga, inget för svagmagade, men karaktärerna är ytterligt intressanta, många starka kvinnokaraktärer, och miljöerna exotiska (utspelar sig i amerikanska sydstaterna), i alla fall för en svensk.
Karin Slaughter är populär i Europa och kommer ofta hit på PR-tour för sina böcker (hon är dessutom produktiv, ungefär en bok per år). Hon missar sällan Nederländerna, eftersom hon har en speciell relation till landet. Det var det första landet hennes första roman utgavs i utanför USA (före Storbritannien). Och hon är omåttligt populär, säljer mycket mer här än i Sverige. Kallar holländarna kärleksfullt för "my dutchies" på Facebook.
Och i går kom hon till min lilla stad. Ett välbesökt evenemang i stadens fina bibliotek, som är inhyst i en gammal chokladfabrik, något som Karin Slaughter tyckte var häftigt; hon älskar bibliotek och hon älskar choklad. Hon intervjuades först av en lokal thrillerförfattare, och var som jag trodde en fascinerande personlighet, som berättade mycket om hur hennes skrivande gestaltade sig och vad som inspirerade henne. Hon berättade hur hur hon sällan hade brist på idéer ("alltid berättelser i huvudet") och att när hon vid ett tillfälle drabbades av diskbråck blev tilldelad morfintabletter av läkaren, bara för att till sin fasa upptäcka att hon inte längre hade en ström av berättelser inom sig när hon tog medicinen och hon sa: "and I understood this is how most people live, and I didn´t know that" (med andra ord, de flesta "normala" människor går inte runt med en massa berättelser inom sig, igenkännbart för de flesta som skriver, eller hur?)
Efteråt blev det signering, och kön var lång, men jag hann byta några ord med henne. Frågade varför hon var mer populär i Nederländerna än i Sverige, och hon trodde det berodde på att hennes första förlag i Sverige blev bankrutt (Prisma?), men att det fungerar bättre med det nya (Harper Collins). Vad jag vet har ett par förlag däremellan försökt ta upp stafettpinnen, men jag vet inte varför utgivandet i Sverige haltar så. Om man googlar på svenska översättningar är det väldigt svårt att fatta i vilken ordning romanerna ska läsas (läsa i ordning rekommenderas).
Lite foton från en trevlig eftermiddag. Killen i "Slaughter Crew" som tog alla foton med besökarnas mobiler (smart drag för att undvika lång väntan i kön när alla ville ta selfie med författaren) tog flera foton, vilket jag inte såg förrän dagen efter, och det var lite kul, för de fotona blev lite roligare än det typiska "här är jag på bild med en berömd författare"... Karin Slaughter ser ut som hon knappt nått de trettio, men hon är bara ett par år yngre än undertecknad.
Det var inte meningen att det skulle gå en månad mellan inläggen, men...
Här kommer det i alla fall.
Jag är väldigt känslig för trovärdiga, eller icke trovärdiga, miljöskildringar när jag läser böcker.
Jag tycker det märks när en författare inte har besökt platsen hen skildrar. Inte så att jag kräver att man ska ha bott där, men det märks om det är en plats man inte har besökt.
Nu är långväga resor till platser man skriver om en lyx som kanske inte har råd med som författare, eller en författaraspirant. En del har det (jag tänker på Kim M Kimselius till exempel, och hennes fantastiska researchresor som hon skriver om på sin blogg; Island, Mexico, Portugal... you-name-it).
Min generella princip är; skriv inte om en plats som du inte har besökt. Alla mina manus hittills har skildrat platser jag bott på, eller ofta besökt. Mitt nya manus gör det också; Göteborg, Dubai, Beirut.
Måste erkänna att i en tidig version av manuset bodde min huvudperson i Stockholm, i en förort jag inte satt min fot i. Av den enda orsaken att jag trodde att en IT-anställd måste jobba i Stockholm. Men det kändes så fel att jag uppfann ett IT-företag som är baserat i Göteborg. Så var det dilemmat ur världen. Göteborg är fortfarande, efter som många år, min stad.
En stor del av manuset utspelar sig i Dubai, en stad jag besökt otaliga gånger. Men jag stötte på ett problem; det är ett bra tag sedan jag var i Dubai. Och det är en stad som utvecklas enormt snabbt. Speciellt vad det gäller infrastruktur (det finns numera en lyxig metro) och nybyggen (och då talar jag inte enbart om världens högsta byggnad).
Vad gör man? Googlar förstås. Inte för att det ersätter ett besök, men det hjälper på de mest oväntade sätt. Bland annat stötte jag på den här underbare vloggaren (eller vad det nu heter):
"We hated our wedding" (jag älskar den här videon...)
Khalid al Ameri är väldigt bra på att berätta om Förenade Arabemiraten, sin kultur, och sitt personliga liv, med sin fru och två små barn. Och ännu bättre, han har, precis som den ena huvudpersonen i mitt manus, en engelsk mamma och en emiratisk pappa. (Jag tror inte på tillfälligheter, det var en härlig upplevelse att hitta den här Facebook-sidan).
Jag antar att alla författare, utgivna eller aspirerande, har ett manus med stort M. Manuset.
Det har jag också. Jag har jobbat med det av och till i över tio år. Nu var det dock ett tag sedan och jag tror nyligen fram min anteckningsbok om det här Manuset (jag brukar ibland kalla det prästskrönan, eftersom det handlar om en präst). Rätt så intressant.
Hittade en anteckning som började så här:
Mayflower Hotel Beirut, Libanon 7 oktober 2005
(Alltså bara det; skrivet på anrika Mayflower Hotel, där krigsreportrarna flockades under inbördeskriget under 1970- och 80-talet)
"YYs och XXs karaktärer behöver utvecklas. YY upplever sig själv som klok och..."
Och så vidare.
Manuset har alltså mer än tretton år på nacken.
Behöver jag säga att jag inte känner mig speciellt produktiv.
Det finns inget härligare än ett utskrivet manus på papper! Trots att jag älskar min dator, gärna läser e-böcker och är rätt så digital i allmänhet, så är det något speciellt med ett utskrivet manus. Det blir liksom "på riktigt". Jag läser på ett helt annat sätt, ser fel och dåliga meningar på ett helt annat sätt. Att sitta där med "rödpennan" är det bästa som finns.
Jag tror det var Simona Ahrnstedt som sa att redigering var det bästa hon visste. Jag tycker det också. Bara det att som icke utgiven är det ett ensamt jobb.
Den här gången ska jag varken hyra in författarcoach, lektör eller ens anlita betaläsare. Jag struntar i det. Säg att det är dumdristigt. Men jag säger; ett nytt grepp. Författarcoacher och lektörer har lärt mig jättemycket. Men samtidigt är både de och betaläsarna jag har haft ja-sägare i kubik. Jag hoppas att de har gillat mina tidigare manus för att de har tyckt att de verkligen var bra, inte för att de ska vara snälla eller för att de får betalt för att uppmuntra. Jag litar på det.
Men jag tar risken. Det här är också ett "mellanmanus", inte Manuset.
Men jag älskar det. Jag älskar alltid mina manus.
Manuset, alltså storyn, känns färdig nu. Hädanefter ska jag bara finslipa. Vända och vrida på ord. Skriva om. Och sedan ska jag skicka till förlag. Jag är rätt så luttrad vid det här laget, har inte så stora förhoppningar. Skicka in till förlag är ett enda stort lotteri.
Men den här gången hoppas, hoppas, hoppas jag att manuset ska hamna hos rätt person, hos någon som tycker om det lika mycket som jag.
Jag jobbar vidare med min redigering, samtidigt som jag har gett mig på att fasta (bara dryck och buljong) fem dagar för att uppmärksamma Fastan, men även för att jag ville testa om jag skulle uppnå samma effekt som sist jag fastade (och det var säkert tjugo år sedan). Då upplevde jag att sinnet blev väldigt klart och aktivt, jag sov bra och var helt vaken direkt när jag vaknade. Den enda nackdelen jag minns är att jag hela tiden tänkte på vad för mat jag skulle äta när fastan var över.
Denna gång upplever jag det inte lika positivt. Sinnet är visserligen ganska aktivt, men jag är samtidigt väldigt trött och har ont i kroppen. De första dagarna hade jag ordentlig huvudvärk, men det har jag inte haft idag (sista dagen) och igår. Jag sover inte alls bra och är väldigt trött på morgonen.
Med andra ord, det ska bli skönt att bryta fastan i morgon.
Nog om detta. Jag lovade en Elevator Pitch i förra inlägget. Alltså en kort presentation, en sorts "baksidestext" till mitt manus, (lite för lång, men det går nog att slipa på). Så här blev det första utkastet:
Trettiofemåriga Lisa
kämpar med livspusslet. Det är inte alltid lätt att kombinera ett krävande, men
stimulerande, jobb som IT-konsult med familjelivet när maken Daniel tenderar
att tillbringa allt längre dagar på jobbet. Lisa älskar sina döttrar, sjuåriga
Beatrice och fyraåriga Hanna över allt annat i världen, men relationen med
Daniel blir allt mindre följsam. Efter att ha tagit en stor del av
föräldraansvaret under småbarnsåren känner hon att hon måste satsa mer på
jobbet för att inte halka efter i karriären.
När företaget hon jobbar
för får ett lukrativt kontrakt för ett stort företag, Al Hajar, i Dubai
övertalas hon att ta jobbet som teamledare för gruppen som ska jobba i Gulfstaten.
Under ett drygt halvår ska hon jobba halvtid för koncernen i Dubai, inklusive
regelbundna resor dit. Hon hoppas kunna lägga livspusslet hemma i Göteborg med
hjälp av mor- och farföräldrar. Daniel, som har förhoppningar att kunna bli
delägare på juristbyrån där han jobbar, är helt emot hennes beslut att ta
jobbet i Dubai, men hon gör det ändå. Jobbet kommer ge henne ett lyft i
karriären, ett mer imponerande CV och inte att förglömma; bra betalt.
Arbetet på plats i Dubai
är precis som hon anat; hektiskt, utmanande, men framför allt stimulerande. Att
dessutom få en smak av hur det är att leva lyxigt som expat och ha skönt väder jämt är en extra krydda.
Vad hon inte hade räknat
med var att hon skulle träffa den jämnårige Sahir.
Sahir har engelsk och
arabisk bakgrund och är medlem av den förmögna och inflytelserika
företagsfamiljen al Mazim, ägare av Al Hajar. Han är Al Hajars avgående VD och
styrelseordförande, på väg att lämna familjen al Mazims företagsvärld för sitt
nya drömjobb; toppdiplomat inom FN med tyngdpunkt på fredsmedling i Syrien.
Attraktionen mellan Lisa
och Sahir är omedelbar och de inleder i hemlighet en kärleksrelation. Sahir har
allt Lisa önskar, han ser henne,
stimulerar henne intellektuellt, samtidigt som han är en passionerad älskare.
Men snart tränger verkligheten sig på och Lisa snärjs in i en härva av blind passion,
svek, missförstånd, kulturkrockar och ett samvete som äter upp henne inifrån.
Hon får allt svårare att hålla isär sina två världar och en våldsam kollision
mellan dem är oundviklig.
Jag tänkte börja blogga lite igen. Orsaken till att denna blogg inte har uppdaterats är givetvis att jag inte har skrivit mycket de senaste åren. Främst eftersom jag studerat litteraturvetenskap, men också för att jag har haft skrivkramp (eller snarare tvivlat enormt på min skrivarförmåga) efter att mina två senaste manus gått några rundor hos förlag, men inte blivit utgivna. Eftersom jag inte blivit riktigt klar över varför de kom så långt som de kom, men inte blev utgivna (de olika lektörerna och redaktörerna hade vitt skilda förklaringar till refusering, och tyckte i sin tur om helt olika saker i manusen), tappade jag tron på min förmåga. Jag visste inte längre hur jag skulle fiska ut det goda och lära mig av det "dåliga"
Efter ett tag pockade dock skrivarådran på uppmärksamhet igen. Den ville bli aktiv. Inför NaNoWriMo 2016 uppenbarade sig ett nästan helt färdigt romanmanus, och jag ägnade NaNo-månaden november åt att få till ett råmanus (mycket rått sådant, bör jag tillägga). Sedan var jag igång igen, men att kombinera ett nytt romanprojekt med skrivandet av en kandidatuppsats i litteraturvetenskap rekommenderar jag inte. Inte förrän i september förra året hade jag ett "riktigt" råmanus i min hand, men omständigheter förhindrade mig från att riktigt ta i det.
Nu jobbar jag med råmanus II och tänkte blogga om processen som ligger framför mig nu, det vill säga från råmanus till inskick. Jag har gjort en del research och behöver göra lite mer, och tänkte blogga om det också.
Hoppas du vill följa med på min resa från råmanus till inskick till förlag.
Nästa inlägg: Försök till elevator pitch (hisspresentation), så att ni lite vad manuset handlar om.
Även om jag bara producerat tre ynka inlägg på den här bloggen i år, och antagligen knappast har några läsare, så betyder inte det att jag ser bloggen som död. Inte heller är mitt skrivande dött. Jag vägrar ge upp. 2017 har inte varit ett lätt år. Tre av mina närmsta anhöriga har haft hjärtproblem, vilket har varit en energislukare. Samtidigt, i våras, jobbade jag hårt med att få klart min kandidatuppsats i litteraturvetenskap, och jag lyckades få klart den, trots att slutklämmen sammanföll med makens hälsoproblem. I höstas började jag nya kurser på Linnéuniversitetet, båda med tema Mellanöstern och det har tagit tid från skrivandet. Dock inte onyttigt för skrivandet, eftersom Mellanöstern är ett tema i mitt nya romanprojekt. Mina mål för 2017 såg ut så här, och jag har lagt till i rött hur det har gått: Mål inför 2017:
Skriva färdigt Sanden är inte smutsig (som nya manuset heter)
Färdigt och färdigt... Råmanuset är färdigt, men jag har ännu inte hunnit läsa igenom det på ett konstruktivt sätt. Men det är i högsta grad levande.
Ta min kandidatexamen i litteraturvetenskap.
Felformulerat. Inte kandidatexamen, men min kandidatuppsats i litteraturvetenskap har jag klarat av. Supernöjd, även om jag inte lyckades åstadkomma det VG jag ville ha (av förklarliga skäl).
Skicka in mitt förra manus till fler förlag.
Har jag inte gjort...
Skriva om mitt förrförra urgamla manus och skicka det till ett sista förlag (ett riktig utmaning)
Har jag inte gjort. Faktum är att det är ett jätteprojekt att skriva om det manuset.
Och mina mål inför 2018 är (känns inte riktigt som något nytt):
Skriva färdigt Sanden är inte smutsig (som nya manuset heter)
Skicka in mitt förra manus till fler förlag.
Skriva om mitt förrförra urgamla manus och skicka det till ett sista förlag (ett riktig utmaning). Jag tror egentligen inte att det är ett reellt mål att hinna med detta i år, men kanske är det ett lämpligt mellanprojekt, om Sanden behöver vila.
Att arbeta mer produktivt med mitt skrivande, mer målinriktat. Jag ska bara studera 25% i början av vårterminen och satsa resten på skrivandet.
Bara en kort spinoff om det jag skrev igår. Jag frågade vad genren hette som Thorfinn syftar på, och jag upptäckte att jag själv skrivit om det i en bokrecension för länge sedan. Bist litt. Alltså biståndslitteratur. Kanske en aning smal benämning kanske, men det lite vad det handlar om.
"YYs och XXs karaktärer behöver utvecklas. YY upplever sig själv som klok och..."
Manuset, alltså storyn, känns färdig nu. Hädanefter ska jag bara finslipa. Vända och vrida på ord. Skriva om. Och sedan ska jag skicka till förlag. Jag är rätt så luttrad vid det här laget, har inte så stora förhoppningar. Skicka in till förlag är ett enda stort lotteri.
