söndag 30 december 2012

Blir lite avundsjuk...

...när jag ser på Facebook hur väldigt många har skrivarflow/stolt berättar hur många sidor de skriver varje dag/skrivit klart manus.
Själv har min skrivarlust försvunnit. Kan inte se någon mening alls med skrivandet. Har inte skrivit ett ord sedan Nanowrimo i mitten av november (höll inte månaden ut, berättelsen tog slut för tidigt).
Är det för att jag sitter i stugan med en vecka framför mig med så potentiellt mycket skrivtid? Lite prestationsångest?
PMS-vecka också, säger bara det. Allt är smådeppigt då och jag ligger vaken och oroar mig över saker som under resten av månaden känns som obetydliga problem. Varför finns det ingen medicin/diet mot detta elände? Om män hade haft PMS hade det säkert uppfunnit något för länge sedan.
Är inte heller så bra på att skriva under ledighet/sommarstugevistelser. Det funkar trots allt bäst i vardagen. Som ett vanligt jobb.
Får väl satsa på att läsa i stället.

fredag 28 december 2012

Summering av skrivaråret 2012


Dags att summera skrivaråret som ligger bakom mig. Och blicka framåt. 
Obs! Varning; långt inlägg!

Jag upptäcker att det fjärde året i rad som jag summerar och blickar framåt. Ganska intressant att blicka tillbaka. Och nedslående. Det enda som egentligen är uppmuntrande är envisheten som lyser igenom. Fattar inte egentligen hur jag har orkat hålla på så länge som jag har gjort. Och även om det känns kymigt just nu så har jag ingen tanke på att ge upp.

Så här såg min framåtblick ut för exakt ett år sedan. Med nya kommentarer i annan färg

Inför 2012:

1. Jag ska börja jobba med mitt ”älsklingsmanus” När allt jag vill. Jag skiter i om det är ”ickeutgivningsbart”. Det känns helt rätt att ge mig på min ”prästskröna” igen. Bara för min egen skull!
Nej, det har jag inte gjort. Förutom att jag började skriva ihop ett ordentligt synopsis och har tänkt länge på några nyckelscener. Hela boken är klar i mitt huvud. Dels har jag inte hunnit eftersom jag skrev om Djungelblomma under året. Men mest är det för att jag inte vågar. En refusering av detta manus skulle antagligen få mig att sluta skriva helt. (Eller äntligen ta modet till mig och ge ut själv). En annan anledning till att jag inte vågar är att jag vill "öva mig" på andra manus först. Så att jag blir bättre skribent.

2. Jag ska skicka in Djungelblomma till ytterligare förlag. Inte för att jag riktigt tror att det har en chans, men när jag ändå har det färdigt är det bara dumt att inte gå en runda till. Får se hur jag tacklar refuseringarna i nästa omgång. Hoppas och drömmer fortfarande om att få napp. Man ska aldrig ge upp.
Två månader efter att jag skrev detta hörde ett av förlagen jag skickat till i september av sig. Deras lektör hade läst; älskade första halvan, men tyckte inte om andra halvan. Jag uppmanades skriva om, med hjälp av ett ganska utförligt lektörsutlåtande. Var nöjd med resultatet när jag skickade in i september, men hade antagligen tagit mig vatten över huvudet och blivit övermodig. Förlagets lektör tyckte att det var rörigt och att det inte lyfte i andra halvan. Den korta refuseringen kom i november. Snacka om att bli knäckt. Just nu har jag väldigt svårt att ta till mig att jag "kom så långt", det är få förunnat. Men det kanske sjunker in så småningom.
Nu har jag tre förlag kvar att skicka till. Och två varianter av ett manus, det gamla och det omskrivna. Av det försöker jag skapa ett tredje. Men är väldigt svårt eftersom jag på något sätt tappat "den första kärleken" till det här manuset (som jag verkligen har älskat).Vet egentligen inte hur jag ska gå vidare.

3. Jag ska sätta mig in i vad det innebär att ge ut själv, i alla fall hur man ger ut en ebok. Kanske kommer Djungelblomma bara som ebok.
Som det ser ut nu blir det ingen ebok. Ska man ge ut måste man ha ett manus man verkligen tror på. Det har jag inte i nuläget.

4. Jag ska fortsätta att läsa mer och satsa på bokbloggandet inför bokmässan 2012.

Det har jag verkligen gjort! Läst som en galning och varit bloggambassadör för bokmässan. Vansinnigt roligt.

5. Jag ska åka på Bokmässan igen. 
Hela mässan, fyra dagar... Mycket intensivt, men givande!Läs min bokblogg, se fliken ovan!

6. Och jag har ett mål till; jag skulle vilja hitta ett deltidsjobb så att jag kan bekosta eventuella skrivarutgifter (lektörsläsning, skrivarkurser?) själv. Håll tummarna för mig! De söker fortfarande deltidsbrevbärare här i Holland, det låter som ett idealt sidojobb för en författare!
I slutet av januari började jag jobba några timmar i veckan som brevbärare, alldeles intill där jag bor. Det var kul att göra något annat än bara sitta hemma, trots att det var slitsamt. Men så upptäckte jag att det var omöjligt jag hålla sig inom de bestämda tiderna och att holländska postverket var mycket motvilliga till att betala ut övertid. Jag upptäckte att det var så för andra kollegor också. Och då var det inte roligt längre. Det genererade bara ilska och trötthet och med en man som tjänar bra (bara han lyfter pennan tjänar han mer än vad gjorde en hel månad, lite överdrivet, men ni förstår kanske) kunde varken jag eller han motivera mig till att fortsätta jobba. 
I början av november slutade jag. Saknar inte jobbet alls och har nytta av att jag har bättre rutiner hemma. Det är svårt att vara hemmamamma och hitta rutiner, man måste vara väldigt disciplinerad, annars har man dåligt samvete när man skriver för att man inte har tagit hand om tvätten, eller så har man dåligt samvete när man tar hand om tvätten för att man inte skriver.... puuu...  
Inte heller har jag använt några av pengarna till lektörsläsning. Men jag ska börja en kurs i novellskrivande för veckotidningar, jag kan väl säga att lönen delvis betalat detta.

---------------

Mål inför 2013:

1. Jag ska försöka skriva om Djungelblomma och skicka till de tre förlagen jag har kvar på min lista. Är det fel att skicka in något som man inte längre tror på? Jag har ju trott på manuset en gång. Det är kanske precis som ett förhållande, ups and downs, men man har lovat varandra trohet, så man reder ut det... Låter det fånigt? Jag hoppas i alla fall att jag ska tycka om manuset igen om jag bara låter det få lite tid.

2. Jag ska gå en kurs i att skriva noveller för veckopressen. Kanske med målet att lyckas sälja in några noveller. Men det är kanske att vara lite övermodig, jag vet ju inte ens om jag passar för novellskrivandet. Men jag behöver en utmaning, och det här får det bli!

3. Jag ska gå Ann Ljungbergs distanskurs Produktiv författare. Såg att jag redan för ett år sedan skrev att det var kursen för mig. Jag är inte direkt produktiv. Och nu är jag hemma på heltid igen, borde hinna producera mer text.  
Nu har jag vunnit kursen, i Anns eminenta adventskalender! Yes!

4. Fortsätta att läsa. Självklart! Det måste varje författare göra. Mycket!

5. Välja ut ett nytt manus att satsa på. Frågan är vilket, jag har flera kandidater. Förhoppningsvis ha ett manus klart till sommaren som jag kan skicka till lektör. Here we go again.

5. Ta tag i älsklingsmanuset. I alla fall titta på det igen.

6. Åka till bokmässan. Har fått ett presentkort för seminariekorten så jag kan inte missa chansen. Flyger billigt och bor hemma i stugan. Och det blir bara roligare för varje år, eftersom man lär känna fler och fler (författare, -wannabees, bokbloggare, förlagsfolk, författarcoacher och lektörer, you name it...)


måndag 24 december 2012

God Jul!

Hoppas ni får en bra skrivarjul. Kanske någon bra bok eller skrivarkurs bland klapparna?



söndag 9 december 2012

Lite om vad som är på gång just nu...

1. Jag kämpar vidare med mitt manus. Att det är en kamp förnekar jag inte. Från att ha varit ett manus, en berättelse bör jag kanske säga, som jag fullkomligt älskade har det nu blivit något som mest tycks skratta mig rakt upp i ansiktet. Jag är så innerligt trött på det och tror inte alls på det. Jag ogillar de två huvudkaraktärerna intensivt, ju mer jag försöker komma på varför förlagen inte "känner något" för dem.
Men jag ska fortsätta med det jag har bestämt mig för att göra; nämligen plocka russinen ur kakan av de två manusversioner jag har och skriva en tredje version.
Jag är nästan framme vid slutet.
Bara det att jag vet inte alls hur det ska sluta.

Sedan blir det nog att ha is i magen och vänta ett par månader innan jag skickar in till de tre förlag jag har kvar att skicka till. Det är frestande att skicka in bara för att bli av med skiten och slippa det. (Kan man inte skicka till fler förlag så kan man ju lägga det bakom sig och börja på något nytt).
Kanske tycker jag om manuset igen efter ett tags vila och kan se vad som behöver ändras för att det ska bli bättre. Och kanske vet jag hur det ska sluta.

2. Jag har beslutat mig för att börja brevkurs i hur man skriver noveller för veckotidningar (av Jenny Bäfving, och jag tror Johanna Wistrand också har haft en hand med i kursen tidigare). Målet är att lära mig skriva noveller. Och förhoppningsvis kunna sälja dem så att jag kan få ihop lite pengar som jag sedan kan lägga på lektörskostnader för framtida manus. Jag har som mål att mitt skrivande ska gå runt ekonomiskt (jag är forfarande oavlönad, givetvis, men det skulle vara kul om jag kunde betala lektörsavgifter själv) Vet inte alls om det är möjligt, men nu har jag fått brevkursen i julklapp (jag menar; jag har önskat mig den...) så då ska jag gå den. Också för att det är vettigt att pröva något annat.

3. Jag har vunnit en kurs!
Ann Ljungbergs självstudiekurs i Produktiv författare. (I hennes adventskalender, det är väl ingen som missar den! Man kan vinna en skrivarkurs i London i mars om tillräckligt många deltar! Så delta, allihop!)

Det här är precis kursen för mig, jag som är så oproduktiv! Hade länge tänkt köpa den ändå, så jag är väldigt glad över vinsten.

Simona Ahrnstedt svarar på min fråga om råmanus

Jag gillar speciellt Simonas metod att planera boken
via postitlappar (på köksskåpen, ser det ut som)
Häromdagen frågade jag på Simona Ahrnstedts eminenta skrivarblogg hur hennes råmanus ser ut.
Hon ger ett utförligt svar. Läs och lär!
Tack, Simona!







Ps. Simonas nya kommer redan under våren!! "Det är historiskt, romaniskt och erotiskt", säger hon.
Mums, säger jag!

---------------------------------

torsdag 6 december 2012

Tipsa mig om små förlag!

Jag har väldigt dålig koll på de mindre förlagen i Sverige. Vilka tar emot skönlitterärt? Skulle de passa mitt manus?
Är det någon annan som har erfarenhet av något av dem och kan tipsa om något (eller varna för...)?Skriv i kommentarerna eller maila monica.olskolk(snabela)hotmail.com

De enda jag har varit i kontakt med är Printz Publishing (inte alls intresserade av mitt manus) och Frank (svarade aldrig på mitt mail).


söndag 2 december 2012

Orkar inte...

...skriva om mitt manus. Känns det som, just nu.
Kanske borde jag bara skicka iväg manus som det är och skita i alltihop. Har tre förlag kvar att skicka till, men jag kommer aldrig ha någon chans ändå, så varför lägga ned så fruktansvärt mycket tid på något som inte blir?
Fundamental fråga, faktiskt.

Eller så lägger jag manuset åt sidan ett halvår och ser om jag vill ta itu med det då.

Är så himla less och trött på allt skrivande och kämpande och tänkande och synopsande och min usla disciplin och taskiga (skrivar)självförtroende. Blä alltihop! Trött, trött, trött på att mitt skrivarliv alltid går upp och ned!

(PMS-vecka just nu, antar jag. Vågen säger i alla fall att jag har gått upp 1 kg på fem dagar...)

tisdag 27 november 2012

NaNoWriMo närmar sig slutet....

.. och tittar man på den här bilden ser det ju ut att ha gått totalt åt skogen.



MEN... jag är ändå ganska nöjd därför att:

  • Jag har ett rätt så bra råmanus på ca 26000 ord.
  • Jag har kommit i gång med skrivandet igen!!!!
  • Jag har skrivit en novell och skickat in till en tävling.
  • Jag har skrivit ett nytt synopsis till Djungelblomma (när jag ändå var i farten) och det filar jag på nu. 
Känner mig produktiv och nyttig.

torsdag 22 november 2012

Om att hitta din röst

På skrivarkurser, bloggar och skrivarböcker talas det ofta om vikten att hitta sin röst som skribent.
Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig riktigt har fattat vad man menar med det. Förstod givetvis att det hade att göra med att hitta något eget, men i övrigt var det blankt. Kände mig fånig som inte fattade.Har aldrig vågat fråga.

Tills häromdagen när jag läste vad Kajsa Ingemarsson skrev om det. För första gången  hittade jag en bra sammanfattning om vad hitta din röst betyder. Det handlar ju helt enkelt om att hitta sin stil. Och den har man från början, "är född med den", man måste bara hitta den.
Genast började jag fundera i konstnärstermer; där är det ju likadant, man ska hitta sin egen personliga stil (det märks att jag går kurs i teckning och akrylmålning, va?).
Fånigt enkelt egentligen. Men inte i praktiken.

För att hitta din röst måste du skriva. Mycket. Säger Kajsa.
Tror jag är helt sant, och det tar jag fasta på.

Men enkelt är det inte. Jag har länge trott att om man skriver om något man tycker om (och tycker om det man skriver) så kommer det att lösa sig. Men riktigt så enkelt är det inte. Kanske borde man också skriva om något man inte tycker om (eller i en genre som man inte gillar så värst mycket), vad vet jag.

Någon annan som har funderat på detta?

onsdag 21 november 2012

Jag har vunnit Malin Persson Giolitos senaste!

Fick just reda på att jag är en av vinnarna i Piratförlagets skrivbordstävling!

Med mitt lilla stökiga skrivbord. Det var nog det där med varma fötter som gjorde att jag vann.

Ser också att en till av årets bloggambassadörer har vunnit, Kåkå. Grattis!


tisdag 20 november 2012

NaNoWriMo uppdatering och lite om att gå vidare...

Jag ska inte säga att NaNoWriMo har misslyckats, men jag kommer aldrig att komma upp i 50 000 ord.
Däremot har jag ett färdigskrivet råmanus på drygt 27 000 ord, som kanske skulle kunna bli roman. När jag läser igenom snabbt vad jag har skrivet (ska man INTE göra om NaNo ännu inte är färdigt, men jag tycker att jag får eftersom min berättelse är "färdig") så är gestaltningen genomusel, något som ofta händer mig i början när jag skriver snabbt och vill få grepp om själva intrigen. Inget fel i sig, tror jag. Men det skulle nog kunna bli en roman, en tunn sådan i alla fall. Någon gång i framtiden.

Nu håller jag på med en novell i stället, och omplaneringen av Djungelblomma. Ja, ni läste rätt, jag tittar på Djungelblomma igen. Trodde inte jag skulle klara av det på minst några månader ännu.
Jag har inte kunnat glömma det en av mina testläsare sa; du måste ta reda på vilket manus (alltså originalet, eller den omskrivna versionen) du känner mest för.
Varpå jag genast insåg att det fanns scener och händelser i det gamla, som jag hade strukit i det nya, som jag trots allt vill ha med. Och nya scener i det nya som jag kommer att stryka.
Jag låg och funderade natten till måndag, satt halva måndagen och funderade (under tiden jag målade på kursen, resultat nedan), sov middag (jag hade ju sovit så dåligt under natten, så jag var tvungen) och plötsligt hade jag bilden klar för mig. Powernap, jag rekommenderar det!
Satt och skissade i går kväll och ska nu börja skriva.
Snart.
Kanske novellen först.
------------------------------

Ps. Skriver du på heltid? Eller har du eget företag alt. jobbar hemifrån.
Då är Underbara Claras tips väldigt bra. Tips för den som jobbar hemma.
------------------------------------------




Början
Mitten














Färdigt resultat.
Har ALDRIG målat porträtt förut.
Så alla säger att jag ska vara nöjd.
Och det är jag.
Målat efter min dotters skolfoto.

måndag 12 november 2012

HUR sätta upp NYA mål för skrivandet?

Det är inte första gången jag skriver om att ha mål för sitt skrivande.

Sedan 2005 har jag haft som mål att bli antagen av förlag.
Det målet behöver nu modifieras. 
Största anledningen är att jag (och familjen) inte klarar av den stress rader av refuseringar orsakar, oavsett om det är standardrefuseringar eller efter att ens manus klarat av första steget; att verkligen bli läst och bedömt, också efter en omskrivning. Jag har nu varit med om både och.
Jag är väldigt envis och har svårt att ge upp, till bekostnad av mitt (mentala) välbefinnande. Jag har inte alla de nödvändiga talangerna för att bli författare, främst tjock hud och förmåga att distansera mitt jag från min produkt (mitt manus). Så enkelt är det.

Jag fullkomligt älskar processen fram till att manuset skickas in; jag jobbar professionellt och strukturerat, inget skrivarflum där inte.
Det är tiden efter, när man väntar på svar, och när refuseringarna kommer, som jag inte klarar av. Och inte har jag lärt mig något med åren heller, jag blir inte mer tjockhudad. Nej, faktum är att varje gång blir det bara värre.

Förläggaren och författaren Hans-Olov Öberg brukar alltid säga; om du kan tänka dig att göra något annat än att skriva, gör det. Jag tror att det är väldigt sant (och gäller givetvis för andra drömmar också, om du vill bli professionell musiker, konstnär, skådespelare...)

Men jag kan inte det. Jag älskar att skriva och kan inte leva utan det.
Det gör hela situationen lite mer komplicerad. Annars hade det ju varit lätt att säga;
jag skiter i alltihop.

Jag skriver bäst om jag har lite press på mig, någon form av deadline (NaNoWriMo testar sådant till sin gräns och det funkar rätt bra på mig). Hittills har det varit tid när manus ska vara hos lektör och på senare till en avtalad tid med förlaget; då ska jag vara färdig. Det funkar. Jag håller en deadline.

Men om jag inte mer ska ha som mål att bli utgiven, vad ska jag då ha för mål i stället?
Vilken morot? Hur ska man lägga upp sitt skrivande så att det verkligen blir något skrivet. Jag har ju ingen "ursäkt" för mitt skrivande länge.
Att bara skriva "för att det är roligt" fungerar inte för mig.

När man jobbar har man automatiska deadline, oavsett vad man gör. Rapporten ska vara färdig då, posten måste vara utdelad innan kl. 17, vi måste vara färdig med alla patienter innan frukost, etc etc.

När man skriver utan mål har man inte det.

Är det någon annan som har brottats med samma tankar, eller har tips om hur man tacklar detta?

Ps: Jag funderar inte på att ge ut själv, bör jag kanske tillägga. Jag tror att det är omöjligt att ro hem ett sådant projekt om man bor utomlands, dessutom har inte inte råd. För skulle jag ge ut själv skulle jag göra det "på riktigt", typ HOI-modellen, men inhyrda redaktörer, korrläsare osv. Jag har inte pengar till det.


onsdag 7 november 2012

Dagen efter refuseringen...

Jag är helt knockad.

Inte så konstigt kanske. Kunde inte sova i går kväll och tog chansen att följa amerikanska valet på TVn i sovrummet. Somnade med den på någon gång vid ett-tiden och vaknade igen strax efter fem, antagligen för att Obamas supportrar började jubla så då. Det var när första beskedet kom att han antagligen skulle vinna.
Sedan dess har jag inte sovit.

Tillbaka till refuseringen. Fortfarande riktigt, uselt besviken. Påminner mig om den gången för väldigt många år sedan när jag inte fick drömjobbet (i en biståndsorganisation) jag hade sökt. Jag föll på mållinjen, det stod mellan mig och en till, och hjälp vad det sved. Och jag kände mig helt tom.
Men det blev bra till slut ändå, senare det året träffade jag min man, flyttade utomlands och fick ett väldigt bra och spännande liv ändå.

En refusering hade jag försökt mentalt förbereda mig på, men jag räknade hela tiden med att jag skulle få konstruktiv kritik (fick ju det i första omgången) som jag kunde använda mig av när jag skriver om och skickar vidare till de få förlag som är kvar på listan.
Tyvärr var refuseringen inte så värst konstruktiv. Ganska kort från lektören om att berättelsens andra del var "rörig" och "hafsig", det händer för mycket och "författaren tappar bort mitt engagemang" och sammanfattningsvis; "Jag tycker författaren har gjort en helt okej omskrivning, hade kanske bara önskat ett tydligare lyft i sista två delarna, något som"räddade historien och gjorde den mer unik".

Lektören säger några bra saker också. Alltså rätt så blandad kritik (vilket faktiskt gör mig ganska förvirrad), men inte alls konstruktiv. Inget som jag kan använda mig av. Kanske var det naivt att tro att jag skulle få lite "gratis" hjälp igen.

Men nu måste jag lägga det här åt sidan. Få lite distans och sedan se vad jag ska göra.
Jag vill så gärna skriva vidare i NaNoWriMo och ligger man efter en eller två dagar är det tufft att ta igen. Men det håller på att bli som förra året, då jag överöstes av refuseringar i november månad, det knäckte skrivarglädjen och jag slutade trots att jag nästan hunnit med 38 000 av de 50 000 orden.

Ps. Är riktigt glad att Obama vann. Vet inte hur världen hade blivit om den där Romney hade vunnit. Tyckte att Obama behövde ytterligare 4 år för att bevisa sig, och det tyckte amerikanska folket också, lyckligtvis. Hoppas han lyckas också...
Tänker på Romney också. Skickar lite sympati till honom, han har ju också blivit refuserad. Men för honom och hans anhängare svider det givetvis tusen gånger värre...


tisdag 6 november 2012

Djungelblomma refuserades till sist...

Fick precis refuseringen från Förlaget. Den svider ordentligt. Lektören som läste (samma som förra gången) var inte alls nöjd.

Jag är givetvis oerhört besviken, hade ju hoppats att jag hade fått till det. Trodde verkligen jag hade fått till det, tyckte verkligen om omskrivningen.
Men historien engagerar inte (början delvis, men inte andra halvan).

Jag har just nu ingen aning om vilka förlag jag inte har skickat till (måste plocka fram refuseringsanteckningsboken), jag tror att jag kanske har något kvar. Men i skrivande stund vet jag inte hur jag skulle kunna skriva om den igen för "att få till det". En omskrivning är givetvis nödvändig, det är ju inte så stor idé att skicka in samma manus, när det inte är bra.

Jag känner mig helt blockerad. Vad ska jag göra nu? Höll på att NaNoWriMo-skriva, men har inte alls lust att fortsätta.

söndag 4 november 2012

NaNoWriMo Dag 4

Jag kämpar på och det går bra trots halva helgen borta och en förkylning som inte riktigt vill ge med sig.


fredag 2 november 2012

Yes! Ligger före!

Alltid bra. Speciellt när vi ska vara borta halva helgen.
Helgen är alltid svårast för mig, familjen pockar på uppmärksamhet.



Ann Ljungberg om NaNoWriMo; Skriv romanen på 30 dagar

Se Ann Ljungbergs lilla youtube-klipp om hur man skriver en (ett utkast till en)roman på 30 dagar. Matnyttigt och dessutom berättar hon hur NaNoWriMo en gång började.

 

torsdag 1 november 2012

2600 ord!

Första dagen! Mer än godkänt!

Mitt username på NaNoWriMo är monica.olskolk bytheway. Så att vi kan bli buddies om du är med också.

onsdag 31 oktober 2012

Tjatar igen...

I morgon börjar NaNoWriMo!!

Säger bara det...

Insåg nyligen att jag inte skrivit något på allvar sedan i våras. Den skrivarpausen kan väl räcka?...

Hoppas att inga refuseringar dimper ner denna månad (har inte hört något än från Förlaget, det är nästan två månader sedan...), de får gärna vänta tills NaNo är över. Jag vill skriva ostört!

fredag 26 oktober 2012

NaNoWriMo närmar sig

På torsdag nästa vecka sätter NaNoWriMo igång.
Jag tänkte faktiskt fuska lite denna gång och inte skriva från scratch. Jag har helt enkelt inga idéer. I stället tänkte jag ta tag i en romanidé jag hållit på med ett tag, men aldrig fått till ett riktigt råmanus.
Får se om jag lyckas med disciplinen. Jag har egentligen inte skrivit någonting på allvar sedan i våras. Mest använt sommaren till att redigera. Och jag förnekar inte att jag har lite skrivkramp. Tänkte se om NaNo botar mig (ibland sitter ju skrivkrampen i det faktum att man inte ger sig själv tid att skriva. Man hittar alltid ursäkter till att inte skriva, man vill helt inte riskera att ta fajten med skrivkrampdemonen.)

Egentligen skulle jag vilja åka på skrivarresa. Som den här i mars nästa år.  Men satt och räknade; kursavgift plus resa plus boende skulle gå på uppåt €900-1000. Det får man kanske två lektörsläsningar för.
Men lockande. Gillar London och gillar att umgås med likasinnade några dagar.
Hit vill jag, egentligen!

Jo, det är jag som är med på ett hörn i tidningen Skriva.
Får svar av Johanna Wistrand




måndag 8 oktober 2012

Sagt upp mig

I fredags sade jag upp mig från mitt timjobb som brevbärare. Inte för att det är någon slags "leap of faith" (jag väntar fortfarande på svar från Förlaget), det har endast att göra med att jag inte fått betalt för alla mina övertimmar. Jag har ett kontrakt på 6 tim/vecka med jobbar oftast 8-9 timmar, och får i bästa fall betalt för 7. Posten har satt detta i system (för att spara pengar antar jag) och inte alla har valmöjligheten som jag har. Jag behöver inte jobbet ekonomiskt, och då är det bättre att säga upp sig och göra något annat.
I mitt fall satsa mer på skrivandet igen. Plus att jag har en massa andra planer, pyssla och storstäda skåp och sådant där.

söndag 7 oktober 2012

Vad är NaNoWriMo?

Om jag har läsare som inte vet det så ska jag berätta det nu.

NaNoWriMo (eller NaNo som många ofta säger) är kort för National Novel Writing Month och var ursprungligen en amerikansk idé som har spridits över hela världen (och man skriver givetvis på sitt eget språk). I november varje år ägnar sig 300 000 pers åt att skriva i 30 dagar. Målet är att "vinna" genom att nå 50 000 ord (man får inget annat pris än äran och tillfredsställelsen att nå 50 000 ord) Man har dessutom ett forum, indelat i regioner, där man kan hålla reda på och peppa skrivarbuddies.

Låt mig först ta död på några missuppfattningar: Nej, man skriver inte en roman på trettio dagar. Och, en roman är oftast mycket längre än 50 000 ord.
Snarare är det så att man har ett rejält råmanus man kan jobba vidare med.

Men NaNoWriMo är ett bra sätt att testa att flödesskriva. Med andra ord; att bara skriva på, utan baktanke och utan att gå tillbaka och peta i texten. Men det kan vara bra ha en liten anteckningsbok för att hålla reda på alla trådar och karaktärer. Jag brukar ha ett par A4 liggande på skrivbordet att kladda på.
Om man ska skriva en "riktig" NaNo-roman, så ska man börja från allra första början dag 1, alltså inte ta tag i ett gammalt manus och peta i det. Det ska vara en ny romanidé som bara existerat i huvudet. Men jag känner rätt så många som använder NaNo för att få liv i ett skrivlådemanus som man inte tittat på länge.

Jag var med 2010 och gick då i mål (nådde 50 000), men 2011 snubblade jag någonstans efter tjugo dagar (blev överöst av refuseringar under samma tid, vilket knäckte självkänslan, jag får skylla på det...). Men om man inte når 50 000 ord ska man inte deppa. Det är tufft. I genomsnitt måste man gå ihop 1667 ord per dag. Det är bra att bygga upp en rejält buffert under den första veckan, det har jag lärt mig. Det kommer alltid dagar när man inte hinner skriva och att ta igen 2x1667 eller 3x1667 är jobbigt.

Det kan också vara ett bra tillfälle att testa en ny genre. Om du mest skriver deckarmanus, testa något romantiskt. Eller fantasy. Eller science fiction. Det har jag fått för mig att göra i år. Vi får se. Vaknade med en ny idé i morse i alla fall, det visade sig vara en science fiction (borde skriva ned lite, annars bleknar det innan 1 november).

Har du aldrig varit med i NaNoWriMo, testa i år!



lördag 6 oktober 2012

Min bokmässerapportering och uppladdning för NaNoWriMo

I fall du missat min bokmässerapportering kan du läsa den här.
Missa inte heller min lilla miniserie Vad är det bästa med bokmässan? där jag frågar ett antal författare, förlagsmänniskor mm  just den frågan.

Det har inte blivit något skrivet alls de senaste veckorna (månaderna?). Men det ska bli ändring.

Snart börjar NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Ni hänger väl med?


fredag 28 september 2012

Har fått ett ansikte...

...på redaktören på Förlaget som jag skickat mitt omskrivna manus till. Hon betättade att mitt manus gått tillbaka till lektören som läst tidigare, "för hon ville så gärna läsa". Det var kul att höra och nu ska det bli väldigt spännande att höra vad lektören tycker.

fredag 21 september 2012

Väntans tider och vad ska jag göra nu (del 2)

I början av året skrev jag ett inlägg kallat Vad ska jag göra nu? och det känns lite märkligt att läsa det nu.
Jag var i en jättedipp efter flera standardrefuseringar och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag fick flera "tips" om vad som var fel med första kapitlet, men var inte riktigt mottaglig (jag antar att jag behövde distans till manuset just då, efter att ha hållit på med det så länge), men även andra förslag på vad man bör göra när man kört in i skrivarväggen.

Jag bestämde mig då för att låta skrivandet och manuset ligga och verkligen göra något annat. Till min glädje blev jag antagen som en av bokmässans bloggambassadörer 2012 och flög till Göteborg i början av februari för introduktionsdagar. Rätt in i bokmässans hjärta. Och jag såg fram emot att bara läsa en lång tid framåt. Läsa, läsa och blogga om det.
Ungefär samtidigt fick jag jobb som brevbärare. Rätt så tufft, eftersom jag inte jobbat på femton år och jobbet dessutom är rätt så fysiskt. Men jag behövde en utmaning. Och jag är kvar på jobbet fortfarande, trots att jag hade en tuff fight med chefen om att de inte ville betala ut alla mina övertimmar (posten går dåligt och då ska man spara... genom att inte betala ut rättmätig lön till de som gör slitgörat... att facket går i taket är inte konstigt...) Jag fick till slut mina timmar, efter att ha hotat om att säga upp mig. Nu har jag en ny chef (en ung och entusiastisk kille) som verkar mycket bättre, så jag ser just på framtiden som brevbärare.

Jag såg med andra ord fram emot en tid utan skrivande, med ett litet jobb, mina böcker och min bokblogg (att recensionsex strömmade in gratis ser jag som en slags "lön").

Då slog nästa bomb ner; ett förlag var intresserat. Jag trodde inte det var sant. Allt det där om att förlagen inte läst mitt manus var inte sant (och det var inte inledningen det var fel på!) dessutom, det fick jag senare höra från ett annat förlag (som gav standardrefusering, men som efter lite tjat trots allt hade mer att säga).
Men de ville att jag skulle skriva om, sedan skulle de läsa igen. Skriva om. Ungefär halva boken. Men jag hade ju liksom planerat bort skrivandet.

Tänka om.

Och jag skrev om, tog tid på mig. Det gick väldigt trögt i början, jag var chockad över responsen; att de hade tyckt om manuset, men också att halva delen av boken, ca 150 sidor, inte dög alls. Så det var väldigt dubbelt.

Nu är nya versionen av manuset inskickat och det finns trots allt en stor chans att de inte alls gillar det. Men jag tror i alla fall att jag kommer att få en utförlig refusering om så skulle vara fallet, antagligen tillsammans med ett nytt lektörsutlåtande. Det kan jag i så fall använda mig av.

Förutom detta förlag, som det förlag jag helst skulle vilja bli utgiven av, så har jag tre stora och medelstora förlag kvar som jag inte har skickat till.
Om jag blir refuserad, ska jag skriva om igen och skicka vidare.

Men frågan var egentligen, vad ska jag göra nu?
Jag skriver inte alls, förutom blogginlägg. Det är nog bra. Pausen behövs. Jag känner mig dock stressad av att jag inte hinner skriva (allt runtomkring bokmässan tar all tid). Jag läser andra skrivarbloggar och alla är så produktiva. Skriver duktigt varje dag. Lite varje dag ibland, men varje dag.
Jag tror jag vet vilket manus jag ska satsa på (inte favoritmanuset, det vågar jag nog aldrig ta i). I november är det NaNoWriMo och då ska jag testa det där att skriva från noll igen. Jättekul, men svårt att ro i land (2010 skrev jag i mål, 50 000 ord, men 2011 gick jag i stå runt 40 000 ord, men det var samtidigt som jag drabbades av en första svärm av refuseringar, och då får alltid skrivarglädjen sig en knäck).

Nu har det gått ett helt år sedan jag skickade ut manuset förra gången. Jag är inte produktiv. Är det ett dåligt tecken? Kanske borde jag gå den här kursen.

Jösses vad det här blev långt!

fredag 14 september 2012

Om att gå på Bokmässan

Förutom några besök i min ungdom, så var Bokmässan 2008 min första bokmässa. Jag hade ganska nyligen varit på skrivarkurs och följde ett antal skrivarbloggar och hade förstått att som författarwannabee måste man till Bokmässan för man måste nätverka.
Jag blev rätt så besviken. Jag visste inte vad nätverka var och vet fortfarande inte (misstänker att det har något med att hänga i baren på Park, men är inte helt säker). Förlagen kan man inte nätverka med, de är jättestressade. Dessutom är jag lite folkskygg, har svårt att ta kontakt med någon jag inte känner. Alltså inte en person som hänger i baren utan sällskap, vare sig på Park eller någon annanstans.

Men andra saker var kul, jag träffade en del folk jag bara kände via bloggen. Och jag gick på seminarier. Vilken hit! Underbart!

Men det dröjde tills förra året innan jag åkte på bokmässan igen. Den här gången blev den en betydligt angenämare erfarenhet, trots att jag inte hängde i baren på Park. Men nätverkade gjorde jag inte egentligen. Däremot är det är alltid trevligt när bloggvänner blir livs levande personer. Jag träffade flera.
Och så seminarierna. Älskade dem, igen.

Nu åker jag igen. Som bloggambassadör för bokmässan dessutom. Det har varit väldigt roligt att besöka bokmässans hjärta (vi var där i februari) och se hur de arbetar. Lätt att bli avundsjuk, de måste ha världens roligaste jobb.
Jag kommer att nätverka en del (mingla, man får ju en del gratisbiljetter till mingel som bloggambassadör), men utan större förhoppningar om att det ska leda någonstans. Jag ska bara vara bokbloggare i år. Inte författarwannabee. Och gå på många seminarier.


onsdag 12 september 2012

Om att sätta upp mål med skrivandet

Jag har hört från många håll hur viktigt det är att man sätter upp mål för sitt skrivande, annars kommer man aldrig att lyckas. Inte sällan kommer dessa påståenden från folk med bakgrund i privat företagande eller företagsvärlden i övrigt. Och som har lyckats i slutändan. Ofta med hjälp av kontakter och en stor portion tur. Inte utan mycket hårt arbete, förstås, det förnekar jag inte.

För sju-åtta år sedan, när jag återupptog mitt skrivande efter ett lååångt uppehåll, hade jag som mål att bli utgiven innan jag fyllde fyrtio. Jag är nu fyrtiofem och vågar inte säga att målet är att bli utgiven före femtio.
Fördelen med det målet var att jag satte mig in i premisserna. Vad gäller för att bli utgiven? Bra manus, förstås, och jag lärde mig en hel del om hur man får till ett bra manus (jag visste inget om gestaltning, dramaturgi osv).

Jag kan nu se att jag satte upp ett mål som var för högt. Jag visste inget om utgivningscirkusen. Så jag är måhända ursäktad.

Efter två manusrundor och väldigt många år (fem?) är jag tillbaka på ruta ett med en bunt refuseringar och ett enda intresserat förlag (som jag just skickat till igen, så det återstår att se vad de tycker). Alla refuseringarna har gett skrivarglädjen en allvarlig törn.

Jag funderar väldigt på vad mitt nya mål ska vara. Skriva ett bättre manus varje gång, är ett. Göra något helt annat, är ett annat (i så fall vad, jag provade på att börja jobba, som brevbärare, men det har inte varit någon hit hittills...). Just nu vet jag bara att jag kommer att fortsätta att bokblogga, där har jag fått en blodad tand.

Problemet är att jag alltid fastnar i något slags prestigesökande. Jag vill visa mig duktig. Den förhållningen är ödesdiger för en som har ganska kass självkänsla. Kommer motgångarna tar man det personligt.
När jag började blogga, på min blogg All I Want, se länk ovan, 2007, hade jag som mål att bli ordentligt läst och kommenterad. Det blev inget med det. Nästan ingen var intresserad (förutom en liten kärna läsare, jag fick en drös bloggvänner på köpet, inte att förglömma).
Efter tre år gav jag upp. Jättebesviken. Bloggen finns kvar, men jag skriver mycket sporadiskt. Jag gav upp jakten efter läsare och det har jag haft nytta av när jag skriver på den här bloggen. Läsarskaran här är mycket liten, men trogen (vet inte hur många som följer mig på olika RSS-läsare dock). Samma på bokbloggen. Rätt så liten trogen skara läsare, med vissa stora uppgångar i samband med att jag recenserar "stora" böcker.
Det är kul att skriva när man bara skriver för att det är kul!

Vad vill jag då säga med detta?
Det är klart att man ska ha mål, missförstå mig inte. Men skrivarbranschen är tuff och svår att slå sig in på.
Drömmar är kanske bättre att ha.
Jag drömmer om att bli utgiven (och jobbar samtidigt som bara sjutton för att göra drömmen till verklighet).



måndag 10 september 2012

Skickat manus till Förlaget

Vill bara säga att jag har mailat mitt omarbetade manus Djungelblomma till Förlaget. Meddelas endast på detta sätt.


söndag 9 september 2012

lördag 8 september 2012

JAG VILL BÖRJA SKRIVA IGEN!!!!

Men hinner inte riktigt. Det är frustrerande.
Så många saker kommer i vägen.
1. Mitt gamla manus skulle redigeras och skickas till Förlaget (det är redigerat och jag skulle bara kolla layouten lite, så det är snyggt, liksom, men inte ens det har jag hunnit).
2. Familjen ska tas om hand. Hm... Föräldramöten, utvecklingssamtal etc etc. Det hjälper inte att jag har en make som är "politiskt aktiv" och springer på alla sorts kampanjevenement (riksdagsval här i Holland på onsdag i nästa vecka).
3. Ett jobb ska skötas. Trodde ni att folk inte skickar brev längre? Inte sant, inte sant...
4. Jag är en av bokmässans bloggambassadörer och med det följer vissa förpliktelser. Jättekul, men även det tar tid.
5. Jag läser. Har hamnat i en extremt läsboost just nu, eller vad det heter. Just nu;rec ex av Jan Gullious Dandy (tycker mycket om hittills).

Men ibland när jag vaknar är han där och pockar på uppmärksamhet. Johan, heter han. Är svensk och oljeingenjör och förkroppsligar nästan alla dåliga sidor av alla oljeexpats jag mött genom åren. En sån där som bara gör det för att jobbet är spännande, företaget betalar bra och kvinnorna på den exotiska arbetsplatsen är lättfotade och villiga. Ungefär så. Apropå vad Pernilla skrev om häromdagen; Måste man tycka om huvudpersonen?  Svar: Nej. Johan är inte så trevlig. Men han växer lite med uppgiften. Men då är det redan försent. Storyn i ett extremt litet nötskal.

torsdag 6 september 2012

Drömmer...

...om att kunna försörja mig på skrivandet min hobby.
Inte försörja som i leva på, men tjäna lite pengar i alla fall. Så att det betalade papper och bläck och så där.
Och kanske inte precis på skrivandet, men det som är runtomkring också.
Bloggandet, tex. Det talas så mycket om att försörja sig på bloggandet, men i stort tror jag att det mest är en myt. De flesta tjänar inte ett öre.
Jo, det förstås, bokbloggandet har gjort att jag slipper köpa böcker, får numera en del recensionsexemplar. Alltid något.

Skulle vilja korrläsa. Tror att jag är riktigt bra på det. Men hur slår man sig in utan att ha något CV. Man måste ju börja någonstans. Hur? Erbjuda gratis korrläsning? Någon som vet?

Har funderat på gå kurs för att lära mig skriva veckotidningsnoveller. Men vet inte riktigt om noveller är min grej. Men det kanske vore något att testa om manuset blir refuserat på alla förlag (har några kvar att skicka till, i fall Förlaget säger nej).

(Hatar mitt brevbärarjobb just nu. Det kunde ni väl läsa mellan raderna. Sliter ca 8 timmar per vecka för ungefär 70 spänn i timmen. Jösses, googlar och ser att brevbärare i Sverige tjänar uppåt 100 kr/tim...)

--------------------------------------------

Bloggambassadörernas tävling

Ni har väl inte missat att jag "extraknäcker" som bokmässans bloggambassadör (med min bokrecensionsblogg)?

Nu vill jag göra lite reklam för vår stafettävling. Börjar i morgon och avslutas strax innan mässan.

Så om du kommer att vara på bokmässan lördag morgon (då äger prisutdelningen rum) så ta chansen att delta!

Mer här.


---------------------------

fredag 31 augusti 2012

En till har fått kontrakt!

Inte jag alltså...

Nej, grattis till Susanne Boll som fått napp på Damm förlag!!

Damm verkar vara pigga på att ta in debutanter. Undrar om det verkligen finns plats för en till...? I fall Förlaget i slutändan säger nej.

Noja

Nu sitter jag här igen, med ett färdigt (bara en korrläsning kvar) manus (samma manus men i ny version) och har lite ont i magen. Det ska strax mailas in till Förlaget.
Egentligen är jag nog inte klok. Jag som egentligen har svårt för att ta motgångar. Ändå utsätter jag mig för det här. Tänk om det inte blir något (stor chans). Får lite noja (inte på riktigt alltså, jag har full respekt för de som upplevt riktig ångest... men ni fattar vad jag menar...)

Det har redan gått ett år sedan första versionen av Djungelblomma var färdigt och jag har inte kommit så mycket längre. Vet inte ens vilket nästa manus blir som jag ska satsa på (har flera i bakfickan/skrivbordslådan/skallen). Jag har helt enkelt varit extremt oproduktiv. Egentligen borde nästa manus vara klart nu. Men det är klart, jag har hållit på med Djungelblomma version II i våras, samt läst och bokbloggat som en galning (är bloggambassadör för bokmässan), och det har varit riktigt kul. Så pausen kanske behövdes.
Men allt tar sådan tid. En gång hade jag som mål att bli utgiven innan jag blev 40. Nu har jag målet innan 50. Blir väl innan 75 snart.

Och vill bara säga; känner igen mig sååå i Pernillas inlägg häromdagen. Hon skriver väldigt träffande, och jag antar att det här är sant:

"Återigen blev jag avundsjuk. Men också väldigt glad. Den här branschen fungerar så. Alla är avundsjuka på alla, tror att alla andra har det mycket bättre och ändå älskar vi när det går bra. För dem vi gillar."

Avundsjuka. Jag är glad att Pernilla fick ett bokkontrakt till slut, och Simona och Frida och Christin, och alla andra jag följt på nätet. (Finns det plats för mig?). Men samtidigt avundssjuk.
Så nog har vi lite noja, alla vi författarwannabees. Chansen att bli utgiven är liten. Om man inte har en kappsäck med guldpengar och ger ut själv eller på tex HOI förlag (skulle gärna vilja bli utgiven på HOI, men det är så dyrt!).

Ändå håller vi på. Måste vara lite knäppa ändå.

onsdag 15 augusti 2012

Kim M Kimselius lottar ut bok

Härliga Kim M Kimselius är förutom en väldigt produktiv ungdomsboksförfattare även idog bloggare. Få författare uttrycker sådan skrivarglädje. Nu har hon skrivit en bok om skrivande; Att skriva med glädje, som jag är väldigt nyfiken på.

Nu lottar hon ut boken, läs mer här. Ta chansen och var med i utlottningen!
Bild från Kims hemsida kimselius.se

torsdag 2 augusti 2012

Ny omgång med manuset

Manuset har legat och jäst ett tag. Bättre än min surdeg som inte tycks ha något liv alls.
Nu ligger jag vid havet och redigerar. Härligt.

torsdag 19 juli 2012

Ge mig lite Stockholmstips!


Nu har jag ställt samma fråga på alla mina tre bloggar, hoppas att jag ska få lite intressanta napp.

Vi planerar en Stockholmsresa med barnen, och skulle gärna vilja ha lite turisttips. Och då menar jag inte det gamla vanliga; Slottet, Gamla Stan, Gröna Lund, Skansen, Vasa... de står redan på to do-listan.

Har läst i guideboken att det finns väldigt många muséer i Stockholm. Vilka är värda att se? Om man ska ta en tur med båt ut i skärgården, vart ska man åka då? Vilka caféer ska man fika på?
Några bokglömda pärlor?

Ungarna är mellan 10 och 16, inga småbarn alltså, de tål ett och annat museumbesök.

torsdag 12 juli 2012

Lite länktips


Intressant intervju med Varg Gyllander på Debutantbloggen.

Har ni semester just nu? Det bäddar för att sitta inne och skriva (eller läsa) enligt de som vet.

Jag tycker inte synd om Sandra Gustafsson (på andra ställen på nätet var det någon som beklagade sig över detta "att tycka synd om"). Men visst måste det kännas för j-ligt att först ha foten inne och sedan inte. Jag har fattat det där med att det handlar om att sälja in varje manus, inte bara den första, trots att förlagen säger sig satsa på författarskap, inte enskilda manus.
Ur ren egoistisk synvinkel får det mig att fundera på vad jag egentligen håller på med. Igen.
Läs också Pernillas kommentar. Hon är inne på det som måste vara förlagens stora dilemma; hur lyckas satsa på något som är kommersiellt gångbart, samtidigt som man inte vill tappa bredden?

Själv hade jag en dag för mig själv igår. Åkte till Haag och ut till kusten, men blåste nästan ut i Nordsjön. Skulle egentligen redigeringsläsa mitt manus, men hann inte med mer än ett par sidor. Fastnade nämligen helt i Frida Skybäcks nya Den Vita Frun. Som jag säger på min bokblogg; jag älskar böcker som jag inte kan lägga i från mig. Recension kommer snart på bokbloggen.
------------
Uppdatering!

Glömde en sak. För den som vill upptäcka genren Romance, Simona ger bra tips vem man ska läsa då. Lästips - romance!

------------------------

torsdag 5 juli 2012

Grynings- och skymningsinspiration

Jo Nesbø © Arvid Stridh
Ni missade väl inte Jo Nesbös sommarprat? Annars finns det här.
Han är en av mina absoluta favoritförfattare i deckarbranschen och kul att lyssna på.

En sak fastnade från hans sommarprat; han berättade att hans viktigaste stund på dagen för sitt skrivande var på morgonen innan han stigit upp. Där i gränsen mellan sömn och vakenhet kunde mycket i den berättelsen han höll på med klarna och få form.

Sådan är jag också, och det är första gången jag hört någon annan berätta samma sak. Men jag är lite aktivare på kvällen, innan jag ska somna. Men det sker i gränslandet mellan sömn och vakenhet.
Om jag skriver ned mina nya idéer? Nästan aldrig, jag orkar inte. Men om jag har grubblat mycket över hur jag ska gestalta en besvärlig scen i romanen, och det till slut lossnar, där i gränslandet, då brukar jag faktiskt komma ihåg det när jag väl sätter mig och skriver.

söndag 24 juni 2012

Första redigeringen klar

... eller fjärde eller femte, eller vad det nu är...

Men i denna andra (eller är det tredje?) skrivaromgång av Djungelblomma är det den första. Nu ska jag låta manuset vila några veckor igen.

Det är vid sådana här tillfällen som jag ofta får inspiration till nya, eller nygamla, skrivarprojekt. När jag är rätt så trött på det jag håller på med och det känns som jag aldrig vill skriva igen.

foto: MOKolkman
Jag har ganska länge hållit en annan story i tankarna, men nu har ytterligare en pockat på uppmärksamhet. Det är också en Afrikaskröna, en långnovell som hette Elefantkurvan och som låg på Kapitel 1 ett tag.
Jag har aldrig riktigt kunna släppa den, och speciellt inte dess huvudperson, en rätt så motbjudande karl, som råkar ganska illa ut, alldeles efter att han träffat kvinnan i sitt liv. Att det är kvinnan i hans liv är han inte helt medveten om förrän det är alldeles för sent.

En romantisk och tragisk, men också dramatisk historia.

Jag funderar nu på hur jag skulle kunna göra en kortroman istället för en långnovell av den.

söndag 10 juni 2012

På gång igen



Äntligen har jag tagit tag i mitt manus igen, efter ett par veckors paus. Och den pausen var nödvändig. Jag var riktigt nervös när jag började läsa igen, men det släppte ganska snart. Storyn håller! Jag är till och med riktigt nöjd. Jag ska nu redigera (på mitt favoritredigeringsställe, se ovan, trädgården med alla rosor!) och sedan låta det vila några veckor igen. Om allt går bra ska manuset vara klart för inskick i augusti.

torsdag 24 maj 2012

Bloggpausen fortsätter...

Det är ganska uppenbart.
Men vill bara tala om att jag i förra veckan skrev klart manuset (igen), där andra delen egentligen inte är mer än råmanus.
Nu ska det få ligga och jäsa, helst en månad. Verkar inte vara något problem, jag har inte alls någon lust att titta i det. Är det normalt att vara så trött på manuset? Annars brukar jag ha svårt att hålla mig ifrån det och börjar pilla i det innan det har vilat ordentligt.
Kanske är det hettan.
Eller slutet av skolterminerna (jobbigt för ungarna, betyg måste vara på en viss nivå för att de ska flyttas upp till nästa klass, annars blir det nedflytt till en "lättare" nivå) något som stessar oss föräldrar lika mycket som barnen.
Kanske är det mitt frusterande jobb. Förra lönen snuvades jag på 5 timmar övertid (vet inte om jag kommer att få det, jag jobbar för långsamt, helt enkelt). Funderar på att säga upp mig. Skulle vara synd om jag slutade, jobbet i sig (jag är deltidsanställd, 6 tim vecka, brevbärare, för den som inte vet) tycker jag mycket om, kollegorna också. Och går jättebra att ihop med skrivandet. Samt att jag får god kondition och är ute.
Men det är företaget i sig som suger (vågar skriva det här på bloggen, hoppas ingen läser svenska).


onsdag 2 maj 2012

Bloggpaus...

...funderar jag på.
Jag har inte så mycket att blogga om. Det känns rätt så tomt. Och det händer egentligen inte så mycket.

Jag kämpar vidare med mitt manus. Skriver om ungefär två tredjedelar.
Det är inte helt enkelt. Jag redigerar inte, utan skriver om. Helt. Alltså hela intrigen ändras.
Just nu känns förändringarna...vet inte hur jag ska säga det... i linje med mina intentioner (som jag har i ett ordentligt synopsis). Men hjärtat är inte riktigt med. Ännu. (Men det kommer, tror jag). Jag tror att det kanske beror på att jag inte har lyckats separera från den gamla intrigen ännu. Skilsmässan har inte riktigt gått smärtfritt.
Och sidantalen kryper snabbt uppåt och jag hade som mål att skriva en 100 sidor kortare berättelse. I alla fall 50 sidor kortare. Men det kommer jag kanske att kunna stryka när jag redigerar senare. Just nu tänkte jag bara flödesskriva med synopsis som basis och inte tänka efter för mycket. Skriva klart så att jag har ett rejält råmanus att printa ut och fundera på. Tanken är att skriva klart inom en vecka eller två, printa ut och låta vila, sedan redigera i juli, printa ut och låta vila och redigera i juli. För att ha ett nytt manus färdigt i slutet av augusti. Som jag ska skicka in till Förlaget, precis som vi har kommit överens om.

Sedan känns det lite som en ödestimma har slagit. Blir inte manuset antaget kommer jag antagligen att skicka det till tre ytterligare förlag (de som är kvar på min lista) och blir det inte antaget där kommer jag att ta en LÅNG skrivarpaus. Kanske till och med så långt som ett helt år. I alla fall ska jag ta paus från allt skrivande som har utgivning som mål.

Även om jag inte kommer att blogga så mycket här så kommer jag att blogga mer på min bokrecensionsblogg, Bokläsardagbok (inför bokmässan) , se länk ovan i fliken.

måndag 23 april 2012

Superrecension för Christin i GP


Christin Ljungqvist får en jättebra recension för Kaninhjärta i Göteborgsposten.

Vilken debut!

Jättestort grattis, Christin! Jag är så nyfiken på den här boken! Synd att Gilla böcker inte ger ut sina böcker som eböcker. Nu måste jag vänta till sommaren.

fredag 20 april 2012

Varför skriver jag?

Jag tror var och en som skriver någon gång har ställt sig den frågan.

Och det finns nog många svar.

Själv har jag tyckt om att skriva så länge jag kan minnas. Och jag var bra på det redan i grundskolan. Det är klart att man gärna håller på med något som man är bra på.

Sedan säger jag lite som Bono från U2 (mitt husband) sa i en intervju: Jag har alltid vetat att jag hade/har alla dessa melodier i huvudet (fritt återgivet som jag minns det, jag kommer inte ihåg om han sa hade eller har).
Alltså: Jag har alltid vetat att jag har alla dessa historier i huvudet.

De finns inte där klara och färdiga att göra om i text, men de finns där. Någonstans långt inne. Ibland får de form och lever på ett högre medvetandeplan. Tills de blir text.
Att sedan flera av texterna har blivit refuserade är extra smärtsamt, eftersom man på sätt och vis dödar texterna när man lägger dem åt sidan (de återuppväcks ibland, visserligen...) och det gör ont.
Men det föds nya historier hela tiden. Och inte helt av sig själv. Man måste sitta på rumpan och skriva för att de ska utvecklas.

På senare år har skrivandet varit någon form av terapi, bearbetning rentav exorcism. Det började med att jag satt i min trädgård i Damaskus (världens äldsta huvudstad och sprängfylld av historia) och kände att jag var så full av upplevelser efter alla år utomlands (främst i Afrika och Mellanöstern) att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Året var 2005. Det var då jag började skriva igen efter ett långt uppehåll (småbarnsåren...)
Jag vill så gärna tillföra något mer, med hjälp av mitt skrivande.
Vid flytten till Nederländerna började jag också blogga, men den bloggen har gått i stiltje och jag blev så trött på min eget röst och mina egna åsikter. Det ledde ingen vart. Och det tog för mycket tid från romanskrivandet.

Att jag behövde bearbeta åren utomlands, speciellt de i Mellanöstern, är kanske inte så konstigt. Min man har nog känt lite likadant, men tacklat det på ett annorlunda sätt (han har engagerat sig mer politiskt). Jag har visserligen tjatat på honom att han måste starta en blogg, men har ännu inte övertygat honom.

Jag tror faktiskt inte jag kan sluta skriva.


Varför skriver ni?



tisdag 10 april 2012

Backup

Läser Simonas inlägg och lider med henne.

Och lär mig en sak. Automatisk backup kan man tydligen inte lita på.

Själv litar jag bara på mig själv. Alltså; måste komma ihåg backupen. Manuellt. Jag brukar maila till mig själv.Borde egentligen göra det varje gång jag skriver, men glömmer det ibland. Lägga in på Skydrive emellanåt. Och den gamla hederliga (?) USB-pinnen eller externhårddisken.
Research däremot är jag lite slarvig med. Borde skärpa mig. Eller helst enkelt skriva ut och sätta i pärm.

Nej, nu ska jag inte blogga mer. Tänkte skriva en halvtimme innan jobbet. Efter orkar jag inte.

tisdag 3 april 2012

Vad döljer sig egentligen bakom en standardrefusering?

Den frågan har jag nog grubblat över i ungefär fem-sex år vid det här laget. Själv har jag trott att en standardrefusering antagligen betyder att manuset faktiskt aldrig har blivit läst, i alla fall inte i sin helhet. Oftast har någon i förlaget bläddrat i det, läst några sidor och sedan lagt undan det.
Och jag har trott på det. Är det inget som fångar, så läggs det undan och en opersonlig refusering av standardformat (ser alltid likadan ut från varje förlag) skickas till författaren. Förlagsfolk är erfarna och skickliga, de ser direkt om det är något, tror jag (ja, det tror jag fortfarande, men...)

Nu får jag nog ta och äta upp det där. Visserligen har vissa ibland försökt övertyga mig om att "alla manus läses", men det tror jag inte på (fortfarande inte, faktiskt). Alla manus läses inte.
Men manus som har lästs kan få en standardrefusering, det har jag förstått idag. Jag skickade nämligen ett mail till ett av förlagen som nyss har refuserat Djungelblomma och frågade rakt på sak; "har ni verkligen läst manuset och i så fall, kan jag inte få en lite mer utförlig refusering, så att jag förstår varför".

Och nu fick jag det! Ingen uppmuntrande läsning visserligen, men jag vet att de har läst. Och jag vet varför de refuserade. Och jag vet att de tyckte att det fanns vissa saker som höll (tex "författaren skriver riktigt bra") och andra som inte var bra alls (och det som inte höll stämmer på många punkter överens med vad det andra förlaget, som vill att jag skriver om, har sagt). Och att jag var välkommen att skicka in nya manus! (Det sa de inte i standardrefuseringen de först skickade, och eftersom jag liksom de flesta författarwannabees är smått paranoid, vänder och vrider på varje ord i en standardrefus för att hitta ett dolt budskap, hade jag antagligen tolkat det som att de vill inte se manus från mig igen...)

Jag skrev genast tillbaka och tackade och förklarade hur viktig deras utförligare refusering var för mig. Att det är en väldigt stor skillnad att få en sådan än att få en av standardformat som får en att tro att manuset faktiskt aldrig blivit läst. Jag sa också att jag antagligen inte hade skickat in några nya manus till dem igen, om jag inte hade fått respons på mitt mail.


Så ta lärdom, alla ni som bara får standardrefuseringar, det behöver inte betyda att manuset inte har blivit läst! Det kan kanske till och med betyda att manuset hade vissa kvaliteer och att de gärna ser att ni skickar in nya manus.
Så skicka in igen, skicka in igen, skicka in igen...
Man lever bara en gång...



fredag 30 mars 2012

Sjätte och sjunde refuseringen inne och antagningarnas lotteri

Den sjätte kom förra veckan, glömde skriva om det, det liksom rann av mig lite... och den sjunde kom i dag.

Det får mig att fundera rejält. Jag har fått refuseringar från sju av de elva förlag jag hittills har skickat till. Tre har ännu inte svarat. Förlag nummer elva, eller ska vi kanske kalla det Förlag nr 1 (jag skickade faktiskt till dem först!) har jag redan berättat om.

Sju standardrefuseringar. Jag hade varit ett vrak nu om det inte hade varit för Förlag nr 1.
Men hela processen är märklig, egentligen. Det handlar varken om talang eller bra manus, tror jag. Det handlar om TUR. Det är ett lotteri, hela skiten! (Om man inte kändis för då räcker det ibland att vara bara kändis).

Hur ska man annars förklara att sju förlag säger; tack, men nej, tack (men egentligen har vi inte läst manuset, men tack i alla fall för "visat förtroende") när ett annat förlag skickar ett lektörsomdöme med meningar som:

  • ...en riktigt medryckande berättelse som sveper iväg läsaren från första sidan.
  • Om detta är det första författaren skrivit måste jag säga med beröm bravo, en imponerande debut
  • ...älskar författarens totala koll på hur mycket som krävs för att förmedla en stämning.
  • jobba verkligen igenom den här historien, arenan är briljant!

Jag kan verkligen inte förklara det på något annat sätt än att det är ett lotteri. Någon som har en annan förklaring?

Jag läste någonstans (kommer inte ihåg var) att en rätt så känd författare hade sagt att blir man bara standardrefuserad ska man vänta ett halvår eller ett år, skriva om lite, byta titel framför allt, och skicka in igen, i alla fall till de stora förlagen. Chansen är att en helt annan redaktör får manuset i sin hand denna gång, och tar ett annat beslut.
Jag tycker det låter lite märkligt, kan det verkligen vara så? Har de inte bättre koll på manusen, diskuterar de dem inte på redaktionsmöten? Någon borde väl minnas, det här har vi sett förut (och så direkt i papperskorgen).

Har någon av er skickat in "samma" manus två gånger till ett förlag?

För att avsluta: Jag vill säga till dig som läser det här som kanske inte vågar skicka in ditt manus (som du innerst inne VET är precis lika bra eller bättre än de som ges ut varje år) för att du har haft dåliga erfarenheter, för att du skräms av alla andras dåliga erfarenheter: GE INTE UPP! Du kan ha TUR!
(Om du inte har en jäkla superduper-underöverallaunder-änglarna gråter/skrattar i himlen-manus, då kommer du att bli utgiven ändå, men det är en annan historia.)

Guud, vad skönt det var att få ur sig det där... Nu känner jag mig ruskigt taggad att fortsätta skriva om mitt manus. Det kanske inte blir något, men ord som ovan från en lektör kan man leva på i evighetersevighet... Jag VET att jag kan skriva!

Disciplin del 50-11

Jag har säkert klagat på min dåliga disciplin förut. Jag vet att författarskap (framgångsrikt sådant) består av en kombination av passion, talang och hårt arbete. Utan det sista blir det ingen framgång.

Jag har speciellt svårt med disciplinen när jag ser andra saker hänga över mig (städning, tvätt, strykning... allt det där som följer en hemmamamma (hemmamamma deltid, jag jobbar faktiskt ca 20% numera), kombinerad med den där trista PMS-veckan (allt är värdelöst typ, inklusive mitt skrivande...)

Nu ska jag försöka skriva en halvtimme innan jag går till jobbet. Man hinner ganska mycket på en halvtimme. Jag fick till ca 2000 ord i går totalt.
Målet är att gå och lägga mig i tid (och helst också somna) och gå upp ännu tidigare, så att jag kan skriva mellan 7.30-9.30. Efter jobbet är ingen idé, då är jag för trött...

Jag har i alla fall mindmappat och kapitelplanerat. Och städat skrivbordet. Men det är så härligt att se att när man väl börjar skriva så lever texten sitt eget liv. Och då får man ändra i kapitelplaneringen, inte tvärtom (även om en del "nya älsklingar" säkert måste dödas senare ändå).


fredag 16 mars 2012

När man "ger upp" så händer det saker...

Länge har jag blivit itutad att man måste tro på sitt manus och aldrig ge upp.

Men jag måste säga att jag faktiskt hade gett upp. Nästan i alla fall. Jag sade i alla fall att jag skulle ta en paus, satsa på läsandet och bokbloggandet fram till bokmässan (är ju en av bloggambassadörerna där iår). Och jag skaffade mig ett jobb. Bara 15% men ändå. Några timmar i veckan, gratis motion och några tusenlappar extra i plånboken varje månad.

Jag trodde jag skulle känna mig som en svikare, som en som gav upp sin dröm, men det kändes ganska skönt. Lite lättad var jag.

Då small det plötsligt till och jag fick en förlagskontakt. Absolut inget ja, men inget nej heller. Inklusive en rejäl lektörsfeedback. Lektörens ord har jag levt på i flera veckor nu.
Jag har hört från andra håll att det inte så sällan händer. När man släpper taget så händer det något. Ungefär som när man slutar leta aktivt efter den stora kärleken så dyker den upp när man minst anar det (hände mig också).

Om jag får ett nej i slutändan, så blir jag givetvis väldigt besviken. Men jag har fått lite hopp och en rejäl bekräftelse om att mitt skrivande håller. Det måste bara hålla hela manuset igenom. Det ska jag försöka ändra på nu.

Samtidigt strular det med jobbet. Jag gillar jobbet i sig (brevbärare) men ett antal gånger har posten inte varit på sin plats kl. 10.00, utan kommer av misstag 13.00. Vi hade kommit överens om att jag skulle få en "morgonrunda" för att jag skulle hinna vara klar innan barnen kommer hem från skolan. Nu kan jag inte lita på att posten kommer när den ska och kan följaktligen inte planera in något på eftermiddagarna, vare sig det gäller att hjälpa svärmor, gå till tandläkaren med barnen eller själv gå till frissan. Ni ser, i-landsproblem, men det är väldigt irriterande. Jag har klagat och klagat, men i morse hände det igen. Då blev jag så arg att jag nästan grät och cyklade hem igen (och städade halva huset i rena ilskan, åtminstone något.)
Jag som skulle jobba några timmar och sedan sitta i lugn och ro och skriva några timmar innan barnen kom hem.

Och varje gång det händer tar jag det som ett tecken du ska inte jobba, du ska skriva!
Men jag har lovat mig själv att jobba tills jag får ett förlagskontrakt.

Och i helgen blir det inget skrivet heller, massa andra grejer på gång. Nu känns det frustrerande, jag vill komma igång. Nu!

onsdag 14 mars 2012

Något rörigt



Skrivarveckan jag planerade har inte riktigt blivit som jag planerade. Just nu byter hantverkare fönster, ni kan bara gissa hur skräpigt det är på övervåningen. Lyckligtvis dröjer det till nästa vecka innan de kommer tillbaka.
Dessutom förstår jag inte varför familjen nödvändigtvis måste slänga så mycket kläder i tvätten just denna veckan. Jag hade ju jobbat undan så bra...

Skrivbordet är rörigt det också, men det gillar jag (förutom när det blir för dammigt).

Och det är väldigt mycket rött i manuset. Men jag har hunnit ganska långt med den nya historien, och den nya kapitelindelningen. Det kan nog bli något till slut. Fast just nu känns själva skrivandet ganska avlägset.

torsdag 8 mars 2012

Kony

Barnsoldater är ett tema i mitt manus Djungelblomma. Vissa scener var rätt så tuffa att skriva.
Men verkligheten överträffar dikten, tyvärr.
Se Kony 2012, om den förskräcklige krigsherren i norra Uganda, hangömmer sig nu någonstans i Centralafrika, som västvärlden inte lyft ett finger för att få fast.


KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.

Uppdatering:
Ja, jag vet Kony 2012 har fått mycket häftig kritik.
Inget är svart eller vitt tyvärr.

Jag låter ändå videon vara kvar. Kanske just för att inget är svart och vitt.
Och för att hela diskussionen runt Invisible Children faktiskt gett mig en massa nya idéer om hur jag ska skriva om mitt manus.
"Vem ska man lita på?"- problematik handlar det om. I vilket fall som helst, i sådana här konflikter finns det väldigt få 100% renhåriga deltagare. Och de finns inte i mitt manus heller, tror jag.

måndag 27 februari 2012

Beskära rosor

Jag har precis varit ute i trädgården och jobbat lite, dels för att det var nödvändigt, dels för att jag behövde göra något praktiskt för att kunna tänka.

Jag beskar rosor (låter kanske tidigt för svenskar, men våren kommer här ca en månad tidigare än när den kommer i tex Göteborg) och kom att tänka på att det finns en stor likhet med det och det jag måste göra med mitt manus nu.
Det känns alltid tufft att beskära rosor tycker jag, eftersom man måste klippa tillbaka dem så långt att det till synes inte finns mycket kvar. Trots att man vet att det är ett måste.
Lite så känns det med manuset, jag måste beskära det väldigt mycket för att hitta dess innersta väsen, vilket sedan kan växa och bli till något riktigt vackert.

Skillnaden bara att efter beskärningen kan jag inte lita på Vår Herre, vad det gäller växandet, så som man gör med allt i trädgården.

Jag måste göra precis allt själv.

lördag 25 februari 2012

Faller framåt... ??

Jag blev påskidad, eller pååkt eller vad det nu heter, i pisten häromdagen. Inget allvarligt hände, inte ont någonstans, jag var mest arg för att så många yngre åkare åker utan att använda hjärnan. Men den tyska tjejen, som lyckades hålla sig på fötterna, kom tillbaka och bad tusen gånger om ursäkt.
För mig blev det platt fall på magen, med skidorna i ett V (fattar ni?) på jag kunde inte röra mig förrän jag fick hjälp med att ta av en av skidorna. Strax skidade jag nedför backen igen, men rejält skakis. Det hade kunnat gå illa...

Strax efteråt satt jag ute på pistrestaurangens terrass, hade precis lugnat ned mig, när mobilen pep att jag hade fått mail. Jag kände  igen namnet på avsändaren (visste direkt vilket förlag det handlade om) och kunde även läsa första raden: Tack för att du har skickat ditt manus Djungelblomma till oss...
Skit, tänkte jag. En standardrefusering från dem också.

Men jag öppnade mailet och fann att det inte var en standardrefusering.
Inte ens en refusering.
Men inget ja.
Och inget nej heller.
Fattar ni?

Mer än så kan jag inte säga i nuläget, tyvärr. Men mycket arbete ligger framför mig.

I vilket fall som helst. Detta är kanske ett fall framåt. Eller inte alls ett fall. I nuläget vet jag inte. Är faktiskt ytterst förvirrad.
Och extremt glad. Detta var precis den injektion av livselexir mitt skrivande behövde för att inte gå inte i ett slags komastadium.

När jag gav mig ut i pisten igen var jag återigen skakis. Kände mig rejält pååkt, mentalt. Trodde inte sådant här kunde hända mig.




NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...