Egentligen är jag nog inte klok. Jag som egentligen har svårt för att ta motgångar. Ändå utsätter jag mig för det här. Tänk om det inte blir något (stor chans). Får lite noja (inte på riktigt alltså, jag har full respekt för de som upplevt riktig ångest... men ni fattar vad jag menar...)
Det har redan gått ett år sedan första versionen av Djungelblomma var färdigt och jag har inte kommit så mycket längre. Vet inte ens vilket nästa manus blir som jag ska satsa på (har flera i bakfickan/skrivbordslådan/skallen). Jag har helt enkelt varit extremt oproduktiv. Egentligen borde nästa manus vara klart nu. Men det är klart, jag har hållit på med Djungelblomma version II i våras, samt läst och bokbloggat som en galning (är bloggambassadör för bokmässan), och det har varit riktigt kul. Så pausen kanske behövdes.
Men allt tar sådan tid. En gång hade jag som mål att bli utgiven innan jag blev 40. Nu har jag målet innan 50. Blir väl innan 75 snart.
Och vill bara säga; känner igen mig sååå i Pernillas inlägg häromdagen. Hon skriver väldigt träffande, och jag antar att det här är sant:
"Återigen blev jag avundsjuk. Men också väldigt glad. Den här branschen fungerar så. Alla är avundsjuka på alla, tror att alla andra har det mycket bättre och ändå älskar vi när det går bra. För dem vi gillar."
Avundsjuka. Jag är glad att Pernilla fick ett bokkontrakt till slut, och Simona och Frida och Christin, och alla andra jag följt på nätet. (Finns det plats för mig?). Men samtidigt avundssjuk.
Så nog har vi lite noja, alla vi författarwannabees. Chansen att bli utgiven är liten. Om man inte har en kappsäck med guldpengar och ger ut själv eller på tex HOI förlag (skulle gärna vilja bli utgiven på HOI, men det är så dyrt!).
Ändå håller vi på. Måste vara lite knäppa ändå.
Självklart finns det plats för fler! Jag hejar på dig :)
SvaraRaderaHoppas det . Tack för påhejandet!
SvaraRadera