fredag, september 14, 2018

Bist litt hette det ju!

Bara en kort spinoff om det jag skrev igår. Jag frågade vad genren hette som Thorfinn syftar på, och jag upptäckte att jag själv skrivit om det i en bokrecension för länge sedan. Bist litt. Alltså biståndslitteratur. Kanske en aning smal benämning kanske, men det lite vad det handlar om.

Jakob Ejerbos Liberty är ett praktexempel på bist litt.  Det handlar om en grupp skandinaver som jobbar som biståndsarbetare och entreprenörer i en liten stad i Tanzania. Tror att boken är ganska svår att få tag på i bokhandeln, men just nu går en dansk TV-serie på SVT som bygger på Liberty.
En dyster men sevärd berättelse om bistånd, korruption, ojämlikhet, fattigdom och goda intentioner som faller platt.


torsdag, september 13, 2018

Redigerar.... med förhinder



Jag redigerar mitt manus Sanden är inte smutsig, men det är inte så som ni kanske tror; manuset är inte så sorgligt att jag sitter och lipar.
Nej, jag har blivit dunderförkyld.

Det är så typiskt, när jag äntligen fått så pass mycket lugn och ro runtomkring mig att jag kan redigera i ett svep (bästa sättet), då blir jag sjuuuk...

Men jag ska inte klaga. Det finns värre saker i livet.

Apropå berättelsen jag skriver, och de två tidigare jag skrivit, så finns det en intressant krönika i Skriva av Helena Thorfinn. Jag älskar hennes två romaner, den senaste läste jag i somras. Båda två utspelar sig i Bangladesh och är skrivna med finess och insikt. Och säljer väldigt bra.
Jag känner igen mig i det Helena Thorfinn skriver, jag har själv känslan av att många förlag inte vill ta i "internationella romaner" (det finns tydligen en genre, i alla fall i USA,  där dessa berättelser representeras) med tång. Allt måste ha en tydlig sverigeankrytning, och om man trots allt vågar sig på att ta i svåra globala problem (fattigdom, ojämlikhet etc) så är det lätt att bli missförstådd. Och det finns dessutom en väldigt tråkig tendens inom kulturvärlden till att hävda att"vita, privilegierade" inte ska skriva om sådant de själv inte upplevt. Även om de till och med levt i den kultur de skildrar, tex som Helena Thorfinn själv har gjort.
Jag ska inte säga att det jag skriver liknar Thorfinns romaner, men de rör sig inom samma genre. Jag älskar att skriva dem och hoppas att de någon gång gång ska nå fler läsare än mina betaläsare och skrivcoacher.

Fortsätter att redigera, trots snor...
Älskar att redigera, sa jag det. Finsnickra på manuset, varje mening, varje ord. Älskar.

måndag, juni 18, 2018

Karin Slaughter on tour

Det är inte så ofta man får träffa författare som man sedan länge har högst uppe på favoritlistan.
Michael Connelly befinner sig högt upp på denna lista, liksom Dennis Lehane och några till.
Nummer två på listan är antagligen Karin Slaughter. Jag läste allt av henne för fem-tio år sedan, men har de senaste åren inte läst så många av hennes thrillers, men det har mer att göra med att jag under ett par år nästan inte läst något alls utöver kurslitteratur på de kurser i litteraturvetenskap och arabisk kultur som jag har betat av.

Hennes thrillers är läskiga, inget för svagmagade, men karaktärerna är ytterligt intressanta, många starka kvinnokaraktärer, och miljöerna exotiska (utspelar sig i amerikanska sydstaterna), i alla fall för en svensk.

Karin Slaughter är populär i Europa och kommer ofta hit på PR-tour för sina böcker (hon är dessutom produktiv, ungefär en bok per år). Hon missar sällan Nederländerna, eftersom hon har en speciell relation till landet. Det var det första landet hennes första roman utgavs i utanför USA (före Storbritannien). Och hon är omåttligt populär, säljer mycket mer här än i Sverige. Kallar holländarna kärleksfullt för "my dutchies" på Facebook.

Och i går kom hon till min lilla stad. Ett välbesökt evenemang i stadens fina bibliotek, som är inhyst i en gammal chokladfabrik, något som Karin Slaughter tyckte var häftigt; hon älskar bibliotek och hon älskar choklad. Hon intervjuades först av en lokal thrillerförfattare, och var som jag trodde en fascinerande personlighet, som berättade mycket om hur hennes skrivande gestaltade sig och vad som inspirerade henne. Hon berättade hur hur hon sällan hade brist på idéer ("alltid berättelser i huvudet") och att när hon vid ett tillfälle drabbades av diskbråck blev tilldelad morfintabletter av läkaren, bara för att till sin fasa upptäcka att hon inte längre hade en ström av berättelser inom sig när hon tog medicinen och hon sa: "and I understood this is how most people live, and I didn´t know that" (med andra ord, de flesta "normala" människor går inte runt med en massa berättelser inom sig, igenkännbart för de flesta som skriver, eller hur?)
Efteråt  blev det signering, och kön var lång, men jag hann byta några ord med henne. Frågade varför hon var mer populär i Nederländerna än i Sverige, och hon trodde det berodde på att hennes första förlag i Sverige blev bankrutt (Prisma?), men att det fungerar bättre med det nya (Harper Collins). Vad jag vet har ett par förlag däremellan försökt ta upp stafettpinnen, men jag vet inte varför utgivandet i Sverige haltar så. Om man googlar på svenska översättningar är det väldigt svårt att fatta i vilken ordning romanerna ska läsas (läsa i ordning rekommenderas).

Lite foton från en trevlig eftermiddag. Killen i "Slaughter Crew" som tog alla foton med besökarnas mobiler (smart drag för att undvika lång väntan i kön när alla ville ta selfie med författaren) tog flera foton, vilket jag inte såg förrän dagen efter, och det var lite kul, för de fotona blev lite roligare än det typiska "här är jag på bild med en berömd författare"... Karin Slaughter ser ut som hon knappt nått de trettio, men hon är bara ett par år yngre än undertecknad.








De Chocoladefabriek/Bibliotheek Gouda

lördag, maj 05, 2018

Miljöskildringar och trovärdighet

Det var inte meningen att det skulle gå en månad mellan inläggen, men...
Här kommer det i alla fall.

Jag är väldigt känslig för trovärdiga, eller icke trovärdiga, miljöskildringar när jag läser böcker.
Jag tycker det märks när en författare inte har besökt platsen hen skildrar. Inte så att jag kräver att man ska ha bott där, men det märks om det är en plats man inte har besökt.
Nu är långväga resor till platser man skriver om en lyx som kanske inte har råd med som författare, eller en författaraspirant. En del har det (jag tänker på Kim M Kimselius till exempel, och hennes fantastiska researchresor som hon skriver om på sin blogg; Island, Mexico, Portugal... you-name-it).
Min generella princip är; skriv inte om en plats som du inte har besökt. Alla mina manus hittills har skildrat platser jag bott på, eller ofta besökt. Mitt nya manus gör det också; Göteborg, Dubai, Beirut.
Måste erkänna att i en tidig version av manuset bodde min huvudperson i Stockholm, i en förort jag inte satt min fot i. Av den enda orsaken att jag trodde att en IT-anställd måste jobba i Stockholm. Men det kändes så fel att jag uppfann ett IT-företag som är baserat i Göteborg. Så var det dilemmat ur världen. Göteborg är fortfarande, efter som många år, min stad.
En stor del av manuset utspelar sig i Dubai, en stad jag besökt otaliga gånger. Men jag stötte på ett problem; det är ett bra tag sedan jag var i Dubai. Och det är en stad som utvecklas enormt snabbt. Speciellt vad det gäller infrastruktur (det finns numera en lyxig metro) och nybyggen (och då talar jag inte enbart om världens högsta byggnad).

Vad gör man? Googlar förstås. Inte för att det ersätter ett besök, men det hjälper på de mest oväntade sätt. Bland annat stötte jag på den här underbare vloggaren (eller vad det nu heter):



"We hated our wedding" (jag älskar den här videon...)


Khalid al Ameri är väldigt bra på att berätta om Förenade Arabemiraten, sin kultur, och sitt personliga liv, med sin fru och två små barn. Och ännu bättre, han har, precis som den ena huvudpersonen i mitt manus, en engelsk mamma och en emiratisk pappa. (Jag tror inte på tillfälligheter, det var en härlig upplevelse att hitta den här Facebook-sidan).



fredag, april 06, 2018

Manuset med stort M

Jag antar att alla författare, utgivna eller aspirerande, har ett manus med stort M.
Manuset.

Det har jag också. Jag har jobbat med det av och till i över tio år. Nu var det dock ett tag sedan och jag tror nyligen fram min anteckningsbok om det här Manuset (jag brukar ibland kalla det prästskrönan, eftersom det handlar om en präst). Rätt så intressant.

Hittade en anteckning som började så här:

Mayflower Hotel Beirut, Libanon
7 oktober 2005
(Alltså bara det; skrivet på anrika Mayflower Hotel, där krigsreportrarna flockades under inbördeskriget under 1970- och 80-talet)

"YYs och XXs karaktärer behöver utvecklas. YY upplever sig själv som klok och..."

Och så vidare.

Manuset har alltså mer än tretton år på nacken.
Behöver jag säga att jag inte känner mig speciellt produktiv.

torsdag, april 05, 2018

Utskrivet manus!

Det finns inget härligare än ett utskrivet manus på papper! Trots att jag älskar min dator, gärna läser e-böcker och är rätt så digital i allmänhet, så är det något speciellt med ett utskrivet manus. Det blir liksom "på riktigt". Jag läser på ett helt annat sätt, ser fel och dåliga meningar på ett helt annat sätt. Att sitta där med "rödpennan" är det bästa som finns.
Jag tror det var Simona Ahrnstedt som sa att redigering var det bästa hon visste. Jag tycker det också. Bara det att som icke utgiven är det ett ensamt jobb.

Den här gången ska jag varken hyra in författarcoach, lektör eller ens anlita betaläsare. Jag struntar i det. Säg att det är dumdristigt. Men jag säger; ett nytt grepp. Författarcoacher och lektörer har lärt mig jättemycket. Men samtidigt är både de och betaläsarna jag har haft ja-sägare i kubik. Jag hoppas att de har gillat mina tidigare manus för att de har tyckt att de verkligen var bra, inte för att de ska vara snälla eller för att de får betalt för att uppmuntra. Jag litar på det.

Men jag tar risken. Det här är också ett "mellanmanus", inte Manuset.
Men jag älskar det. Jag älskar alltid mina manus.

Manuset, alltså storyn, känns färdig nu. Hädanefter ska jag bara finslipa. Vända och vrida på ord. Skriva om. Och sedan ska jag skicka till förlag. Jag är rätt så luttrad vid det här laget, har inte så stora förhoppningar. Skicka in till förlag är ett enda stort lotteri.
Men den här gången hoppas, hoppas, hoppas jag att manuset ska hamna hos rätt person, hos någon som tycker om det lika mycket som jag.

tisdag, mars 20, 2018

Elevator Pitch

Jag jobbar vidare med min redigering, samtidigt som jag har gett mig på att fasta (bara dryck och buljong) fem dagar för att uppmärksamma Fastan, men även för att jag ville testa om jag skulle uppnå samma effekt som sist jag fastade (och det var säkert tjugo år sedan). Då upplevde jag att sinnet blev väldigt klart och aktivt, jag sov bra och var helt vaken direkt när jag vaknade. Den enda nackdelen jag minns är att jag hela tiden tänkte på vad för mat jag skulle äta när fastan var över.
Denna gång upplever jag det inte lika positivt. Sinnet är visserligen ganska aktivt, men jag är samtidigt väldigt trött och har ont i kroppen. De första dagarna hade jag ordentlig huvudvärk, men det har jag inte haft idag (sista dagen) och igår. Jag sover inte alls bra och är väldigt trött på morgonen.
Med andra ord, det ska bli skönt att bryta fastan i morgon.

Nog om detta. Jag lovade en Elevator Pitch i förra inlägget. Alltså en kort presentation, en sorts "baksidestext" till mitt manus, (lite för lång, men det går nog att slipa på). Så här blev det första utkastet:

Trettiofemåriga Lisa kämpar med livspusslet. Det är inte alltid lätt att kombinera ett krävande, men stimulerande, jobb som IT-konsult med familjelivet när maken Daniel tenderar att tillbringa allt längre dagar på jobbet. Lisa älskar sina döttrar, sjuåriga Beatrice och fyraåriga Hanna över allt annat i världen, men relationen med Daniel blir allt mindre följsam. Efter att ha tagit en stor del av föräldraansvaret under småbarnsåren känner hon att hon måste satsa mer på jobbet för att inte halka efter i karriären. 
När företaget hon jobbar för får ett lukrativt kontrakt för ett stort företag, Al Hajar, i Dubai övertalas hon att ta jobbet som teamledare för gruppen som ska jobba i Gulfstaten. Under ett drygt halvår ska hon jobba halvtid för koncernen i Dubai, inklusive regelbundna resor dit. Hon hoppas kunna lägga livspusslet hemma i Göteborg med hjälp av mor- och farföräldrar. Daniel, som har förhoppningar att kunna bli delägare på juristbyrån där han jobbar, är helt emot hennes beslut att ta jobbet i Dubai, men hon gör det ändå. Jobbet kommer ge henne ett lyft i karriären, ett mer imponerande CV och inte att förglömma; bra betalt. 
Arbetet på plats i Dubai är precis som hon anat; hektiskt, utmanande, men framför allt stimulerande. Att dessutom få en smak av hur det är att leva lyxigt som expat och ha skönt väder jämt är en extra krydda.
Vad hon inte hade räknat med var att hon skulle träffa den jämnårige Sahir.  
Sahir har engelsk och arabisk bakgrund och är medlem av den förmögna och inflytelserika företagsfamiljen al Mazim, ägare av Al Hajar. Han är Al Hajars avgående VD och styrelseordförande, på väg att lämna familjen al Mazims företagsvärld för sitt nya drömjobb; toppdiplomat inom FN med tyngdpunkt på fredsmedling i Syrien.
Attraktionen mellan Lisa och Sahir är omedelbar och de inleder i hemlighet en kärleksrelation. Sahir har allt Lisa önskar, han ser henne, stimulerar henne intellektuellt, samtidigt som han är en passionerad älskare. Men snart tränger verkligheten sig på och Lisa snärjs in i en härva av blind passion, svek, missförstånd, kulturkrockar och ett samvete som äter upp henne inifrån. Hon får allt svårare att hålla isär sina två världar och en våldsam kollision mellan dem är oundviklig.

Bist litt hette det ju!

Bara en kort spinoff om det jag skrev igår. Jag frågade vad genren hette som Thorfinn syftar på, och jag upptäckte att jag själv skrivit om ...