onsdag 30 november 2011

Anders slaskar....

...så gott som alltid i Holland.

November ligger bakom mig och jag ser inte alls fram emot december. Har inte alls lust att ta itu med julstressen. Ska försöka hålla allt på ett minimum.

November 2011 var ingen rolig månad. På många sätt.
Fyra refuseringar och ett NaNoWriMo som jag inte lyckades ro i land. Det började bra, men sedan började refuseringarna för Djungelblomma regna över mig och jag tappade skrivarkoncentrationen helt. Gud vet när jag kommer att hitta den igen.

Jag vidhåller att författarlivet endast är något för en med starka nerver. Skribenter som inte är övermänniskor mentalt sett göre sig inte besvär.

tisdag 29 november 2011

FJÄRDE refuseringen inne

Standardrefusering denna gången också. Med stor säkerhet är manuset inte läst alls.

Bara lite omskriven på temat "inte plats i vår utgivning":
Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik
Jag funderar på att lägga ned skrivandet ett tag. Jag klarar inte riktigt stressen runt det här. Skriva är kul, det är inte det, men allt det här med att "satsa på att bli utgiven" håller på att helt knäcka mig. Jag har satsat på ett professionellt sätt, hyrt in nödvändig hjälp och haft mina testläsares entusiastiska reaktioner i ryggen när jag skickade in. Kan inte göra så mycket mer, och kan inte ändra innan jag skickar till nya förlag eftersom jag inte vet vad som är fel med manuset.
Ja, jag vet, jag har haft en jobbig höst här hemmavid och man ska kanske inte hålla på att skicka in manus som man slitit och jobbat med så länge om man inte är i bra mental balans. Jag blir bara så himla deppig och varken jag eller familjen mår bra av detta.
Slutsats: Författarlivet är bara för den som har starka nerver. Har inget med talang och bra idéer att göra. Eller heller med envishet och bra sittfläsk.

Så vad ska jag göra nu? Jag försöker söka jobb, men det är inte lätt i dessa tider, speciellt inte om man har ett tomt CV. Vi får se.

torsdag 24 november 2011

Som en baksmälla ungefär...

... fast inte en baksmälla efter att man har varit på en livad fest (i ärlighetens namn har jag knappt varit bakfull i mitt liv, jag får helt enkelt fruktansvärd migrän dagen efter om jag dricker mer än typ 3 glas vin...) utan en efter att man har dränkt sina sorger (vilket jag INTE gjorde igår, men ni fattar metaforen).
Fick som sagt tredje refuseringen igår, sträckte på ryggen och sa att detta ska minsann inte knäcka mig...

Men idag...
Grinig, sur, får ingenting gjort (jo, jag skrev faktisk mer än 2000 ord på NaNoWriMo, men sedan var det kört, orkade knappt laga middag till familjen) och väldigt ledsen. Har ingen runtomkring mig att dela denna vånda med, så jag gör det här.
Det känns ganska hopplöst och det enda jag tänker på är att jag har skickat in till fem förlag till, och planerar att skicka till ytterligare sex, och jag undrar i mitt stilla, förlåt, oroliga, sinne hur jag ska orka med femton (15) standardrefuseringar???? Tänk om (ständig mardröm) jag får 15 standardrefuseringar. Tänk om 15 förlag inte läser alls (för det påstås ju att standardrefuseringar betyder att manuset inte har blivit läst i sin helhet). Efter två års jobb med manuset.

Jag märker att flera av mina skrivarbloggkollegor får refuseringar just nu. Tänk vad roligt det skulle vara om man hörde om någon som lyckas (jo, Christin Ljungqvist och Frida Skybäck har ju lyckats, det är lätt att glömma ibland.)

onsdag 23 november 2011

Bloggambassadör Bokmässan

...och så lite goda nyheter som omväxling.

Läs mer på min Bokrecensionsblogg Bokläsardagbok


TREDJE refuseringen inne

Det damp ner en till idag i inboxen. När jag haft en så bra förmiddag där jag sprutat ur mig nästan 4000 ord på NaNoWriMo och berättelsen tycktes leva sitt eget liv igen precis som det ska vara...

En riktig standardrefusering, oadresserad, bara ett Hej! Vi har nu bedömt ditt manuskript och tyvärr beslutat oss för att tacka nej till utgivning. Vi får in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall. Tack för att du vände dig till oss med ditt manus!



Alltså; vi har bedömt ditt manus (med andra ord; de har inte läst det) och tack för att du vände dig till oss med ditt manus (inte tack för att vi fick läsa det).

Det var Det Stora Förlaget som refuserade, ska jag kanske tillägga. Det känns ruttet att de inte ens har läst.

Nu ska jag deppa några dagar, fundera på att lägga ned skrivandet eftersom det ändå är uruselt, tydligen... och sedan ska jag ta mig i kragen och säga det finns viktigare saker i livet än bli utgiven. Och sedan ska jag börja skriva igen.

tisdag 22 november 2011

Och så det här med NaNoWriMo...

Det började så bra, men sedan var det så mycket runtomkring som hände och då tappade jag koncentrationen. Det blev inte alls som förra året.
Om man inte håller sig till de där dryga 1600 orden varje dag halkar man snabbt efter och det bli svårt att ta igen. Nu har jag kommit så långt att jag känner mig pressad när jag gör något annat, i stället för tvärtom (jag brukar känna mig pressad när jag skriver, för att annat får vänta). Jag borde gå till gymmet och tänka på min hälsa, men inte ens det gör jag.
Då känner jag att det inte riktigt är värt besväret. Jag känner inte alls den där skrivarglädjen som jag kände förra året.
Jag trodde att det skulle vara kul att dyka in i en helt ny idé och bara skriva, efter att ha hållit på med Djungelblomma i nästan två år. Men icke.

Konstigt är också att jag inte har kunnat släppa tanken på ett gammalt manus. Jag har funderat väldigt på att ta i tu med det igen, mitt älsklingsmanus, och hela tiden poppar idéer upp hur jag skulle kunna göra manuset bättre. Jag har börjat tänka igenom varje kapitel.
Och detta som följd av att jag har dissekerat dramaturgin i BBC-serien Ballykissangel....
Ska jag skylla på någon för att jag tappat NaNoWriMo-inspirationen så ska jag skylla på Father Peter. Vilken man! (Och vilken skådespelare...)


torsdag 17 november 2011

Att gå vidare

När ett manus är färdigt är det dags att tänka på nästa projekt. Det känns som om det var igår jag satt och tänkte så. Nu är det manuset färdigt.
Jag skriver NaNoWriMo just, nu men det går väldigt trögt. För att kunna få ihop 50 000 ord på 30 dagar måste man ha tid, energi, vara i mental och fysisk balans, och jag har egentligen inte lyckats med något av dem.

Så jag har börjat snegla lite på andra projekt.
I förrgår kväll låg jag och deppade över refuseringar och tröstade med med några avsnitt ur BBC-serien Ballykissangel, som gick i slutet av 90-talet (inte i Sverige tror jag, men går att se online.). En charmig liten skröna över en ung präst som blir placerad i en liten irländsk by (fast de kallar den stad), Ballykissangel. Där möter han byns originella invånare och blir naturligtvis intresserad i den vackra Assumpta, som äger byns enda (?) pub och dessutom inte vill ha något alls med kyrkan att göra. En omöjlig kärlek, givetvis, eftersom han är katolsk präst.

Vad jag framför allt gillar med den här TV-serien är att den är en av ytterst få filmer/romaner som skildrar en präst på ett vettigt och sympatiskt sätt. Kolla in prästporträtt i svenska litteraturen, de är verkligen usla (tänker tex på deckare som Läckbergs Predikanten).

Det får mig att längta tillbaka till min egen prästskröna, den som handlar om den konservative kvinnoprästmotståndaren som efter prästvigning hamnar i en göteborgsk förort och allt han råkar ut för där. Jag sneglade på den för ett tag sedan bara för att upptäcka att storyn håller, men att den helt måste skrivas om. Lyckligtvis har mitt skrivande utvecklats sedan dess. Och lyckligtvis kan jag se det (gestaltningen är USEL).

Något att bita i?
Men inte utan hjälp, vill ha en lektör/coach med i detta projekt också. Men jag hade tänkt börja jobba lite för att tjäna ihop till avgifterna själv. Egna pengar smakar bäst! Men det jobbet fick jag ju inte...
Kanske borde jag ta itu med en annan romanidé för att utveckla mitt skrivande ytterligare. Inte kasta mig på favoriten ännu.

Vi får se vad jag gör.
Just nu håller jag som bäst på att slickar mina sår.
--------------------------------------

Scen ur Ballykissangel. Fader Peter har övertalats att hoppa in som amatörskådespelare när huvudpersonen stukat foten. Inte helt enkelt eftersom han och Assumpta måste spela mot varandra. Och så kommer givetvis fel personer in i salen vid fel tillfälle:

Bara en scen till, kan inte låta bli: Byn har haft "slave auction" (galna irländare!) dvs en välgörenhetsstunt där man får "köpa" en person tre timmer (snarare dennes arbetskraft). Assumpta har köpt fader Peter och nu står han bakom baren i puben, något som fader Mac,kyrkoherden, givetvis inte gillar.

tisdag 15 november 2011

ANDRA refuseringen inne

De kommer ofta i klump, refuseringarna. Kanske inte så konstigt när man skickat in manusen i klump.

Det är klart att man försöker mjölka refuseringen på alla möjliga budskap, men jag går verkligen bet denna gång. "Vi hittar dessvärre ingen plats för det i kommande utgivning" är egentligen bara en omskrivning av förra refuseringens "vi hänvisar till begränsat titelutrymme".


Har de läst manuset eller är detta bara en vanlig standardformulering (alltså; manuset har inte blivit läst i sin helhet)? Den korta tiden får mig att tro att de inte har läst alls, eller bara en liten del. Precis som med refuseringen i måndags. Inte någonstans i mailet står det faktiskt att de har läst, bara att de ha "diskuterat manuset". Det skulle ju kunna betyda att de bara har läst följebrevet och konstaterat att manuset inte är något för dem. Det betyder ju inte nödvändigtvis att det är något fel på följebrevet, snarare att det på ett bra sätt presenterar manuset och att förlagen kan ta beslut utifrån det.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna tackla refuseringar bättre denna gång. Att jag skulle vara med hårdhudad. Kanske borde jag skylla på PMS och huvudvärk, blir alltid så deppad denna veckan i månaden. Refuseringar hjälper inte. Inte heller att jag inte fick jobbet jag sökte (extrajobb som brevbärare i december), eller att veckan som gick var helrutten.

Jag älskar Nene Ormes gamla inlägg på Debutantbloggen  Förlagskontakt av åttonde graden. Enligt det har jag bara nått till +/- 0 refuseringen, med en liten doft av +1.


Tur att jag bunkrade upp med choklad efter refuseringen i förrgår. Och vår stad har en alldeles fantastisk chocoladeatelier, som bland gör praliner med stiltonost i. Alldeles underbar! Får nog ta och cykla dit...







måndag 14 november 2011

FÖRSTA refuseringen inne

Första refuseringen för Djungelblomma har kommit. Det är väldigt snabbt, nästan precis en månad. Tyvärr ett standardsvar.
Snabbheten och den kryptiska formuleringen "vi hänvisar till begränsat titelutrymme" får mig att tro att de inte läst manuset, i alla fall inte i sin helhet.

Hur skulle ni tolka ett sådant svar?

Det känns givetvis ruttet just nu, men jag hade redan en rutten dag, så det kan inte riktigt bli sämre.

Min dotters kompis och hennes två systrar har förlorat sin mamma och mamman begravs idag. Min dotter är på begravningen tillsammans med sina vänner och allt jag kan tänka på är hur ruttet det är att tre tonåriga tjejer förlorar sin mamma och deras pappa sin älskade.
Refuseringar blir liksom inte riktigt viktiga när man jämför...

onsdag 9 november 2011

Unni Drougges tips för utgivning är inte så uppmuntrande...

...med andra ord; det är förbaskat svårt, om inte säga omöjligt att bli utgiven. Ändå sker det gång på gång, för några få. Så undrens tid är ännu inte förbi, hoppas jag.

Intervjun med Unni finns på 1av3. Ett utdrag:

Vad är ditt främsta tips för att bli utgiven på ett förlag? 
– Ska jag vara krass är det att a) vara känd kolumnist b) vara känd artist c) vara känd deltagare i spektakulär realitysåpa d) vara kulturskribent e) jobba som reporter på teve och hata ditt jobb/din chef f) skriva om oerhört triviala relationer där något allvarligt men välkänt äger rum: mord, skilsmässa, otrohet e d g) skriva romanbiografi om känd person.

måndag 7 november 2011

NaNoWriMo Dag 7


Det går rätt så bra som ni ser. Fortfarande före schemat, vilket är bra ifall man får några dåliga dagar.
Men jag är lite orolig för att jag inte kommer att ro hela berättelsen i hamn. Jag är redan så långt inne i den. Risken blir att man skriver massa utfyllnad.
Men det är ju bara en råmanus, och tar man itu med det senare kommer det kanske att lösa sig.
Jag försöker koncentrera mig på ett par saker; konflikt och hinder. Och att de två huvudpersonerna har ordentliga mål. Mål som står i konflikt med varandra.

Hittills gillar jag det jag har åstadkommit. Och det är ju bra.

PS. Jag har ännu inte hört något från förlagen jag skickade manuset till. Men det har trots allt bara gått fyra veckor. Så snabba har inte någon varit förut. Men det känns som en evighet. Tur att jag har NaNoWriMo att roa mig med.

tisdag 1 november 2011

NaNoWriMo Dag 1

Min erfarenhet av förra årets NaNoWriMo är att det är bra att  få en bra start. Gärna skriva mycket första dagarna. Då blir det mindre att skriva varje dag efter det. Men man ska inte skriva för mycket, för då kan flödet ta slut och allt tar stopp.
Jag slutade på 3400 ord idag, vilket är som två dagars skrivande. Kändes skönt.
Nu sitter jag och försöker ge namn till alla karaktärer som poppade upp denna första dag.
Det jag skriver är något som liknar en historisk romantisk roman och även fantasy (beror på hur många "fantastiska" element som dyker upp).
En guldgruva är denna random name generator. Helt underbart! Med namnens betydelse och allt.

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...