Skrivarkurs i London

 Underbart!

Äntligen en skrivarkurs igen, efter 12 år. Samma lärare, samma plats; Ann Ljungberg och mysiga puben The Victoria i Paddington.

Trevlig grupp, med avancerade romanidéer, intressant att höra hur olika romanprojekten är.

Jag börjar känna mig riktigt taggad, vill gärna ta itu med mitt manus Sanden igen.

Härligt att vara i London igen, och att kunna åka Eurostar ända från Rotterdam till centrala London, så bekvämt.

Hälsningar från en skrivarsugen

Vår grupp

The Victoria, Paddington

Båttur på Themsen (när man inte skriver)

Utsikt från Sky Garden

Summering av skrivaråret 2019

Inget.
Jag har inte skrivit något. Inget alls. Det har inte hänt på många år att jag inte har skrivit något alls på ett helt år.
J-vla skitår.
Jag har inte ens lyckats med målet att skicka in Sanden är inte smutsig till förlag.
Men jag har redigerat klart det. Och ska bara korrläsa en sista gång. Bara.

Mål för 2020:

• Skicka in Sanden är inte smutsig till förlag
• Spåna lite om jag ska börja skriva på en uppföljare till Kvarnsten om Halsen .Den har snurrat en del i huvudet och kommit upp till ytan igen de senaste veckorna. Av erfarenhet vet jag att man då ska skriva, om det är något som snurrar i huvudet.
• Skriva mer på "prästskrönan", favoritmanuset.
• Se om jag kan få igång skrivandet på alternativa sätt. Blogga?
• Om livet tillåter: Åka till Bokmässan.

Risken är bara att 2020 blir en bergochdal-bana. Kommer jag att orka skriva? Hur kanaliserar man sorg, oro och trötthet in i skrivandet? Jag lyckas bara skriva när jag mår någorlunda.

Någon som har tips?

Sensommar, livets allvar och korrläsning

Mitt förra inlägg skrev jag för fyra och en halv månad sedan. I min enfald trodde jag att jag skulle kunna ägna Sverigevistelsen, som till slut varade i två och en halv månad, plus fyra veckor (alltså: först stannade jag två och en halv månad, var hemma fyra veckor, för att sedan åka tillbaka och vistas i Sverige ytterligare fyra veckor) åt att korrläsa och skicka in mitt manus.

Men livet kom emellan. Min pappa gick bort 22 maj, och hans sista tid var svår, cancer är helt enkelt en skitsjukdom. Han fick vara hemma hela tiden tills han dog, precis som han och mamma ville, men att få hemmet förvandlat till en sjukplats, det är inte helt enkelt. Hemtjänsten och hemsjukvården var dock mycket bra, och personalen ett under av tålamod.
Det var en svår tid, men med några ljuspunkter; jag fick uppleva en svensk vår och försommar igen, det är nog tjugofem år sedan sist. Jag tror inte att jag någonsin sett mina rhododendron, syren och pioner blomma.

Nu har jag varit hemma i två veckor, och äntligen har jag kommit in i en "vanlig" rutin. Äntligen får jag ägna mig åt min egen hälsa, ordentlig viktminskning står på schemat, samt en ny rutin på gymmet med nytt träningsprogram. Jag snackar inte om kosmetiska problem; jag behöver rent hälsomässigt gå ned rejält i vikt eftersom jag har problem med nacke, rygg och leder.

Och äntligen får jag korrläsa mitt manus!
Jag var jätterädd för att jag skulle vilja börja redigera igen och ändra på allt. Men till min lättnad känns berättelsen färdig. Jag har hållit på med den, från och till, sedan oktober 2016. En evighet sedan.
Jag är inte speciellt produktiv...
Att den är färdig gör mig nervös, nu måste jag ju skicka in den till förlag. Det var länge sedan jag gjorde det sist. Mer än fyra år sedan. (Som sagt, inte direkt produktiv. Och man blir inte yngre...).
Orkar jag tackla det där lotteriet igen? Åandrasidan har de senaste åren lärt mig mycket. Ta chansen!
Skjut inte upp något till framtiden, för det finns kanske ingen framtid! Och en refusering eller två (eller tio) är inte hela världen. Man överlever.
Nyfiken? Här skrev jag en elevatorpitch!

På väg med hunden genom
Nederländerna och Tyskland. Tågresan gav mersmak, det ska jag
göra i höst igen!

Svalört vid gäststugans veranda, det var en
överraskning

Rhododendron, så vacker!

Syrenen har jag inte sett blomma tidigare,
tror jag

Plommonblom

Pionerna, likaså mycket vackra

Redigering klar

Min stora redigering av Sanden är klar.
Berättelsen är klar, känns det som, och nu är det bara korrläsning, den sista finslipningen kvar.
På måndag tar jag med mig hunden, ryggsäcken och datorn och tar tåget och båten till Sverige. Kommer nog att stanna en månad. Orsaken är inte semester, utan sjuka och hjälpbehövande anhöriga.
Men jag hoppas att jag ska ha lite tid över för Sanden, och den svenska våren. Den senare har jag inte fått uppleva på väldigt många år.

Redigerar.... med förhinder

Jag redigerar mitt manus Sanden är inte smutsig, men det är inte så som ni kanske tror; manuset är inte så sorgligt att jag sitter och lipar.
Nej, jag har blivit dunderförkyld.

Det är så typiskt, när jag äntligen fått så pass mycket lugn och ro runtomkring mig att jag kan redigera i ett svep (bästa sättet), då blir jag sjuuuk...

Men jag ska inte klaga. Det finns värre saker i livet.

Apropå berättelsen jag skriver, och de två tidigare jag skrivit, så finns det en intressant krönika i Skriva av Helena Thorfinn. Jag älskar hennes två romaner, den senaste läste jag i somras. Båda två utspelar sig i Bangladesh och är skrivna med finess och insikt. Och säljer väldigt bra.
Jag känner igen mig i det Helena Thorfinn skriver, jag har själv känslan av att många förlag inte vill ta i "internationella romaner" (det finns tydligen en genre, i alla fall i USA,  där dessa berättelser representeras) med tång. Allt måste ha en tydlig sverigeankrytning, och om man trots allt vågar sig på att ta i svåra globala problem (fattigdom, ojämlikhet etc) så är det lätt att bli missförstådd. Och det finns dessutom en väldigt tråkig tendens inom kulturvärlden till att hävda att"vita, privilegierade" inte ska skriva om sådant de själv inte upplevt. Även om de till och med levt i den kultur de skildrar, tex som Helena Thorfinn själv har gjort.
Jag ska inte säga att det jag skriver liknar Thorfinns romaner, men de rör sig inom samma genre. Jag älskar att skriva dem och hoppas att de någon gång gång ska nå fler läsare än mina betaläsare och skrivcoacher.

Fortsätter att redigera, trots snor...
Älskar att redigera, sa jag det. Finsnickra på manuset, varje mening, varje ord. Älskar.

Utskrivet manus!

Det finns inget härligare än ett utskrivet manus på papper! Trots att jag älskar min dator, gärna läser e-böcker och är rätt så digital i allmänhet, så är det något speciellt med ett utskrivet manus. Det blir liksom "på riktigt". Jag läser på ett helt annat sätt, ser fel och dåliga meningar på ett helt annat sätt. Att sitta där med "rödpennan" är det bästa som finns.
Jag tror det var Simona Ahrnstedt som sa att redigering var det bästa hon visste. Jag tycker det också. Bara det att som icke utgiven är det ett ensamt jobb.

Den här gången ska jag varken hyra in författarcoach, lektör eller ens anlita betaläsare. Jag struntar i det. Säg att det är dumdristigt. Men jag säger; ett nytt grepp. Författarcoacher och lektörer har lärt mig jättemycket. Men samtidigt är både de och betaläsarna jag har haft ja-sägare i kubik. Jag hoppas att de har gillat mina tidigare manus för att de har tyckt att de verkligen var bra, inte för att de ska vara snälla eller för att de får betalt för att uppmuntra. Jag litar på det.

Men jag tar risken. Det här är också ett "mellanmanus", inte Manuset.
Men jag älskar det. Jag älskar alltid mina manus.

Manuset, alltså storyn, känns färdig nu. Hädanefter ska jag bara finslipa. Vända och vrida på ord. Skriva om. Och sedan ska jag skicka till förlag. Jag är rätt så luttrad vid det här laget, har inte så stora förhoppningar. Skicka in till förlag är ett enda stort lotteri.
Men den här gången hoppas, hoppas, hoppas jag att manuset ska hamna hos rätt person, hos någon som tycker om det lika mycket som jag.

Elevator Pitch

Jag jobbar vidare med min redigering, samtidigt som jag har gett mig på att fasta (bara dryck och buljong) fem dagar för att uppmärksamma Fastan, men även för att jag ville testa om jag skulle uppnå samma effekt som sist jag fastade (och det var säkert tjugo år sedan). Då upplevde jag att sinnet blev väldigt klart och aktivt, jag sov bra och var helt vaken direkt när jag vaknade. Den enda nackdelen jag minns är att jag hela tiden tänkte på vad för mat jag skulle äta när fastan var över.
Denna gång upplever jag det inte lika positivt. Sinnet är visserligen ganska aktivt, men jag är samtidigt väldigt trött och har ont i kroppen. De första dagarna hade jag ordentlig huvudvärk, men det har jag inte haft idag (sista dagen) och igår. Jag sover inte alls bra och är väldigt trött på morgonen.
Med andra ord, det ska bli skönt att bryta fastan i morgon.

Nog om detta. Jag lovade en Elevator Pitch i förra inlägget. Alltså en kort presentation, en sorts "baksidestext" till mitt manus, (lite för lång, men det går nog att slipa på). Så här blev det första utkastet:

Trettiofemåriga Lisa kämpar med livspusslet. Det är inte alltid lätt att kombinera ett krävande, men stimulerande, jobb som IT-konsult med familjelivet när maken Daniel tenderar att tillbringa allt längre dagar på jobbet. Lisa älskar sina döttrar, sjuåriga Beatrice och fyraåriga Hanna över allt annat i världen, men relationen med Daniel blir allt mindre följsam. Efter att ha tagit en stor del av föräldraansvaret under småbarnsåren känner hon att hon måste satsa mer på jobbet för att inte halka efter i karriären. 

När företaget hon jobbar för får ett lukrativt kontrakt för ett stort företag, Al Hajar, i Dubai övertalas hon att ta jobbet som teamledare för gruppen som ska jobba i Gulfstaten. Under ett drygt halvår ska hon jobba halvtid för koncernen i Dubai, inklusive regelbundna resor dit. Hon hoppas kunna lägga livspusslet hemma i Göteborg med hjälp av mor- och farföräldrar. Daniel, som har förhoppningar att kunna bli delägare på juristbyrån där han jobbar, är helt emot hennes beslut att ta jobbet i Dubai, men hon gör det ändå. Jobbet kommer ge henne ett lyft i karriären, ett mer imponerande CV och inte att förglömma; bra betalt. 

Arbetet på plats i Dubai är precis som hon anat; hektiskt, utmanande, men framför allt stimulerande. Att dessutom få en smak av hur det är att leva lyxigt som expat och ha skönt väder jämt är en extra krydda.

Vad hon inte hade räknat med var att hon skulle träffa den jämnårige Sahir.  

Sahir har engelsk och arabisk bakgrund och är medlem av den förmögna och inflytelserika företagsfamiljen al Mazim, ägare av Al Hajar. Han är Al Hajars avgående VD och styrelseordförande, på väg att lämna familjen al Mazims företagsvärld för sitt nya drömjobb; toppdiplomat inom FN med tyngdpunkt på fredsmedling i Syrien.

Attraktionen mellan Lisa och Sahir är omedelbar och de inleder i hemlighet en kärleksrelation. Sahir har allt Lisa önskar, han ser henne, stimulerar henne intellektuellt, samtidigt som han är en passionerad älskare. Men snart tränger verkligheten sig på och Lisa snärjs in i en härva av blind passion, svek, missförstånd, kulturkrockar och ett samvete som äter upp henne inifrån. Hon får allt svårare att hålla isär sina två världar och en våldsam kollision mellan dem är oundviklig.

Från råmanus till inskick till förlag

Jag tänkte börja blogga lite igen. Orsaken till att denna blogg inte har uppdaterats är givetvis att jag inte har skrivit mycket de senaste åren. Främst eftersom jag studerat litteraturvetenskap, men också för att jag har haft skrivkramp (eller snarare tvivlat enormt på min skrivarförmåga) efter att mina två senaste manus gått några rundor hos förlag, men inte blivit utgivna. Eftersom jag inte blivit riktigt klar över varför de kom så långt som de kom, men inte blev utgivna (de olika lektörerna och redaktörerna hade vitt skilda förklaringar till refusering, och tyckte i sin tur om helt olika saker i manusen), tappade jag tron på min förmåga. Jag visste inte längre hur jag skulle fiska ut det goda och lära mig av det "dåliga"

Efter ett tag pockade dock skrivarådran på uppmärksamhet igen. Den ville bli aktiv. Inför NaNoWriMo 2016 uppenbarade sig ett nästan helt färdigt romanmanus, och jag ägnade NaNo-månaden november åt att få till ett råmanus (mycket rått sådant, bör jag tillägga). Sedan var jag igång igen, men att kombinera ett nytt romanprojekt med skrivandet av en kandidatuppsats i litteraturvetenskap rekommenderar jag inte. Inte förrän i september förra året hade jag ett "riktigt" råmanus i min hand, men omständigheter förhindrade mig från att riktigt ta i det.

Nu jobbar jag med råmanus II och tänkte blogga om processen som ligger framför mig nu, det vill säga från råmanus till inskick. Jag har gjort en del research och behöver göra lite mer, och tänkte blogga om det också.

Hoppas du vill följa med på min resa från råmanus till inskick till förlag.

Nästa inlägg: Försök till elevator pitch (hisspresentation), så att ni lite vad manuset handlar om.

Skriva i realtid

Det låter kanske som en konstig rubrik, men faktum är att det är just vad jag håller på med just nu.
När jag började skriva på mitt nya manus under NaNoWriMo i november gick det upp för mig att det kanske var smart att få berättelsen att utspela sig i nutid. Och inte bara i vår tid utan just nu.
Sakta med säkert smög sig nämligen yttre faktorer in i handlingen som har med Mellanöstern att göra. Inte bara för att en av huvudpersonerna kommer från Mellanöstern, utan också för att den politiska situationen började ta mer och mer plats.
Berättelsen som sådan är klar, jag har redan ett råmanus efter NaNoWriMo, som jag nu gör en första redigering på, men de aktuella detaljer fyller jag på, eftersom tiden går. Kronologiskt utspelar sig berättelsen mellan september 2016 och mars 2017, och just nu håller jag tummarna för att inget dramatisk ska hända i realtid som påverkar huvudpersonerna. Berättelsens klimax sker nämligen mellan slutet av januari och början av mars.
Det är väldigt spännande att jobba så här. Jag vet inte vad som kommer att hända. Hur kommer huvudpersonerna tvingas att reagera på olika saker. Trumps agerande, hur reagerar de på det?Blir fredssamtalet i Astana fiasko eller framgång? Kommer vapenvilan i Syrien att hålla? Händer något dramatiskt i Beirut så att huvudpersonerna inte alls kan vistas där (vilket jag har inplanerat!)?
Jag antecknar så att jag inte ska missa något. Nyhetsdetaljer som snart faller i glömska. Vad för väder det är. Jag läser Al Jazeera och BBC på nätet. Och så vidare.
Dessutom googlar jag Dolce & Gabbana och liknande. Min huvudperson är välklädd (och har pengar!) och jag vet inget om manligt mode. Ingenting.

Någonstans där bakom de Mistura borde han sitta, min huvudperson,
om det var på riktigt
Foto från Commons Wikipedia

En läskig realtidshändelse skedde faktiskt. Min huvudperson insjuknar i influensa under julhelgen, något som sedan utmynnar i en burnout, hon går in i väggen efter hektisk höst, turbulent privatliv och en livsinställning som sakta men säkert har knäckt henne. Detta del av berättelsen skrev jag alltså i november, under NaNoWriMo.
Vad hände mig under julhelgen? Jag insjuknade i influensa. Jag som inte har haft riktig influensa, det vill säga med feber, hosta, extremt trötthet och allt, på över femton år.
Det är inte kul att ha influensa, men det hjälpte mig givetvis att sätta mig in i huvudpersonens situation.

PS. Jag skriver en kärlekshistoria. Inte en roman om kriget i Syrien. Ifall någon skulle undra.
Jo, kanske lite en roman om kriget i Syrien. Lite grann.