Från råmanus till inskick till förlag

Jag tänkte börja blogga lite igen. Orsaken till att denna blogg inte har uppdaterats är givetvis att jag inte har skrivit mycket de senaste åren. Främst eftersom jag studerat litteraturvetenskap, men också för att jag har haft skrivkramp (eller snarare tvivlat enormt på min skrivarförmåga) efter att mina två senaste manus gått några rundor hos förlag, men inte blivit utgivna. Eftersom jag inte blivit riktigt klar över varför de kom så långt som de kom, men inte blev utgivna (de olika lektörerna och redaktörerna hade vitt skilda förklaringar till refusering, och tyckte i sin tur om helt olika saker i manusen), tappade jag tron på min förmåga. Jag visste inte längre hur jag skulle fiska ut det goda och lära mig av det "dåliga"

Efter ett tag pockade dock skrivarådran på uppmärksamhet igen. Den ville bli aktiv. Inför NaNoWriMo 2016 uppenbarade sig ett nästan helt färdigt romanmanus, och jag ägnade NaNo-månaden november åt att få till ett råmanus (mycket rått sådant, bör jag tillägga). Sedan var jag igång igen, men att kombinera ett nytt romanprojekt med skrivandet av en kandidatuppsats i litteraturvetenskap rekommenderar jag inte. Inte förrän i september förra året hade jag ett "riktigt" råmanus i min hand, men omständigheter förhindrade mig från att riktigt ta i det.

Nu jobbar jag med råmanus II och tänkte blogga om processen som ligger framför mig nu, det vill säga från råmanus till inskick. Jag har gjort en del research och behöver göra lite mer, och tänkte blogga om det också.

Hoppas du vill följa med på min resa från råmanus till inskick till förlag.

Nästa inlägg: Försök till elevator pitch (hisspresentation), så att ni lite vad manuset handlar om.

Afrikaresearch - verkligheten överträffar dikten

Inte på plats, men det hade varit kul. Min man är där just nu, i jobbet, gissa om jag är avundsjuk.

Men jag sysslar en del med research. Det finns en hel del på internet att dyka ned i.
Och så läser jag romaner för att "komma i stämning". William Boyds Afrikaromaner tex, super! Nu senast John Le Carrés The Mission Song (Den gode tolken), som visserligen inte utspelar sig i Afrika men i högsta grad handlar om det. Jag har nyupptäckt André Brink, min stora favorit från ungdomsåren.
Och tror ni inte att Jo Nesbös senaste, Pansarhjärta, också handlar om Afrika, till viss del. Den håller jag på och läser just nu, det blir inget skrivet, ska ni veta, inte förrän boken är slut.

Har betat av en del facklitteratur hittills, och biografier, tex André Brinks A Fork in the Road (Skiljevägar), och fredspristagaren Wangari Maathais Unbowed (ni vet den där färgstarka kenyanska kvinnan som planterar träd, bland annat). Fascinerande berättelser, båda två.

Följer en del på nätet, New York Times kolumnist Nicholas Kristof är en hit, han skriver mycket om Kongo, och kvinnornas svåra situation.

Summan av det hela blir ofta, som så ofta med Afrika, en fråga:
Hur kan människor bli så onda? Eller hur kan de begå så onda handlingar?

En del scener i min roman är minst sagt svåra att skriva, på grund av deras våldsamma natur.

Jo Nesbö fick frågan i SVTs Gomorron om han "kände igen sig i den värld han skapade" (underförstått, den är så hemsk att den inte kan finnas egentligen) och han svarade att det har skett saker i Kongo som han aldrig skulle kunna ta med i boken. Och då är vissa scener i Pansarhjärta genuint hemska, bör jag kanske tillägga.

Verkligheten överträffar nästan alltid dikten.

Så jag skriver vidare. Det säger inte att jag lägger in våldsamma scener på grund av sensationslystnad. De måste ha en plats i romanen, ett syfte, precis som sexscener måste ha ett syfte (alla scener måste väl egentligen ha sin plats).

Förresten börjar det lossna i skrivandet av råmanuset. Det är skönt. Men att få klart det innan sommarlovet, det lär blir svårt. Vi får se. Nu är det i alla fall fint väder så att jag kan ta med datorn ut i trädgården.

Mitt manus går i graven...

... men det har ni som följer denna skrivarblogg redan förstått.

Jag summerar lite på min "vanliga" blogg, för att även dess läsare ska få en liten uppdatering om läget. Gå in och läs där.

Kvarnstenen verkar vara alltför tung för att få att flyta. Det är synd eftersom jag gillade storyn något alldeles våldsamt och har skissat på en uppföljare. Så på sätt och vis går två projekt i graven. Så här i efterhand är det smått tragikomiskt, jag valde att skriva Kvarnsten om Halsen för att ha det som en startprojekt, en språngbräda. Jag ville inte ge mig på de romanidéer som ligger närmast hjärtat, eftersom sannolikheten att man till en början blir refuserad ligger på så där 110%. Det ville jag inte riskera. Men under arbetets gång växte projektet och kom naturligtvis att ligga mig väldigt varmt om hjärtat. Men det är väl inte fel, antar jag. Fast skilsmässan efteråt gör ont.
Jag kanske skickar in till flera förlag (Kabusa tar emot manus i februari) men bara om jag övertygas om att det är värt mödan. Dessutom tar flera mindre förlag inte alls emot manus för tillfället.

Mitt nya projekt rullar vidare. Jag har åtta veckor på mig att färdigställa de första 100 sidorna plus ett synopsis innan jag ska på skrivarkurs i London. Just nu läser jag och ändrar (visst är det underbart med ett pappersmanus i handen!) . Känner mig lite stressad, eftersom sportlov ligger emellan och då brukar det inte bli något skrivet.
Jag har insett att jag antagligen behöver göra en hel del extra research. Jag har visserligen bott i Afrika och vet vad jag skriver om (?), men det finns luckor. En del av romanen ska utspela sig i London, så jag får nog ge mig ut för att leta miljöer när jag är in the Big City i mars.
---------------------------------------------------------

Research...

...heter det med ett fint, ickesvenskt, ord.
Måste jag ta tag i för att kunna slipa detaljerna. Tänkte först att jag borde läsa nya Sociallagarna. Det har kommit minst en ny version sedan jag gick på Sopis. Puu! Skulle min huvudperson börja rabbla lagar ur SoL som en pastor rabblar verser ur Bibeln, nej, jag tror inte det. Men det är kanske vettigt att fräscha upp socionomminnet.
Men eftersom jag har bytt från första person (ur Karins, socionomens perspektiv) till tredje person (inkluderar därmed Jesper, kriminalpolisen) så måste jag ju ta reda på mer om vad han egentligen sysslar med. Inte alldeles enkelt.
Internet visar sig åter vara en guldgruva. Rädda Barnen har mycket om sexuella övergrepp, barnpornografi och trafficking.
Hemsk läsning, men jag måste fördjupa mig. Lär fastna ett tag.

Har någon tips om vad som är läsvärt, kommentera!
----

Veckoplanering: (Mest för mig själv, så att jag vet vad jag lovar mig själv. Denna bokskrivardagbok är just en dagbok. Som andra råkar få läsa.)

• Läsa Rädda Barnens skrift om Barnpornografi på Internet
• Städa minstingens rum (ordentligt!) och måla elementet i samma rum (ser inte fram emot det, men vet att arbete med händerna kan få hjärnan igång)
• Skriva om minst tre kapitel av Kvarnsten om Halsen
• Blogga högst en timme per dag