Ännu mer tankar om följebrev, refuseringar och annat

Följebrev är uppe på tapeten igen, Mattias Boström har skrivit bra som sagt.

Personligen tror jag att följebrevet har blivit mitt stora hangup, eller rättare sagt var min hangup, därför att jag inte visste vad det var för fel på mitt manus.
Eftersom man aldrig får respons från förlagen, så kan man ju grubbla i all evighet. Och skylla på följebrevet. Och så fortsätter man och skriver och gör samma fel igen och igen.

Nu när jag vet vad det var för fel på manuset, så behöver jag inte gräma mig så mycket över följebrevet.
Men nästa gång ska jag skriva mer kort och komprimerat sådant. Har redan en "baksidestext" klar för mitt nästa manus.

Ett bra exempel på ett kort och beskrivande följebrev står Daniel Åberg för.

Om följebrev igen

Mattias Boström skriver bra om följebrev.

Fel på följebrevet?

Debutantbloggen har stått för ett par bra inlägg om refuseringar som jag har läst och känt igen mig i.

Och jag grubblar faktiskt fortfarande på vad som gick fel, trots att jag mentalt egentligen har lagt mitt förra manus på den mentala sophögen.

Följebrevet är livsviktigt, har jag fått lära mig (trots att det ibland sägs att följebrevet ska vara så intetsägande som möjlig).
Därför undrar jag nu om det kanske är följebrevet det var fel på. Förlagen kanske tog ett titt på det och tyckte: 1. Totalt ointressant och dåligt formulerat, alltså måste manuset vara likadant. 2. Vem f-n (jag svär inte normalt....) vill läsa om en socialarbetare? 3. Nää, inte någon som säger att det kanske är en spänningsroman igen...
Och så hamnade manuset i refuseringshögen redan då.

Jag vet inte. Kanske har ni en idé? Vad är fel med detta brev? (Finn fem fel eller mer, haha! Ja, ni får gärna säga om något var bra också) Med andra ord, skulle ni vilja läsa manuset följebrevet tillhör?
Här kommer det:

Välkommen att läsa mitt romanmanus Kvarnsten om Halsen !

Jag hoppas att ni ska tycka det är så bra att ni vill ge ut det.

Innan jag berättar lite om manuset ska jag säga lite om mig själv:

Jag heter Monica Olsson Kolkman, är 42 år och född Bohusläning, men har inte bott i Sverige sedan 1994. Sedan flytten har jag hunnit med att bo i England, Gabon (Västafrika), Oman och Syrien (Mellanöstern) och nu Nederländerna. Min mans jobb, oljeingenjör, har tagit mig till dessa platser, en del av dem smått exotiska. Vi har tre barn mellan 13 och 7 år.

Själv är jag socionom, men har inte jobbat sedan 1996. Makens jobb har tagit oss till länder där jag inte har haft tillstånd att jobba, men jag har också gjort ett medvetet val att vara hemma med barnen.

Mina intressen är många och stäcker sig från trädgårdsarbete och bakning till Mellanösternpolitik, livsåskådningsfrågor och resor. Men skrivandet tar den mesta lediga tiden.

Egentligen har jag skrivit hela livet. Idéerna och uppslagen är många. Ofta har de platser jag har bott på inspirerat mig.

Men Kvarnsten om Halsen tar mig tillbaka till Sverige, och Göteborg, där jag var student. Och mitt gamla yrke; socialsekreterare.

Jag vann Skrivarkalenderns författartävling 2007  Beskriv ditt romanprojekt, med just Kvarnsten om Halsen. Vinsten tog mig till en skrivarkurs i Sevilla och jag fick en sådan skjuts framåt i skrivarsjälvförtroendet att jag beslutade mig för att slutföra romanen.

Varifrån kom då romanidén?

För några år sedan slog det mig att det egentligen inte finns några romaner med socialarbetare som huvudpersoner, eller några där socialt arbete skildras på ett mer positivt sätt. Vare sig man läser svenskt eller utländskt, vilken genre det nu är; socialarbetarklichéerna duggar tätt. Från Prusseluskan i Pippi Långstrump till Harry Boschs trista barnhemsupplevelser i Michael Connellys deckare. Aino Trosells Socialsvängen har jag hört talas om, men inte läst. Ett av få undantag.

Ett annat undantag är George Pelecanos Drama City, med en frivårdsinspektör som huvudperson. Visserligen kriminolog i botten, men i Sverige skulle hon ha varit socionom. Men annars, det är tunnsått med socionomer. Varför? Yrket är tillräckligt dramatiskt för att finna ett otal uppslag och scenarier som skulle kunna bli en bra berättelse.

Istället skildras ofta socialarbetaren ytterst negativt, ibland som djävulen själv, eller Storebrors förlängda arm. Det klagas på att socialtjänsten antingen gör för mycket, eller för lite.

Men jag har en bild av väldigt hängivna människor, nästan som Connelly beskriver Harry Bosch; with a mission. Inte sällan med en kallelse liknade den som präster och missionärer upplever sig ha. Oftast är de anonyma tjänstemän som trälar vidare utan att någon ser dem eller uppskattar deras arbete. Hela tiden drivna av en passion för sitt jobb, en vilja att hjälpa andra till en mer dräglig social tillvaro.

Lite som Glasvegas så träffande sjunger i sin Geraldine:

“When your feet decide to walk you on the wayward side

Up upon the stairs and down the downward slide

I will turn, I will turn your tide

Do all that I can to heal you inside

I will be the angel on your shoulder

My name is Geraldine, I'm your social worker”

Dessa tankar om socialarbetarens frånvaro i skönlitteraturen och speciellt Pelecanos bok inspirerade mig och fick mig att börja sketcha på Kvarnsten om Halsen och huvudkaraktären Karin.

Från början hade jag inte alls tanken att det skulle bli en spänningsroman, men berättelsens natur öppnade för spänning och även för det oundvikliga; polisens inblandning. Men jag ryggar för genrestämplen deckare, berättelsen saknar många deckaringredienser (det obligatoriska liket i prologen för att nämna en). Läsaren får bedöma.

Följebrev del II

Ett tidigare inlägg handlade om att skriva följebrev till förlagen. Anns och Hans-Olovs ord, och nu också Piratförlagets Mattias Boströms på Kapitel1:s forum, har fått mig att sätta i gång att öva mig att skriva följebrev.

Speciellt det där med att försöka "sälja" sitt manus till förlaget genom att skriva en sorts baksidestext, den text på baksidan av en färdig bok som ska sälja boken.

Lättare sagt än gjort. Den ultimata övningen i att skriva extremt kortfattat, få med allt man vill och samtidigt väcka intresse.

Tips om följebrev till förlagen

Idag tar både Ann på Orden Runt och Hans-Olov på Kalla Kulor upp hur man ska skriva följebrev.

Jag måste säga att det de skriver förvånar mig. Jag har alltid haft en idé om att förlagen vill veta så lite som möjligt, eftersom de inte vill ha några förutfattade meningar innan de läser.

Ann och Hans-Olov beskriver följebreven lite mer som de brev man skickar med sitt CV när man söker jobb. Det gäller att sälja sig helt enkelt.

Egentligen låter det helt logiskt det de skriver.

Någon som har mer erfarenhet av att skriva följebrev?