tisdag 3 november 2009

Man lär sig av motgångarna

... och blir förhoppningsvis lite mer hårdhudad till nästa gång.

Jag erkänner låååångsamt för mig själv att det troligtvis är över för den här gången.
Det där med författardrömmen i alla fall.

Den välkända klichéen säger att man ska bita ihop och gå vidare. Fortsätta att skriva trots att det tar emot.
Jag skriver, det är det viktigaste. Förhoppningsvis kommer lusten att skriva också tillbaka efter ett tag, när jag har bitit ihop ett tag så att käkarna vitnar och jag inte orkar längre.

Allt det där med författarmotgångar hade jag hört talas om, men man måste uppleva det själv för att det ska fastna ordentligt. Standardrefuseringar, manus som har glömts bort av förlagen, refuseringar som man har glömt att skicka, den Stora Tystnaden, allt har jag fått vara med om.
Det är bra att landa, efter att ha trott att man kunde flyga till solen, och se att man är relativt helskinnad.
I alla fall tror jag att jag är ganska helskinnad och som sagt, lite mer hårdhudad också.
Det är andra gången ett manus blir refuserat. Första gången räknar jag inte riktigt, där erkänner jag villigt att manuset absolut inte höll måttet och förtjänar att tillbringa sitt liv i en skrivbordslåda.

Någon gång kommer jag kanske att kunna erkänna att inte heller detta manus håller måttet. Just nu klarar jag inte av att läsa det. Kanske om ett år eller två. Kanske ser jag då vad som är fel och lär mig av det.

Vad som känns mest ruttet är givetvis standardrefuseringarna. För den oinvigde kan jag berätta att en standardrefusering är ett standardsvar, en mall man skickar till alla, där man i princip bara byter ut namnet i adressraden. Undermeningen är att ingen på förlaget har läst manuset i sin helhet, kanske bara de första tjugo-trettio sidorna.
Att kämpa med ett manus i nästan två år för att sedan inse att det inte ens har blivit läst, det är tufft och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. För även om jag i dagsläget inte klarar av att läsa manuset, så älskar jag det fortfarande.

Och även om jag tycker att jag har både ett och två nya manus på gång som skulle kunna bli lika bra, eller bättre, så har jag just nu lite svårt att se mig lägga ner lika mycket tid och energi igen.

Och så känner jag mig lite dum, som jag har skrivit tidigare. Skäms rejält. Varför skulle jag slå mig på bröstet och berätta för hela världen att jag höll på att skriva en bok? Nu frågar alla hur det går. Och jag kan inte riktigt svara. Jag kan ju bara säga att det inte blev något, men inte svara på varför (förutom att boken inte dög).

---

21 kommentarer:

  1. Nå, tänk då på den förträfflige Peter Pohl som debuterade 1985 genom att damma av ett gammalt skrivbordslådemanus ("Janne, min vän") på en författarverkstad. När du har skrivit några manus till kanske du återvänder till detta och ser precis vad du vill ändra, oavsett om du har hunnit bli publicerad till dess eller ej.

    http://www.nada.kth.se/~pohl/biografi.html

    SvaraRadera
  2. Hej igen,
    Ledsen att höra att du tar så illa vid dig av en standardrefusering att du "slutar" med dina författardrömmar...gör inte det utan se varje motgång som ett steg mot framgången...Det är inte lätt, jag vet, men man slutar att bry sig om sådana standardrefuseringar efter ett tag och vet att de helt beror på att förlagets folk varit för lata att ens läsa det material de fått ta hand om...det är de som är de stora förlorarna, inte du.
    Jag vet inte hur du skickar dina manus, men själv skickar jag alltid ett följebrev där jag presenterar mig själv och det jag redan skrivit, sedan gör jag ett försök att skriva en "blurb" - dvs det man vanligen läser på baksidan av ett bokomslag - där jag försöker "sälja" boken.
    Jag lägger även med en "synopsis" där jag ger en kort beskrivning på innehållet i varje kapitel - och försöker göra så att innehållet låter så intressant som möjligt.
    Jag skickar sällan med hela manuset om inte förlaget begär att få detta...jag skiokar bara med några kapitel.
    Sedan försöker jag glömma det hela och väntar på att höra ifrån förlaget...det händer ibland att jag får en accpetans väldigt sent.
    Tidigare i år skickade jag ut en artikel till ett förlag och hörde inte av dem alls - förrän för några dagar sedan då de skickade tillbaka manuset "for author approval" och med information om att artikeln kommer att publiceras inom snar framtid...samma sak kan hända med din bok också...vem vet?
    Ha det så bra och sköt om dig
    En gamling i paradiset

    SvaraRadera
  3. Jergen, det fick mig att undra om det finns fler etablerade författare som har dammat av ett gammalt manus och fått det utgivet.
    "Förresten det här standardrefuserade ni för femton år sedan..."

    Gunnar, jag har gjort allt det där du nämner, men har inte stött på några förlag som inte vill ha hela manuset. Däremot att man ska berätta lite om det i ett mail först.

    Och det där med att det är de som inte har läst som är förlorarna. Kan vara sant, förstås. Men det hjälper inte mig.

    Nej, jag tror inte att förlagen kommer med ett positivt besked efter 4 mån+
    Då handlar det snarare om att de inte har hunnit skicka refuseringen (när jag mailade och frågade vad som hänt kom refuseringen bums. Så jag har slutat maila).

    Är manuset intressant lär de ha höra av sig tidigare.

    Har jag fel?

    SvaraRadera
  4. Förlagen verker läsa "kända namn" först - det spelar sedan ingen roll om manuset är bra eller dåligt. Är den påstådda författaren (vars alster egentligen ofta producerats av en spökskrivare) välkänd av den ena eller andra anledningen så publiseras manuset - ibland går förlagen ut och erbjuder kändisar att skriva för dem, bara det vill gå ut som författaren...inte precis något jag känner som rättvist mot de som jobbar hårt för att skriva något som - pga att författaren är okänd - inte ens blir läst av förlagets personal.
    Själv håller jag hårt på regeln att inte skicka mer än tre kapitel, men jag låter förlaget veta att manuset är färdigt och att det finns att tillgå om de är intresserade.
    Så gör jag även om förlagen säger sig vilja ha hela manuset. Jag är tyvärr lite misstänksam av mig och om jag skickar hela manuset vet man aldrig vad som kan hända med det.
    Det finns de som hittat sina alster på Amazon Kindle utan att själv ha laddat upp materialet.
    Det är ibland nödvändigt att tänka lite på sig själv och inte böja sig alltför mycket för herrarna/damerna på förlagen.
    Ärligt talat så har de massor att göra, och de jobbar som på vanliga kontor...dvs det finns en hel del tid avsatt för fika, möten och småprat i korridorerna...och då arbetesbördan blir för stor så är det enkelt att sända ut standardrefuseringar...för att rensa bordet och se bättre ut inför cheferna...jag är cynisk och bitter, men inser verkligheten.
    Hoppas att du inte skall behöva bli lika cynisk och bitter som jag...:-)
    Ha det så bra och sköt om dig och de dina.
    En gamling i paradiset

    SvaraRadera
  5. Gunnar, nej, inte cynisk och bitter, bara realistisk.

    SvaraRadera
  6. "Realistisk"? Är inte det detsamma som "men inser verkligheten"...:-)

    Ha det så bra och sköt om dig och de dina.

    Gamlingen, som inte blivit vithårig utan orsak...:-)

    SvaraRadera
  7. Nu har ju jag bara blivit refuserad i 4 år. Men refuseringarna blir bättre med tiden. Jag har gett upp för länge sedan men fortsätter ändå.

    Ge inte upp!

    SvaraRadera
  8. Jag känner igen mig. Men ge inte upp utan publicera ditt mästerverk själv, antingen på webben eller genom något print-on-demand-förlag.
    Skit i förlagen, de ger bara ut kända ansikten.

    SvaraRadera
  9. Gunnar, vithårig? Åldern?

    Liz, det är nog lite det jag siktar på också numera; att få BÄTTRE refuseringar. Helt sådana som inte är standardrefuseringar. Jag skulle bli JÄTTEGLAD om jag fick en sådan.

    Bill, publicera digitalt är väl det som ligger närmast till hands.

    SvaraRadera
  10. Klart man blir jätteglad, men en smula frustrerande efter en tid. De applåderar över ens manus, men refuserar.

    Man kan alltså skriva, men de vill ändå inte ge ut en.

    Frustrerande alltså.

    SvaraRadera
  11. Ja, där är inte jag ännu.

    Nej, jag fattar vad du menar.

    Och börjar ännu mer undra vad jag håller på med.

    SvaraRadera
  12. Ålder? Jag är snart 65 men tänker inte pensionera mig...jag har vistats utomlands i större delen av mitt verksamma liv och kan inte räkna med någon pension.
    Men vithårig blev jag redan i tidig 40-årsålder...:-)
    Ha det så bra och sköt om dig och de dina
    Gamlingen i paradiset

    SvaraRadera
  13. Hejsan!
    Deppa inte ihop!
    Jag skickade mitt manus till flera olika förlag, och måste säga att de svarade väldigt snabbt (ibland bara efter några veckor) och allihop utom ett förlag svarade att min bok tillhörde en för liten nisch och skulle inbringa för lite pengar.
    Förlaget som tog lite längre tid på sig skickade ett helt outspaceat brev där de sade att mina noveller kunde bli publicerade i deras tidning utan någon betalning, men inte publiceras som bok. De kunde omöjligt ha öppnat mitt manus för då hade de snabbt insett att det var en bok . Jag blev arg och skickade ett argt tillrättavisande brev till dem, och sade att jag inte ville ha min bok i deras tidning.
    Jag gav upp och insåg att själv är bäste smed.
    Idag har jag tryckt upp min bok själv för egna pengar, och får också göra all marknadsföring själv.
    Nästa bok är redan på G och en engelsk version av den första.
    Så, som sagt ge INTE upp om du tror på din bok.
    Gå gärna in på min blogg novellbloggen-razaha.blogspot.com om du vill se mina alster.
    Jag håller tummarna för dig!

    SvaraRadera
  14. Gunnar, jag är 42 och börjar också bli gråhårig. Så är det.

    Tack Razaha (Anitha) för uppmuntran.
    Som jag sagt tidigare. Att publicera en ebok verkar inte vara alltför komplicerat. Det blir kanske det så småningom.

    SvaraRadera
  15. 42 år - lika många år som jag och frugan varit tillsammans...:-)
    Men är det inte underligt hur ung man fortfarande känner sig i själen - där slutade jag åldras runt 23 års ålder...:-)
    Ha det så bra och sköt om dig och de dina.
    Gamlingen som lever ut sina dagar i paradiset

    SvaraRadera
  16. Jag har blivit refuserad flera gånger. Provade först med en barnbok och sedan en barnbok till. Det blev många refuseringar. Började då skriva en deckare istället och är uppe i några refuseringar där också, men nästa del i serien är redan under skapande. Kanske kommer man aldrig att bli utgiven på ett förlag, men det kostar inte speciellt mycket att ge ut boken själv via print-on-demand. Och om man tänker efter så visst är det väl egentligen själva skrivande som ger den verkliga kicken? Den skulle jag aldrig vilja vara utan.

    SvaraRadera
  17. Anna, jag beundrar din uthållighet och visst är det så att det är själva skrivandet som ger den verkliga kicken.

    SvaraRadera
  18. Läs min refusering på min hemsida. Den var inte av standarformat men det kändes inte mycket bättre för det. Har däremot varit i kontakt via mail med ett förlag som sagt att de väger för och nackdelarna och klurar på hur de ska hantera mitt manus. De har lovat att höra av sig igen. Nu har det gått två veckor sen senaste kontakten och två månder sen första så jag vet inte om det verkligen behöver betyda att de INTE är intresserade för att det dröjer....men vi får se.

    SvaraRadera
  19. Anna, jag kunde inte hitta någon kommentarsfunktion på din blogg så jag skriver här.

    Jag tycker refuseringen var tvetydig.
    Det är en omskrivning om att de inte tror boken ska sälja. Samtidigt verkar förlag leta "unika" manus hela tiden.

    Och orden "det är viktigt att sådana här texter skrivs"... förstår jag inte. Viktigt för vem? För dig som har skrivit dem?
    Är det inte lika viktigt att de LÄSES?

    Stå på dig. Ge ut själv!

    SvaraRadera
  20. Monica: Man får skriva i gästboken eller under kommentar till höger på sidan. Jag lägger in din åsikt i min gästbok, hoppas det är ok.
    Jag avvaktar svar från förlaget jag verkligen vill hamna hos. Blir det nej där också trycker jag själv.
    Oavsett vad de tänker då de tackar nej känns det i alla fall som att de har läst och inte bara skickar ut ett nej enligt standarmodell och det får ju ses som något bra.

    SvaraRadera
  21. Anna, i efterhand såg jag din gästbok. Lägg gärna i min kommentar där.

    Standardrefuseringar är som sagt förfärliga.
    Jag antar att det känns snäppet bättre om förlaget i alla fall har läst, men så långt har jag aldrig kommit, så jag vet egentligen inte hur det känns att bli refuserad på det viset.

    SvaraRadera

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...