Summering av skrivaråret 2019

Inget.
Jag har inte skrivit något. Inget alls. Det har inte hänt på många år att jag inte har skrivit något alls på ett helt år.
J-vla skitår.
Jag har inte ens lyckats med målet att skicka in Sanden är inte smutsig till förlag.
Men jag har redigerat klart det. Och ska bara korrläsa en sista gång. Bara.

Mål för 2020:

• Skicka in Sanden är inte smutsig till förlag
• Spåna lite om jag ska börja skriva på en uppföljare till Kvarnsten om Halsen .Den har snurrat en del i huvudet och kommit upp till ytan igen de senaste veckorna. Av erfarenhet vet jag att man då ska skriva, om det är något som snurrar i huvudet.
• Skriva mer på "prästskrönan", favoritmanuset.
• Se om jag kan få igång skrivandet på alternativa sätt. Blogga?
• Om livet tillåter: Åka till Bokmässan.

Risken är bara att 2020 blir en bergochdal-bana. Kommer jag att orka skriva? Hur kanaliserar man sorg, oro och trötthet in i skrivandet? Jag lyckas bara skriva när jag mår någorlunda.

Någon som har tips?

Sensommar, livets allvar och korrläsning

Mitt förra inlägg skrev jag för fyra och en halv månad sedan. I min enfald trodde jag att jag skulle kunna ägna Sverigevistelsen, som till slut varade i två och en halv månad, plus fyra veckor (alltså: först stannade jag två och en halv månad, var hemma fyra veckor, för att sedan åka tillbaka och vistas i Sverige ytterligare fyra veckor) åt att korrläsa och skicka in mitt manus.

Men livet kom emellan. Min pappa gick bort 22 maj, och hans sista tid var svår, cancer är helt enkelt en skitsjukdom. Han fick vara hemma hela tiden tills han dog, precis som han och mamma ville, men att få hemmet förvandlat till en sjukplats, det är inte helt enkelt. Hemtjänsten och hemsjukvården var dock mycket bra, och personalen ett under av tålamod.
Det var en svår tid, men med några ljuspunkter; jag fick uppleva en svensk vår och försommar igen, det är nog tjugofem år sedan sist. Jag tror inte att jag någonsin sett mina rhododendron, syren och pioner blomma.

Nu har jag varit hemma i två veckor, och äntligen har jag kommit in i en "vanlig" rutin. Äntligen får jag ägna mig åt min egen hälsa, ordentlig viktminskning står på schemat, samt en ny rutin på gymmet med nytt träningsprogram. Jag snackar inte om kosmetiska problem; jag behöver rent hälsomässigt gå ned rejält i vikt eftersom jag har problem med nacke, rygg och leder.

Och äntligen får jag korrläsa mitt manus!
Jag var jätterädd för att jag skulle vilja börja redigera igen och ändra på allt. Men till min lättnad känns berättelsen färdig. Jag har hållit på med den, från och till, sedan oktober 2016. En evighet sedan.
Jag är inte speciellt produktiv...
Att den är färdig gör mig nervös, nu måste jag ju skicka in den till förlag. Det var länge sedan jag gjorde det sist. Mer än fyra år sedan. (Som sagt, inte direkt produktiv. Och man blir inte yngre...).
Orkar jag tackla det där lotteriet igen? Åandrasidan har de senaste åren lärt mig mycket. Ta chansen!
Skjut inte upp något till framtiden, för det finns kanske ingen framtid! Och en refusering eller två (eller tio) är inte hela världen. Man överlever.
Nyfiken? Här skrev jag en elevatorpitch!

På väg med hunden genom
Nederländerna och Tyskland. Tågresan gav mersmak, det ska jag
göra i höst igen!

Svalört vid gäststugans veranda, det var en
överraskning

Rhododendron, så vacker!

Syrenen har jag inte sett blomma tidigare,
tror jag

Plommonblom

Pionerna, likaså mycket vackra

Uppdatering om manusinskick

Innan sommaren började jag undra vad som hänt med mitt manus. Jag skickade det till Förlag B (där mitt förra manus tog sig ganska långt... lektörsläsning, omskrivning, lektörsläsning och till sist refusering) i februari och var nu helt övertygad om att det låg en refusering och skräpade någonstans på någons skrivbord och inte hade blivit ivägskickad.
Till sist fick jag mod nog att maila och fick till min förvåning höra att nej, någon refusering var inte på gång i denna stund. I stället var de extremt överhopade av arbete och manushögarna växte. MEN, mitt manus var hos lektör och svar väntade inom några veckor.

Hos lektör.
Igen.

Det är egentligen väldigt positiva nyheter, men sedan tänkte jag på mitt förra manus som åkt lektörsbergochdalbanan tre-fyra gånger på två olika förlag och som dog någonstans på vägen, omskrivet säkert fem gånger och sönderskrivet i processen. Ibland undrar jag vilka idéer jag skulle få om jag sträckläste alla versioner jag skickat till förlag. Tänk om jag skulle börja skriva om det igen? Redaktören jag hade kontakt med på Förlag A verkade tycka att det var ett manus som kanske kunde få liv igen och det fick vila några år. Något som jag då tyckte lät som en omöjlighet. Men det är två år sedan jag hörde det nu, och ibland undrar jag om redaktören faktiskt hade rätt.

I natt fick jag vilda idéer om att skriva om mitt senaste manus igen. Alltså det som ligger hos lektör. Men det kanske är bäst att vänta tills jag hör domen. Förhoppningsvis tipsar lektören om lämpliga ändringar.

Lektörens utlåtande

Äntligen fick jag utlåtandet från lektören på förlaget, det som låg bakom refusering nr 2, som kom redan i juni. Tyvärr gav den inte mycket kött på benen. Berättelsen gick inte hem helt enkelt. Ett plus var den exotiska miljön, jag är bara så trött på den reaktionen från förlagen. Nästa roman kommer att utspela sig till 110% i Sverige. Aldrig mer Afrika.

Så nu står jag med ett manus som jag inte vet vad jag ska göra med. Skriva om? I så fall skriva om vad? Det fick jag inte direkt några hintar om i lektörsutlåtandet.
Kanske bättre att skicka som det är till det andra förlaget som jag hade en längre kontakt med i samband med förra manuset. Går inte berättelsen hem så går den inte hem, det finns inget att göra åt det. Men uppmanar förlaget till omskrivning ger de ofta tips om vad. Bättre att ta omskrivningen då.
Eller?

-------------------------

Refusering nr 3

Refusering nr 3 inkommet. Känns extra deppigt eftersom det var en standardrefusering. Det får mig att tro att manuset inte alls var lika bra som jag (och lektören) trodde.
Jag har helt tappat lusten att skriva. Nanowrimo är inne på sin andra dag och jag skulle kunna hinna börja fortfarande. Har faktiskt en romanidé. Men ingen lust att skriva. Jag fortsätter hellre med litteraturvetenskapen, den tvingar mig i alla fall att både läsa och producera texter med regelbundna mellanrum.

Det finns massor av förlag att skicka till, jag vet. Men jag skulle så gärna vilja veta lite mer om varför manuset refuserades innan jag skickar det till nya. Med mina tidigare manus har det hjälpt enormt i omskrivning.

Blogg100 #2 - Hundar och manus

Två, kanske tre saker dominerar min vardag nu; litteraturvetenskapsstudier, manuset och hunden. Hunden är nu nästan sju månader och som alla hundar i den åldern full av energi. Så full av energi att han igår antagligen gjorde något galet med vänster framben. Idag kunde han knappt gå. Till veterinären. Antagligen stukad "underarm". Smärtstillande och inflammationshämmande föreskrivet. Om det inte hjälper; tillbaka för röntgen.
Puu. Inte vad man vill när man är supertrött efter en lång resa.
Egendomligt att ha en hund som inte följer varje steg man tar...

Men en sak lyckades jag med idag i alla fall! Jag mailade iväg mitt manus till en förläggare som vill läsa! Håller alla tummar som finns!

Nu ska jag läsa om Romantiken...

Vi hörs i morgon!

24. Skickat manus

Mailade mitt manus i helgen. En allra sista gång. Ville bara notera det. Bloggar mer i morgon.

Väntar...

Nu har det gått mer än en månad sedan jag skickade in till det första förlaget i sista omgången manusinskick.
Undrar om jag kommer att hinna få några svar innan sommaren kommer i gång på allvar, alla i Sverige går väl på semester nu?
Och det första förlagen som jag skickade till tog ett halvår på sig att svara förra gången pga arbetsbelastning, så jag har inte så stort hopp om snabb reaktion.
Och snabb reaktion är ju alltid lika med standardrefusering, så det är ju bättre att inget kommer. Men å andra sidan är det trist att få vänta ett halvår på en standardrefusering också.

Jag är nästan färdig med min novellkurs. Vad ska jag ta i tu med härnäst?

Jag var rött så deppig igår kväll och funderade på att ta minst ett halvårs skrivaruppehåll och bara läsa böcker istället, men jag tror det var ett utslag av pms-depp så jag borde nog ignorera det.
Men jag vet att längre skrivuppehåll kan vara bra om man har kört ned helt i jag-är-ingen-bra-skribent-leran, men samtidigt har jag alltid trott att totalt uppehåll en längre tid (halvår eller mer) får en att förlora sin "touch", och i mitt fall; förlora min svenska. Det senare är lite fånigt egentligen eftersom jag hänger mycket på nätet, lyssnar på svensk radio och TV på nätet och nästan bara läser svenskt. Det enda jag inte gör så mycket längre är pratar svenska. Men i sommar ska jag vara sex veckor i Sverige!! Och bokmässan är inplanerad, trots att jag funderade på att inte åka dit.

Någon som har erfarenhet av långt skrivaruppehåll? Bra eller dåligt?

Skickat iväg manus

Jag har skickat iväg ett manus idag. Vill bara notera det.

Ett kraftigt omarbetat manus, som jag hoppas ska väcka intresse.

Ska skicka till ytterligare tre förlag. Sen är det slut. Detta manus går snart i graven. Buuhuu...
Känns alltid lika deppigt.

Nu ska jag läsa och ägna mig åt min novellkurs, den senare har fått vänta bra länge nu. Dags för ändring.

Jo, visst måste man har tur!

Annamaria Jansson skriver i Debutantbloggen om det inte handlar om tur, när det gäller att få en bok utgiven, utan framför allt hårt arbete. Det är en väldigt kort sammanfattning, det går att läsa allt här.

Jag skriver under på nästan allt, ja, allt som hon säger. Men ändå inte.
Jo, jag vänder mig också mot uttrycket tur, som förminskar arbetsinsatsen bakom. Att snacka om tur är att jämställa en lång hård skrivarprocessen med den enkla handlingen införskaffandet av en lott innebär.
De som talar om tur i samband med att någon blivit antagen på förlag är bara de som inte har en aning om hur mycket arbete som ligger bakom att skriva en bok.

Däremot tror jag att tillfälligheter och slump är en viktig del av processen, speciellt om man är totalt okänd skribent från vischan, utan minsta lilla fot i det etablerade kulturetablissemangen (där alla känner alla, inbillar jag mig... inte sant, men ni fattar). Undantaget om du har skrivit det där magiska manuset, nederstiget från himmelen, alltså en mycket bra, utöverdetvanliga, manus. De blir alltid utgivna.
Men när jag tittar på vad som blir utgivet idag, och samtidigt tittar på det jag skriver och det mina skrivarpolare skriver, då måste tillfälligheter och den gamla kära slumpen har ett spel med, det går inte att förklara på annat sätt.
Och min senaste runda med manusinskick, som hade väldigt skiftande resultat, bekräftar det.

Manuset MÅSTE hamna i rätt händer på förlaget. Och de rätta händerna måste ha en bra dag. Hamnar manuset hos grannen vid manusgenomgången, som dessutom har en dålig dag, blir det kanske inte ens läst.
Och hamnar manuset rätt så är det inte alls en garanti för utgivningen, men har man kommit så långt faller man inte på grund av slumpen, utan därför att ens manus inte nådde ända fram, eller att det trots allt inte fanns plats i utgivningen på förlaget (och då menar jag inte den där standardrefuseringen "finns inte plats i vår utgivning", utan ordagrant; förlaget vågar inte satsa av en eller flera anledningar).

Hårt arbete och uthållningsförmåga, kombinerat med skrivartalang, är ingen garanti för att bli utgiven. Om man jobbar hårt och är uthållig, och har talang, så kanske man blir läst och får mer än en standardrefusering. Och kanske, kanske, kanske, blir man utgiven.
Det är inte som att söka jobb; har jag ett tillräckligt bra CV och personkemin stämmer så blir jag anställd. Det är inte ens som att söka till scenskolan. Där får man åtminstone en chans till audition. I många fall inom förlagsbranschen kommer man inte ens så långt, man blir inte ens läst.

Det är den krassa verkligheten. Och det svider. Men det är ingen idé att lura sig själv. Då blir man bara ännu mer besviken när refuseringarna kommer.

Det finns dock en sak att ta fasta på. Om man inte arbetar på och sliter, och bråkar med sin inre kritiker som säger "du kommer ändå aldrig att bli utgiven", och får färdigt sitt manus, då kommer man aldrig fram. Det säger sig själv. Föga tröst när refuseringarna trillar in i inboxen, men det är sant.
Och när manuset har gått hela rundan runt, kanske till och med två gånger, då måste man lägga det åt sidan, hur mycket man än älskar det (eller hatar det...). Det kan kännas som att göra slut med, till och med ha ihjäl, en kär vän eller älskare. Men det går över. Känslorna svalnar och man tar itu med nästa projekt. Som självklart kommer att bli ännu bättre!

Jag kämpar vidare. Jag har min dröm. Jag är full medveten om att den kanske aldrig blir uppfylld, men jag kämpar vidare ändå, för jag kan inte sluta skriva. Jag har långsamt lärt mig att vila i det faktum att jag kanske aldrig kommer att bli utgiven och till min förvåning har denna visshet långsamt gjort att jag kan skriva igen. Jag har mindre krav på mig. Jag är inte säker på att denna strategi fungerar på alla, men för mig fungerar det, eftersom jag har uselt självförtroende och att ställa krav på mig själv (ofta likställt med att ha mål för skrivandet som är ouppnåeliga, jag lägger ribban för högt) får mig att må dåligt.
Det är en helt annan sak att försöka jobba professionellt med ambitionen att nästa manus ska bli bättre än det förra. Det är mitt motto.

HUR sätta upp NYA mål för skrivandet?

Det är inte första gången jag skriver om att ha mål för sitt skrivande.

Sedan 2005 har jag haft som mål att bli antagen av förlag.
Det målet behöver nu modifieras. 
Största anledningen är att jag (och familjen) inte klarar av den stress rader av refuseringar orsakar, oavsett om det är standardrefuseringar eller efter att ens manus klarat av första steget; att verkligen bli läst och bedömt, också efter en omskrivning. Jag har nu varit med om både och.
Jag är väldigt envis och har svårt att ge upp, till bekostnad av mitt (mentala) välbefinnande. Jag har inte alla de nödvändiga talangerna för att bli författare, främst tjock hud och förmåga att distansera mitt jag från min produkt (mitt manus). Så enkelt är det.

Jag fullkomligt älskar processen fram till att manuset skickas in; jag jobbar professionellt och strukturerat, inget skrivarflum där inte.
Det är tiden efter, när man väntar på svar, och när refuseringarna kommer, som jag inte klarar av. Och inte har jag lärt mig något med åren heller, jag blir inte mer tjockhudad. Nej, faktum är att varje gång blir det bara värre.

Förläggaren och författaren Hans-Olov Öberg brukar alltid säga; om du kan tänka dig att göra något annat än att skriva, gör det. Jag tror att det är väldigt sant (och gäller givetvis för andra drömmar också, om du vill bli professionell musiker, konstnär, skådespelare...)

Men jag kan inte det. Jag älskar att skriva och kan inte leva utan det.
Det gör hela situationen lite mer komplicerad. Annars hade det ju varit lätt att säga;
jag skiter i alltihop.

Jag skriver bäst om jag har lite press på mig, någon form av deadline (NaNoWriMo testar sådant till sin gräns och det funkar rätt bra på mig). Hittills har det varit tid när manus ska vara hos lektör och på senare till en avtalad tid med förlaget; då ska jag vara färdig. Det funkar. Jag håller en deadline.

Men om jag inte mer ska ha som mål att bli utgiven, vad ska jag då ha för mål i stället?
Vilken morot? Hur ska man lägga upp sitt skrivande så att det verkligen blir något skrivet. Jag har ju ingen "ursäkt" för mitt skrivande länge.
Att bara skriva "för att det är roligt" fungerar inte för mig.

När man jobbar har man automatiska deadline, oavsett vad man gör. Rapporten ska vara färdig då, posten måste vara utdelad innan kl. 17, vi måste vara färdig med alla patienter innan frukost, etc etc.

När man skriver utan mål har man inte det.

Är det någon annan som har brottats med samma tankar, eller har tips om hur man tacklar detta?

Ps: Jag funderar inte på att ge ut själv, bör jag kanske tillägga. Jag tror att det är omöjligt att ro hem ett sådant projekt om man bor utomlands, dessutom har inte inte råd. För skulle jag ge ut själv skulle jag göra det "på riktigt", typ HOI-modellen, men inhyrda redaktörer, korrläsare osv. Jag har inte pengar till det.

Skickat manus till Förlaget

Vill bara säga att jag har mailat mitt omarbetade manus Djungelblomma till Förlaget. Meddelas endast på detta sätt.

Noja

Nu sitter jag här igen, med ett färdigt (bara en korrläsning kvar) manus (samma manus men i ny version) och har lite ont i magen. Det ska strax mailas in till Förlaget.
Egentligen är jag nog inte klok. Jag som egentligen har svårt för att ta motgångar. Ändå utsätter jag mig för det här. Tänk om det inte blir något (stor chans). Får lite noja (inte på riktigt alltså, jag har full respekt för de som upplevt riktig ångest... men ni fattar vad jag menar...)

Det har redan gått ett år sedan första versionen av Djungelblomma var färdigt och jag har inte kommit så mycket längre. Vet inte ens vilket nästa manus blir som jag ska satsa på (har flera i bakfickan/skrivbordslådan/skallen). Jag har helt enkelt varit extremt oproduktiv. Egentligen borde nästa manus vara klart nu. Men det är klart, jag har hållit på med Djungelblomma version II i våras, samt läst och bokbloggat som en galning (är bloggambassadör för bokmässan), och det har varit riktigt kul. Så pausen kanske behövdes.
Men allt tar sådan tid. En gång hade jag som mål att bli utgiven innan jag blev 40. Nu har jag målet innan 50. Blir väl innan 75 snart.

Och vill bara säga; känner igen mig sååå i Pernillas inlägg häromdagen. Hon skriver väldigt träffande, och jag antar att det här är sant:

"Återigen blev jag avundsjuk. Men också väldigt glad. Den här branschen fungerar så. Alla är avundsjuka på alla, tror att alla andra har det mycket bättre och ändå älskar vi när det går bra. För dem vi gillar."

Avundsjuka. Jag är glad att Pernilla fick ett bokkontrakt till slut, och Simona och Frida och Christin, och alla andra jag följt på nätet. (Finns det plats för mig?). Men samtidigt avundssjuk.
Så nog har vi lite noja, alla vi författarwannabees. Chansen att bli utgiven är liten. Om man inte har en kappsäck med guldpengar och ger ut själv eller på tex HOI förlag (skulle gärna vilja bli utgiven på HOI, men det är så dyrt!).

Ändå håller vi på. Måste vara lite knäppa ändå.

Vad döljer sig egentligen bakom en standardrefusering?

Den frågan har jag nog grubblat över i ungefär fem-sex år vid det här laget. Själv har jag trott att en standardrefusering antagligen betyder att manuset faktiskt aldrig har blivit läst, i alla fall inte i sin helhet. Oftast har någon i förlaget bläddrat i det, läst några sidor och sedan lagt undan det.
Och jag har trott på det. Är det inget som fångar, så läggs det undan och en opersonlig refusering av standardformat (ser alltid likadan ut från varje förlag) skickas till författaren. Förlagsfolk är erfarna och skickliga, de ser direkt om det är något, tror jag (ja, det tror jag fortfarande, men...)

Nu får jag nog ta och äta upp det där. Visserligen har vissa ibland försökt övertyga mig om att "alla manus läses", men det tror jag inte på (fortfarande inte, faktiskt). Alla manus läses inte.
Men manus som har lästs kan få en standardrefusering, det har jag förstått idag. Jag skickade nämligen ett mail till ett av förlagen som nyss har refuserat Djungelblomma och frågade rakt på sak; "har ni verkligen läst manuset och i så fall, kan jag inte få en lite mer utförlig refusering, så att jag förstår varför".

Och nu fick jag det! Ingen uppmuntrande läsning visserligen, men jag vet att de har läst. Och jag vet varför de refuserade. Och jag vet att de tyckte att det fanns vissa saker som höll (tex "författaren skriver riktigt bra") och andra som inte var bra alls (och det som inte höll stämmer på många punkter överens med vad det andra förlaget, som vill att jag skriver om, har sagt). Och att jag var välkommen att skicka in nya manus! (Det sa de inte i standardrefuseringen de först skickade, och eftersom jag liksom de flesta författarwannabees är smått paranoid, vänder och vrider på varje ord i en standardrefus för att hitta ett dolt budskap, hade jag antagligen tolkat det som att de vill inte se manus från mig igen...)

Jag skrev genast tillbaka och tackade och förklarade hur viktig deras utförligare refusering var för mig. Att det är en väldigt stor skillnad att få en sådan än att få en av standardformat som får en att tro att manuset faktiskt aldrig blivit läst. Jag sa också att jag antagligen inte hade skickat in några nya manus till dem igen, om jag inte hade fått respons på mitt mail.


Så ta lärdom, alla ni som bara får standardrefuseringar, det behöver inte betyda att manuset inte har blivit läst! Det kan kanske till och med betyda att manuset hade vissa kvaliteer och att de gärna ser att ni skickar in nya manus.
Så skicka in igen, skicka in igen, skicka in igen...
Man lever bara en gång...

Sjätte och sjunde refuseringen inne och antagningarnas lotteri

Den sjätte kom förra veckan, glömde skriva om det, det liksom rann av mig lite... och den sjunde kom i dag.

Det får mig att fundera rejält. Jag har fått refuseringar från sju av de elva förlag jag hittills har skickat till. Tre har ännu inte svarat. Förlag nummer elva, eller ska vi kanske kalla det Förlag nr 1 (jag skickade faktiskt till dem först!) har jag redan berättat om.

Sju standardrefuseringar. Jag hade varit ett vrak nu om det inte hade varit för Förlag nr 1.
Men hela processen är märklig, egentligen. Det handlar varken om talang eller bra manus, tror jag. Det handlar om TUR. Det är ett lotteri, hela skiten! (Om man inte kändis för då räcker det ibland att vara bara kändis).

Hur ska man annars förklara att sju förlag säger; tack, men nej, tack (men egentligen har vi inte läst manuset, men tack i alla fall för "visat förtroende") när ett annat förlag skickar ett lektörsomdöme med meningar som:

• ...en riktigt medryckande berättelse som sveper iväg läsaren från första sidan.
• Om detta är det första författaren skrivit måste jag säga med beröm bravo, en imponerande debut
• ...älskar författarens totala koll på hur mycket som krävs för att förmedla en stämning.
• jobba verkligen igenom den här historien, arenan är briljant!

Jag kan verkligen inte förklara det på något annat sätt än att det är ett lotteri. Någon som har en annan förklaring?

Jag läste någonstans (kommer inte ihåg var) att en rätt så känd författare hade sagt att blir man bara standardrefuserad ska man vänta ett halvår eller ett år, skriva om lite, byta titel framför allt, och skicka in igen, i alla fall till de stora förlagen. Chansen är att en helt annan redaktör får manuset i sin hand denna gång, och tar ett annat beslut.

Jag tycker det låter lite märkligt, kan det verkligen vara så? Har de inte bättre koll på manusen, diskuterar de dem inte på redaktionsmöten? Någon borde väl minnas, det här har vi sett förut (och så direkt i papperskorgen).

Har någon av er skickat in "samma" manus två gånger till ett förlag?

För att avsluta: Jag vill säga till dig som läser det här som kanske inte vågar skicka in ditt manus (som du innerst inne VET är precis lika bra eller bättre än de som ges ut varje år) för att du har haft dåliga erfarenheter, för att du skräms av alla andras dåliga erfarenheter: GE INTE UPP! Du kan ha TUR!

(Om du inte har en jäkla superduper-underöverallaunder-änglarna gråter/skrattar i himlen-manus, då kommer du att bli utgiven ändå, men det är en annan historia.)

Guud, vad skönt det var att få ur sig det där... Nu känner jag mig ruskigt taggad att fortsätta skriva om mitt manus. Det kanske inte blir något, men ord som ovan från en lektör kan man leva på i evighetersevighet... Jag VET att jag kan skriva!

Vad ska jag göra nu?

För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till i första omgången.
Visst förväntade jag mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. Jag tänkte att någon hade säkert något att säga, något litet, som skulle hjälpa mig att ändra i manuset till nästa inskick. Annars kan man ju lika gärna skicka in till alla förlag på en gång (jag tror jag har 15 förlag på min lista som jag vill skicka till).

Nu är jag nästan där; bara standardrefuseringar, och jag skulle gärna vilja ha lite tips och råd av er därute, skribenter och er som känner branschen; vad ska jag göra nu?

Jag har ingen aning om varför manuset refuserades.
Kan det ha berott på en enda felformulerad mening i följebrevet? Kanske har de hakat upp sig på den och antagit att hela manuset är fullt av liknande fel.Det har fått mig att fundera på att nästa gång ska jag inte skriva mer i följebrevet än vad för genre det är och mina kontaktuppgifter. Alltså ingen "baksidestext" eller liknande.
Det är det enda jag kan komma på i nuläget som jag kan göra annorlunda.
Jag har också funderat på om jag har ratats för att jag är utlandsbosatt. Det krånglar till mycket att ha en författare inte är nära till hands, antar jag (även om jag tror att det kostar lika mycket att flyga in en författare från norra Sverige till Stockholm som en som flyger från Amsterdam...).
Främst tror jag att jag har sämre chanser därför att jag inte redan är känd av förlagen. Många debutanter har ofta haft en eller två fötter inne, av olika anledningar.

Nu kan det ju också vara så att mitt manus faktiskt är riktigt dåligt. Men det skulle också betyda att mina betaläsare och min författarcoach inte har varit ärliga mot mig och det har jag väldigt svårt att tro.

Jag fick ett tips på Facebook från Inga-Lina Lindqvist, själv författare och skrivarkursledare, att göra något helt annat. Skriva något helt annat utan tanke på vare sig förlag, utgivning, lektörer eller läsare. Bara skriva för mig själv.
Faktum är att jag redan har slagit in på den vägen. Mitt nästa manus kommer aldrig att bli utgivet, det är alldeles för nischat. Detta faktum ger mig en oanad frihet i skrivandet, något förvånande.

Borde jag låta en annan lektör titta på manuset, för att få en annan vinkling? Det skulle kännas helkonstigt att göra det, som om jag börjar om helt från början, och att jag inte litar på min författarcoachs omdöme.

Är det bättre att låta manuset ligga ett år och sedan se om jag har kommit på något nytt? Kanske skriva om igen och skicka till återstående förlag.

Jag tar gärna emot era synpunkter. Vad har ni varit med om och hur har ni tacklat liknande situationer? Om ni känner branschen kanske ni har en infallsvinkel som jag inte känner till.
Tips? Råd?
Ryggdunkar behöver jag inte. Har fått tillräckligt av dem. Är lite trött på att författarwannabees alltid förväntas vara så stoiska, de ska bita ihop och le och gå vidare som om ingenting har hänt.

Summering av skrivaråret 2011

Dags att summera skrivaråret igen. Det börjar bli tradition, men jag har också insett att det är nyttigt. Speciellt nyttigt är att se om målen uppfyllts.
Varning! Långt inlägg!

Skrivaråret 2011 har varit väldigt mycket upp och ned. Jag ägnade hela första halvåret åt att slutföra mitt manus Djungelblomma (tidigare kallad Fyndet), men hjälp av kvalificerad lektörshjälp. En ganska tuff uppgift, men jag gillade det. Det var givande att få bolla sin text med någon annan och dessutom ett proffs, och det var lika givande att ta itu med det som inte fungerade och skriva om. I slutändan tror jag att jag skrev om nästan en tredjedel av manuset, hela början. Svettigt.

Till sommaren var manuset ”klart” och jag lät olika personer testläsa. De var alla väldigt positiva, något som gav mitt skrivarego en enorm boost.

I oktober skickade jag in till åtta förlag och hoppades att jag i alla fall skulle få något annat än standardrefuseringar. I skrivande stund har fyra förlag svarat med standardrefuseringar, något som jag hade väldigt svårt att hantera. Mitt kära skrivarego upplevde ett absolut bottenläge.
Så här med några veckors distans kan jag se att det berodde på andra saker än just refuseringarna (även om det är fruktansvärt jobbigt att bli refuserad, speciellt när man misstänker att manuset inte alls blivit läst i sin helhet). Hösten har varit tung privat, främst pga att svärmor varit väldigt sjuk, men också annat har hänt som inte varit så bra för självförtroendet. Refuseringarna blev den berömda droppen och länge var jag riktigt arg.

Med lite distans har jag också svårt att föreställa mig att min dröm att bli utgiven av ett etablerat förlag någonsin kommer att uppfyllas. Jag ser det inte som om jag ger upp. Jag är bara realistisk. Det är helt enkelt alldeles för svårt att få in foten om man inte redan är känd eller kan branschen, eller så måste manuset vara i Augustprisklass. Det tror jag inte att det är, men jag tror att det likafullt är förbannat bra. På ett annat sätt. Fullt läsvärt och fullt i klass med mycket annat som ges ut just nu.

Men man ska aldrig ge upp. Att säga att mitt mål är att bli utgiven 2012 aktar jag mig dock för. Mål tenderar för mig bli enbart krav, och det dödar skrivarglädjen. Ja, jag vet att många i branschen säger att man ”måste veta vad man vill” och ha ett ”tydligt mål”, annars kommer man ingen vart. Men det fungerar inte för mig. Väl definierade mål som samtidigt är ytterst svåra att uppfylla blir bara krav för mig.

Drömmer gör jag fortfarande. Och jobbar för att drömmen ska gå i uppfyllelse.

Så här såg mina planer för 2011 ut: (Kommentar i skrivande stund i fetstil).

1. Jag ska slutföra mitt manus Fyndet/Djungelblomma , helst innan sommaren, och skicka in det till förlag. Jag ska köra den vanliga rundan först. När alla refuseringarna droppat in ska jag kanske börja tänka på egenutgivning. Målet uppnått, men lite senare än vad jag hade tänkt

2. Jag ska försöka läsa mer. Målet uppnått! Dessutom har min Bokläsardagbok, bokrecensionsbloggen fått ett uppsving och nästa år är jag bloggambassadör för Bokmässan 2012. Jättekul! (Jag skaffade läsplatta också, det bästa inköpet jag gjort på många år).

3. Ska försöka hitta tillbaka till skrivarglädjen a´ la NaNoWriMo och skriva mer avslappnat. Det har inte riktigt inträffat, tvärtom har jag jobbat hårt första halvåret, men jag skriver ofta bättre med deadline och lite press, så inte helt fel.

4. Ge mina "älsklingsmanus" lite mer uppmärksamhet (de har redan pockat på uppmärksamhet i mitt skrivarsinne, men borde jag inte slutföra Fyndet/Djungelblomma först? Nu när jag ändå lagt ned så mycket tid och pengar på det?) Det har jag inte gjort. Men jag tror det var ett bra beslut att inte göra det. Jag är väldigt stolt över att manuset Djungelblomma är slutfört.

5. Försöka få svar på en del av frågorna nedan:

Borde jag ta en längre paus från skrivandet? Ett halvår? Ett år? Men är det bra att inte skriva alls? Jag har tagit en ganska lång paus från skrivandet nu under hösten, förutom ett misslyckat försök med NaNoWriMo. Jag tror att denna paus har varit nödvändig. Det betyder inte att jag inte har tänkt skrivande…

Borde jag tänka på ett annorlunda sätt? Närma mig skrivandet från ett annat håll? Detta är fortfarande en öppen fråga. Jag har ännu inte hittat svar.

Borde jag kanske kasta mig på de manus som jag älskar allra mest (mina ess i ärmen)? Trots att jag är paniskt rädd för att det inte ska bli något av dem (alltså att de inte blir utgivna)? 
Det har jag som sagt inte gjort, men 2012, minsann, då ska det bli av!

Inför 2012:

1. Jag ska börja jobba med mitt ”älsklingsmanus” När allt jag vill. Jag skiter i om det är ”ickeutgivningsbart”. Det känns helt rätt att ge mig på min ”prästskröna” igen. Bara för min egen skull!

2. Jag ska skicka in Djungelblomma till ytterligare förlag. Inte för att jag riktigt tror att det har en chans, men när jag ändå har det färdigt är det bara dumt att inte gå en runda till. Får se hur jag tacklar refuseringarna i nästa omgång. Hoppas och drömmer fortfarande om att få napp. Man ska aldrig ge upp.

3. Jag ska sätta mig in i vad det innebär att ge ut själv, i alla fall hur man ger ut en ebok. Kanske kommer Djungelblomma bara som ebok.

4. Jag ska fortsätta att läsa mer och satsa på bokbloggandet inför bokmässan 2012.

5. Jag ska åka på Bokmässan igen.

6. Och jag har ett mål till; jag skulle vilja hitta ett deltidsjobb så att jag kan bekosta eventuella skrivarutgifter (lektörsläsning, skrivarkurser?) själv. Håll tummarna för mig! De söker fortfarande deltidsbrevbärare här i Holland, det låter som ett idealt sidojobb för en författare!

Inshallah!

Den nonchalanta förlagsvärlden

Jag tar en kort paus från skrivarpausen. Jag måste bara få länka till Ninas skrivarlya, där hon skriver om något som helt får mig att förlora tron på en rättvis behandling inom förlagsvärlden.

Hon berättar nämligen hur hon fått en refusering från ett förlag som har läst hennes manus "med intresse", men tyvärr måste tacka nej till det.
Bara det att Nina aldrig skickat något manus. Bara ett mail med en presentation av manuset och frågan om förlaget kanske skulle vilja läsa det.

Så man ska akta sig för att läsa in något positivt i refuseringar där de säger att de läst "med intresse" alt. "måste tacka nej även till intressanta manus".
Personligen tror jag att lästa manus om inte alltid så i alla fall ofta får en kommentar, även om det bara är några rader, något extra positivt eller negativt som visar att de har läst.

Jag tror det är bra att alla aspirerande författare får reda på hur det verkligen går till, så att man är förberedd på hur nonchalant förlagsvärlden agerar. Sprid gärna länken till Ninas inlägg

-------------
Uppdatering: Anneli har en liknande upplevelse.

FJÄRDE refuseringen inne

Standardrefusering denna gången också. Med stor säkerhet är manuset inte läst alls.

Bara lite omskriven på temat "inte plats i vår utgivning":

Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik

Jag funderar på att lägga ned skrivandet ett tag. Jag klarar inte riktigt stressen runt det här. Skriva är kul, det är inte det, men allt det här med att "satsa på att bli utgiven" håller på att helt knäcka mig. Jag har satsat på ett professionellt sätt, hyrt in nödvändig hjälp och haft mina testläsares entusiastiska reaktioner i ryggen när jag skickade in. Kan inte göra så mycket mer, och kan inte ändra innan jag skickar till nya förlag eftersom jag inte vet vad som är fel med manuset.
Ja, jag vet, jag har haft en jobbig höst här hemmavid och man ska kanske inte hålla på att skicka in manus som man slitit och jobbat med så länge om man inte är i bra mental balans. Jag blir bara så himla deppig och varken jag eller familjen mår bra av detta.
Slutsats: Författarlivet är bara för den som har starka nerver. Har inget med talang och bra idéer att göra. Eller heller med envishet och bra sittfläsk.

Så vad ska jag göra nu? Jag försöker söka jobb, men det är inte lätt i dessa tider, speciellt inte om man har ett tomt CV. Vi får se.

NaNoWriMo Dag 7

Det går rätt så bra som ni ser. Fortfarande före schemat, vilket är bra ifall man får några dåliga dagar.
Men jag är lite orolig för att jag inte kommer att ro hela berättelsen i hamn. Jag är redan så långt inne i den. Risken blir att man skriver massa utfyllnad.
Men det är ju bara en råmanus, och tar man itu med det senare kommer det kanske att lösa sig.
Jag försöker koncentrera mig på ett par saker; konflikt och hinder. Och att de två huvudpersonerna har ordentliga mål. Mål som står i konflikt med varandra.

Hittills gillar jag det jag har åstadkommit. Och det är ju bra.

PS. Jag har ännu inte hört något från förlagen jag skickade manuset till. Men det har trots allt bara gått fyra veckor. Så snabba har inte någon varit förut. Men det känns som en evighet. Tur att jag har NaNoWriMo att roa mig med.