onsdag, december 07, 2011

Den nonchalanta förlagsvärlden

Jag tar en kort paus från skrivarpausen. Jag måste bara få länka till Ninas skrivarlya, där hon skriver om något som helt får mig att förlora tron på en rättvis behandling inom förlagsvärlden.

Hon berättar nämligen hur hon fått en refusering från ett förlag som har läst hennes manus "med intresse", men tyvärr måste tacka nej till det.
Bara det att Nina aldrig skickat något manus. Bara ett mail med en presentation av manuset och frågan om förlaget kanske skulle vilja läsa det.

Så man ska akta sig för att läsa in något positivt i refuseringar där de säger att de läst "med intresse" alt. "måste tacka nej även till intressanta manus".
Personligen tror jag att lästa manus om inte alltid så i alla fall ofta får en kommentar, även om det bara är några rader, något extra positivt eller negativt som visar att de har läst.

Jag tror det är bra att alla aspirerande författare får reda på hur det verkligen går till, så att man är förberedd på hur nonchalant förlagsvärlden agerar. Sprid gärna länken till Ninas inlägg

-------------
Uppdatering: Anneli har en liknande upplevelse.


12 kommentarer:

  1. Jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg. Inte så mycket för det Nina skriver om på sin blogg - hade det varit jag hade jag helt enkelt mailat dem igen. Trägen vinner och låter man sig trampas på, då blir man trampad på. Det är inget snack om att förlagsvärlden och hela bokutgivningsbranschen är stenhård. Ger man sig in i leken får man leken tåla och då måste man stå upp för sig själv och framför allt, tro på sig själv, på att kämpa och aldrig ge vika. Det är liksom det enda som gäller, annars har man verkligen ingen chans. Nej, det som gör mig ledsen är att det inte finns någon kämpaglöd här. Jag blir väldigt nedslagen, helt enkelt. Tro på dig och ditt skrivande, vik dig inte, ta inte martyrvägen som en utväg utan stå upp för dig själv och dina ord.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Om du inte vågar stå med ditt namn vill jag egentligen inte kommentera.

    Som jag har kämpat, i flera år, satsat massa tid, och pengar på professionell hjälp, trott på mig själv och varit övertygad om mitt manus förträfflighet. Men tyvärr räcker inte det.

    Jag låter mig dock inte trampas på! Jag är bara arg.

    SvaraRadera
  3. Jag vill också lägga till att det finns någon slags myt om den som är av det rätta författarvirket alltid ska bita ihop och kämpa på! Aldrig bli arg, ledsen eller frustrerad.

    Jag är för f-n människa. Jag vill inte bli trampad på. När någon ändå gör det (eller någon i samma situation som mig) blir jag riktigt arg. (Jag är annars en blyg och fridsam person, det vet de som känner mig)

    SvaraRadera
  4. Det var inte meningen att mitt namn skulle falla bort, så det ber jag, Anna, om ursäkt för. Det är klart att man blir arg, ledsen och frustrerad. Hela skrivprocessen är som en berg och dalbana, tycker jag. Ena dagen är man fantastisk i sina ögon, andra dagen vill man bara radera allt från datorn. Grejen, som jag tror, är att man måste använda frustrationen och ledsenheten som en slags motor eller jävlar anamma. Jag menar inte alls att kritisera dig, och jag förstår att man blir bränd efter att ha försökt så länge. Men själva beskrivningen på bloggen "hur svårt det är att skriva en bok (även om man "kan skriva") och att få den utgiven..." För mig utstrålar det uppgivenhet, inte en tro och samtidigt blir det någon slags gardering. "Bara för att jag inte har givit ut någon bok betyder det inte att jag inte kan skriva." Med inblicken i dina manus så VET jag som läsare redan ATT du kan skriva. Förminska inte dig själv, helt enkelt!

    Anna

    SvaraRadera
  5. Hej Anna!
    Förlåt att jag skällde på dig!

    Jag tror att du har en poäng. Jag ska se över min presentation på bloggen.
    Det är bra med feedback.

    Däremot tar jag inte tillbaka att det är svårt att skriva en bok. Det är skitsvårt, och det vet nog de flesta som gett sig på det.
    Skriva går an. Det är en bedrift att avsluta ett manus. Det har jag gjort två gånger hittills och det är jag väldigt stolt över. Trots refuseringar.

    SvaraRadera
  6. Det känns onekligen slarvigt och respektlöst av ett förlag att behandla människor på det sättet.

    SvaraRadera
  7. Tack för länkning, Monica. Ja, vad ska man säga... Jag blir bara så trött på nonchalansen, men samtidigt förstår jag att de har häcken full. dock kan man faktiskt förvänta sig lite mer professionalism från dem när jag ändå överlåter mitt verk till dem.

    Vi får fortsätta sitta i samma båt du och jag och fortsätta ro mot vårt mål. :)

    SvaraRadera
  8. Jag tror att vi alla författarwannabees förstår att de har häcken full. Jag har också full förståelse för att inte alla manus läses i sin helhet.
    Men det går lite för mycket slentrian i deras arbete om de inte vet till vem och varför de skickar ut refuseringsbrev/mail.
    Men jag kan tycka lite synd om det aktuella förlaget, så här i efterhand när irritationen lagt sig, de hade tydligen många som hade fått vänta mycket länge på svar; de ville äntligen bli av med bördan så att skribenterna inte behövde vänta längre. Och så blev det helt fel i stället genom att massutskicket riktades fel.

    Ja, vi får fortsätta sitta i samma båt. Och ro, inte tro att det går att köra med 250 hk mot framgången.

    Själv funderar jag på om det inte är bättre att ha som mål att ge ut själv, men att innan dess skicka till förlag "när man ändå är i gång", för man förlorar inget på det (förutom sårad självkänsla). Skulle man har tur och få napp är det ju bara ett stort bonus!

    SvaraRadera
  9. Det var lessamt att läsa om men jag måste säga att du verkar vara en stark och positiv person. Och då menar jag stark både i den bemärkelsen att du tror på dig själv och kämpar vidare men också tillåter dig att vara människa och visa känslor. För den som inte kan/vågar visa känslor kan inte heller skriva om dem.

    Men jag håller med många andra, jag skulle önska att förlagen agerade professionellt. Även om det bara är ett standardsvar kan det vara ett trevligt och rätt sådant.

    SvaraRadera
  10. Tack, Polly. Jag är en ganska positiv person, men kanske framför allt envis, och det är en bra egenskap i författarsammanhang.
    Däremot investerar jag mycket emotionellt i mitt skrivande, och allt kommer till ett klimax när jag sänder in manus till förlag och får dem tillbaka med standardrefusering.
    Allt det där om att "du är inte din text" låter så fint, men jag är nog ofta mitt skrivande, och det är inte så sunt i alla lägen.

    Jag önskar att jag hade ett mer professionellt förhållande till mina texter. Det är kanske något man lär sig med åren.
    Men för att nå dit är det nog nödvändigt att få lite positiv respons på sina texter emellanåt, vilket sällan sker för en blivande författare. Det är mest motgång och sällan medgång. Det enda riktigt roliga är själva skrivandet (och så ska det vara, givetvis!)

    SvaraRadera
  11. Monica:

    Din post inspirerade mig att leta reda på den gamla förnämliga bloggen "Grumpy Old Bookman" som trillat bort ur min bokmärkeslista. Skriven av en erfaren publicist Michael Allen som verkligen visste hur kvarnarna dras.

    Adressen är: /grumpyoldbookman.blogspot.com/

    En aspirerande författare kan med behållning läsa allt Michael skrev (han slutade skriva 2007). Någonstans har han en post om det ständiga regnet av manus till förlagen och begreppet "slush pile". Mycket tillnyktrande för författare in spe.

    Läs honom med nöje. Och kasta inte yxan i sjön.

    /Max

    SvaraRadera
  12. Dr Max, det finns en del att gå igenom där. Tack för länken.

    I min blogglista har jag
    http://slushpilehell.tumblr.com/
    som skriver om alla märkliga följebrev som droppar in till honom/henne som är litterär agent.

    Läs och begrunda. Och le emellanåt.

    Visst har förlagen en enorm "slushpile" att ta hand om, låt oss inte förneka det.

    SvaraRadera