torsdag, mars 07, 2013

Jo, visst måste man har tur!

Annamaria Jansson skriver i Debutantbloggen om det inte handlar om tur, när det gäller att få en bok utgiven, utan framför allt hårt arbete. Det är en väldigt kort sammanfattning, det går att läsa allt här.

Jag skriver under på nästan allt, ja, allt som hon säger. Men ändå inte.
Jo, jag vänder mig också mot uttrycket tur, som förminskar arbetsinsatsen bakom. Att snacka om tur är att jämställa en lång hård skrivarprocessen med den enkla handlingen införskaffandet av en lott innebär.
De som talar om tur i samband med att någon blivit antagen på förlag är bara de som inte har en aning om hur mycket arbete som ligger bakom att skriva en bok.

Däremot tror jag att tillfälligheter och slump är en viktig del av processen, speciellt om man är totalt okänd skribent från vischan, utan minsta lilla fot i det etablerade kulturetablissemangen (där alla känner alla, inbillar jag mig... inte sant, men ni fattar). Undantaget om du har skrivit det där magiska manuset, nederstiget från himmelen, alltså en mycket bra, utöverdetvanliga, manus. De blir alltid utgivna.
Men när jag tittar på vad som blir utgivet idag, och samtidigt tittar på det jag skriver och det mina skrivarpolare skriver, då måste tillfälligheter och den gamla kära slumpen har ett spel med, det går inte att förklara på annat sätt.
Och min senaste runda med manusinskick, som hade väldigt skiftande resultat, bekräftar det.

Manuset MÅSTE hamna i rätt händer på förlaget. Och de rätta händerna måste ha en bra dag. Hamnar manuset hos grannen vid manusgenomgången, som dessutom har en dålig dag, blir det kanske inte ens läst.
Och hamnar manuset rätt så är det inte alls en garanti för utgivningen, men har man kommit så långt faller man inte på grund av slumpen, utan därför att ens manus inte nådde ända fram, eller att det trots allt inte fanns plats i utgivningen på förlaget (och då menar jag inte den där standardrefuseringen "finns inte plats i vår utgivning", utan ordagrant; förlaget vågar inte satsa av en eller flera anledningar).

Hårt arbete och uthållningsförmåga, kombinerat med skrivartalang, är ingen garanti för att bli utgiven. Om man jobbar hårt och är uthållig, och har talang, så kanske man blir läst och får mer än en standardrefusering. Och kanske, kanske, kanske, blir man utgiven.
Det är inte som att söka jobb; har jag ett tillräckligt bra CV och personkemin stämmer så blir jag anställd. Det är inte ens som att söka till scenskolan. Där får man åtminstone en chans till audition. I många fall inom förlagsbranschen kommer man inte ens så långt, man blir inte ens läst.

Det är den krassa verkligheten. Och det svider. Men det är ingen idé att lura sig själv. Då blir man bara ännu mer besviken när refuseringarna kommer.

Det finns dock en sak att ta fasta på. Om man inte arbetar på och sliter, och bråkar med sin inre kritiker som säger "du kommer ändå aldrig att bli utgiven", och får färdigt sitt manus, då kommer man aldrig fram. Det säger sig själv. Föga tröst när refuseringarna trillar in i inboxen, men det är sant.
Och när manuset har gått hela rundan runt, kanske till och med två gånger, då måste man lägga det åt sidan, hur mycket man än älskar det (eller hatar det...). Det kan kännas som att göra slut med, till och med ha ihjäl, en kär vän eller älskare. Men det går över. Känslorna svalnar och man tar itu med nästa projekt. Som självklart kommer att bli ännu bättre!

Jag kämpar vidare. Jag har min dröm. Jag är full medveten om att den kanske aldrig blir uppfylld, men jag kämpar vidare ändå, för jag kan inte sluta skriva. Jag har långsamt lärt mig att vila i det faktum att jag kanske aldrig kommer att bli utgiven och till min förvåning har denna visshet långsamt gjort att jag kan skriva igen. Jag har mindre krav på mig. Jag är inte säker på att denna strategi fungerar på alla, men för mig fungerar det, eftersom jag har uselt självförtroende och att ställa krav på mig själv (ofta likställt med att ha mål för skrivandet som är ouppnåeliga, jag lägger ribban för högt) får mig att må dåligt.
Det är en helt annan sak att försöka jobba professionellt med ambitionen att nästa manus ska bli bättre än det förra. Det är mitt motto.



7 kommentarer:

  1. Ja, visst ska det ibland till en del tur också, men det tyckte jag framkom i inlägget. Det var väl snarare en fråga om att folk förringade hela grejen med att säga saker som "Vilken tur du har haft", utan att erkänna den arbetsinsats som låg bakom.
    Jag känner själv att tankarna på egenutgivning gör att jag tar förlagens svar med mer ro. Det är inte slutet för min roman om inget förlag nappar, om inte annat kan jag alltid ge ut den som e-bok, själv. Då finns det iaf en möjlighet att bli läst. Så kände iaf jag. Det avdramatiserar själva förlagssökandet för mig.
    Självklart ska du inte ge upp. Plötsligt händer det! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag håller med om huvudpunkten. Men jag tycker ofta att det finns en lite "klämkäck" attityd i skrivarvärlden att "om du är uthållig och jobbar på kommer du att lyckas". Vi säger det kanske till varandra i all välmening, men jag tror inte att det skadar att vara lite realistisk ibland.

      Egenutgivningen är ett alternativ, speciellt eftersom man kan hyra in väldigt bra frilansande redaktörer nuförtiden, men samtidigt är det lite överskattat. Man har ingen marknadsföringavdelning i ryggen till exempel.
      Jag har ibland funderat på att ge ut som ebok. Att ge ut som fysisk bok har jag inte riktigt i tankarna, jag tror att det är svårt att ro iland rent praktiskt när man inte bor i Sverige.

      Radera
    2. Fast efter vad jag har förstått får man oftast sköta marknadsföringsbiten själv även hos ett förlag, speciellt som debutant och innan man har bevisat att man säljer. t.o.m hos de stora förlagen, eller kanske alldeles speciellt där, man försvinner liksom bland alla de stora namnen.
      fortsätt kämpa och ge inte upp. en dag kommer du oxå ha 'tur'. :))

      Radera
    3. Visst är det så men man har i alla fall förlaget i ryggen.
      Jag fortsätter att kämpa, och ska försöka bli lite mer produktiv. Köper man inga lotter alls kan man ju inte vinna. ;)

      Radera
  2. Jag läste också det där inlägget på debutantbloggen och avstod från att kommentera det, eftersom jag inte alls höll med. Det bildas ju lätt konsensus i sådana diskussioner (även om nog många har avvikande uppfattningar), som det känns onödigt att bryta.
    Visst, visst, man ska inte förringa andras hårda arbete genom att kalla det tur. Men till syvende og sidst handlar det nog ändå om just det, om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
    Om man surfar runt på olika svenska ”skrivar- och bokläsarbloggar” får man rätt snabbt en bild av att de flesta i den sfären skriver och läser bredare underhållningslitteratur eller kommersiell litteratur (vad man nu vill kalla det). Det innebär att det blir rätt trångt i porten hos förlagen på det området. Min vilda gissning, som inte baseras på några som helst fakta, är att det förmodligen är något enklare att bli publicerad om man skriver språk- och formexperimenterande, smalare prosa. Inte för att förlagen är så intresserade av den sortens texter annat än som en fjäder i hatten, men för att man där inte konkurrerar med lika många. Det sitter inte någon i varje stuga som ”belysa förhållandet mellan språk och makt” på experimentprosa. Däremot finns förhållandevis många som vill skriva/skriver raka, intrigdrivna berättelser med en twist eller två som eventuellt håller för filmatisering och kan generera utlandsrättigheter.
    Eftersom det numera finns ett så stort utbud av skrivarkurser, skrivhandböcker, skrivarcoacher och what not finns det rätt många tekniskt drivna aspirerande författare. Den hantverksmässiga lägsta nivån är, gissar jag, rätt hög. En favorittes är t.ex. att en del av de författare som publicerades i början av den stora deckarvågen aldrig hade passerat förlagens nålsöga idag. Det finns, säkerligen, opublicerade skribenter som är betydligt skickligare än många av dem som publicerat tiotalet böcker och sålt miljonupplagor (jag nämner inga namn).
    Dessutom tror jag inte att textens litterära kvalitet är avgörande (och nu talar jag fortfarande om den bredare underhållningslitteraturen). Andra faktorer är sannolikt minst lika viktiga: hur rätt ligger ämnesvalet i tiden, hur marknadsföringsbar är berättelsen, hur marknadsmässig är författaren (och då tror jag inte alls att det handlar om att man måste vara kändis, bara att man som person måste ha något slags ”berättelse”).
    Det här är förstås bara mina lösa gissningar. Men, ja, jag tror att om man satt sig ner och pressat ur sig ett manus som hänger hyfsat ihop, är relativt rättstavat och grammatiskt korrekt, så är det sedan helt och hållet en fråga om att träffa rätt, att ha tur helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är givetvis många faktorer som spelar in, du nämner flera.
      Men FÖRST måste man komma igenom nålsögat, överhuvudtaget bli läst, och där måste man tyvärr ha tur, träffa rätt, eller ha slumpen på sin sida, hur man nu uttrycker sig.
      SEDAN tror jag att allt det andra spelar roll.

      Manusen har högre kvalitet nuförtiden, det har jag hört och läst på mer än ett ställe, och det är väl för att alla lägger ned mycket tid och pengar på att få till ett bra manus, ofta via skrivarkurser och lektörsläsning.

      Radera
  3. Egenutgivning kör jag på! Kan rekommendera http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9198031511

    Det är det som är inne nu när den gamla generationen på förlagen med sitt förlegade system inte alltid fattar när något faktiskt är bra. Detta är också idag vanligt inom musikbranschen, man agerar eget skivbolag. Detta ÄR framtiden tro mig!

    SvaraRadera