torsdag, november 24, 2011

Som en baksmälla ungefär...

... fast inte en baksmälla efter att man har varit på en livad fest (i ärlighetens namn har jag knappt varit bakfull i mitt liv, jag får helt enkelt fruktansvärd migrän dagen efter om jag dricker mer än typ 3 glas vin...) utan en efter att man har dränkt sina sorger (vilket jag INTE gjorde igår, men ni fattar metaforen).
Fick som sagt tredje refuseringen igår, sträckte på ryggen och sa att detta ska minsann inte knäcka mig...

Men idag...
Grinig, sur, får ingenting gjort (jo, jag skrev faktisk mer än 2000 ord på NaNoWriMo, men sedan var det kört, orkade knappt laga middag till familjen) och väldigt ledsen. Har ingen runtomkring mig att dela denna vånda med, så jag gör det här.
Det känns ganska hopplöst och det enda jag tänker på är att jag har skickat in till fem förlag till, och planerar att skicka till ytterligare sex, och jag undrar i mitt stilla, förlåt, oroliga, sinne hur jag ska orka med femton (15) standardrefuseringar???? Tänk om (ständig mardröm) jag får 15 standardrefuseringar. Tänk om 15 förlag inte läser alls (för det påstås ju att standardrefuseringar betyder att manuset inte har blivit läst i sin helhet). Efter två års jobb med manuset.

Jag märker att flera av mina skrivarbloggkollegor får refuseringar just nu. Tänk vad roligt det skulle vara om man hörde om någon som lyckas (jo, Christin Ljungqvist och Frida Skybäck har ju lyckats, det är lätt att glömma ibland.)

8 kommentarer:

  1. Åh vad tråkigt med refuseringar. Men ge inte upp! Något av förlagen ska väl se potentialen i manuset och anta det! Vi får hålla alla tummar vi har. :)

    Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Det är så tråkigt och man måste få bli ledsen och arg, men ge inte upp! Vi sitter ju i samma båt och vi får hjälpas åt att hålla den flytande :)

    SvaraRadera
  3. Det känns som en liten tröst att jag inte är ensam!

    Jag hoppas fortfarande!

    Tack både Nina och Anneli!

    SvaraRadera
  4. Känner med dig. Jag förstår så väl hur det känns, sitter i samma båt själv men tappa inte hoppet. Jag tyckte citatet på Annelis blog var bra, det är förmodligen väldigt sant med. Skriv ut det och sätt upp framför ditt skrivbord om du vill, det kanske kan tjäna som lite stöd och uppmuntran under de där dagarna när man behöver det som bäst. Kram.

    SvaraRadera
  5. Hej! Här kommer i alla fall en ny ny läsare av din blogg! Vad jag funderar lite på är om du och ni andra läsare skickar era manus till förlagens allmänna adress eller om ni skickar dem till någon specifik förläggare genom att titta igenom "om oss" sidorna på förlagens hemsidor? Jag brukar luska lite och läser www.svb.se som om det vore bibeln för att snappa upp namn m m i bokvärlden. Upp med hakan nu, inga nejlikor hamnar i rännstenen som min goda vän Lilian brukar säga! Ditt förlagskontrakt kommer!

    SvaraRadera
  6. Jag brukar skicka manusen dit förlagen säger att man ska skicka dem. Om man inte känner till någon person förstås. Det gör inte jag, med några få undantag.
    I sådant fall skickar jag manuset som vanligt och skickar ett mail till personen ifråga för att "påminna" om att mitt manus kommer.

    Jag har som du säger försökt lusläsa och bygga kontakter, men det är nästan omöjligt.

    SvaraRadera
  7. Jag brukade vara som en målsökande missil (läs:försäljare), jag sökte igenom förlagens hemsidor efter lämpliga mailadresser, mailade över en förfrågan som innehöll kort pres. av mig, kort sammanfattning av manuset och frågan "tror ni detta kan passa in i er utgivning?". Om de då visade intresse frågade jag om jag fick lov att maila över manuset. Förvånansvärt många gånger sa förlagen okej, trots att de på sina hemsidor går ut med att vilja ha manusen utskrivna, visst antal radavstånd, ej i pärm, etc. Fördelen är då också att jag fick en direkt kontakt med någon på förlaget som jag kunde höra av mig till när exempelvis 5 månader hade passerat och jag inget hade hört från dem.

    Man får vara säljande, jävligt vinnarskallig, ta refuseringarna med en nypa salt, ta de detaljerade refuseringarna som den sista droppen vatten, gå skrivkurser, använda sig av skrivsajter och lektörstjänster, äta chocklad och på't igen. Förr eller senare har man slipat sig tillräckligt för att skriva sitt bästa manus. Jag skrev mitt bästa manus när jag släppte min debutidé och skrev Kaninhjärta - jag vågade skriva någonting helt nytt.

    SvaraRadera
  8. Christin, kul att du lyckades med mer personliga kontakter.

    Jag har lite dåliga erfarenheter med mailade manus från förra manusinskicket. Det är inget som tenderar att glömmas bort i inkorgen eller helt ignoreras som ett mailat manus från en okänd författare. Fysiska manusskript verkar trots allt pocka på mer uppmärksamhet.
    Så denna gången har jag endast mailat till de som uttryckligen ber om det. Och de förlagen blir allt fler.

    Jag tycker det är jätteintressant att du fick napp när du vågade släppa din debutidé. Vågade något helt nytt.
    Påminner lite om Frida Skybäck, som helt bytte genre och fick napp.

    Detta faktum inspirerar mig att nu satsa på mitt "älsklingsmanus", som jag tror har minimal chans att bli utgiven, pga att det är så nischat. Men jag tror att det kanske kan få mig att våga också. Skriva något annat.

    SvaraRadera