Faller framåt... ??

Jag blev påskidad, eller pååkt eller vad det nu heter, i pisten häromdagen. Inget allvarligt hände, inte ont någonstans, jag var mest arg för att så många yngre åkare åker utan att använda hjärnan. Men den tyska tjejen, som lyckades hålla sig på fötterna, kom tillbaka och bad tusen gånger om ursäkt.
För mig blev det platt fall på magen, med skidorna i ett V (fattar ni?) på jag kunde inte röra mig förrän jag fick hjälp med att ta av en av skidorna. Strax skidade jag nedför backen igen, men rejält skakis. Det hade kunnat gå illa...

Strax efteråt satt jag ute på pistrestaurangens terrass, hade precis lugnat ned mig, när mobilen pep att jag hade fått mail. Jag kände  igen namnet på avsändaren (visste direkt vilket förlag det handlade om) och kunde även läsa första raden: Tack för att du har skickat ditt manus Djungelblomma till oss...
Skit, tänkte jag. En standardrefusering från dem också.

Men jag öppnade mailet och fann att det inte var en standardrefusering.
Inte ens en refusering.
Men inget ja.
Och inget nej heller.
Fattar ni?

Mer än så kan jag inte säga i nuläget, tyvärr. Men mycket arbete ligger framför mig.

I vilket fall som helst. Detta är kanske ett fall framåt. Eller inte alls ett fall. I nuläget vet jag inte. Är faktiskt ytterst förvirrad.
Och extremt glad. Detta var precis den injektion av livselexir mitt skrivande behövde för att inte gå inte i ett slags komastadium.

När jag gav mig ut i pisten igen var jag återigen skakis. Kände mig rejält pååkt, mentalt. Trodde inte sådant här kunde hända mig.