Ta mig i kragen

Jag försöker ta mig i kragen och få ordning på mitt skrivarliv.
Tråkiga besked hemifrån Sverige hjälper inte (en morbror som hastigt gått bort).

Dessutom har omställningen från hemmamamma/fru till arbetande mamma/fru inte gått helt smärtfritt. Dels jobbar jag på ackord och det tar tid att vänja sig vid brevbärarjobbet, dels har vädret varit uselt för en nybörjare i branschen. Och jag måste bygga upp konditionen. Med andra ord; de dagarna jag jobbar (bara några få timmar per dag på papperet) orkar jag ingenting när jag kommer hem (orkar nätt och jämt få mat på bordet för familjen). Lider av träningsvärk och är så hyper (eller övertrött) att jag inte somnar på kvällarna. Mina nya kollegor har varnat mig och sagt att det tar ett bra tag innan man får upp konditionen (och farten!), så jag måste ha lite tålamod.
Och tro inte att familjen förväntar sig något annat än att allt hemma ska rulla på som vanligt. Även de behöver vänja sig vid en uttröttad brevbärarmamma.

Samtidigt gillar jag jobbet, fritt, utomhus, och jag har lovat mig själv att inte lägga några pengar på skrivandet som jag inte har tjänat ihop själv.

Men jag måste göra något med mitt manus. Jag funderar på att skicka inledningen och synopsis till en ny lektör för att få en second opinion.
Men jag vet inte om det är värt pengarna.

När jag ser mig omkring och studerar de skrivarkollegor jag känner till på nätet, så har de som blivit utgivna en sak gemensamt; de hade redan kontakter i förlagsvärlden, eller utförliga ickestandardrefuseringar bakom sig. De visste att något var på gång, men inte allting stämde. Sådana refuseringar måste kännas lika bittra som något annat, men ändå finns vetskapen om att jag var nära där i närheten när besvikelsen lagt sig. Antar jag.
Men jag har inte ens varit i närheten av något annat än standardrefuseringar.
Lektörer jobbar ju med allt och alla, det är ju deras levebröd. Alla texter kan ju förbättras, dåliga som bra. Min text är kanske bra, men inte så bra. Och är det då något som är värt att satsa något mer på? Är det inte bättre att begrava manuset, ta avsked ordentligt och börja på något nytt? Det gör förbannat ont, men är kanske enda vägen. Just i nuläget vet jag inte. Att erkänna att något som man trott stenhårt på inte håller hela vägen är besvärligt.