Om att sätta upp mål med skrivandet

Jag har hört från många håll hur viktigt det är att man sätter upp mål för sitt skrivande, annars kommer man aldrig att lyckas. Inte sällan kommer dessa påståenden från folk med bakgrund i privat företagande eller företagsvärlden i övrigt. Och som har lyckats i slutändan. Ofta med hjälp av kontakter och en stor portion tur. Inte utan mycket hårt arbete, förstås, det förnekar jag inte.

För sju-åtta år sedan, när jag återupptog mitt skrivande efter ett lååångt uppehåll, hade jag som mål att bli utgiven innan jag fyllde fyrtio. Jag är nu fyrtiofem och vågar inte säga att målet är att bli utgiven före femtio.
Fördelen med det målet var att jag satte mig in i premisserna. Vad gäller för att bli utgiven? Bra manus, förstås, och jag lärde mig en hel del om hur man får till ett bra manus (jag visste inget om gestaltning, dramaturgi osv).

Jag kan nu se att jag satte upp ett mål som var för högt. Jag visste inget om utgivningscirkusen. Så jag är måhända ursäktad.

Efter två manusrundor och väldigt många år (fem?) är jag tillbaka på ruta ett med en bunt refuseringar och ett enda intresserat förlag (som jag just skickat till igen, så det återstår att se vad de tycker). Alla refuseringarna har gett skrivarglädjen en allvarlig törn.

Jag funderar väldigt på vad mitt nya mål ska vara. Skriva ett bättre manus varje gång, är ett. Göra något helt annat, är ett annat (i så fall vad, jag provade på att börja jobba, som brevbärare, men det har inte varit någon hit hittills...). Just nu vet jag bara att jag kommer att fortsätta att bokblogga, där har jag fått en blodad tand.

Problemet är att jag alltid fastnar i något slags prestigesökande. Jag vill visa mig duktig. Den förhållningen är ödesdiger för en som har ganska kass självkänsla. Kommer motgångarna tar man det personligt.
När jag började blogga, på min blogg All I Want, se länk ovan, 2007, hade jag som mål att bli ordentligt läst och kommenterad. Det blev inget med det. Nästan ingen var intresserad (förutom en liten kärna läsare, jag fick en drös bloggvänner på köpet, inte att förglömma).
Efter tre år gav jag upp. Jättebesviken. Bloggen finns kvar, men jag skriver mycket sporadiskt. Jag gav upp jakten efter läsare och det har jag haft nytta av när jag skriver på den här bloggen. Läsarskaran här är mycket liten, men trogen (vet inte hur många som följer mig på olika RSS-läsare dock). Samma på bokbloggen. Rätt så liten trogen skara läsare, med vissa stora uppgångar i samband med att jag recenserar "stora" böcker.
Det är kul att skriva när man bara skriver för att det är kul!

Vad vill jag då säga med detta?
Det är klart att man ska ha mål, missförstå mig inte. Men skrivarbranschen är tuff och svår att slå sig in på.
Drömmar är kanske bättre att ha.
Jag drömmer om att bli utgiven (och jobbar samtidigt som bara sjutton för att göra drömmen till verklighet).