Om att hitta din röst

På skrivarkurser, bloggar och skrivarböcker talas det ofta om vikten att hitta sin röst som skribent.
Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig riktigt har fattat vad man menar med det. Förstod givetvis att det hade att göra med att hitta något eget, men i övrigt var det blankt. Kände mig fånig som inte fattade.Har aldrig vågat fråga.

Tills häromdagen när jag läste vad Kajsa Ingemarsson skrev om det. För första gången  hittade jag en bra sammanfattning om vad hitta din röst betyder. Det handlar ju helt enkelt om att hitta sin stil. Och den har man från början, "är född med den", man måste bara hitta den.
Genast började jag fundera i konstnärstermer; där är det ju likadant, man ska hitta sin egen personliga stil (det märks att jag går kurs i teckning och akrylmålning, va?).
Fånigt enkelt egentligen. Men inte i praktiken.

För att hitta din röst måste du skriva. Mycket. Säger Kajsa.
Tror jag är helt sant, och det tar jag fasta på.

Men enkelt är det inte. Jag har länge trott att om man skriver om något man tycker om (och tycker om det man skriver) så kommer det att lösa sig. Men riktigt så enkelt är det inte. Kanske borde man också skriva om något man inte tycker om (eller i en genre som man inte gillar så värst mycket), vad vet jag.

Någon annan som har funderat på detta?

Allt i papperskorgen

Lite så känns det nu. Vill kasta allt i papperskorgen och sluta skriva. Jag kommer inte vidare med skrivarprojektidé nr 3. Har alltså redan avverkat två sedan i juni och är nu på väg att sluta skriva på det tredje. Jag fastnar hela tiden, kommer ens så långt att jag har ett utkast som kan kan skriva ut och läsa i lugn och ro. Då brukar ju många nya infallsvinklar göra sig påminda.

Jag tycker hela tiden att det jag skriver är smörigt, sentimentalt, inte alls originellt, skitdålig story och platta karaktärer (som hela tiden liknar något annat jag har skrivit). Dessutom har jag nu fått för mig att jag håller på att tappa greppet om svenska språket. Det är väl bara naturligt efter 15 år utomlands. Och därmed är det slut med skrivandet, jag lär aldrig kunna skriva på ett annat språk.

Kan visserligen skylla på förkylning, bihåleinflammaelände och tungt huvud. Brukar ge mig förfärligt dåligt humör.

Sedan tror jag att tystnad från förlagen är en stor bidragande faktor. Jag vet att semester och bokmässa har kommit emellan. Men det är trots allt bättre att få alla standardrefus med en gång, snabbt, så att man kan kasta skiten i papperskorgen, sörja och gråta ett tag, andas in djupt, och därefter börja ett nytt liv. Vilken författare har inte blivit refuserad otagliga gånger? Vem är jag som tror att jag skulle lyckas första gången? Andra gången, menar jag. Mitt första försök tycks jag ha glömt.

Hur får man igång skrivarglädjen igen?

----
Underhåller mitt skrivande genom att blogga ganska intensivt. Nu har jag i alla fall inte dåligt samvete för att jag bloggar, jag har ju inget annat som bloggande tar tid ifrån.

----

När alla standardrefus har kommit in planerar jag att skicka manuset till en frilansande lektör för att få reda på vad det är för fel på det. Innan jag kastar det i papperskorgen.
Papperskorgen lär bli en digital publicering på Issuu.com.
Då kan alla som vill läsa och tala om för mig vad det är för fel. Alltid lär man sig något.

----

Att kunna stava

Mina tre ungar har problem med stavning. Varför vet jag inte, men jag skyller på två (tre) språkigheten.

Själv har jag aldrig haft problem med stavning, ej heller min man.

Jag kan se om ett ord är felstavat. Det ser fel ut. Jag vet inte alltid vad som är fel (speciellt i engelskan, svenskan är så gott som 100% felfri), men det känns att det är fel.

Här är ett litet stavningstest. Jag hade 20 av 20.

Men dagens rättstavningsmallar är felstavning inget jätteproblem, brukar jag trösta äldste sonen, som lyckligtvis är duktig i alla andra ämnen, inklusive idrott (det har han inte ärvt av mig...).