Blogg100 #35 - Drömtydning någon?

Vaknade tidigt i morse med stor olustkänsla. Hade drömt att jag var skulle skriva kontrakt för en lägenhet som jag hade blivit lovad av en privat hyresvärd, bara för att få reda på när jag väl var på plats att han hade gett kontraktet till en annan hyresgäst. Lägenheten såg dessutom precis ut som den lägenhet jag hyrde under drygt sju år som student och i början av min yrkeskarriär.

Det är givetvis min dotters kamp för att få ett studentrum som spökar. Under flera månaders tid hade hon otur. Blev "lovad" ett rum, men när hon väl kom dit för att titta var massa folk där och hyresvärden valde den hyresgäst hon gillade bäst... Och så där höll det på tills hon i november fick ett rum på det gamla hederliga sättet; stå i kö för att få ett studentrum som tillhörde universitetets hyresförmedling.

När jag sedan låg och försökte somna om kom jag på att jag kanske skulle kunna skriva en veckotidningsnovell på temat. Kvinnans som blir snuvad på lägenhet, och som sedan... ja, jag vet inte vad som ska hända sedan, men jag funderar på det.

Det är inte första gången drömmar inspirerar mig. Händer det någon annan? Jag bara undrar.

För övrigt har en annan romanidé dykt upp till ytan. En riktigt gammal en, den är över tio gammal. Prästskröna II kallar jag den.
Det är nog allt lyssnade på Bachs Matteuspassion som spökar. Allt Erbarme dich får mig att tänka på en stackars präst som är helt under isen. Det är likadant varje påsk; Matteuspassionen får mig att vilja skriva på mina prästskrönor igen.

Allt i papperskorgen

Lite så känns det nu. Vill kasta allt i papperskorgen och sluta skriva. Jag kommer inte vidare med skrivarprojektidé nr 3. Har alltså redan avverkat två sedan i juni och är nu på väg att sluta skriva på det tredje. Jag fastnar hela tiden, kommer ens så långt att jag har ett utkast som kan kan skriva ut och läsa i lugn och ro. Då brukar ju många nya infallsvinklar göra sig påminda.

Jag tycker hela tiden att det jag skriver är smörigt, sentimentalt, inte alls originellt, skitdålig story och platta karaktärer (som hela tiden liknar något annat jag har skrivit). Dessutom har jag nu fått för mig att jag håller på att tappa greppet om svenska språket. Det är väl bara naturligt efter 15 år utomlands. Och därmed är det slut med skrivandet, jag lär aldrig kunna skriva på ett annat språk.

Kan visserligen skylla på förkylning, bihåleinflammaelände och tungt huvud. Brukar ge mig förfärligt dåligt humör.

Sedan tror jag att tystnad från förlagen är en stor bidragande faktor. Jag vet att semester och bokmässa har kommit emellan. Men det är trots allt bättre att få alla standardrefus med en gång, snabbt, så att man kan kasta skiten i papperskorgen, sörja och gråta ett tag, andas in djupt, och därefter börja ett nytt liv. Vilken författare har inte blivit refuserad otagliga gånger? Vem är jag som tror att jag skulle lyckas första gången? Andra gången, menar jag. Mitt första försök tycks jag ha glömt.

Hur får man igång skrivarglädjen igen?

----
Underhåller mitt skrivande genom att blogga ganska intensivt. Nu har jag i alla fall inte dåligt samvete för att jag bloggar, jag har ju inget annat som bloggande tar tid ifrån.

----

När alla standardrefus har kommit in planerar jag att skicka manuset till en frilansande lektör för att få reda på vad det är för fel på det. Innan jag kastar det i papperskorgen.
Papperskorgen lär bli en digital publicering på Issuu.com.
Då kan alla som vill läsa och tala om för mig vad det är för fel. Alltid lär man sig något.

----

Vankelmodig... igen...

Börjar bli lite trött på mig själv.

Det handlar givetvis om vad jag ska skriva om härnäst. Jag var nästan helt säker på att Henrik, och berättelsen om honom i När allt jag vill, stod på tur. Henrik är på sätt och vis min förstfödde (i alla fall i detta skrivarliv). Jag har en hel utskrift av det som låg på Kapitel 1 framför mig, med en massa anteckningar, det är bara att skriva och skriva.

Men det tar emot.

Dels för att jag tror att det är en så omöjlig berättelse. Något som ingen kommer att nappa på. Att jag sedan älskar berättelsen hamnar i skuggan. Jag vet att man inte ska bry sig om en romans publiceringspotential, men jag gör det ändå. Jag är fast i den där sörjan. Suck.

Dels beror det nog på att jag väntar.

Väntar på att höra något om Kvarnsten om Halsen. Jag har hittills skickat in till sju stora eller medelstora förlag. Två har refuserat. Resten har inte sagt ett knäpp (men två av dem fick manuset ganska nyligen, så dem räknar jag inte).

Dels pockar en annan berättelse på uppmärksamhet. Märklig känsla, det är precis som om den har eget liv och ligger och skriker; skriv mig, skriv mig, SKRIV MIG!

Arbetsnamnet är Fyndet och den låg ute ett tag som långnovell på Kapitel 1. Jag tog bort den eftersom jag kände att den skulle kunna skrivas om till fullblodsroman.

Vad den handlar om? Kortfattat; en kärleks- och spänningsroman förlagd till en icke nämnt land i Afrika.

Jag är alltså inte färdig med Afrika. Har man bott där i över fyra år sätter det sina spår och får igång fantasin. (Afrikanovellen Elefantkurvan finns att läsa på Issuu).

Ett tag har jag gått omkring och funderat på hur jag skulle kunna skriva om novellen till roman. Var skulle jag börja? Jagform eller tredje person? Någon karaktär som borde få mer plats? Eller som borde synas mindre?

Allt det där som är så spännande när en ny berättelse formas.

Men det är också mitt dilemma; jag kan påbörja så många berättelser, men har svårt att avsluta dem.

Därför är jag också så enormt stolt över att jag har lyckats slutföra Kvarnsten om Halsen, och kommer att bli oerhört besviken om det inte blir något av den (förutom publicering på Issuu...)

Till sist satte jag mig ned och började skriva ett första kapitel. Som handlar om när huvudpersonen ligger sjuk i malaria. Inte så himla trevligt, men kanske fångar det läsaren. Lägger nog ut första kapitlet på min skrivarblogg så småningom.

Vad ska man göra när man inte kan bestämma sig? Någon som har tips?

Rob Bell hjälper mig att djupdyka in i mina karaktärer

Rob Bells förra bok Velvet Elvis, fick igång mig ordentligt när jag höll på med En av Guds bättre människor.
Nu gör han det igen, genom sin bok Sex God. Mer om den i en bokrecension på min vanliga blogg.
Varför har en så kallad kristen uppbyggelsebok inflytande över mitt skrivande?
Jo, just den här boken skriver mycket om sexualitet och den plats den har i våra liv.

Om att vara en sexuell människa utan att ha sex (samlag).
Om att bara ha sex (samlag) utan att egentligen vara naken och utlämnad åt den andre.
Om att inte respektera det i en annan människa som har att göra med att vi är skapta till Guds avbild. Däri hittar vi givetvis allt det onda, inklusive sexuella övergrepp.

Knyt i hop allt och någonstans där hittar ni Kvarnsten om Halsen.

Jesper har en uppdrag, en mission. Att sätta sexualförbrytare inom lås och bom. Skydda medmänniskan, speciellt de svaga, speciellt barnen.
Karin har också en mission. Att upprätta det brutna, och brustna, på nytt. Ofta får hon ta hand om dem som fallit offer för de som Jesper vill bura in.
På Rob Bells språk skulle man kanske säga att de omsätter sin sexuella energi att att göra allt detta. Inte så att de väljer celibatet och ger klosterlöfte, men de ägnar i alla fall en stor portion av sina liv åt sitt jobb. Så stor att det har kraschat äktenskap (Jesper) och drivit dem båda, oberoende av varandra, till gränsen för utbrändhet och utmattning.

När Jesper förälskar sig är det närmast en andlig uppenbarelse, vid sidan av det sinnliga. Han har inga problem att erbjuda sitt hjärta (som är ett av Bells teman, att erbjuda sitt hjärta, sin kärlek, med risken att den andre säger: nej, jag vill inte ha det).
När Karin förälskar sig kryper ångesten närmare, en ångest som hon inte bemästrar. Hon har erbjudit sitt hjärta förut, och misslyckats, vilket gör henne tveksam till att göra det igen.
Båda är slitna och sårbara när de möts, vilket gör dem öppna både för förälskelsen och det som kommer efteråt, det som får stå för det mörka i berättelsen.

Nu borde jag nog sluta, annars avslöjar jag för mycket.

En genväg ut...

Håller just på att läsa Rob Bells "Velvet Elvis" (svensk titel?).
Givande bok, bland annat skriver Bell om när han "gick in i väggen" som Super-pastor i sin superstora församling i USA. Han var bara trettio år, den nya kyrka som han var pastor för hade tusentals gudstjänstfirare per söndag.
Plötsligt en söndag mellan två gudstjänster upptäckte Rob Bell att han inte orkade mer.

Lite senare spekulerar han varför det är relativt vanligt att kända "superpastorer" har utomäktenskapliga affärer. Han tror att de kan vara deras genväg ut, eller flyktväg om ni så vill.
Om man är nedkörd i skorna, utbränd eller har kommit i en livskris, då kan det vara omöjligt att plötsligt säga; "Jag orkar inte, jag vill inte mer..." Det kan man ju inte säga, man är ju superpastor, har superansvar...
Så då faller man för någon som inte är ens fru/make, går till prostituerade, eller vad det nu kan vara.
För att ta sig ut. Det stora skandalen blir genvägen ut ur ett ohållbart liv.
---------

När jag läste detta klack det till i mig! Jo, precis så måste det ha varit för min huvudperson Stefan. Han var kanske inte superpastor, men i alla fall välkänd (ökänd som kvinnoprästmotståndare), respekterad, och moralivraren personifierad.
När hans liv föll ihop kunde han inte se en väg ut. Mikaela blev hans väg ut.
Ännu en pusselbit av hans personlighet föll på plats. Tänk att man kan lära känna nya sidor av en karaktär efter att ha hållit på i nästan två år med honom?

Skicka till nya förlag?

Jag ska nog skicka till nya förlag. Efter att jag upptäckte att ett hängivet Susan Howatch-fan, Inga-Lina Lindqvist, har gett ut en roman på Wahlström och Wistrand, så blir det nog de.
Vem ska jag skicka in till mer?

Men jag har börjat fila på manuset igen. Rätt eller fel? Man hittar alltid saker man vill förändra. Berättelsen blir aldrig klar.
Men en sak är bra, jag lyckas i alla fall läsa manuset igen.

Nytt inskick

Efter att ha gått åtskilliga ronder mot en printer som inte fungerar ordentligt, hade jag äntligen ännu en full kopia i min hand.
I fredag, 1 juni, skickade jag den till Natur och Kultur.

Varför det förlaget? Jo, därför att jag upptäckte att de ger ut George Pelecanos romaner. Jag har läst ett par av dem, och speciellt gillade jag Drama City, ett av de få romaner (deckare) som jag har läst som handlar om en socialarbetare, en övervakare.
Det är inte riktigt en deckare, men tangerar.

Det fick mig att börja skissa på Kvarnsten om halsen.
Jag skulle skriva en roman utifrån en socialarbetares vinkel. Annars om de finns med i romaner, så får de mest utstå spott och spä, aldrig positiva bilder.

Fler förlag?

Jag funderar på att skicka till fler förlag. Frågan är vilka? I alla fall inte Norstedts.
Om inget annat lyckas så ska nästa projekt Kvarnsten om halsen, skickas till Norstedts.
Michael Connellys svenska förlag.

Michael Connelly, den bästa deckarförfattaren jag vet. Och en av de mest sympatiska. Han har också en mycket bra hemsida, med en interaktiv sida där han kommunicerar med fans.
Vilken miljonsäljande författare har det?

Övningsprojekt

Nog ser jag En av Guds bättre människor som ett övningsprojekt.

Inte kan man väl begära att den första koftan man stickar ska bli perfekt?
Egentligen är det den andra, kanske till och med tredje koftan...

Jag höll på i ett år med När allt jag vill innan denna bok kom till. När allt jag vill;s huvudperson Henrik finns med i En av Guds bättre människor också.

När allt jag vill är fortfarande ett levande projekt, med ligger lite i träda.
Mitt projekt för tillfället kallar jag Kvarnsten om halsen, och handlar om en socialsekreterare.
Jag ska strax skriva om det.

Insänt manus!

Häromdagen, den 22 maj, gjorde jag något dumt. Tror jag.

Kanske inte. Tids nog vet jag.

Jag skickade in En av Guds bättre människor till A. Bonniers bokförlag. Slår på stort med en gång. Lika bra att börja med ett av de stora, kanske det största.

Hade jag inte känt så för boken hade jag nog inte sänt in mitt manus. Därför är jag också så rädd för refusering. Jag tycker ju så mycket om den. Den känns färdig, hel, läsvärd.