En genväg ut...

Håller just på att läsa Rob Bells "Velvet Elvis" (svensk titel?).
Givande bok, bland annat skriver Bell om när han "gick in i väggen" som Super-pastor i sin superstora församling i USA. Han var bara trettio år, den nya kyrka som han var pastor för hade tusentals gudstjänstfirare per söndag.
Plötsligt en söndag mellan två gudstjänster upptäckte Rob Bell att han inte orkade mer.

Lite senare spekulerar han varför det är relativt vanligt att kända "superpastorer" har utomäktenskapliga affärer. Han tror att de kan vara deras genväg ut, eller flyktväg om ni så vill.
Om man är nedkörd i skorna, utbränd eller har kommit i en livskris, då kan det vara omöjligt att plötsligt säga; "Jag orkar inte, jag vill inte mer..." Det kan man ju inte säga, man är ju superpastor, har superansvar...
Så då faller man för någon som inte är ens fru/make, går till prostituerade, eller vad det nu kan vara.
För att ta sig ut. Det stora skandalen blir genvägen ut ur ett ohållbart liv.
---------

När jag läste detta klack det till i mig! Jo, precis så måste det ha varit för min huvudperson Stefan. Han var kanske inte superpastor, men i alla fall välkänd (ökänd som kvinnoprästmotståndare), respekterad, och moralivraren personifierad.
När hans liv föll ihop kunde han inte se en väg ut. Mikaela blev hans väg ut.
Ännu en pusselbit av hans personlighet föll på plats. Tänk att man kan lära känna nya sidor av en karaktär efter att ha hållit på i nästan två år med honom?