Det handlar givetvis om vad jag ska skriva om härnäst. Jag var nästan helt säker på att Henrik, och berättelsen om honom i När allt jag vill, stod på tur. Henrik är på sätt och vis min förstfödde (i alla fall i detta skrivarliv). Jag har en hel utskrift av det som låg på Kapitel 1 framför mig, med en massa anteckningar, det är bara att skriva och skriva.
Men det tar emot.
Dels för att jag tror att det är en så omöjlig berättelse. Något som ingen kommer att nappa på. Att jag sedan älskar berättelsen hamnar i skuggan. Jag vet att man inte ska bry sig om en romans publiceringspotential, men jag gör det ändå. Jag är fast i den där sörjan. Suck.
Dels beror det nog på att jag väntar.
Väntar på att höra något om Kvarnsten om Halsen. Jag har hittills skickat in till sju stora eller medelstora förlag. Två har refuserat. Resten har inte sagt ett knäpp (men två av dem fick manuset ganska nyligen, så dem räknar jag inte).
Dels pockar en annan berättelse på uppmärksamhet. Märklig känsla, det är precis som om den har eget liv och ligger och skriker; skriv mig, skriv mig, SKRIV MIG!
Arbetsnamnet är Fyndet och den låg ute ett tag som långnovell på Kapitel 1. Jag tog bort den eftersom jag kände att den skulle kunna skrivas om till fullblodsroman.
Vad den handlar om? Kortfattat; en kärleks- och spänningsroman förlagd till en icke nämnt land i Afrika.
Jag är alltså inte färdig med Afrika. Har man bott där i över fyra år sätter det sina spår och får igång fantasin. (Afrikanovellen Elefantkurvan finns att läsa på Issuu).
Ett tag har jag gått omkring och funderat på hur jag skulle kunna skriva om novellen till roman. Var skulle jag börja? Jagform eller tredje person? Någon karaktär som borde få mer plats? Eller som borde synas mindre?
Allt det där som är så spännande när en ny berättelse formas.
Men det är också mitt dilemma; jag kan påbörja så många berättelser, men har svårt att avsluta dem.
Därför är jag också så enormt stolt över att jag har lyckats slutföra Kvarnsten om Halsen, och kommer att bli oerhört besviken om det inte blir något av den (förutom publicering på Issuu...)
Till sist satte jag mig ned och började skriva ett första kapitel. Som handlar om när huvudpersonen ligger sjuk i malaria. Inte så himla trevligt, men kanske fångar det läsaren. Lägger nog ut första kapitlet på min skrivarblogg så småningom.
Vad ska man göra när man inte kan bestämma sig? Någon som har tips?
Hej,
SvaraRaderaAtt vara vankelmodig är inget du ska ta åt dig av, men det vet du redan. Eller hur?
Jag gör så här; 1. Struntar fullständigt i publiceringspotentialen. 2. Skriver synops så att jag vet hur det ska börja och sluta och allt det där som är så tråkigt att göra men det fungerar. 3. Har flera berättelser igång samtidigt, vilket gör att jag kan skriva på det jag känner för. 4. Sen det här med perspektivet. Det är faktiskt den röst jag vill ha i boken som bestämmer vilket perspektiv det blir. Jag försöker läsa högt och melodiskt för att få fram det rätta. Brukar fungera.
Lycka till
Vankelmodet i ditt inlägg känns bekant. Skrivandet är lite grann som segling, tycker jag. Underbart långa streckor ... men mellan varven blir man nästintill illamående vid blotta tanken. Man blir less på både sig själv och berättandet. Det ska bli spännande att följa din "resa" -tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaHej Bokmånglarn! Kul namn förresten.
SvaraRaderaTack för tipsen. Tror att det är helt rätt att strunta i publiceringspotentialen. Bara lite svårt.
Synopsis har jag svårt för. Det blir oftast ett första grovutkast som jag sedan utvecklar.
Vad skönt att höra att även andra har flera berättelser igång samtidigt! Jag trodde det var jag som var knäpp!
Är i alla fall i bland lite rädd för att "blanda ihop" karaktärerna.
Tror i detta fall att jag ska testa tredje person, men bara skriva utifrån ett perspektiv. Kanske.
Sofie!
Bra bild det där med seglandet. Förstår, även om jag inte är en båtmänniska (min man är, så lite vet jag...)
Tycker du gör helt rätt som har flera skrivprojekt igång samtidigt och varvar mellan dem. Försök att inte tänka för mycket på publicering, jag kände själv att det var stressande. Du måste hela tiden försöka komma ihåg att du skriver för skrivandet i sig. Ta det bokprojekt du känner mest för för tillfället, det blir oftast bättre när den känslan finns. Även om man så klart måste sätta sig och tvinga sig att skriva ibland, bara för att komma igång. Oftast går tvånget över i den rätta känslan.
SvaraRadera