När man "ger upp" så händer det saker...

Länge har jag blivit itutad att man måste tro på sitt manus och aldrig ge upp.

Men jag måste säga att jag faktiskt hade gett upp. Nästan i alla fall. Jag sade i alla fall att jag skulle ta en paus, satsa på läsandet och bokbloggandet fram till bokmässan (är ju en av bloggambassadörerna där iår). Och jag skaffade mig ett jobb. Bara 15% men ändå. Några timmar i veckan, gratis motion och några tusenlappar extra i plånboken varje månad.

Jag trodde jag skulle känna mig som en svikare, som en som gav upp sin dröm, men det kändes ganska skönt. Lite lättad var jag.

Då small det plötsligt till och jag fick en förlagskontakt. Absolut inget ja, men inget nej heller. Inklusive en rejäl lektörsfeedback. Lektörens ord har jag levt på i flera veckor nu.
Jag har hört från andra håll att det inte så sällan händer. När man släpper taget så händer det något. Ungefär som när man slutar leta aktivt efter den stora kärleken så dyker den upp när man minst anar det (hände mig också).

Om jag får ett nej i slutändan, så blir jag givetvis väldigt besviken. Men jag har fått lite hopp och en rejäl bekräftelse om att mitt skrivande håller. Det måste bara hålla hela manuset igenom. Det ska jag försöka ändra på nu.

Samtidigt strular det med jobbet. Jag gillar jobbet i sig (brevbärare) men ett antal gånger har posten inte varit på sin plats kl. 10.00, utan kommer av misstag 13.00. Vi hade kommit överens om att jag skulle få en "morgonrunda" för att jag skulle hinna vara klar innan barnen kommer hem från skolan. Nu kan jag inte lita på att posten kommer när den ska och kan följaktligen inte planera in något på eftermiddagarna, vare sig det gäller att hjälpa svärmor, gå till tandläkaren med barnen eller själv gå till frissan. Ni ser, i-landsproblem, men det är väldigt irriterande. Jag har klagat och klagat, men i morse hände det igen. Då blev jag så arg att jag nästan grät och cyklade hem igen (och städade halva huset i rena ilskan, åtminstone något.)
Jag som skulle jobba några timmar och sedan sitta i lugn och ro och skriva några timmar innan barnen kom hem.

Och varje gång det händer tar jag det som ett tecken du ska inte jobba, du ska skriva!
Men jag har lovat mig själv att jobba tills jag får ett förlagskontrakt.

Och i helgen blir det inget skrivet heller, massa andra grejer på gång. Nu känns det frustrerande, jag vill komma igång. Nu!

Läsarreaktion på Djungelblomma

Jag har fått in min första läsarreaktion på mitt manus Djungelblomma. De andra läsarna dröjer med sina, de har ännu inte hunnit läsa. Men det är semestertider, så det ska väl ordna sig.
Men ett har jag fått in och det var smått överväldigande. Jag saxar lite ur mejlet:

"hållit mig trollbunden hela eftermiddagen och kvällen" 

"Du skriver mycket bra och har ett angeläget ärende utan att det på något sätt inkräktar på själva berättelsens kvalitet" 

"Inledningen fungerar bra, jag vill absolut läsa vidare - inte minst eftersom jag med en gång blir mycket nyfiken på vem denna Nina är. Och jag hör till dem som älskar din typ av berättelse, där karaktären undan för undan blir allt tydligare. Det har du lyckats med". 

"Jag märke till ett par anglicismer i texten - rent engelska uttryck som du har försvenskat. Dessvärre var jag så tagen av spänningen i historien att jag glömde anteckna dem."

Speciellt det där sista tycker jag är kul. Nog är det bra när läsare kan peka på felaktigheter, men det är ännu bättre när de sugs in så i historien att de glömmer anteckna dem.

Bygga en bloggplattform

Ann Ljungberg skriver idag om hur viktigt det är att författarwannabees (fånigt ord, det låter bättre med "blivande författare", som Ann kallar oss) bloggar. De flesta av de hon jobbar med som skrivarcoach bloggar inte.
Ändå kan man se hur många av de som har kämpat med att bli utgivna, och till slut blivit det, faktiskt bloggar. Och har gjort länge. (Åsa Hellberg nämner några exempel).
Jag har bloggat i över fyra år, på tre olika bloggar. Det har varit både en positiv och en negativ erfarenhet. På min "vanliga" blogg gick det trögt ett tag. Jag har inte mer än drygt 50 läsare per dag, om jag inte länkar till någon tidning, och kunde efter ett tag inte motivera mitt skrivande. Jag tyckte jag hade skrivit om allt och alla, flera gånger om, och jag slutade. Ganska tvärt. Höll upp i ett halvår och började sedan igen, och kände att jag hade mycket mindre press på mig själv. Jag hade lagt ned det där med att bli storbloggare, en som alla läste.

Hela tiden har denna blogg varit en ren nischblogg, bara om skrivande, och det ska den förbli. Jag har få, men trogna läsare, och får mycket feedback. Det betyder oerhört mycket, speciellt när skrivandet går trögt, eller man drunknar i refuseringar.
Skrivandet är ensamt, speciellt för mig. Jag behöver kontakten med andra som känner och tänker som jag (dvs är totalt skrivargalna...).

För den som vill börja blogga, men inte riktigt vet hur, maila gärna, jag har en del tips (börja med att öppna en blogg på Blogger, Blogspot, som jag tycker är enklast för nybörjare). Ann ger här en del tips om vad man som skribent kan blogga om.

Skriva om slutet

Jag håller just på och skriver om slutet till min roman. Säger er kanske inte så mycket, men en av de saker två av mina läsare var överens om var att jag skulle kapa slutet. Jag håller med. Slutet var en svans som inte kunde vifta. Den känslan hade jag haft länge, men jag har varit osäker om den var riktig. Det är därför man måste låta andra läsa.

Så nu håller jag på och skriver om det som ska bli det "nya" slutet.

Det känns så fantastiskt bra att komma igång igen. Ångesten verkar vara borta. Allergin mot den utskrivna versionen av manuset har också minskat.

"Det är egentligen så lite som behövs", sade en av mina läsare.

Jo, jag hoppas det.

Till bokmässan

Om allt går som planerat ska jag besöka Bokmässan i slutet av veckan.

Jag ska dit för att nätverka, skojar jag, men mest för att få möta gamla bekanta från skrivarkursen i Sevilla, förhoppningsvis träffa några bloggkompisar In Real Life, samt höra vad en av mina försökskaniner tycker om mitt romanmanus. Hon är också på bokmässan, och det mötet ser jag fram emot. Två av mina läsare har jag aldrig mött IRL, vilket egentligen känns lite märkligt.

Dessutom har jag planerat in att gå på flera seminarier. Blir det tid över hoppas jag hinna strosa runt bland alla montrar (det är ju det som är bokmässan egentligen), köpa signerade böcker av Jan Guillou och Jo Nesbö och för övrigt bara andas in böcker.

Om du är där och vill ses för att diskutera debutantens skrivarvedomödor över en kopp kaffe,

maila; monica.olskolk@hotmail.com

Väntan

Mitt romanmanus är som sagt ute på remiss. I väntan på att mina läsare ska få tummen ur och läsa färdigt, och ge synpunkter, så sitter jag och biter på naglarna.
Så nyfiken på vad de till slut ska säga. En del har redan gett kommentarer på första halvan av manuset, som jag skickade ut före andra delen. Minst sagt blandade reaktioner. Har gjort mig ganska förvirrad.
Att de verkar ha svårt att få tummen ur och läsa färdigt tar jag givetvis som ett dåligt tecken. Säger en del om min självkänsla.
Men det kan ju givetvis också vara så att de helt enkelt inte har hunnit.
En av läsarna är i alla fall ursäktad, fullt ut. Hon fick en liten pojke i början av augusti. Grattis!

I stället för att bita på naglarna läser jag. Och skriver. Filar lite på två långnoveller som jag faktiskt funderar på att ge ut via Vulkan.se.
Och det av en enda orsak; få in lite pengar för att eventuellt lägga dem på en författarcoach.
Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska gå vidare med mitt manus. Det står helt still. Om inte mina läsare kan få ur sig något vettigt, då ska jag koppla in coaching.
För jag ger mig inte.
Det ska bli en bok.
Någon gång i alla fall.

Ute på remiss

Mitt manus till Kvarnsten om Halsen är nu ute på remiss. I alla fall första delen. Andra delen har fortfarande en massa hål som jag måste fylla. Varför är det så svårt att avsluta en berättelse?

Jag har skickat manuset till en brokig grupp människor:
Två skrivarkurs kollegor, varav den ena redan har hittat jättemånga småfel och den andra måste skynda sig; det gäller att läsa snabbt innan nedkomst. För jag kan lova henne; när ungen väl har anlänt blir det inget läst...
Övriga brokiga läsare är:
En författare och tillika lärare på Skrivarakademin, en teolog som blev bibliotekarie, en avdankad toppolitiker. Det ni!

Jag spricker av nyfikenhet! Om de återkommer och säger att det här är inget att ha...
då ska jag omedelbart traska ned till arbetsförmedlingen...

Skrivarboost!

Jo, novellen African Queen fick ett par entusiatiska kommentarer. Mycket värmande! Fick mig att ändå tro lite på mig själv.

Länge hade jag svårt att ens ta i En av Guds bättre människor med tång. Nu har jag kommit över det och har börjat om. Eller jag reviderar ordentligt.

JO, JAG SKA SKRIVA LITE OM VAD ROMANEN HANDLAR OM!
SNART...