Jag håller just på och skriver om slutet till min roman. Säger er kanske inte så mycket, men en av de saker två av mina läsare var överens om var att jag skulle kapa slutet. Jag håller med. Slutet var en svans som inte kunde vifta. Den känslan hade jag haft länge, men jag har varit osäker om den var riktig. Det är därför man måste låta andra läsa.
Så nu håller jag på och skriver om det som ska bli det "nya" slutet.
Det känns så fantastiskt bra att komma igång igen. Ångesten verkar vara borta. Allergin mot den utskrivna versionen av manuset har också minskat.
"Det är egentligen så lite som behövs", sade en av mina läsare.
Jo, jag hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar