fredag, april 02, 2010

Överväldigad

Jag känner mig överväldigad av mitt manus.
Det låter kanske mer positivt än det är.
Tillbaka från skrivarkursen i London hade jag en massa nya idéer.

Nu känner jag mig mest förvirrad, vet inte hur jag ska reda ut att trådar.
Jag har skrivit om en hel del av de första hundra sidorna, och en del andra scener, men det har inte riktigt botat förvirringen.
Jag känner på något sätt att det förestående arbetet med manuset verkar övermäktigt.
Med det gamla manuset i färskt minne, och ALLT arbete till absolut ingen nytta (förutom att jag kanske lärde mig hur man INTE ska skriva en bok) så tvekar jag att dra i gång det nya projektet på allvar.
För om jag drar igång någonting; då är det på blodigt allvar. Det är lite det jag är rädd för, det blodiga allvaret.
Jag önskar att jag kunde slappna av, bara göra så gott jag kan och ha roligt när jag skriver.
Nu letar jag bara fel och vet egentligen inte vad jag är bra på längre. Försöker suga på karamellerna från skrivarcoachingen, men de ger bara en tillfällig kalorirusch.

Hur kommer man ur sånt här? Jo, jag är envis, det är jag, och det är en fördel.
Jag försöker leva mig in i berättelsen, dras med, men jag vet inte om det är till någon nytta.
Jag önskar i alla fall att jag orkar skriva klart hela råmanuset, för att få lite överblick.

I slutändan är det kanske bara något som kan hända på vilket jobb som helst; man kan få för mycket att göra i bland och det kan vara svårt att se slutet på pappershögen.

2 kommentarer:

  1. Jag känner så igen mig i dina skrivarmödor. Ibland känns det tungt, minst sagt. Förstår om det ger ynka tröst i just det här läget, men jag läste nånstans någon etablerad författare som sa att skriva var till största delen att revidera. Jag börjar se att det ligger oerhört mycket i det. Och inte har du skrivit ditt manus till ingen nytta! Minns att alla hantverk tar tid - och en hel del missöden - att bemästra. Ge inte upp och stort lycka till!


    ...och ha en Glad Påsk!

    SvaraRadera