Visar inlägg med etikett karaktärer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett karaktärer. Visa alla inlägg

söndag 10 oktober 2010

En karaktär med problem

"Walker Percy used to say that he wrote his novels without outlines and other tools of planning. Instead, he created a character in a predicament, and as he wrote, he watched to see how the character would find a way out of the predicament."

Inte för att jag vet vem Walker Percy är, men detta citat har jag tagit från en av mina favoritförfattare i genren kristen nonfiction, eller vad man nu skulle kunna kalla det (alltså böcker om kristen tro, trosfrågor, teologi etc), nämligen Brian McLaren. Denne universitetslärare i engelska, som blev pastor och senare skribent, använde sig delvis av ovan nämnda teknik när han skrev sina böcker A New Kind of Christian, The Story We Find Ourselves In och The Last World and the Word after that (Citatet kommer från tredje boken) och skapade karaktären Dan Poole.
Dan Poole är en pastor i en konservativ kyrka någonstans runt Washington DC som hamnar i en troskris. Och i den sista boken även i en förtroendekris med församlingen (de tycker han svängt för mycket åt "vänster").

Nej, dessa böcker är egentligen inte skönlitterära romaner, McLaren kallar dem hellre creative nonfiction. Syftet är att få fram budskap, alltså det McLaren vill säga om kristen tro.
Brian McLaren
Men greppet är annorlunda, och för mig funkar det. Böckerna är stundtals riktigt spännande, man vill ju veta hur det går för den stackars pastorn (och man lär sig en del på köpet).
Det märks att McLaren ursprungligen är engelsklärare, inte pastor, han älskar det skriva ordet. (Och mängder av människor har hört av sig genom åren och undrar hur det går för Dan Poole, eller för att de vill anlita Pooles mentor Neo som talare eller predikant. De har inte fattat att det är fiktiva karaktärer).

Men det var egentligen inte McLarens böcker jag skulle skriva om, utan sättet att skriva på. Att först skapa en karaktär som har hamnat i svåra problem, och låta berättelsen forma sig utefter det, dvs se hur karaktären tar sig ur problemen.
Eftersom jag ska vara med NaNoWriMo (50 000 ord på en månad=1667 ord per dag= en ordentligt råmanus till en roman) så insåg jag att detta måste vara en gångbar metod. Någon som har gjort något liknande, dvs låtit berättelsen evolvera från huvudkaraktären?

måndag 13 september 2010

Vad som präglar ens karaktärer

De flesta författare har väl fått frågan om någon av deras karaktärer liknar dem. Eller så är de deras alter ego.
Häromdagen blev jag medveten om hur saker som jag själv grubblar över förs över på mina romankaraktärer. Det har inte riktigt varit medvetet, men givetvis vet jag att de åsikter, frågor, grubbel, trosföreställningar man har lätt kan appliceras på en karaktär i det alster man håller på och skriver.

Runt 11 september blir jag ofta lätt melankolisk. Av flera orsaker. Tycker att världen är ond i största allmänhet och jag är ytterligt liten, oförmögen att göra någon skillnad. Jag skriver lite om det här.

Min huvudperson i Djungelblomma är en kvinna i min ålder (nästan) som reser till Afrika och konfronteras med genuin ondska. Hon ska skriva sin Mastersuppsats om rehabilitering av barnsoldater, men går givetvis inte oberörd från möten med unga killar och tjejer som farit oerhört illa i ett grymt inbördeskrig i ett icke namngivet (egentligen fiktivt) östafrikanskt land.
Hon känner sig liten och oförmögen, vill hjälpa, men vet inte var hon ska börja. Det är helt enkelt för mycket elände, för mycket lidande omkring henne.

Jag har fått frågan om min roman har något budskap. Min första reaktion på denna fråga var; måste en roman ha ett budskap? Jag grubblar fortfarande över frågan. Får se om jag kommer fram till något svar.
Kanske har det något med ovanstående att göra.

onsdag 4 november 2009

Synopsis vs. Råmanus

Hur börjar man en roman egentligen?

Hur börjar ni?

Skriver ett synopsis först eller låter fantasin ta er dit ni vill?

Personligen håller jag mig till det senare. När jag börjar så börjar jag bara, ibland är idéen väldigt diffus i huvudet. Ofta har jag ett antal scener i huvudet som jag skriver ned. Sedan börjar det svåra arbetet att knyta ihop dem. Ihopknytandet blir ofta en slags narrativ berättelse, och tillsammans bildar detta mitt första råmanus.
Sedan skriver jag om, och om, och om igen. Dialoger kommer till eller stryks. Scener läggs till och scener ryker. Ibland måste man "döda älsklingar" (kill your darlings, på engelska. Svårt att översätta). De narrativa styckena blir till scener, eller får förbi berättande.

Någonstans där i början, under eller efter råmanusets tillkommande måste jag ta mig en ordentlig funderare vad det gäller karaktärerna.
Vad driver dem? Vad vill de? Vad fruktar de?

Just nu håller jag på med att planera varje kapitel på ett nytt romanprojekt. En vanlig anteckningsbok går bra att använda, men det finns också en hel del gratis software att använda. Jag har just upptäckt att Microsofts OneNote fungerar alldeles utmärkt att planera med. Även när man ska beskriva karaktärerna är OneNote enkelt och lätt att använda.

Andra tips?
Några tricks?


Dela med er


---

torsdag 10 september 2009

Vad är bra karaktärer?

Jag filosoferar lite över bra karaktärer på min "vanliga blogg".


...Stieg Larsson-hysterin har nått Holland. Ja, det var faktiskt ett tag sedan, men Milleniumserien ligger fortfarande på topp tio hos bokhandlarna. Även filmversionen ligger numera på topp tio.
Den kommersiella lilla biografen i min stad har inte nappat, men den mer "seriösa" Filmhuset ska låta Salander och Blomqvist synas på vita duken i oktober.

Överallt prisas Larssons skapelse Lisbeth Salander (Mikael Blomqvist kommer i skymundan). Hon är helt enkelt en osannolikt bra karaktär (även om karaktären kanske är osannolik ibland, men vem vill läsa om "vanligt folk"?).

Spänningslitteraturen översvämmas av karaktärsskapelser där författarna försöker överträffa varandra. Själv kan jag inte peka på vad det är som gör en karaktär bra.
Men kanske är nyckeln att en bra karaktär vill man veta mer om.Lisbeth Salander är fascinerande och ännu mer fascinerande är det att man vet att man aldrig mer kommer att få veta mer om henne. Av förklarliga skäl...


Läs vidare här.


torsdag 5 februari 2009

Inspiration från dumma bloggdiskussioner

Jag är dum ibland, ger mig in i dumma, med betoning på dumma, diskussioner i bloggosfären som inte leder någon vart (se min vanliga blogg). 
Efteråt går jag länge och är arg på mig själv för att jag inte håller tyst.

Men så kom jag på andra tankar när jag stod och bakade en sockerkaka (får ofta inspiration när jag gör något praktiskt; bakning är bäst).
Om man skriver om en ung tjej som kämpar med sin prästkallelse, då bara måste man slänga in en karaktär någonstans i berättelsen som säger något sådant här:

Alltså är hon (kvinnan) inte själv Guds avbild, däremot är hon "mannens ära", dvs hon hör ihop med mannen.

Måste bara komma på en karaktär som slår detta i huvudet på henne.
Eller så lägger jag in det i ett hett gräl med den kvinnoprästfientlige pojkvännen.
Jag menar; vilken kvinna vill ha något med Gud att göra om hon inte är hans avbild. Inte min kvinnliga huvudperson i alla fall (och inte jag heller...)

Dear blogosphere, I love you!...

 

söndag 14 september 2008

Snyggt språk ger inte ut några böcker

"Du skriver bra, har flyt, snyggt språk och lyckas skapa en sympatisk rytm i texten", skrev en av mina läsare, som anförtrotts mitt romanmanus.

"Hantverket kan du ju", sade en annan som har läst mina texter.

Allt det där värmer ju när man verkligen funderar på vad det betyder. Jag kan skriva, helt enkelt.

Men gott hantverk eller snyggt språk garanterar inte att ens böcker blir utgivna. Med tanke på hur många kassa böcker, om man ser på den språkliga kvalitéen, som ges ut, så verkar det ju inte ens vara en nödvändighet!

För mig är det dock en nödvändighet, att kunna hantverket.
Tills för mindre än ett år sedan hade jag egentligen ingen uppfattning om jag kunde hantverket eller inte. Jag vågade inte låta någon annan läsa mina texter. Skämdes för mitt skrivande, hur konstigt det än låter. Inte så att jag inte tyckte om mina texter, för det gjorde jag. Men mest handlade det ju om en obetvinglig lust att skriva. Om det var läsvärt visste jag ju inte.
Om nu mina läsare hade sagt att jag inte kunde hantverket, att språket inte var snytt, att det inte flöt... ja, då hade jag ju lagt av för länge sedan. För det kravet har jag i alla fall på mig själv, det ska vara snyggt, och inget annat.

Men som sagt, snyggt hantverk ger inte ut några böcker.
Vad ger ut böcker?
Knäppa idéer?
Udda karaktärer?
Spänning?

Äsch, allt det där stämmer ju.

Det är nu jag blir nervös.
Mitt manus, som jag trodde hade några unika ingredienser, är kanske inte så unikt. Alla andra har skrivit om pedofilbrott, tjejer som fastnat i prostiution, bovar med psykopatiska drag...
och så vidare...
Finns det något unikt kvar? Jo, kanske, jag skriver om en socialsekreterare. Mig veterligen ganska unikt.
En av mina huvudkaraktärer, en polis, känner sig dragen till kristen tro när han bearbetar sina svåra upplevelser. Den där "religiöse polisen" är ganska unik, vad jag har förstått.
Så mycket blir inte kvar.
Undrar om det räcker?

onsdag 3 september 2008

Hur mycket, hur snabbt?

Hur mycket vill du veta om karaktärerna i boken? När boken är slut vill du kanske veta allt, eller?
Men till en början?
Jag har funderat på det den senaste tiden, och kommit fram till att jag inte vill veta allt med en gång, utan vill få lite inblickar, så att intresset väcks. Vad är det som ligger där i bakgrunden och påverkar personen i fråga? Något som tidigare har hänt präglar dagens handlande eller sätt att tackla nya problem. Vad och varför?
Men det måste vara en balans, om man får veta för lite tappar man kanske intresset. Karaktären lockar inte tillräckligt. Är tråkig helt enkelt. Allför alldaglig, allför perfekt.

Jag har kommit på att det är vansinnigt svårt att hitta den balansen när man skriver själv. Och läsarna vill olika. En del vill veta mer, med en gång, andra tycker att det räcker till att börja med.

tisdag 27 maj 2008

Kämpande med kriminalintrigen

Jag skriver inte en kriminalroman!
Det brukar jag säga till mig själv med jämna mellanrum.
Jag skriver en roman med en kriminalintrig.
Och just nu kämpar jag som mest med den intrigen. Jag får inte riktigt ihop det. Vad som händer Jesper där i ett kritiskt skede på jobbet får konsekvenser senare i berättelsen (och det har har jag inget som helst problem att skriva om!).

Sedan funderar jag på något jag läste om i en intervju på Mackans blogg:

"A great many new writers become very attached to the first novel they finish writing, or the first book they write that has great personal meaning for them, and that attachment convinces them that it must be published. They will stall out their growth as writers while submitting, revising and rewriting this book for years.
However important that “book of your heart” is to you, at some point you have to move on and write the next book because if you don’t, you’ll never improve as a writer. Also, to be candid, the majority of first books and books-of-the-heart that I’ve critiqued for other writers aren’t written at a professional level, not matter how many times they edit, revise and rewrite it."


Jag tycker mycket är klokt av det Lynn Viehl säger. Själv blir jag alldeles för känslomässigt bunden till mina alster. Just nu så mycket att jag har svårt att tro att en helt annan berättelse någonsin skulle kunna poppa upp i min huvud igen. (nåja, jag har två i skrivbordslådan, så helt tomt är det inte).
Den första koftan man stickar blir vanligtvis inte så bra, liksom.
Ändå känner jag mig mer avslappnad med denna bok, om jag blir nöjd med den, så ska det bli en bok, om jag så ska ge ut den själv (men med lite extra coachinghjälp i så fall...).

Men samtidigt måste man väl känna med sitt alster, eller hur?
Vad tycker ni?

fredag 9 maj 2008

Barnlöshet

Att skriva en bok är som att föda barn har någon sagt, tror jag.
Men jag undrar om det är sant. Det har nog snarare med barnlöshet att göra.
Att skriva en bok är som att kämpa mot barnlöshet.

"Jaha, det blev inget denna gången heller... "

I alla fall om man är debutant. Depp, depp...

Oroa er inte! Jag har inte gett upp ännu! Först måste jag ju skriva färdigt. Få till ungen, liksom...
Men det är klart, det blir inga barn om man vänsterprasslar. I alla fall inte med rätt karl.
Jag har svårt att hålla mig ifrån mina andra älsklingar, bloggeriet är den värste, och käraste, älskaren. Men jag känner en plikt inför de få, men trogna läsare jag har, lite vill jag ju skriva och debatterna. Även på andra bloggar.

Barnlöshet är ett tema i min roman. Ett underliggande tema som präglar hela berättelsen. Det kan jag ju säga utan att avslöja för mycket, den som vill kan läsa om Karins bakgrund på min skrivarblogg.

Personligen har jag ingen erfarenhet av barnlöshet. Hade ruskigt lätt att bli med barn faktiskt.
Så det är en utmaning att skriva om en karaktär som bär på en sorg över att hon inte har fått några barn.

söndag 20 april 2008

Att skapa karaktärer - tävla med Gud

I skrivargurun Sol Steins Solutions for Writers finns ett kapitel som kallas Competing with God.

Jo, ibland kan det kännas lite så, när man skapar karaktärer för sin berättelse, så har man ju allt i sin hand. Leker Gud.
Skillnaden är kanske att Gud kan tillåtas ha lite mer fantasi. Som skapare av en karaktär i en roman är man lite mer begränsad, i alla fall om man vill ha en chans att bli utgiven.
Stein säger:
"Let´s face it, readers aren´t interested in whimps."

Vidare säger han att läsarna vill ha karaktärer som:
"want something, want it badly, and want it now."

Så det är lite vad jag sitter och tuggar på just nu. Alltså huvudpersoner som ska vara någon som vill något, och inte är en tönt.
Samtidigt läser jag en intresserant artikelserie i SvD om förhörsteknik. Matnyttigt för karaktärsskapandet. Jag föreställer mig ju redan Jesper, kriminalkommissarien, som en förhörsledare utöver det vanliga.
Och vad kännetecknar en bra förhörsledare?
  • Mycket hög social kompetens
  • Tycker om människor
  • Har tålamod
  • Enormt fokuserad
  • Påläst
  • Sanningssökare

Och allt faller på plats. Jag har Jesper som i en liten ask. Eller?
Karin, socialsekreteraren, och berättelsens andra pol, blir allt svårare att karaktärisera.
Vad vill hon? Hur mycket vill hon det? Och frågan är; vill hon det nu, eller ger hon upp på halva vägen?

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...