"Walker Percy used to say that he wrote his novels without outlines and other tools of planning. Instead, he created a character in a predicament, and as he wrote, he watched to see how the character would find a way out of the predicament."
Inte för att jag vet vem Walker Percy är, men detta citat har jag tagit från en av mina favoritförfattare i genren kristen nonfiction, eller vad man nu skulle kunna kalla det (alltså böcker om kristen tro, trosfrågor, teologi etc), nämligen Brian McLaren. Denne universitetslärare i engelska, som blev pastor och senare skribent, använde sig delvis av ovan nämnda teknik när han skrev sina böcker A New Kind of Christian, The Story We Find Ourselves In och The Last World and the Word after that (Citatet kommer från tredje boken) och skapade karaktären Dan Poole.
Dan Poole är en pastor i en konservativ kyrka någonstans runt Washington DC som hamnar i en troskris. Och i den sista boken även i en förtroendekris med församlingen (de tycker han svängt för mycket åt "vänster").
Nej, dessa böcker är egentligen inte skönlitterära romaner, McLaren kallar dem hellre creative nonfiction. Syftet är att få fram budskap, alltså det McLaren vill säga om kristen tro.
 |
| Brian McLaren |
Det märks att McLaren ursprungligen är engelsklärare, inte pastor, han älskar det skriva ordet. (Och mängder av människor har hört av sig genom åren och undrar hur det går för Dan Poole, eller för att de vill anlita Pooles mentor Neo som talare eller predikant. De har inte fattat att det är fiktiva karaktärer).
Men det var egentligen inte McLarens böcker jag skulle skriva om, utan sättet att skriva på. Att först skapa en karaktär som har hamnat i svåra problem, och låta berättelsen forma sig utefter det, dvs se hur karaktären tar sig ur problemen.
Svaret på din fråga blir: Nja. Min senast fullbordade historia började med att jag hade den sista meningen och en start. När jag sedan börjat skriva tog allt sin egen väg och det gällde bara att följa med. Det märkligaste för mig var att allting jag skrev föll på plats. När jag skrivit mig igenom hela berättelsen var det enda jag behövde rätta till (utöver skrivfel och olyckliga formuleringar)att jag rört ihop lite årstider. Innan jag kom loss med mitt skrivande ägnade jag ofantlig tid åt synopsis och planerade vad som skulle hända. Och det blev aldrig bra. Så jag tror att metoden är suverän. Risken är annars (åtminstone för mig) att man blir alltför förutsägbar i sin önskan att leverera en sanning eller ett budskap.
SvaraRaderaAllan Willny