lördag, oktober 02, 2010

Det släpar efter...

Nästa vecka ska jag skicka iväg mitt manus till min författarcoach, men jag ligger hopplöst efter i schemat. Veckan som gick var jättetrög, kryddat med två födelsedagar (alltid lika trevligt, men skrivet blir det inte) och två dagar med migrän.
Osis.

Sedan drabbas jag av skrivardeppighet igen, den brukar infinna sig med jämna mellanrum och måste arbetades igenom.
Samma visa varje gång; det här är skit, det här håller inte, det är bara sentimentalt dravel, dåligt gestaltat och storyn är osannolik.
Och så blir jag ännu deppigare när jag inser att inga författare med dåligt självförtroende blir publicerade (jag tror i alla fall att det är så). Endast författare med megastor jagkänsla och en övermänsklig tro på sitt manus´ förträfflighet, plus en stor dos förhandlarförmåga och massor av kontakter i förlagsvärlden, får sitt manus antaget. Helst ska man bo i Stockholm också, så att man kan besöka förlagen personligen och bli ett ansikte.

Nåja, och så lilla jag. Här. Utomlands. Blyg som en liten lort.
Men jag älskar min Afrikaskröna/romantiska drama. Hur långt räcker det?

2 kommentarer:

  1. Jag känner så väl igen mig, Monica. De där tvivlen är förlamande.
    Men ge inte upp - du är tillräckligt rutinerad nu för att veta att det går över! Att det kommer med "jobbet".

    Så klokt av dig att ha en författarcoach som stöd. Har funderat på att själv försöka hitta en sådan. Hur tycker du att det fungerar?

    SvaraRadera
  2. Malin,det där är sant, det kommer med jobbet. Och vet man det är det lättare att tackla det.

    Jag tycker författarcoachingen fungerar jättebra hittills. Hon har läst det första 100 sidorna i mars, kom med många bra tips hur jag kunde förbättra inledningen, och nu ska hon läsa HELA manuset, och det ska bli väldigt spännande att höra vad hon tycker.

    Det var bra att få coaching tidigt i processen, så att man vet att romanidéen håller, innan man lägger ned mer tid.

    Kostar pengar, givetvis, men jag ville inte ta chansen en gång till att lägga ned en massa tid på ett manus som har brister som man inte ser själv. Ett manus som ratas av förlagen direkt. Det är inte värt mödan att skicka in något sådant.

    SvaraRadera