Det har varit intressant att få ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på utgivning.
Christin har en variant (där de inte ens bryr sig om att nämna hennes namn i inledningen) på sin blogg, med tillägget:
Men om du skrivet något nytt är du välkommen att skicka in det.
Gemensamt för de flesta standardbrev, även de som är lite mer personligt formulerade, är att förlaget inte har läst hela manuset, möjligen de första 30 sidorna, eller något sådant. De är ganska bra på att snabbt sålla agnarna från vetet.
Vad som irriterar mig är: varför säger de inte det då?
Varför säger de inte att manuset inte håller kvalitativt för utgivning? Christins standardbrev med formuleringen trängseln om utgivningsplatserna är stor, är enligt min mening totalt onödig. Alla med författardrömmar vet hur vansinnigt svårt det är att bli utgiven, det handlar om promille som ges ut varje år.
Är de rädda för att säga som det är? Som om de är rädda för att skicka den aspirerande författaren till psyket efter att han/hon tagit emot refuseringsbrevet. Varför denna falska vänlighet?
Om jag söker ett jobb och inte får det, då vill jag veta varför. Jag vill veta om jag föll bort i första utsållningen, eller om jag tog mig närmare en anställningsintervju. Föll jag nära mållinjen så vill jag gärna veta varför den andre valdes och inte jag. Kort sagt: vad var det för fel på mig?
För alla vet ju, gillar de manuset så gör de plats i utgivningen, oavsett trängsel. Och alla som har fallit lite närmare mållinjen får ju inget standardbrev, utan ett personligt skrivet.
Det är ju fakta, som alla känner till.
Varför hymla? Varför skriva på hemsidan att alla manus läses? Det är ju inte sant.
Och så den lilla knorret på slutet: välkommen att skicka in nytt.
Hjälp, om ingen kände sig välkommen att skicka in manus skulle ju förlagen aldrig få några nya författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar